Arkitekturtermer och begreppsförklaringar

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Byggnadstyper

Bostadshus

Ålderdomlig timrad bostadsbyggnad, oftast med ingång på gaveln och ett enda rum med en enkel eldstad eller eldpall (äril) i mitten. Runt omkring eldstaden fanns ofta bänkar (lavar).

Röken från elden avleddes via en öppning i taket, en så kallad ljore. På väggarna fanns gluggar som kallades vindögon. Dessa har sett olika ut i olika bygder. Idag finns bevarade eldhus i princip enbart på fäbodvallar, där de i vissa bygder i Ovansiljan brukades in på 1900-talet.

Enkelstuga

Timmerbyggnad i en eller två våningar med totalt tre rum och ingång i ett av hörnen på byggnadens långsida. Innanför ingången finns en farstu som leder in till en liten kammare samt ett bostadskök – en stuga. Bostadsköket var förutom kök även sovrum och vardagsrum i äldre tider. Murstocken i enkelstugor är placerad i det hörn av bostadsköket som vetter både mot byggnadens baksida och kammare.

Timrad byggnad om ett rum med murad eldstad. Byggnadstypen har förekommit i hela Övre Dalarna men haft olika funktion i olika bygder. Att enrumsstugor användes som enda bostadshus i en by var ovanligt, men byggnadstypen har ofta förekommit som flygel till en huvudbyggnad på rikare gårdar.

I Leksand finns exempelvis mängder av källarstugor, en enrumsstuga där övervåningen är bostad och bottenvåningen använts till exempelvis förvaring. På källarstugor är ofta ingångarna förlagda på byggnadens långsida, och bostadsutrymmet nås inte sällan via ett utanpåliggande trapphus. I Djura förekommer vedliderstugor, vilket är enrumsstugor där övervåningen nyttjas till bostad och bottenvåningen till vedbod.

Parstuga påbyggd med en extra stuga i sin längdriktning. Byggnadstypen är förhållandevis ovanlig och förekommer endast i ett fåtal byar.

Korsplanshus

Rektangulär eller nära kvadratisk byggnad i timmer (äldre) eller med plank/regelstomme (nyare) i en eller två våningar med ingång mitt fram på byggnadens långsida, alternativt i ett hörn på byggnadens långsida. Byggnaden är uppbyggd kring en planlösning om fyra rum kring en murstock i byggnadens mitt som avdelas av väggar i korsform, därav namnet. Byggnadstypen kännetecknas av att den alltid har en enda skorsten som är belägen mitt på takåsen.

Parstuga

Timmerbyggnad i en eller två våningar med totalt fyra rum och ingång mitt fram på byggnadens långsida. Innanför ingången finns en farstu som leder in till en liten kammare samt två bostadskök på var sida om byggnadens mittaxel. Ett av bostadsköken var förutom kök även sovrum och vardagsrum i äldre tider. Det andra bostadsköket, kallat anderstuga, brukades på många gårdar endast vid högtider samt för förvaring. Parstugor har oftast två murstockar som är belägna i de hörn av bostadsköken som vetter mot byggnadens baksidor och kammare. Många parstugor har tillkommit antingen genom förlängning av enkelstugor eller genom att två enkelstugor sammanförts till en större byggnad.

Skiss på Djurastuga

I Djurabygden har renodlade parstugor historiskt varit ovanligt. Istället placerades två enkelstugor invid varandra och sammanbyggdes med en långbro (en lång farstukvist).

Salsbyggnad

Rektangulär stor byggnadstyp om totalt sex rum i en eller två våningar med timmerstomme (äldre) eller plank/regelstomme (nyare). Byggnadens ingång är belägen mitt fram på ena långsidan, och fasadkompositionen präglas nästan alltid av strikt symmetri. Innanför ingången finns en farstu som leder vidare rakt fram in till en sal, byggnadens största rum. Vanligen utnyttjades salen endast vid högtider. På sidorna om byggnadens mittaxel fanns vanligen fyra rum uppdelade som kammare och bostadskök. Salsbyggnader har två murstockar belägna på sidorna av salen, i byggnadens mitt. Byggnadstypen kännetecknas av att den alltid har två skorstenar som är belägna symmetriskt mitt på takåsen. Många salsbyggnader är dessutom av en ansenlig storlek. Även om det finns enstaka äldre salsbyggnader i Leksand är de flesta sådana hus uppförda under 1800-talets senare hälft. Salsbyggnader från denna period är ofta reveterade, eller inklädda i hyvlad och linoljemålad liggande och stående fasspontad panel, alternativt locklistpanel.

