Före detta Norsbro sågverk, Noret 60:9 med flera

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Öppnar måndag 08.00

Öppettider kundtjänst

måndag 8.00–12.00, 13.00–15.30
tisdag 8.00–12.00, 13.00–15.30
onsdag 8.00–12.00, 13.00–15.30
torsdag 8.00–12.00, 13.00–15.30
fredag 8.00–12.00, 13.00–15.00
lördag Stängt
söndag Stängt
Bild på bostadshuset vid före detta Norsbro sågverk.
Översikt över före detta Norsbro sågverk, nuvarande Allmogesnickerier med tillhörande bostadshus i form av ett dubbelkorsplanshus. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Namnet Noret syftar på ett trångt sund mellan två vatten. Bron över detta vatten heter Norsbro, som gett namn till det tidigare sågverket. Marken som kom att odlas upp väster om detta nor fick namnet Noret.

Byggnadsnamn och fastighetsbeteckning: Före detta Norsbro sågverk, Noret 60:9, Noret 60:10, Noret 61:4, Tibble 5:22 och Tibble 5:25

Byggherre: Norsbro sågverks Aktiebolag

Byggår: Norsbro sågverks Aktiebolag konstituerades hösten 1872

Placering och översiktlig beskrivning

Noret avgränsas österut av Limsjön och Norsån eller Kanalen som den också har kallats, som är Limsjöns utlopp i Österdalälven. Öster om Norets by övergick Byåkern i den sluttande Broåkern, som smalnade av mellan Limsjön och älven. Väster om ån på norra sidan av landsvägen mot Tibble finns idag en äldre före detta smedja från Norsbro sågverk. Strax väster om denna ett före detta stenhuggeri bestående av en lite större rödfärgad byggnad i liggtimer och idag hopbyggd med uthusbyggnader vilka eventuellt kan vara av senare datum. På södra sidan av vägen finns närmast ån ett före detta utlastningsskjul för lastning av sågat virke till järnvägsvagn. Byggnaden har väggar av rödfärgade brädor och sinuskorrugerat plåttak. Söder om detta en större snickeribyggnad i två byggnadskroppar och fasader i rödfärgad stående panel eller brädor samt taktäckning av sinuskorrugerad plåt respektive trapetskorrugerad plåt. Byggnaden har vitmålade stora småspröjsade två– eller treluftsfönster. Väster om snickeriet ett bostadshus i en och en halv våning med ljusgul locklistpanel och sadeltak täckt med tvåkupigt lertegel. I de branta strandkanterna ned mot Norsån finns tidigare brofundament vid utlastningsskjulet och på motsatta sidan.

På östra sidan av Norsån finns närmast ån en gulputsad byggnad i två våningar med tvåluftsfönster. Byggnaden har omfattat en personalmatsal på övervåningen samt toaletter och elverkstad på bottenvåningen. Vidare österut finns ett före detta trävirkesmagasin med rödfärgade brädväggar och sinus­korrugerat plåttak med två lanterniner med småspröjsade fönster. Magasinet har ovanför portarna på gavlarna stora småspröjsade fönster i tre lufter. Söder om virkesmagasinet ligger en större förrådsbyggnad i rödfärgad plåt. I sin tur söder om plåtmagasinet ligger en industri för tillverkning av trälister. Närmare älven finns en kontorsbyggnad. Öster om listfabriken finns en mindre industribyggnad för tillverkning av manometrar.

Arkitekturstil

Bostadshuset är ett dubbelplanskorshus som blev vanlig under industrisamhällets framväxt mot slutet av 1800–talet. Smedjan i timmer har sitt ursprung i den lokala timmerhuskulturen. Snickerifabriken och de övriga före detta sågverksbyggnaderna hör hemma i det byggnadssätt med rödfärgade brädklädda byggnader med stora småspröjsade fönster som var vanliga på sågverksindustrier i och med industrisamhällets framväxt från slutet av 1800–talet fram till och med 1950–talet. Övriga industribyggnader med fasader av plåt hör till typisk industri– och verkstadsbyggnadsteknik från och med 1960–talet.

