Utställningen Det lokalhistoriska arkivet berättar Gåva: 677 Björnström – Ottelin har som utgångspunkt ett helt unikt källmaterial, innehållande ett 90-tal brev och vykortshälsningar från i synnerhet Marja, den yngre av familjen Björnström-Ottelins bägge döttrar. Breven är skrivna i huvudsak åren 1918-1942 och avsända till barndomsväninnan Knis Mia i byn Tibble, Leksand. Samt fotografier tagna av modern Isa från döttrarnas barn- och ungdomstid. Syftet med utställningen kan alltså ses som ett försök att utifrån korrespondens och fotografier sammanställa materialet till en rekonstruktion av den berörda familjens liv under den aktuella tiden.
Inriktningen har lagts vid familjen Björnström-Ottelins bakgrund, som: utbildning, karriär, familjeförhållanden. Men med tyngdpunkten lagd på de bägge barnens, Rachel och Marjas, utbildning och karriär inom fridansen i den dynamiska mellankrigstidens Europa. Samt även Marjas och moderns utomeuropeiska resor till Mexiko 1936 och 1938 samt till Los Angeles 1942 där den äldre systern, Rachel, då var bosatt.
Utställningen vill belysa samhället (med internationella, politiska, sociala utblickar), byn, familjen och individen under denna dynamiska brytningstid i samtidshistorien. Utställningen är kronologiskt uppbyggd så långt detta varit möjligt, men utrymme har också lämnats till viss fördjupning, som tex.: Isas konstnärskap, Isa som fotograf, Isas medverkan till det litterära Samfundet De Nio:s tillkomst, mm.
En kortfattad resumé:
Familjen Björnström-Ottelin tillhörde samhällets mellanskick och föräldrarna kan anses ha varit radikala. De bägge döttrarna, Rachel och Marja, kan genom bägge sina föräldrar påstås ha haft ett språkligt, musikaliskt och konstnärligt påbrå. Fadern Odal Ottelin var Fil. Dr i Nordiska språk, folkbildningsivrare och seminarielektor och hade jämsides med språkintresset ett stort intresse för musik. Modern Isa Björnström var också hon mycket musikalisk, var konstnärligt begåvad och hade stilkänsla. Hon hade i ungdomen studerat konst på Tekniska skolan (Konstfack) och vid olika Akademier i Paris.
Genom sina utlandsresor fick döttrarna under moderns överinseende en solid utbildning, dels språkligt och dels konstnärligt, inom den moderna fridansen. De utbildade sig för några av sin tids kanske mest namnkunniga danspedagoger som Jaques-Dalcroze, Hugo von Laban och Karin Fredga, m.fl. Debuten skedde på Rolf de Marés teater Comédi des Champs-Eleysées i Paris den 24 april 1926. Deras gemensamma- och eller respektive danskarriärer kom dock efter Rachels giftermål 1931, mer eller mindre att helt klinga av.
Kaptensbostället eller Kaptensgården i byn Tibble, Leksand var i familjens ägo från 1909-1986 och övergick från att ha varit fritidshus till permanentboende. Drömmen om Tibble och Leksand fanns alltid närvarande i den aktuella korrespondensen och realiserades sedermera då gården kom att bli deras fasta adress. Rachel ger i en intervju uppgiften om att så skulle ha varit fallet, åtminstone för hennes del, från och med 1947 då hennes äktenskap med den mexikanske konstnären Santos Balmori var över och hon återvänt till Sverige. För Marjas del troligen tidigare.
Rachel och Marjas föräldrar som vigts 1900 gick skilda vägar, om än som vänner, redan 1911. Systrarna samt modern höll dock ihop, i glädje och sorg, så gott som hela livet. Förutom åren på 1930-talet och i början av 1940-talet då Rachel med maken Santos i samband med spanska inbördeskriget lämnade Spanien, där de då var bosatta, för makens hemland Mexiko. Där Isa och Marja 1942 kom att, mitt under brinnande krig, återförenades med Rachel och Kore (dottern född 1938, som så sorgligt insjuknat i polio) och blev kvar i Mexiko under den resterande tiden av andra världskriget.
VÄLKOMMNA!
Kultursekreterare Per-Åke backman