Leksands hembygdsgårdar är placerade mellan Kyrkudden i sydväst och Härbreåkern i öster. Anläggningen består av en mångfald med ålderdomliga timmerbyggnader som tillsammans bildar ett friluftsmuseum med anor sedan tiden kring sekelskiftet år 1900.
Byggnadsnamn och fastighetsbeteckning: Leksands hembygdsgårdar, Prosten 1
Riksintresse för kulturmiljövården: W K 29 46 Leksands–Noret (tätortsmiljö)
Placering och översiktlig beskrivning
Leksands hembygdsgårdar är placerade mellan Kyrkudden i sydväst och Härbresåkern i öster. I norr finns bland annat Alléskolan och dess gymnastiksal. Anläggningen består av en mångfald med ålderdomliga timmerbyggnader som tillsammans bildar ett friluftsmuseum med anor sedan tiden kring sekelskiftet år 1900. Läs mer om enskilda byggnader tillhörande anläggningen nedan.
Historik
Hembygdsgårdarna i Leksand har en växlande tillkomsthistoria. Tre av anläggningens byggnader bildade ursprungligen Leksands Etnografiska museum, som hade öppnat 1899, som en av Sveriges första anläggningar i sitt slag utanför Stockholm. Förutom de tre byggnaderna bestod samlingen av ett par tusen föremål, företrädesvis från det gamla bondesamhället. Samlingen var ett eget initiativ av småbrukaren Jones Mats Persson och var ursprungligen belägen i byn Lisselby, på Källbergsklitten, vid sidan av utsiktstornet Rundablick, som Jones Mats också hade låtit uppföra. Många i Leksand var till en början oförstående till Jones Mats samlande: »Du skäm’ ut Leksand mâ dätt skrâp, Jones Mas!« Men han fick stöd av Gustaf Ankarcrona, besök av kungahuset och mängder av skolbarn och opinionen vände. Jones Mats gärning blev ett föredöme på andra håll i Sverige och museet kom att betraktas som så viktigt att kommunen köpte hela samlingen 1914.
År 1935 bildades Leksands hembygdsgemenskap, bestående av flera skilda föreningar såsom hemslöjden, konstsällskapet, hantverksföreningen med flera, som övertog Jones Mats samlingar och flyttade dem till en tomt bredvid Färjbacken på södra sidan av älven. Gården byggdes ut med flera byggnader. På 1950–talet utredde biträdande kommunalingenjören och kulturivraren Knis Karl Aronsson frågan om en mer representativ hembygdsgård och en bättre placering. Den nya platsen för hembygdsgårdarna föreslogs bli på Härbresåkern, åkermarken längs med Uddarna söder om Kyrkallén. Idén hade framförts första gången på 1920–talet. Efter en noga genomtänkt plan och med kommunalt stöd började från och med 1963 överflyttningen av Hembygdsgemenskapens samling av byggnader, vilken efterhand hade utökats med fler äldre byggnader. Jones Mats första samling av byggnader grupperades som en särskild del av anläggningen. Invigningen ägde rum 1965. Hembygdsgemenskapen upplöstes 1972 och samlingarna överlämnades till kommunen.
Leksands hembygdsgårdars byggnader
Omritad av Torbjörn Lundquist, Nordiska museet, 1992-05-25.
Interiör från Gattu-stugu med spis, tarrsängar och förlåtar i den för Leksand vanligt
förekommande vävstilen munkaband. Foto: Malena Andersson, Dalarnas museum.
Parstuga, Gattu–stuggu, 1791–93, från Gattu–gården i Ullvi. Berättar om en relativt välmående gård i Leksand i en tid i slutet av 1700–talet då en viss välståndsökning började märkas. En parstuga i två våningar var ett uttryck för en för Leksandstrakten relativt välbärgad gård. Enkel förstukvist med sadeltak och profilsågade stolpar. Ofärgad grånad timmerstomme. Rödfärgade knutskallar, fönsterfoder, förstukvist och vindskivor. Taket är täckt av lertegel.