Historik

Namnet Noret syftar på ett trångt sund mellan två vatten. Enligt språk– och ortnamnsforskaren Erik Olof Bergfors passar denna betydelse in på utloppet från Limsjön till Österdalälven – Norsån. Bron över detta vatten heter Norsbro, som gett namn till det tidigare sågverket. Marken som kom att odlas upp väster om detta nor fick namnet Noret. Åkern öster om nuvarande järnvägssträckningen mot Norsbro kallades på storskifteskartan för Broåkern.

På 1870– och 1880–talen hade Norets by inkomster från fiske vid Norsbro.
De byggnader och anläggningar som idag finns på båda sidor om Norsån härrör från den trävaruhantering som ägt rum på platsen sedan tidigt 1870–tal. Över hela området finns spår efter vad som i själva verket är Leksands äldsta egentliga industriområde. Men historien går längre tillbaka än 1870–talet. Sannolikt har man genom tiderna tagit tillvara Norsån som kraftkälla. I ett sockenstämmoprotokoll från 1829 nämns sågen vid Norsbron. Ett av pionjärföretagen i Leksand i samband med industrisamhällets framväxt var den kalkugn som Bröms Olof Larsson lät uppföra på Broåkern och som brändes med kalk från Rättvik. Ugnen byggdes sannolikt på 1860–talet men dess placering är inte närmare känd. Kalkbränningen blev nämligen en kort historia. Genom att skogarna i och med skiftesreformerna under 1800–talet blev ekonomiskt värdefulla att exploatera väcktes det lokala intresset att etablera en större sågverksrörelse i Leksand och i Norsbro. Eftersom timret transporterades via vattenvägarna underlättade det jämförelsevis lägre strandpartiet vid Norsbro upptagningen av timret. Dessutom var läget nära socknens centrum till fördel för att möta den lokalt framväxande efterfrågan på sågade trävaror.

Under hösten 1872 konstituerades Norsbro Sågverks Aktiebolag som det första större ångdrivna sågverksföretaget kring Siljan. Initiativtagare var ett flertal större jordägare i socknen med Bröms Olof Larsson i spetsen. Omgående gjordes omfattande investeringar i sågverksbyggnad, lokomobil, en sågram, flera sågklingor, smedja och bostad för maskinisten. Vidare inköptes skogar för över 150 000 riksdaler riksmynt. Fortsatta investeringar i snickeriverkstad, hyvleri och även tegelfabrikation genomfördes. Företaget drabbades rätt omgående av den världsomspännande lågkonjunkturen och ombildades 1885 till Aktiebolaget Norsbro Sågverksegare. År 1899 gick hela sågverket på auktion och tillhörande skogsegendomar skingrades. Fyra år senare, 1903, var det åter dags för auktion.

Från den här tiden hette rörelsen åter Norsbro Sågverks AB. År 1959 köptes företaget upp av Axel Bergkvist AB i Insjön och 1965, efter nästan 100 års drift, tystnade ångvisslan och sågningen »på Norsbro« upphörde. Huvuddelen av sågverksområdet blev i stället säte för Bergkvistssågens lokala virkesförsäljning.

Produktionen vid Norsbro sågverk bestod av sågat och hyvlat virke i furu och gran samt snickerier såsom byggnadssnickerier, lister, fönster, dörrar, möbler med mera. Under första hälften av 1900–talet påbörjades också tillverkning av monteringsfärdiga hus, som framför allt såldes i Stockholm. Periodvis har man också framställt träkol, tjära och impregnerat virke. Vidare tjänade man också pengar på försäljning av massaved, elektrisk kraft och elektriska installationer, bogsering med ångbåtar med mera. Ett stycke in på 1900–talet sysselsatte sågverket som mest c:a 120 man.

