|
Midsommar förknippas i Dalarna främst med majstångsresningen, som sker på olika dagar i byarna från midsommar och en bit in i juli. Mest välbesökt är den traditionsrika festen på midsommarafton i Sammilsdal i Leksands Noret.
LÄS MER om Sammilsdal…
|
|
Majstångsplatsen i Hedby, Djura.
Efter foto av Anders Jones 1920.
Illustr © Roland Andersson |
Festen omkring majstången kan från början ha varit en borgerlig sed,
hämtad från Tyskland. Den bars upp av gillen, skråorganisationer och militära sammanslutningar. Från städerna spreds den efterhand till landsbygden. Som symbol för sommaren är emellertid "majen", den gröna grenen, uråldrig. Ordet majstång innehåller verbet "maja" som betyder bekläda med grönt.
Majstängerna stod förr uppe året runt i hela landet. Det kan man se på bilder i planschverket "Svecia Antiqua" från 1600-talets slut. I Siljansbygden gör de det ännu idag. Majstängerna är vanligen vita med ett spiralband i blått som målats motsols. I övrigt är variationerna stora mellan de olika byarnas stänger. De många attributen - hjärtan, trianglar, kransar, smågranar, tuppen i toppen - har i några fall troligen varit bärare av vissa föreställningar. Betydelsen av dessa symboler har dock för länge sedan glömts bort och många attribut har endast haft en dekorativ funktion.
I varje dalaby fanns en naturlig plats där ungdomen samlades, i Leksand oftast vid ett vägskäl eller en vägkorsning. På dessa platser står i regel majstången också idag. På en del gårdar hade man egna majstänger.
Nästan varje by i Leksand hade sin speciella tradition som följdes när stången restes. En uppteckning berättar om hur det gick till i byn Kilen. Sedan kreaturen utfodrats och andra sysslor utförts, samlades man för att smycka och resa stången. Den var huggen av gran och var 20-25 meter hög. Den skulle resas vid soluppgången och stå klar långt innan folk från andra byar kom förbi på väg till kyrkan i Noret.
|
Midsommarfirande i
Sammilsdal på 1940-talet.
Foto: Anders Åkernäs
Leksands lokalhistoriska arkiv
Majstången i Gärde 12 dec 2002
Foto: Roland Andersson |
 |
Unga flickor och pojkar plockade blommor och samlade lövkvistar, medan de äldre pojkarna gjorde i ordning stångens olika tillbehör. Kvinnorna band kransar som fästes på sina platser av männen. I toppen sattes en flagga av lärft med ett målat årtal. Tyget skulle komma från den flicka som ansågs ha de största utsikterna att bli gift under året. Senare byttes vimpeln ut mot en vitmålad plåtflöjel. Överst tronade en vit tupp med granna stjärtfjädrar, också den i plåt.
När stången skulle resas band man ihop några hässjestänger två och två till tre eller fyra par saxar. För att styra stångens nederända användes en bastant båtshake. Lugnt och med kraftiga tag efter varje saxflyttning höjdes sedan stången mot skyn samtidigt som solen gick upp.
Sommarens höjdpunkt var nådd.
Text © Kersti Björklöf ur "Leksandsbygden - en vägvisare" 1991
|