Påsken

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och uppståndelse och har sin grund i den judiska påskfesten "passah" som betyder "skonande förbigång". Mordängeln som drog fram genom Egypten skonade ju israeliternas hus.

Påsken infaller runt vårdagjämningen när ljuset och våren kommer, en tid för hedniska riter och kulter. Liksom i övriga stora helger finns många drag av förkristna traditioner.

I stilla veckan (dymmelveckan)
som inleds med palmsöndagen ingår dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdagen. Under katolsk tid fick ingen klockringning förekomma under själva dymmeln, dvs från dymmelonsdagen t o m långfredagen. I stället slog man med träklubbor eller hade ombundna kläppar på klockorna. En folklig förklaring till ordet dymmel är att det har med dymling att göra, man tänkte då på spikarna i Kristi kors.
Under dymmeln rådde arbetsförbud, alla skulle ägna sig åt husandakt eller kyrkobesök, enda undantaget var förstås att sköta husdjuren.

Skärtorsdagen
har sitt namn av ordet skära som betyder rena. "Jungfru skär" är alltså en ren jungfru och inte en rosa. Skärtorsdagsnatten var en av årets mest magiska nätter, där man genom olika knep kunde få se sin tillkommande, precis som under midsommarnatten.

På skärtorsdagen var farliga krafter i gång, man måste med magiska medel skydda sig mot det onda. Känslan av stor farlighet grundade sig på tron att Jesus dog på långfredagen och var död under tre dagar. Då kunde ondskefulla makter och väsen härja fritt under dessa tre dagar.

Speciellt illvilliga var påskkärringarna
och deras hjälpare ett s k "dragväsen" kallat bjäran, puken eller mjölkharen som skickades ut för att tjuvmjölka kor. Bjäran finns avbildad på medeltida kyrkomålningar - en harliknande figur som står och spyr upp mjölk framför en kvinna och en djävul. En bjära kunde häxan tillverka av ullgarn och stickor, några droppar blod och hemliga ramsor. Talesättet "Nära skjuter ingen hare" har sitt ursprung i den mystiska bjäran och man har en gång sagt "Nära skjuter ingen bjära".

Blåkulla
var den plats dit påskkärringarna flög för att roa sig med Hin Onde. Med sig hade de sop, raka och smörjehorn. Katten och kaffepettern har tillkommit under senare år. De flög inte bara på kvastar utan även på djur, människor eller vad helst de fick tag på. En gång, berättas det, flög fjorton kärringar på en enda präst både till och från Blåkulla. Riktigt "duktiga" häxor kunde flyga med kvasten bakfram och även uppochned i luften.
Blåkulla ligger överallt och ingenstans, men kunde tänkas vara de blånande kullarna bortom hembyns horisont.

Redan i den fornnordiska Eddan
talas om flygande trollpackor. Tron var djupt rotad och kyrkans straffpredikningar och häxprocesser, främst under 1600-talet, bidrog mest till att förstärka denna övertro. Häxan kunde vara vem som helst som försvurit sig åt djävulen. Ofta kunde man hysa agg till någon och såg sin chans att försöka straffa någon helt efter eget godtycke.

Läs mer om häxprocesser i Dalarna och på Käringberget i Leksand.

Påskeldar och smällar
på påskaftons kväll var ett sätt att skrämma iväg häxorna när de återvände hem från Blåkulla. Det var extra farligt när trollpackorna var i rörelse, då kunde de ge sig på husdjuren eller t o m förstöra ens hus och hem.

Förr var det livsviktigt
att rätt kunna mota onda makter med hjälp av magiska ramsor och förhållningsregler för vad man fick och inte fick göra. Att vi t ex än i dag är så noga med att säga "prosit" när någon nyser kan vara en rest av tron under digerdödens dagar, att döden kunde komma som en nysning.

Stål, järn och vassa saker
skyddade bra och kunde läggas under tröskeln. Liar och yxor hängdes upp över husdjuren. Farliga redskap som häxorna försökte komma åt gömdes eller låstes in. Tjärkors målades över dörrarna.

Särskilt farliga sysslor
som var förbjudna under dymmeln kallades "kringgärning" och var sådant som på något vis "gick runt". Kvarnhjul, spinnrockar och garnvindor skulle stannas på onsdagen. Man fick inte vrida något runt, t ex nysta, tvinna, dra slipsten eller köra med vagn. Inte heller fick man göra något som bullrade och störde helgfriden.

På långfredagen
förekom på vissa håll att man höll dubbla gudstjänster. Alla tankar skulle ägnas Kristi lidande, även genom husandakter. Salt sill utan vatten därtill ökade på det personliga lidandet, liksom att lägga ärtor eller stenar i skorna för att pinas vid varje steg.
Allt av trä var förbannat eftersom Kristi kors höggs under påsken. Att få en sticka i foten var vid denna tiden extra farligt - man kunde bli halt för livet.

Björkris
skulle tas på långfredagens morgon och med detta skulle husfolket piska varandra till åminnelse av Jesu lidande, särskilt husfadern skulle se till att tukta övriga i hushållet. Hur hårt man risade sig själv och andra varierade nog. Halvt på skämt kunde man passa på att ge en riktig "risbastu". Själva risandet övergick med åren till något mer skämtsamt där även drängar och pigor kunde ge sig till att risa husbondfolket.
Även före kristen tid risade man varandra i uppbyggligt syfte, men då användes gröna kvistar för att slå in växtkraft, lycka och fruktsamhet.

Seden att ta in och driva kvistar
går tillbaka till katolsk tid, då man på palmsöndagen (söndagen före påsk) gick i processioner med palmkvistar i händerna. I brist på palmkvistar tog man vide eller sälg som fick knoppas inomhus för att hinna bli gröna. Dessa kvistar "vigdes" i kyrkan, men efter reformationen förbjöds denna sed.
Numera har vi kvistarna som ren dekoration och livgivande blickfång.

Björkris togs även till fastlagsris,
en "snällare" variant av ris som gärna gavs bort i present, till skillnad från långfredagens risande. Det dekorerades med färggranna fjädrar och remsor och ibland även med kloka, sedelärande deviser som t ex "Gott sinnelag är grunden till lycka".
I björkriset kunde man även hänga färgade äggskal. Det finns många gamla beskrivningar och recept på hur man kunde koka ägg ihop med ex vis lökskal eller olika slags blad, för att få vackra, främst gula färger. Det vi i dag kallar påskris är nog närmast besläktat med fastlagsriset.

Att måla och dekorera ägg
är en uråldrig tradition som är spridd över hela världen.
Glacerade ägg med upphöjda växtornament på gul färgläggning har hittats i forngravar i Alva och Rone på Gotland.
Ägget har i alla tider varit en evig symbol för pånyttfödelse, fortplantning och växtkraft. När solljuset återvänder börjar hönsen värpa igen och efter långfastan var det lycka att få äta färska ägg.

Fastetidens stränga förbud
och förhållningsregler upphörde på påskafton. Kristus var uppstånden från de döda, de farliga makternas krafter minskade. På annandagen hölls gillen igen med god mat, äggätning, lekar och dans - speciellt mycket roade sig ungdomen. Påskhelgens firande hade lämnat allvarstiden och blivit GLAD PÅSK

Text © Margareta Andersson