På det hela taget var verksamheten inom området geografiskt organiserad på samma sätt under hela sågverksperioden även om enstaka byggnader och anläggningar avlöstes av nya. Huvuddelen av sågverksrörelsen var förlagd öster om Norsån/kanalen, på Tibblesidan.
Med hjälp av ångaren Norsbro flottade företaget själv sitt timmer över Siljan. Från ett magasin vid Ilu vid Västanvik släpptes timret nattetid i älvens farled till ett skilje uppströms Norsbrokanalens utlopp. Här sorterades timret in i magasinet vid stranden nedströms kanalen. För att motverka problem vid lågvatten hade en 100 meter lång fördjupning grävts i älvbottnen fram mot timmeruppfordringsverket, som drog stockarna uppför branten. Det rödfärgade såghuset med plåttak innehöll två sågramar och kantverk. I källarvåningen hade sliparen sin verkstad. Där fanns också en matsal. Närmast norr om såghuset stod det i tegel uppförda maskinhuset med ångpannor, hög skorsten, maskinrum och reparationsverkstad. Vatten till ångpannorna togs in genom en tunnel från älven. Vid sidan av maskinhuset fanns från 1908 det tre våningar höga hyvleriet och snickeriet, som ersatte en tidigare hyvleri– och snickeriverkstad. Det nya hyvleriet och snickeriet förstördes i en brand i januari 1931 och ersattes av ett nytt hyvleri. Nära maskinhuset fanns också torkhus med torkinrättning. Österut längs vägen mot Tibble sträckte den stora brädgården ut sig. Norr om vägen mellan Noret och Tibble fanns kolgårdarna med kolhus, tjärfabrik och gård för ribbved. Här, vid Limsjöns kant, låg på 1800–talet två timmerbyggnader, möjligen kontor respektive bostad för maskinisten. Den senare skulle kunna vara den arbetarbostad som omnämns i en inventarieförteckning från år 1900. I samma förteckning nämns ytterligare bodar, stall, kalkbod och avträde.

Anläggningarna var förbundna med varandra genom ett spårsystem för trall­vagnar med vilka virke och ribb kördes inom sågverket. Förutom vägbron närmast Limsjön fanns inom sågverksområdet också två träbroar över kanalen. Den södra av broarna nyttjades mest av personalen, till exempel av alla arbetare som på morgonen kom till sågen från Noret. Till 1910–talet hade bron också betydelse för en brädgård och en lastkaj som låg på Noretsidan. Innan Leksand fick järnvägsförbindelse måste nämligen allt virke som såldes till andra platser i Sverige och till andra länder lastas på pråm och bogseras till järnvägen i Lerdal i Rättvik eller till Insjön. År 1915 anlades ett stickspår från den nya järnvägsstationen i Noret till sågverket. En byggnad för utlastning uppfördes väster om kanalen och hade via trallspåren över den nordligare av de två träbroarna förbindelse med Tibblesidans såghus, hyvleri och brädgårdar. Utlastningsskjulet är fortfarande idag bevarat.

På Noretsidan uppfördes i slutet av 1800–talet en kontorsbyggnad, ett 1 ½–plans dubbelkorsplanshus i rödfärgad panel, som på övervåningen också inrymde bostad. Idag är byggnaden målad i ljus färg. Närmare kanalen uppfördes 1926 nya snickeriverkstaden. Snickeriet byggdes till söderut mot älven 1931. Tillbyggnaden norrut är troligen tillkommen 1945. Här är marken över en stor yta uppfylld med ribbavfall. Vid Limsjöns strand låg sågverkets smedja i rödfärgat timmer.

Maskinhuset alstrade inte enbart kraft till sågverket utan man sålde också elektrisk kraft till Leksands–Norets municipalsamhälle.

Den gulputsade tvåvåningsbyggnaden närmast östra sidan av uppfördes troligen i början av 1950–talet och inrymde personalmatsal, toaletter och elverkstad. I byggnadsnämndens handlingar finns flera ärenden från 1948 och tiden omkring 1950 rörande de krav som Yrkesinspektionen ställt om bättre toaletter på Norsbro sågverk.

Brädgårdsarbetet vid svenska sågverk mekaniserades endast i långsam takt. Från 1940–talet underlättades arbetet på brädgården vid Norsbro av ett sorteringsverk.

Söndagskvällen den 27 juli 1952 brann hela virkeslagret på stora brädgården varvid värden för nära 3 miljoner kronor gick upp i rök. Skenet från de höga eldslågorna syntes ända till Västerdalarna. Efter branden anlades en brädgård för truckdrift. Trucken »Armstarke«, tillverkad på Berghemverken i Ljungby, köptes in 1952 och fanns kvar på området fram till 1990–talet.

Såghuset revs på 1970–talet och maskinhuset med sin höga skorsten jämnades med marken på 1980–talet. Efter kanalen på östsidan står den nya matsalen från 1950–talet kvar. Det stora rödfärgade virkesskjulet byggdes för platsförsäljning av virke efter brädgårdsbranden 1952 och fungerade som sådan fram till 2010–talet. Längre österut finns sedan 1974 AB UNE–produkter som framställer hyvlade och ytbehandlade lister samt Svenska Manometerfabriken som producerar tryckmätare för industrin.

