|
Fastan
"…och det var inte sant, och det var inte sant, för däremellan kommer fasta…" sjunger vi bekymmerslöst i julsången som handlar om att nu är det jul igen, utan en tanke på vad fasta egentligen en gång har stått för. Vi tänker nog på fasta mer som en kur på hälsohem.
Under medeltiden, då Sverige var katolskt, var fastan en bot- och förberedelsetid inför påskhelgen. Fastan hölls till minne av Jesu fyrtio fastedagar i öknen. Kosthållningen skulle vara sträng och spartansk, man fick t ex inte äta kött och ägg, ett stillsamt leverne och ett allvarligt sinnelag anbefalldes.
I och med reformationen under 1500-talet avskaffades katolicismens stränga regler som tidigare gällde under fastetiden.
Även om själva fastan försvann när den protestantiska trosläran infördes, kom ändå fastetiden att under flera århundraden präglas av återhållsamhet och stor tyngd. Inga fester, bröllop eller gillen skulle hållas, maten var sparsamt tilltagen och helst skulle man gå klädd i svart.
På långfredagen fick man inte elda med granved eftersom den kunde till
att spraka alldeles för glatt i spisen, och inte heller smida för då smidde man kedjor åt Kristus. På skärtorsdagen skulle man inte baka, piggade man bröd då kom det blodsdroppar ur degen. Men som man sa "man fick som en latdag" i stället…
Ända in på 1960-talet var t ex långfredagen fortfarande en dag så tyngd av allvar att radion bara spelade sorgemusik och televisionen enbart visade seriösa program och inget glammande fick förekomma. Biografer och kiosker var stängda och dagen var verkligen lång.
Fastlagen
Till fastlagen räknas numera de tre dagarna som föregår den 40 dagar långa fastan före påskhelgen; fastlagssöndag, blåmåndag och fettisdag. Därefter kommer askonsdagen som inleder den långa fastan. I äldre tid var fastlagen en längre period, man talade även om förfastan.
Fastlagen och fastan är varandras raka motsatser. Fastlagen står alltsedan medeltiden för dagar av frosseri, fest, lekar, överdrifter, gyckel, och gillen. I sydliga länder är det karneval och även i det katolska Sverige firades fastlagen med utklädningsupptåg. Ordet karneval har ett ovisst ursprung, men kommer troligen av det italienska carnevale (carne-levare = ta bort kött). I gyckel och karnevalsupptåg tog man chansen att driva med överheten, under täckmantel att man moraliskt visade folket hur man inte skulle uppträda! Det gällde verkligen att roa sig och äta mycket medan det fortfarande var tillåtet!
På fettisdagen skulle maten helst, som namnet säger, vara extra fet, näringsrik och väl tilltagen inför den stundande askesen.
Från fastlagsbröd till gräddsemla
Det mest ursprungliga fastlagsbrödet vi känner till finns belagt på bild redan på 1200-talet. Av det sällsynta vetet bakades då ett bröd som hade formen av en vigg. Brödet kallades hetvägg och åts med smör och varm mjölk. Även korsformade fastlagsbröd har förekommit. Benämningen hetvägg kommer av lågtyskans "heetweggen", varma, kil-formade vetebullar.
Under 1700-talet beskrivs hetväggen som en rund bulle med en fyllning av russin, korinter, socker, ovispad grädde och vetebrödsinkråm som fått koka samman. Hetvägg serverades vanligen i djup tallrik och simmande i varm mjölk. Kajsa Warg beskriver en variant med lock och ungefär samma fyllning som tidigare. Före serveringen kokades hetväggen i kastrull.
I början av 1800-talet började den fyllas med en "blandning af mandelmassa". Mot slutet av 1800-talet föddes den "moderna" semlan med vispad, fluffig grädde hos yrkesbagare och konditorier. Bullarna kokades inte längre och började i stället avnjutas som ett sorts bakelser till kaffet.
Gräddsemlan kan numera avnjutas från jul till påska.
Foto: Jovica Marceta
Ända in på 1900-talet var hetväggen eller fettisdagsbullen något som enbart åts av "fint folk" dvs mest i borgerliga kretsar.
Vanliga, fattiga människor åt förr aldrig bröd som bakats enbart av vete. Semla betecknade ursprungligen ett bröd bakat av siktat vetemjöl och hade ingen koppling till fastlagen. Semlan har fått sitt namn av latinets si´mila som betyder det finaste vetemjölet.
Nutida tradition
Huruvida dagens semla ska "torrätas" till kaffe eller te eller få "sugga" i varm mjölk råder det delade meningar om. Och inget kan nog, enligt tidigare traditioner, sägas vara rätt eller fel.
