Utställningen berättar i fotografier, målningar och framförallt föremål ur Leksands Kulturhus och Gustaf Ankarcronas stiftelses samlingar, om Leksands rika folkkonsttradition.

I en utställning i utställningen presenterar AnneLie Karlsson och Beth Moen trähantverk och nutidsslöjd från Siljansnäs.

 

I en annan mindre utställningsdel presenterar Ulf Hanses, Djura sin prisbelönta samtidsdesign. En samproduktion mellan Leksands Kulturhus och utställarna. 

 

För information om utställningen kontakta utställningskommissarie Per-Åke Backman, Leksands Kulturhus 0247-80241, 80245.
per-ake.backman@leksand.se

 

 

Foto:Jovica Marceta

 

I slutet av 1800-talet genomgick den svenska landsbygden genomgripande förändringar, det gamla fattiga och överbefolkade bondesamhället rationaliseras och den gamla isoleringen av landsbygden bröts. Nya livsmönster infördes och byn som en sluten enhet uppluckrades, den lokala bygdens särart började suddas ut. De hemgjorda föremålen ersattes med konfektion och massfabricerade bruksartiklar. Man kan förenklat säga att den nya tiden kom via järnvägen och utportionerades i bygderna genom handelsbodarna.

 

Den ekonomiska utvecklingen i Leksand hämmades fortfarande till väsentliga delar i början av 1900-talet av att järnvägen ännu inte dragits fram längre i bygden än till Insjön, varifrån ångbåtar vidarebefordrade gods och passagerare. Först 1914 var spåret utlagt och en station i Leksands Noret byggd. I ovanligt hög grad bibehöll Leksandsbygden och folket här den egna kulturen såsom klädesdräkt, sedvänjor och byggnadstraditioner. Detta var också grunden för den tidiga turismen.

 

Siljansbygdens säregna kulturlandskap och folk hade under 1800-talets slut ”upptäckts” av konstnärerna och sedermera av ”herrskapsturisterna”. Turismen som sedan kom att utvecklas till en betydande ”industri” för kommunen. Ingenstans i Sverige kunde man ännu, då som nu, se en så genuin egenartad bygd med kringbyggda gårdar och byklasar som uppvisades i Dalarna, i synnerhet gällde det Leksands kommun.

 

” Då jag sommaren 1872 gjorde en resa genom Dalarna, rönte jag ett livligt intryck av den styrka, med vilken egenheterna i folkets seder började utjämnas även i dessa bygder, där vi av ålder älskat att anse allmogen mer än i andra våra landskap bevarade sina fäderneärvda bruk. Det blev mig uppenbart, att man skyndsamt måste ingripa, om man ville göra sig till godo de hjälpmedel för forskningen, vilka ännu erbjödo sig i dessa gamla boningar, som revos, eller i dessa bohag, som ringaktades, och i dessa dräkter, som bortlades.”

 

  Det är denna brytningstid som Artur Hazelius upplevde när han som ung student  genomströvade Dalarna. Han insåg att det gällde att ingripa utan dröjsmål. Han påbörjade ett ivrigt föremålssamlande för att söka rädda en liten del av alla de alldagliga hemgjorda textilier, dräkter, redskap, möbler som kasseras till förmån för nymodiga produkter. Och Dalarna framstod för Hazelius som det landskap där det gamla bondesamhällets ålderdomliga egenart starkast levde kvar. 1891 öppnades Skansen och Sveriges första friluftsmuseum var anlagt.

 

 

 

  En märklig föregångsman i sammanhanget är bonden Jones Mats Persson (1844-1915) från Leksandsbyn Lisselby. Han besökte 1897 Skansen och Nordiska museet och blev tagen av Hazelius idéer. Men han ansåg samtidigt att ett sådant museum rätteligen borde ligga i den bygd där det utställda hörde hemma. När han sedan i Leksand och grannsocknarna såg hur uppköpare och antikvitetshandlare reste runt i byarna och mot en ringa penning eller i utbyte mot krims-krams tillskansade sig gammalt tenn och silver, kopparföremål, dalmålningar, dalaskåp och -klockor, började han sin gärning att bygga upp ett bygdemuseum i Leksand.