Området mot Limsjön ingår i naturområdet kring den restaurerade fågelsjön. Av träbroarna över kanalen återstår endast rester men vid den norra brons västra fäste står det rödfärgade och märkliga utlastningsskjulet med sina stora skjutportar, lastkaj och två järnvägsspår. I snickerifabriken har företaget Allmogesnickerier sedan länge haft verksamhet. Smedjan var efter sågverkets nedläggning bilverkstad men ägs numera av kommunen. Det mesta av järnvägsrälsen mellan sågverket och stationen i Leksand revs upp 1983 och blev museijärnväg på Gotland medan banvallen fortfarande finns kvar.

Rakt väster om utlastningsbyggnaden och på andra sidan vägen mellan Noret och Tibble låg tidigare Kullgrenska gården. Den bestod av ett större bostadshus i 2 ½ plan med rödfärgad panel och uppfördes i början av 1900–talet av Gustav Kullgren. Till gården fanns en stor uthusbyggnad som låg närmare Limsjön. Kullgrenska gården kan ha varit det första egentliga flerfamiljshuset i Leksand och fungerade som en arbetarbostad för anställda vid sågen. I huset fanns till en början fyra enrums– och fyra tvårumslägenheter samt vindsrum. Gustav Kullgren var född i Enköping 1880. Han kom i ungdomen till Leksand och uppförde ett garveri på Övermosidan av älven. När han skulle bygga nytt vid Norsbro fick han rådet att även bygga för uthyrning. Virket till huset tog han på kredit från sågverket. När järnvägsspåret till sågen 1915 drogs fram mellan bostadshuset och uthuset lär gården ha lösts in av sågverksbolaget. Förutom av familjen Kullgren beboddes huset av anställda vid sågen eller vid det närliggande stenhuggeriet. Kullgrens garverirörelse drevs vidare i det nya husets källarvåning men upphörde på 1930–talet. De stora karen i källaren som hade använts i garveriverksamheten fylldes med sand. I uthuset förvarades länge efteråt en omfattande samling garveriredskap som småningom skingrades. Med avsaknad av rinnande varmt vatten och med utedass på gården var huset bebott till mitten av 1960–talet. Gården revs 1974.

I slutet av 1800–talet framgår det av fotografier att det knappast fanns en enda byggnad, ett enda träd eller knappt ens en buske på Broåkern mellan Limsjön och älven och nedåt Norsbrokanalen. Så började sågverket smått expandera på Noretsidan och Kullgrenska gården byggdes. Väster om Kullgrenska gården uppfördes kring år 1900 ett antal gårdar och företagslokaler. Närmast den skarpa vägkröken står ett 1 ½–planshus med rödfärgad träpanel, möjligen uppfört 1905 eller tidigare. Tomten kan ha gått under namnet Snickartomten. Här bodde snickaren Per Berg med sin hustru Näs Kerstin Andersson från Vargnäs och barn. Per Berg, som var född i Almberg 1872, drev snickerirörelse i en långsmal påbyggnad inåt gården. Med hjälp av 5–6 anställda snickare tillverkades här möbler, byggnadssnickerier och likkistor. Vid snickeriet fanns också en kvarn dit folk kom för att mala potatismjöl. Fastigheten övertogs 1916 av Andersson & Normans möbelsnickeri som fram till 1931 hade sin fabrikslokal här. I bostadsdelen fanns måleriverkstad och några rum uthyrdes till anställda. Rörelsen drevs vidare en period på 1930–talet av Daniel Norman. Fastigheten kom sedan i Anders Majs ägo som 1938 rev fabrikslokalerna. Anders Majs byggde 1944 om bostadshuset till flera lägenheter och brädfodrade fasaden. Bostadshuset övertogs så småningom av Norsbro sågverk och hyrdes ut till anställda. Mitt emot Per Bergs snickeri och på andra sidan vägen vid älvstranden fick fabrikör C. J. Grönlund 1911 tillstånd att uppföra ett magasin för motorbåtar. Byggnaden finns idag inte kvar. I början av 1900–talet planterades björkar längs vägen från Noret mot Norsbro. Närmast järnvägsövergången men på östra sidan ligger ett rödfärgat 1 ½–planshus som uppfördes som banmästar– och banvaktsbostad vid anläggandet av järnvägen 1914. Ett äldre hus ute på det så kallade Avandet fick samtidigt lämna plats för uppfyllning av järnvägsbanken i anslutning till bygget av järnvägsbron. I samband med bygget av den nya riksvägsbron 1984–1985 gjordes en lång vägbank på norra älvstranden varvid Avandets naturliga avslut snörptes av. För att inte vattnet på insidan av Avandet helt skulle inneslutas grävdes en liten kanal genom Avandet.