Enrummig stuga med eldstad. Ovanlig stugtyp. Förtak: brädor av kärnvirke med rillor på både ovan– och undersida lagda med lock. Kronskorsten. Väderbiten och blek rödfärg. Taktäckning av lertegel. Berättar om en av de främsta dalmålarna, Winter Carl Hansson från Yttermo.
Gårdens äldsta byggnad. Taket täckt av lertegel. Taktäckningen skulle kunna ersättas med klovor för att bättre överensstämma med byggnadens kultur– och upplevelsevärden. Utmärkande är den höga åldern, den byggnadstekniska kvalitén och detaljer som knutar, lås av gotisk medeltida typ och skyddstecken.
En byggnad som har fundamental plats i den traditionella gårdsformen. Rödfärgade knutskallar. En gång rödfärgad men urblekt timmerstomme. Taktäckning av lertegel.
Fäjs från Hjerpgården i Djura. Byggnaden uppfördes kring 1860 och är av ett slag som är ovanligt på gårdarna idag. Foto: Malena Andersson, Dalarnas museum.
Taktäckning av lertegel. Välbevarad interiör. Byggnaden berättar också om fähusets sociala betydelse i form av rum för både djur och människor och mötesplats för framför allt yngre människor under 1800–talet.
Svens-stuggu, en enkelstuga från Djura. Foto: Malena Andersson, Dalarnas museum.
»Svens–stuggu«, slutet av 1700–talet, från Djura. Visar den vanligaste formen av bostad för småbrukaren i Leksandstrakten. Idag är bevarade enkelstugor mycket sällsynta. Innertaket är ett så kallat tredingstak. Grund av tuktad gråsten. Taktäckning av lertegel.
Hög byggnadsteknisk kvalite. Ålderdomliga urnformade knutar, laggtaket, låsets utformning och skyddsbränningar mot oknytt är viktiga detaljer. Klovtak.
1600–tal, från Knappgården i Kullsbjörken. Märkligt genom den starkt överkragande övervåningen som påminner om "stabbur" i norsk byggnadskultur. Skyddsmärke. Stolpunderrede. Rödfärgade knutskallar. Klovtak.
Byggnaden berättar om kyrkans större gårdar som hade körvagnar och behov av skyddad uppställningsplats för dessa. Märkliga detaljer är de skurna rödfärgade sparrarna under takfoten.
1500–tal, långsideshärbre från Almo. Praktfullt härbre med hög byggnadskvalité. Viktiga detaljer är knutarnas form, kavelkrus i väggbandets ändar, draglåset, skyddskorsen ovanför ingången och laggtaket. Klovtak.
Cirka 1630, långsideshärbre, »Hjulbäckhärbret« från Hjulbäck. Ingång av självväxta krokar i form av rotben. Runinskrift på sädeslåren. Klovtak.
År 1689, Blomstugan från Västannor och Lindbodarna.Ovanlig enrummig ryggåsstuga. Skorstensmur av gråsten med säregen form för att förstärka draget. Rödfärgade knutskallar. Blyinfattade fönster. Klovtak.
1750–talet, ursprungligen från Spikgården i Djura. Den första stugan i Jones Mats Perssons Etnografiska museum 1899, den första egentliga gammelgården i Sverige utanför Skansen i Stockholm. Rödfärgad förstukvist. Fönsterfoder strukna med roslagsmahogny. Inskriptioner både på in och utsidan av väggarna. Blyinfattade fönster. Ålderdomliga vågbord i takfoten. Kronskorsten. Klovtak.
År 1606, från Gatugården i Tällberg. Ingick från 1904 i Leksands Etnografiska museum. Dörr med medeltida draglås. Små blyinfattade fönster. Knutkedjorna på baksidan vid portlidret har rödfärgade knutskallar. Flyttningsmärken i golvplankorna. Ålderdomlig och sliten trappa till loftgången. Klovtak.
1700–tal, från Yttermo. Har varit skolstuga men även verkstad för skomakare och skräddare. Ingick från 1900 i Leksands Etnografiska museum. Blyinfattade fönster. Minnesplatta på framsidan. Vågbordet på förtaket har dekorativt utskuren form. Klovtak.