Under 1900-talet blev det vanligt att äta semla alla tisdagar under fastan, men ursprungligen åts fastlagsbrödet eller fettisdagsbullen enbart på fettisdagen.
Under 1940-talet kunde man i "Boa", affären i Heden, köpa semlor beställda från Gudmundssons i Noret - 16 öre för ofyllda och 28 öre för fyllda.
Åka långt lin
Förutom allt ätande under fastlagen ägnade man sig redan under medeltiden åt lekar, gyckel och upptåg. Hur långt tillbaka i tiden leken att "åka för långt lin" kan gå är oklart, men linodling har en mycket lång tradition.
Att "åka långt lin" är en lek känd från trakten av Södermanland och norröver, speciellt i Dalarna och Hälsingland där linodlingen var av stor betydelse. Seden är känd på båda sidor om Östersjön och finns även dokumenterad i Östpommern.
Vid fastlagen tar en årstid slut och en ny börjar. Alla vintersysslor skulle vara avklarade. Spinnrocken skulle göras ren och ställas undan och då kom tankarna inför det nya årets sådd och skörd.
Man åkte både för "stora rovor och långt lin". Både barn och ungdomar deltog, ungdomar kanske framförallt framåt kvällskvisten då man ofta åkte på skarsnön i månens sken.
Kälkar och sparkar och åkdon, långkälkar och långslädar bands ihop till långa tåg och så for man under stoj och glam utför långa, gärna livsfarligt branta backar ropandes:
Långt lin, långt lin.
Långt som tömmar,
segt som "sinjor" (senor)
hvitt som snö.
Far i fjor och mor i år,
Silket löper, knollrigt hår,
mala mala, dunk, dunk!
Sjutton glada ungar på en långkälke på väg att "åka långt lin", fotograferade av Margit Karlsson utanför Hallmans- gården i Tibble omkring 1930-1935
Leksands lokalhistoriska arkiv
I Nordiska museets etnologiska undersökningar finns flera uppteckningar från Leksand om hur man åkte för långt lin. Läs mer om detta.
Kuckelvälling
Än i dag kokas kuckelvälling, en speciell anrättning just för leksandsbygden. Förr tillagades den bara på fettisdagen.
Kuckelvällingen är en redd vetemjölsvälling i vilken vetemjölsklimpar läggs i. I klimparna finns inbakade föremål med anspelning på kärlek, giftermål o s v, det kunde t ex vara en ring, vagga, brud, brudgum, träpojke, träflicka, eller en docka.
En särskild gryta gjordes för pojkarna och en för flickorna. Klimparna smusslades ned under mycket "kuckel" och förväntan om att framtida hemligheter skulle avslöjas. I ordet kuckel finns en viss magi, tänk på kuckelgubben, kloka gubben, som kunde bota enbart med magiska ritualer!
Nordiska museets etnologiska undersökningar har två meddelanden från Leksand om hur kuckel-kvällarna kunde gå till. Läs mer om detta.
Två recept på Kuckelvälling för den som vill prova:
Kuckelvälling I
Deg för klimparna, som göres i ordning i förväg:
Ungefär 1 liter mjöl blandas med 6 ägg och mjölk till lagom konsistens, därtill salt och socker.
Degen får vila någon timme.
Så formas små klimpar med föremål i, även många små klimpar som ej ska fyllas.
En stor kastrull smörjes väl med smör.
10 l mjölk kokas upp. Salt, socker och kanel tillsättes.
Klimparna lägges i några åt gången och får koka en stund innan nästa omgång lägges i.
Den första omgången klimpar tas upp och förvaras i en särskild kastrull för att ej blandas med de klimpar som ska gå till flickorna.
Så kokas andra omgången klimpar i stora kastrullen.
För övrigt göres många små klimpar som kokas i mjölken, så att vällingen blir simmig.
Röres mycket väl för att ej brännas vid.
Recept: Karin Jobs
Kuckelvälling II
Vällingen kokas i två kastruller där klimparna fördelas på "pojkar" och "flickor".
10 l mjölk (nysilad)
Smörj kastrullerna med smör i botten och på sidorna.
Klimpar:
1 l mjölk
vetemjöl
6 ägg
socker
kanel
Gör klimpar av olika storlek. 20 klimpar med "fyllning":
2 med russin
2 med sötmandel
2 med bittermandel
2 med bondbönor
1 träpojke
1 träflicka
2 kaffebönor
När mjölken kokat upp slås klimpen ner i mjölken. Rörs hela tiden.
Kuckelvälling i Tibble bystuga. Recept Mia Folkemar.
Text © Margareta Andersson
|