År 1899 kunde Jones Mats öppna ”Leksands etnografiska museum”, Dalarnas första hembygdsmuseum, en liten stuga flyttad till en plats nära hembyn. Fram till 1906 kompletterades anläggningen med tre byggnader. Det dröjde dock inte länge förrän Jones Mats möttes med både hån och misstänksamhet av Leksandsborna, ingen vettig människa samlade på ”sånt gammalt skräp”. Arbetet försvårades också av att man på pin kiv bjöd över eller hellre sålde till andra uppköpare än Jones Mats, fast denne arbetade för bygdens bästa.  För att få medel till sin livsuppgift avyttrade Jones Mats till och med skogsskiften och del av det egna hemmanet. Besinningsfulla sockenmän ville då sätta Jones Mats under förmyndare. Han beskylldes offentligt för att skämma ut socknen genom sina påhitt. Det är banbrytarnas lott att bli utskrattade. De utsocknes herrarna som t.ex. konstnären Gustaf Ankarcrona fick hållas med sina idéer. Tiden var ännu inte mogen för någon bredare uppslutning. Före Jones Mats bortgång hade dock vinden börjat vända och 1914 övertogs den lilla gammelgården och samlingarna av kommunen och ingår numera som en del i Leksands hembygdsgårdar.

 

  De olika hembygdsgårdarna i Leksands kommun är många, vi har Leksands hembygdsgårdar vid kyrkan, Fräsgården i Ytterboda, Holen i Tällberg, MasOlles gammelgård i Siljansnäs, Djura hembygdsgård, Åhls minnesgård i Insjön (sex stycken allt som allt). Alla innehåller de med sina byggnader och samlingar en både lättåtkomlig och rik information om den egna bygden och tidigare generationers levnadsvillkor. Föremål förmedlar kunskap som inte enbart är begränsat till föremålet i sig utan berättar också om den miljö i vilken den tillkommit. Föremålet är laddat med den kultur som frambragt det.

  Leksands slöjd- och designhistoria slutar dock inte här. I Leksands kommun finns i dag högkvalitativa utbildningssäten för slöjd och design i form av Leksands Folkhögskola och Sätergläntan, hemslöjdens gård. Två riksbekanta institutioner där utställningens modernare inslag i form av trähantverkarna AnneLie Karlsson och Beth Moen samt designern Ulf Hanses finns representerade som uppskattade pedagoger.

 

 

 

 

Ulf Hanses industridesigner sedan 35 år, började praktisera sitt yrke på Sigvard Bernadottes legendariska designkontor i Stockholm. Han har förutom för Playsam, haft uppdrag för IKEA, Boda Nova, Handitech, Brio med flera företag. Ulf Hanses arbetar sedan många år i egen designstudio och inspiration kan ibland spåras till Dalarnas starka hantverkstraditioner. Han tjänstgör idag även som uppskattad designlärare på Leksands Folkhögskola.

  Leksaksbilen Streamliner utnämndes 1998 till svensk Designklassiker av Nationalmuseum och Föreningen svensk Form.
  Ulf Hanses har genom åren belönats med en rad utmärkelser bland annat ett 20-tal Utmärkt svensk Form.

Ulf Hanses tilldelades Landstinget Dalarnas kulturpris 2010, med motiveringen:

” Likt dalahästen har Ulf Hanses Playsam Streamlinerbil erövrat världen. Den lekfullt välformade, knubbiga leksaken, av Nationalmuseum utnämnd till ”Svensk Designklassiker”, visas världen över, från Tokyo till New York. Ulf Hanses började sin bana hos Sigvard Bernadotte för att senare formge för Boda Nova, IKEA, Handitech och Playsam. Leken med former, förenklingar, humor och karaktär gör Ulf Hanses till en av våra stora formgivare.”