1748, från Skeberg. Har tillhört författaren Johan Nordling i Skeberg där det ingick i en form av gårdsmuseum. Något romantiserat med större upptagna blyinfattade fönster. Originell form med undervåningens utsvängda väggar som påminner om norrländska hölador. Inskription ovanför dörren. Rödfärgat. Laggtak täckt med lertegel.
1860–talet, från Djäkengården i Djura. Vanlig typ av härbre från tiden efter 1800–talets mitt. Saknar härbresbro och stolpunderrede och står i stället på fyra hörnstenar. Övervåningen utkragad en stock. Förtak över hela gavelväggen på ingångssidan. Möjligen har byggnaden genomgått viss romantisering med blyinfattade fönster på övervåningen och rödfärgade knutskallar. Lertegeltak. Hög byggkvalité.
1700–talet, från Bastbergs fäbodar. Gavelhärbre i en våning på stolpunderrede. Utkragad på gaveln över ingången. Dörren har vackert smide i renässansstil från 1500–talet och kommer från en äldre byggnad. Laggtak täckt av lertegel. Trapp huggen i ett trästycke.
Rekonstruerat gotiskt härbre, 1500– eller 1600–tal, från Hackmora. Uppfört som härbre. Ombyggt till skvaltkvarn 1723 och flyttat till Bjurforsdammen vid Hackmora. Från slutet av 1800–talet använd som hölada. Den branta takresningen och stavkonstruktionen i svalen har rekonstruerats under andra hälften av 1900–talet efter gamla märkningar. Klovtak. Berättar om hur timmerbyggnader har fått nya användningsområden.
1860–talet, från Hällabäcken. Berättar om hur vattenkraften förr utnyttjades inte minst i Hällabäcken där det i början av 1800–talet fanns 25 skvaltkvarnar. Byggnaden flyttades redan 1906 till Jones Mats Perssons Leksands Etnografiska museum i Lisselby. Har ända sedan den tiden varit en utställningsbyggnad. Lertegeltak. Inskriptioner.
Kyrkbåthus beläget på älvstranden nedanför hembygdsgården. Nytimrat 1965 med förebild i kyrkbåthuset på Zorns gammelgård vilket kommer från Laknäs i Leksand. Tre båtar med årtalen 1755, 1870 eller enligt uppgift 1846 respektive 1854. Klovtak. Imponerande timmerdimensioner.
Loge, 1793, »Kaplaladan«, flyttad 1977 från Kaplagården (komministergården) vid kyrkan. Parloge av imponerande storlek. Ombyggd till dansloge genom att avbalkningar och tröskkista tagits bort och golvet lagts om. Lertegeltak.
Genomgripande rekonstruerat med nytt timmer vid uppmonteringen på hembygdsgårdarna. Från Flatbodama. Mängder av inskriptioner på dörren. Klovtak med öppning för röken från eldstaden. Ett av få eldhus som över huvud taget finns kvar i Leksand.
Skorstensmur av natursten. Ett rum, långfarstu och mjölkkammare med jordgolv. Inskriptioner både exteriört och interiört. Klovtak.
Värdebeskrivning
Samtliga byggnader tillhörande Leksands hembygdsgårdar är omistliga källor till kunskap och förståelse för timmerhuskulturen i Leksand i äldre tider och anläggningen har därför i sin helhet, både i form av miljöer, byggnader och detaljer särskilt kulturvärde. Leksands hembygdsgårdar berättar också om hur man i bygden i slutet av 1800–talet började visa omsorg och engagemang för bevarandet av kulturarvet. Flytten och uppbyggnaden av anläggningen på befintlig plats visar också hur idéella krafter med stort offentligt–kommunalt stöd vid mitten av 1900–talet samlade kunskap om den gamla timmerhuskulturen för att den skulle vara en omistlig beståndsdel, förebild och inspiration i byggandet av efterkrigstidens moderna samhälle.
Värden/var varsam med:
- Hembygdsgårdarna är en mycket komplex miljö där i princip varje enskild beståndsdel är så pass värdefull att det inte är möjligt att här lämna några generella riktlinjer. Eventuella förändringar planeras och genomförs i samråd med en antikvarisk medverkande av erforderlig kompetens och utbildning.
Teckenförklaring
Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:
- Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
- Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
- Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.