Mot Limsjön ligger en gård med ett rödfärgat trähus. Gården uppfördes av Johannes Melander som var skogförvaltare på Norsbro sågverk. Huset finns inte med på den karta som 1906 upprättades med förslag till byggnadsplan för Leksands–Noret men däremot på kartan över 1908 års förslag till byggnadsplan. Huset bör därmed vara uppfört 1906–1908. Ett uthus byggdes på tomten hösten 1910. Den nuvarande ekonomibyggnaden med bostadslägenhet byggdes 1923 efter ritningar av E.T. Ågren i Avesta. Huset tillbyggdes norrut i en våning år 1936 efter ritningar av byggmästare Olof Bröms. Melanders har särskilt kulturvärde.

Väster om Per Bergs gård ligger före detta Mårtas slakteri. Slakteriet uppfördes 1910 av Johannes Melander och slaktare Richard Johansson. Melander lämnade snart rörelsen och i stället blev Anders Mårtas delägare från 1916. Mårtas kom sedan att ensam driva rörelsen vidare under namnet Mårtas slakteri. Den gamla slakteribyggnaden i tegel står fortfarande kvar, hopbyggd med senare tids utbyggnader. Den fint avrundade muren mot söder framträder fortfarande väl.

I bostadshuset väster om slakteriet bodde en av slakteriets delägare, Classon. Vägen fortsätter in till Norsbro stenhuggeri, som tidigare låg närmare sågen vid smedjan men flyttade till nuvarande plats 1957. Här fanns också under en tid lager för Skoglunds Bygg innan det flyttade till Övermo industriområde. På västra sidan om infartsvägen fanns Lok Karl Johanssons gård. Under första hälften av 1950–talet uppförde Rune Håkansson ett väveri på platsen för gården, Rörelsen gick under namnet Leksands Väveri AB. Rörelsen startade 1947 då ingenjör Rune Håkansson, som hade varit ansluten till Kävlinge Väveri AB i Kävlinge hyrde före detta Strandbiografen vid kajen för att inhysa väveriverksamheten med 8 vävstolar. Väveriet tillverkade bland annat dukar, duktyg och servetter av bomull och linne. Antalet anställda var omkring 15 personer, periodvis upp emot 30 stycken. Leksands Väveri upphörde 2007.

På samma sida om vägen mot Tibble och mellan väveriet och järnvägen låg ytterligare ett antal hus och gårdar som samtliga revs i samband med framdragandet av nya riksvägen i början av 1980–talet. Det var Fältmans gård (senare Stråhle), Brasar Kalle, som arrenderade av Hedberg, och närmast Noret Knubbens – uppförd av Per Knubb, disponent vid sågverket. Längre in mot Limsjön fanns också två bostadshus som beboddes av Sven Ollas respektive Åjs Lars Jacobsson med familjer.

I början av 1920–talet var verksamheten vid sågverket under lång tid lamslagen av arbetskonflikter. Ledningen sökte nya affärsområden och uppförde 1922 ett stenhuggeri vid sågverkets smedja. År 1957 flyttade stenhuggeriet in i nya lokaler närmare Noret men den ursprungliga byggnaden finns ännu idag kvar. Kunniga stenhuggare lockades från Bohuslän. Produktionen bestod företrädesvis av smågatsten som såldes över hela landet. För det ändamålet bröts blå granit på Åsledsberget. Med tiden blev gravstenar en viktig produkt. Till gravstenarna togs förutom den blå graniten också den grå så kallade Igelbergsgraniten från berget vid Östervikens sydspets, röd granit som hämtades från Gesunda samt svart granit från Mockfjärd. För utformningen av gravvårdarna engagerades bland andra kyrkogårdsnämndens arkitekt i Stockholm men också konstnärerna Acke Hugh Malmeström och David Tägström. Gravvårdarna såldes över hela Dalarna och företaget sysselsatte på 1920–talet c:a åtta arbetare. Efter andra världskriget övertogs verksamheten av Oskar Widell. Rörelsen övertogs senare av Hugo Halvarsson från Noret och drevs från 1970–talet av Artur Fredriksson, Klockarberg. Därefter drevs stenhuggeriet av Kristian Lund. Verksamheten är fortfarande igång.