 

 

AnneLie Karlsson, Snickarmästare
Västra Björken, Siljansnäs

Man kanske inte måste älska skogen för att bli trähantverkare, men för mig följer det samma röda tråd. En vilja att leva utan att skada miljön. Nära naturen. Att jobba med slöjd och hantverk är i mycket mitt förhållningssätt till livet.

I början av 1990-talet lockade ”Den gröna vågen” in mig bland harkrankar, getmjölk, örtte, surdeg, nässlor, växtfärgning, mossa, grantoppar, skvattram och skira drömmar om självförsörjning. Jag landade sedan i slöjden och möbelsnickeriet. Ett yrke där kropp och tanke får samverka i processen.

När jag söker en form, fastnar jag gärna för ett uttryck som överraskar mig. Att formge är att befinna sig på ständig upptäcktsfärd, där leken ibland motvilligt måste leda fram till beslut. Det är förstås lätt att förirra sig bland skisserna och hitta på oändligt många alternativ. Men till slut tar ju förhoppningsvis nyfikenheten över och jag vill verkligen se hur det ska bli när det är klart. En fåtölj, en pall eller en kurbitsknopp.

Utbildningar: Vindelns folkhögskola ”slöjd och äldre hantverk”.
Stenebyskolans möbelsnickarlinje. Gesällprov 1987. Snickarmästare 1993.
Carl Malmstens skola, formgivarlinjen. 1996-98.

Arbete: Norea form och snickeri (sedan 1989). Siljansnäs. www.norea.nu
Kursansvarig lärare på Vårdinge By folkhögskolas Trähantverkslinje.

 

Beth Moen, Snickarmästare.
Västra Björken, Siljansnäs

Jag har alltid varit fascinerad av trä och träd. Trä kan formas så lätt med enkla verktyg. I början av åttiotalet mötte jag slöjden på en slöjdutbildning i Västerbotten, då kände jag att jag kommit hem. I slöjden fanns en kreativ lekfullhet inom givna ramar.
Fortsatt utbildning till möbelsnickare och många års arbete med möbelrestaurering gör att jag har flera ben att stå på.
I skogen finner jag inspiration, rekreation, meditation, min vardag och min helg. Varje träd har sin historia och har stått på tillväxt i många år innan de hamnar i mina händer.

Utbildning: Vindelns folkhögskola (slöjd och äldre hantverks) 81-83
Capellagården (möbel och inredning) 84-86
Carl Malmstens skola  (möbelsnickeri med gesällbrev) 88-89
Snickarmästare 1993

Arbete: Norea form och snickeri (sedan 1989) Siljansnäs. www.norea.nu
Huvudlärare Trä form och tradition, Sätergläntan Hemslöjdens gård

 

 

 

Det enkla, det funktionella, det sköna Folkkonst från Leksand

Tis 7/6 kl:12.00  Per-Åke Backman
Fre 10/6 kl:12.00  Per-Åke Backman

 

Tis 14/6 kl:12.00  Per-Åke Backman
Fre 17/6 kl:12.00  Per-Åke Backman

Tis 21/6 kl:12.00  Per-Åke Backman

Tis 28/6 kl:12.00  Per-Åke Backman

Fre 1/7 kl:12.00  Per-Åke Backman

 

Tis 5/7 kl:12.00  Per-Åke Backman
Fre 8/7 kl:12.00  Per-Åke Backman

 

Tis 12/7 kl:12.00  Boel Tengnér 
Fre 15/7 kl:12.00  Boel Tengnér

 

Tis 19/7 kl:12.00  Boel Tengnér 
Fre 22/7 kl:12.00  Boel Tengnér 

 

Tis 26/7 kl:12.00  Boel Tengnér
Fre 29/7 kl:12.00  Boel Tengnér

Tis 2/8 kl:12.00  Boel Tengnér
Fre 5/8 kl:12.00  Boel Tengnér

 

 

Läs mer:
Kring hembygdsrörelsen i Dalarna. Människor och ideér. Av Roland Andersson i Dalarnas hembygdsbok 1978
Byar och fäbodar i Leksands kommun. Av Roland Andersson i Dalarnas museums serie av rapporter 13