Kvarteret Prinsen, Prinsen 14

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Öppnar måndag 08.00

Öppettider kundtjänst

måndag 8.00–12.00, 13.00–15.30
tisdag 8.00–12.00, 13.00–15.30
onsdag 8.00–12.00, 13.00–15.30
torsdag 8.00–12.00, 13.00–15.30
fredag 8.00–12.00, 13.00–15.00
lördag Stängt
söndag Stängt
Bild på kvarteret Prinsen, tagen från Siljansvägen.
Byggnaderna uppfördes utan källare i två våningar och är av ett slag som blev normativt för utformningen av flerbostadshus i Leksand. Fotograf: Lars Jönses, Dalarnas museum.

Flerbostadshusen i kvarteret Prinsen 14 är välbevarade och har särskilt kulturvärde och berättar om byggandet av nya flerbostadshus i anpassad stil med låga huskroppar.

Byggnadsnamn och fastighetsbeteckning: Kvarteret Prinsen, Prinsen 14

Byggherre: Stiftelsen Hyreshus, nuvarande Leksandsbostäder

Entreprenör: Byggmästare P. M. Rönnstedt, Siljansnäs

Arkitekt: Distriktsarkitekt Erik Wåhlin

Byggår: 1954–56

Placering och översiktlig beskrivning

Tre flerbostadshus snedställda på den smala tomten. Huset närmast Siljansvägen är snedställt i motsatt riktning och står därför vinkelrätt mot det mittersta huset. I vinkeln förenas husen med en mindre garagebyggnad ovan jord. Huset längst västerut har en garagebyggnad mot östra gaveln. Genom uppställningen bildas gårdar i söderläge. Mot Siljansvägen finns en förgård. Husen är byggda i två våningar med ljust gråvitputsade fasader. Sadeltaken är täckta av tvåkupigt lertegel och har takkupor och smala skorstensmurar. Socklarna är gråputsade. Endast ett av husen har källare. Portarnas samt trapphusens fasader är indragna från övriga fasadlivet. Uteplatser och balkonger på gårdssidorna är indragna i husen. Fönstren är av flera olika utföranden: tvåluftsfönster, mindre enluftsfönster, bredare tvåluftsfönster där en luft är ett smalare vädringsfönster. Entréportarna är bytta i senare tid mot portar i bruneloxerad aluminium. Garageportarna är däremot original v–formade i mörkgrå karosseripanel.

Arkitekturstil

Husen är utförda i en lågmäld och sparsmakad modernism med inslag från traditionellt byggnadsskick såsom sadeltak.

Historik

Platsen var vid storskiftet 1819–1826 en del av Pigåkern.

Flerbostadshusen i kvarteret Prinsen var Stiftelsen Hyreshus andra bostadsprojekt i Leksands–Noret. Med bostäderna i kvarteret Prinsen ville distriktsarkitekt Erik Wåhlin och Stiftelsen Hyreshus visa att det gick att bygga billigare bostäder. Wåhlin redogjorde för projektet i en skrift som var ämnad som ett inlägg i bostadsdebatten. I förordet värjde han sig mot att projektet hade kallats för ett experiment och underströk att det låg ett gediget utredningsarbete bakom »för att nå ett ekonomiskt, tekniskt och arkitektoniskt kanske lite ovanligt resultat.« De nya husen byggdes 1954–1956 i endast två våningar liksom de föregående husen i kvarteret Olshans. Wåhlin hade observerat att även mindre samhällen nu var indragna i en framsvepande urbaniseringsprocess och att de nya husen som byggdes blev så likadana överallt. En av frågorna som Wåhlin ställde i projektet var om det var möjligt att skapa lokalpräglade bostadsmiljöer. En annan fråga var om det gick att bygga billigare utan att den nya bebyggelsen blev ytterligare slätstruken och stöpt i samma form.

»Det råder en standardiserad uppfattning om begreppet hyreshus, representerad av trevåningshuset, som är minst 11 m tjockt. Med så enkel definition blir de flesta hus lika. Det blir ingen skillnad mellan Ystad och Haparanda, mellan Stockholm och Södertälje.

Före 1930 var trevåningshuset nästan okänt. Nu finns det överallt. Detta hus verkar som en förvuxen planta utan jordmån. Lägenheterna i huset har ingen samhörighet med jorden – bottenvåningen ligger nämligen en meter över mark. Ej heller har man kontakt med småstaden, husen är för höga. Någon storstadskaraktär känner man ingenting av– husen är för låga. Husen är lika på plan mark, i backar, i dalar och på höjder. /– –/ Vårt tänkande har blivit stereotypt under jakten efter idealet, att producera många bostäder till godtagbar hyra. Vi bygger inte längre hus. Vi bakar limpor. Vi får belåningsbara objekt – men om de är i längden ekonomiska eller om de skänker trevnad och hemmiljö, det har blivit andrahandsfrågor.«

Med de nya husen i kvarteret Prinsen försökte Wåhlin och Stiftelsen Hyreshus åstadkomma billigare hus som samtidigt var bättre anpassade till den lokala miljön. De tre nya husen i två våningar, ljus slätputsad fasad och diskret formspråk var avsedda att samverka med eller underordna sig den äldre bebyggelsen, påpekade Wåhlin. Byggnaderna var grupperade med två gårdar mot söder, avskilda från trafik, och försedda med lekplatser. Entreprenör var byggmästare P. M. Rönnstedt från Siljansnäs.

