Varför kalkar man?
Uppvärmning, industriprocesser och trafiken ger bl a stora utsläpp av kväve- och svavelföreningar, som i slutändan hamnar som surt regn på mark och i vatten. Berggrunden och jordmånen avgör hur mycket försurat nedfall som marken och vattnet tål utan att ta skada. Skogsbruk bidrar på vissa växtplatser (ståndorter) till ökad försurning av mark och vatten.
Vi som bor i Leksand får mycket sur nederbörd som kan resultera i försurade sjöar och vattendrag. Det gör att vissa arter som t. ex. kräftdjur, mört, öring, snäckor, musslor, planktonalger och vissa insekter som dag- och nattsländor får det svårare att överleva. Det blir med andra ord artfattigt. När försurningen fortskrider minskar algtillväxten och nedbrytningen hämmas. Vattnet blir klarare, vilket vanligtvis brukar tyda på bra förhållanden, men är i detta fall tecken på en kraftig störning av det naturliga kretsloppet.
Riksdagen antog 1999, 15 miljökvalitetsmål. Ett av målen är "Bara naturlig försurning". Som en följd av detta har ett regionalt delmål antagits, november 2003, som innebär att år 2010 ska högst 5 % av antalet sjöar och högst 15% av sträckan rinnande vatten i Dalarna vara drabbade av försurning som orsakats av människan.
Vad gör vi?
Vi försöker på konstgjord väg att återställa balansen med hjälp av kalkning. Kommunens kalkningsprogram startade i början av 1980-talet. Målet för kalkning är att i vatten med öring, gädda och abborre skall pH inte understiger 5,6 någon gång under året. I sjöar med mört, vattendrag med flodpärlmussla, kräftor och elritsa skall inte pH understiger 6,0 någon gång under året. Även om det sura nedfallet minskat de senaste åren kommer försurningen att orsaka negativa effekter under lång tid framåt därför måste kalkningen fortsätta. I Leksands kommun sprider vi årligen cirka 750 ton i sjöar och vattendrag.
Metoderna för kalkspridning har genom åren blivit mer och mer förfinade, allt ifrån planering, spridningsunderlag, spridningssätt och framför allt uppföljningen. I vår kommun tas ca 65 vattenprover per år där pH, alkalinitet, konduktivitet och färgtal analyseras. Av resultaten kan man utläsa hur våra vatten mår och om några kalkgivor ska justeras. Alla dessa resultat sammanställs och utvärderas för att nå så bra resultat som möjligt.
Åtgärdsplan för kalkningsverksamheten och kartor över avrinningsområdet i Leksand kommun finns på Länsstyrelsens hemsida.
Olika metoder för att sprida kalk
Sjökalkning
Sjöarna kalkas med helikopter eller båt. Vid beräkning av kalkbehovet tas hänsyn till sjöns pH-värde och alkalinitet samt till sjöns volym och omsättningstid. Kalken sprids oftast jämnt fördelat över sjöytan. Ur biologisk synpunkt är det viktigt att kalk sprids över hårdbottnar och inre grundområden närmast land.
- I mindre sjöar och tjärnar används kalkbåtarna, de är lätta att transportera och sjösätta. Maximal lastkapacitet är sju ton.
- För spridning i större sjöar med tonnage över 250 ton kalk används pontonbåt. Maximal lastkapacitet är 16 ton.
- För kalkning av svårtillgängliga tjärnar och sjöar används helikopter. Lastkapacitet är cirka 1 ton.
Påfyllning av kalkbåt Spridning av kalk
Doserarkalkning i vattendrag
Kalkdoseraren tillför kalk direkt till vattendraget från en silo. Utmatningen av kalk styrs automatisk av flödesförhållandena i vattendraget. Kommunen har för närvarande 3 doserare i drift. De rymmer ca 40 ton kalk vardera och två av dem är utrustade med larm för driftavbrott.
Kalkade sjöar i Leksands kommun
Djursjön: 100 ton var 3:e år
Ejen: 80 ton varje år
Gränsen: 10 ton vartannat år
Lång: 50 ton varje år
Morkarl-Djupsjön: 80 ton var 3:e år
Oppejen: 20 ton varje år
Skäppsjön: 60 ton vartannat år
Snesen: 400 ton var 4:e år
Stor-Flaten: 500 ton var 4:e år
Vådsjön: 450 ton var 4:e år
Yxen: 10 ton varje år
Ösjön: 20 ton var 3:e år |
 |
Kalkdoserare i Leksands kommun
Mörkån: 30 ton/år
Åskaken: 100 ton/år
|
Kalkdoserare, Åskaken |