Den lilla röda gården på Broåkersrenen, kanten vid sluttningen ned mot älven, uppfördes av Bröms Olof Larsson c:a 1901. Enligt uppgift ska byggnaden från början ha varit en byskola som flyttats till platsen. Gården hyrdes till en början av Anders Wilhelm Lundgren som drev plåtslageriverkstad på platsen. Efter Lundgrens flytt till Eskilstuna 1904 hyrdes gård och verkstad av plåtslagare O. E. Clason. Oscar Emanuel Clason föddes i Hudiksvall 1877 och kom via Ljusdal som plåtslagargesäll till Leksand. År 1912 köpte Clason gården, som har byggts om och till och består av ett 1 ½–plans boningshus i spontpanel med plåttak. Hopbyggt med huset är verkstadslokalen. Clasons söner drev plåtslagerirörelsen vidare. Clasons har särskilt kulturvärde.

Värdebeskrivning

Norsbro sågverks före detta smedja från 1800–talet med före detta stenhuggeri från omkring 1920, utlastningsskjulet byggt 1915–1917, snickeriverkstaden från 1926/1931 med tillbyggnad norrut från omkring 1945 samt matsalen i gulfärgad puts från omkring 1950 har alla särskilt kulturvärde. Den före detta kontorsbyggnaden med bostadslägenhet har kulturvärde. Tillsammans berättar byggnaderna om industrisamhällets framväxt i Leksand. Norsbro sågverk var en av de tidigaste industrietableringarna i Leksand och den första ångsågen kring Siljan. Träindustriell verksamhet i olika former blev en av de viktigaste industriverksamheterna i Leksand och Norsbro sågverk växte fram som den största industrin i Leksand, en position som den höll fram till efterkrigstiden kring 1960. Sågverket berättar om hanteringen av skogsråvaran, framställningen av sågat virke, försäljningen av trävirkesprodukter både inom och utom landet samt om förädling av träråvaran i form av byggnadssnickerier och monteringsfärdiga hus i Leksand såväl som över hela landet. Vidare berättar byggnaderna om hur produkterna forslades från sågen på järnväg från 1915. Den putsade byggnaden från omkring år 1950 avspeglar genom förekomsten av personaltoaletter och en ny personalmatsal de större krav på arbetsmiljö som blev tydliga efter andra världskriget.

Det gamla stenhuggeriet vid smedjan berättar om den betydelse som stenarbeten och stenindustrin hade i Leksand. Leksandsfolket var under lång tid specialister på stenarbeten och grundläggning. Särskilt i byarna Grytnäs och Sundsnäs var man i äldre tider och in på 1900–talet duktiga på stenhuggeriarbeten. Folk från Leksand byggde kyrkogårdsmurar och anlade grunder till herrgårdar och sågverk och byggde flottningskanaler av sten både söderut och norrut i landet. Stenhuggeriet vid Norsbro var det första industriellt drivna stenhuggeriet i Leksand. Under 1900–talet fanns ytterligare ett stenhuggeri i Leksand vid Limhagen.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga placering, stomme, volym, form, byggnadshöjd, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial av plåt, takpapp eller tvåkupigt lertegel.
  • Befintliga skorstenar.
  • Befintliga timmerstommar samt befintlig utformning rörande fasadkomposition och fönstersättning.
  • Befintliga fönster och fönsteromfattningar. Befintlig locklistpanel, fasadpaneler eller puts. Befintliga socklar och grunder.
  • Befintlig färgsättning av timmer och träpanel med rödfärg eller ljusgult. Befintlig färgsättning av puts med gul färg. Befintlig vit färgsättning på fönster, vindskivor och knutbrädor. Befintlig vit eller grön färgsättning på fönsterfoder.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-07-12