För att göra husen billigare hade enbart ett av husen källare i vanlig bemärkelse. De två andra husen hade bara små matkällare under trappan, vilket väckte reaktioner. Wåhlin kommenterade själv detta i sin skrift: » ’Men’, sa alla hyresgästerna innan de flyttade in, ’vi vill ha plats för våra sparkstöttingar och cyklar’. En husmor sa att hon hade så mycket äppelmos att hon måste ha stor källare.« Det nya husprojektet hade också varit uppe i kommunfullmäktige där en ledamot ifrågasatt idén att inte göra källare. Wåhlin menade dock att i ett nationellt perspektiv var besparingen med källarlösa hus lika stor som kostnaden för 5 000 bostadslägenheter eller 10 000 smålägenheter per år: »Nu uppstår frågan, vilket är viktigast, att vi årligen får bostäder för ytterligare 5 000 svenska familjer, eller att vi bereder överdimensionerad plats för våra cyklar, sparkstöttingar och äppelmoskrukor.«

Husens bottenvåning låg strax över mark och i stället för balkonger fanns små trädgårdstäppor i anslutning till lägenheterna. På övervåningen var balkongerna indragna i huskroppen, vilket visserligen var dyrare än konventionella balkonger, men innebar bättre skydd mot drag och vindar. De indragna balkongerna blev därför mer användbara, resonerade Wåhlin. För att spara värme var husen försedda med treglasfönster. De flesta garage var placerade ovan jord mellan husen för att utgöra skärmar mellan husens trafik– och trädgårdssida.

Wåhlin menade att anläggningen var fullt konkurrenskraftig i förhållande till varje konventionell hustyp som kunnat komma ifråga i Leksand. Projektet blev till och med billigare än beräknat och byggkostnaden understeg betydligt normala byggkostnader. Wåhlin påpekade att husen dock var högst traditionella: »De ansluter till en småstadstradition från 1800–talets senare hälft, och synas ha möjlighet att bli hemmastadda i byggnadsmiljön på orten.«

Wåhlins idé om hus som skulle smälta in med den befintliga bebyggelsen och därför framför allt skulle byggas med högst två våningar eller 2 ½ plan blev en norm i Leksand för all ny bebyggelse och kom på det hela taget att råda ända fram till 2010–talet. Undantaget i samtiden var trevåningshusen kring Torget samt de delar av den postmoderna bebyggelsen som kom till i kvarteren Domaren, Hantverkaren och Noret 62:42 på 1980- och 1990-talen.

Det moderna Leksand skulle inte byggas lika stereotypt som samhällen formades i övriga Sverige. I stället skulle man slå vakt om det särpräglade Leksand genom att på det hela taget respektera det uppskattade landskapet. Nya byggnader skulle inte dominera den gamla bebyggelsen eller göras för höga och bryta intrycket av det omgivande landskapet. Öppenheten mot Siljan och Österviken och kulturlandskapet vid Österdalälvens utlopp ur Siljan skulle värnas. Det betydde inte att man i Leksand var emot utveckling. Det handlade inte endast om att utvecklas tillsammans med historien. Det var snarare så att historien var en förutsättning för utvecklingen. Det skulle komma att bevisas genom den starka utveckling och befolkningstillväxt Leksand skulle komma att visa.

Flerbostadshusen bestod av följande lägenheter: 2 lägenheter om 4 rum och kök, 4 lägenheter om 3 rum och kök, 26 lägenheter om 2 rum o kök, 6 lägenheter om 1 rum och kök.

Värdebeskrivning

Flerbostadshusen i kvarteret Prinsen 14 är välbevarade och har särskilt kulturvärde och berättar om byggandet av nya flerbostadshus i anpassad stil med låga huskroppar. Den nya bebyggelsen var det första exemplet i en idé om hur Leksands–Noret skulle utvecklas och moderniseras utan att man bröt mot landskapets kulturvärden. Idén blev en framgångsfaktor för utvecklingen av Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga placering, form, volym, byggnadshöjd, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning av taktäckning med tvåkupigt lertegel.
  • Befintliga utformning rörande fasader med ljusgrå slätputs, i huvudsak låg nästan obefintlig sockel, befintlig fasadkomposition med indragna uteplatser och balkonger, indragna trapphus samt befintlig fönstersättning. Befintliga skorstensmurar.
  • Befintlig utformning rörande fönster och v–formade garageportar.
  • Befintlig färgsättning av fasader i ljus gråvit puts, vit färgsättning rörande fönster och vindskivor, socklar i grå färgsättning, garageportar i mörkgrå färgsättning, plåtbeslag och takkupor i röd färgsättning.

Texten är baserad och delvis hämtad från boken Dalamodernismen: Bebyggelse i Dalarna 1930-1980, Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförbund, Falun, 2020 (Andersson, Malena, Jönses, Lars, Mol, Adam & Ärnbäck, Kristoffer).

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-07-12