|
Leksandsdräkten
Åtskilliga äldre leksandskarlar har växt upp i kolt och förkläde med haklapp tills de blev stora nog att få kort- eller långbyxor. Det ligger inte längre tillbaka än två eller tre generationer. Siljansområdet, och framför allt Leksand, är den del av Sverige där sockendräkten i vardag och fest levat kvar längst. Skolkort från 1920-och 30-talen visar att flickorna genomgående bar dräkt. Ännu in på 1980-talet fanns det kvinnor, som inte haft annat än sina leksandskläder varje dag genom hela livet.
Leksandsdräkten avbildades första gången i tryck 1827 i boken "Ett år i Sverige". Sedan dess har de dräktklädda leksandskvinnorna och männen många gånger beskrivits i ord och bild. Den danske sagoberättaren H C Andersen har gett oss denna skildring från 1849:
"En sådan lysande färgprakt! Eldröda och gräsgröna förkläden glimmar emot oss. Kvinnornas dräkter är för övrigt svart kjol, rött livstycke och vita ärmar. Alla bar psalmbok insvept i deras hopvikta silkesnäsduk, de små flickorna var helt i gult med röda förkläden, de allra minsta helt i gurkmejegul kjol. Karlarna hade svarta rockar som våra paletåer, med broderier ...."
|
Tre dräktdockor från
"Leksands etnografiska museum", öppnat 1899
Foto: Jovica Marceta |
Band till kvinnodräkten.
Röda förklädes- och kringomband,
svarta hatt- och knytband.
Foto:Sören Hallgren |
Kvinnodräkten är rikt varierad med bl a åtta olika förkläden att bäras vid skilda tillfällen. Växlingarna följer nära kyrkoårets och livets högtider. Kunskapen om kyrkoåret och dess innehåll var en naturlig del i äldre generationers vetande och tankevärld. På kyrkoårets högtidsdagar, vid bröllop, dop och första nattvardsgång är förklädena tillverkade av rasktyg (vaxat ylletyg) - ett material som i äldre tider köptes i staden eller på marknaden. Köpta material hade en högre status eftersom de förutsatte att man hade tillgång till pengar.
Det vi idag värderar högre, de hemvävda tygerna, hade lägre rang, eftersom de tillverkades inom bondesamhällets egen ekonomi. Fåren gav ullen och linet växte på gårdens linåker, växterna gav färgerna. Vi finner därför hemvävda tyger i de dräktvarianter som bärs i kyrkan under större delen av kyrkoåret, d v s på de "vanliga" söndagarna. Leksandskvinnornas sorgdräkt med det gula och svartrandiga förklädet och det vita sorgdoket, är vanlig ännu idag vid begravningar. Vardagsplaggen var också de hemgjorda och ofta av skinn, som är slitstarkt, t ex i snörliv, kjolar, byxor och förkläden. Halsklädena med svartsticksbroderi och de svartvita vävda banden anses som något av det finaste inom svensk textilkonst. De komplicerade mönstren, vävda av utomordentligt tunn tråd, har åtminstone sedan 1200-talet vuxit fram under bondkvinnornas händer.
I Ål hade dräkten - som i stort skiljer sig från leksandsdräkten - försvunnit på 1870-talet. Den upptogs åter vid 1900-talets början och används idag vid särskilda tillfällen. Också den varieras efter
sammanhangets karaktär.
Text © Kersti Jobs-Björklöf
|
Halskläde med svartsticksbroderi
Foto:Sören Hallgren
Kjolsäck med applikationer och broderier.
Sorgdräktens gula ylleförkläde med svarta
rosengångsränder - "svartrandig majd".
Foto:Sören Hallgren |
 |
|