Timmerbyggnad i en eller två våningar med totalt två rum och ingång mitt fram på byggnadens långsida. Ingången leder in i ett stort bostadskök, med kammare belägen på sidan om. Många sidokammarstugor har en stor tillbyggd kallfarstu i två våningar mitt fram på byggnaden. Sidokammarstugor i två våningar har oftast trapphus i kallfarstun. På sidokammarstugor är murstocken belägen i det hörn av bostadsköket som vetter både mot byggnadens baksida och kammare. Murstocken kan även vara belägen mitt i huset.

Ordet kan syfta på ett rum, och betyder då i sin bredaste bemärkelse ett slags bostadskök. Ordet kan även användas för att benämna bostadshus generellt, eller som en del i ord som beskriver särskilda typer av bostadshus – enkelstuga, parstuga, sidokammarstuga etcetera.

Djurhus

Timrat djurhus. Gamla fähus är ofta låga timmerbyggnader med ingång på ena gaveln. Dessa fähus var oftast placerade i längor med andra ekonomibyggnader, så som fähuslider och foderhus. På sina håll kunde även olika bodar och tröskloge ingå. Fähuset låg mycket sällan i samma länga som stallet. Det finns vinterfähus och sommarfähus. Vinterfähus är vinterbonade och har ibland spismur samt eventuellt även enklare bostadsutrymmen. I Leksandsbygden timrades oftast vinterfähusen med rundtimmer, till skillnad från i andra bygder där grovt kluvet timmer var vanligt. Inuti dessa fähus fanns bås, antingen i en eller två rader. I Nedansiljan och därmed också Leksandsbygden var det vanligast med bås i två rader. Sommarfähus saknar alltid spismur och är inte vinterbonade. Det är idag sällsynt med äldre fähus eftersom byggnadstypen varit särskilt utsatt för röta till följd av dess funktion. Nyare fähus utmärks genom att de oftast är stora, och att själva djurdelen är murad antingen med lertegel eller gjuten med naturstenar (gjutmursteknik). I nyare fähus innefattas funktioner som foderhus och olika bodar vanligen inom en och samma byggnadskropp.

Timrat djurhus för hästar. Stall var nästan alltid placerat i en länga med andra ekonomibyggnader, exempelvis vedbod, portlider, avträde, källarstuga och parhärbre. Stallet låg mycket sällan i samma länga som fähuset. Stallbyggnader kännetecknas av att byggnaden ofta har en ovanvåning som fungerat som höskulle, alltså förvaringsplats för djurens foder. Skullen skjuter oftast ut över ena gaveln och bildar därigenom ett portlider. Ibland bärs skullutskottet upp av hörnstolpar. Ingången till stallet kan vara antingen från gaveln eller från långsidan. Inuti finns antingen ett enstaka stort utrymme eller två utrymmen med separata ingångar. I det senare fallet är ett av utrymmena till för hästen, det andra för den som sköter utfodring.

Förvaringsbyggnader

Timrad förvaringsbyggnad i sin bredaste bemärkelse. Ordet specificeras ofta beroende på vilken förvaring som menas, exempelvis en vedbod. En bod är dock inte samma sak som ett härbre (se mer nedan), som alltid vilade högt på ett underrede av trä eller sten. Bod som byggnadstyp syftar oftast till en timrad envåningsbyggnad utan trappa som är placerad inne i gårdsfyrkanten. Även detta skiljer byggnaden från härbret, som oftast placerades utanför.

Syftar till en mängd olika timmerbyggnader av varierande storlek och form vars funktion är att förvara foder till gårdens djur. Byggnaden kan utgöra del i ett portlider invid fähuset. Ingången till sådana byggnader kan vara belägen antingen på gaveln eller långsidan. Under andra hälften av 1800-talet ersattes byggnadstypen oftast av höskullar på övervåningen till de nya större ladugårdar som då uppfördes. Hölador, lövlador och ängslador är små foderhus i timmer som kan vara belägna antingen vid gårdstunet eller i odlingslandskapet. Många sådana lador har ingång på gaveln, antingen mitt på fasaden eller vid en knut. Interiört förekommer att rummet avdelas till två ytor av ett skrank. Ytorna kan ha använts för förvaring av olika fodertyper, eller för att byggnaden använts av två gårdar.

Timrad förvaringsbyggnad på underrede med hörnstolpar i trä eller sten. Byggnadstypen är oftast placerad utanför gårdstunet och användes för att förvara gårdens viktigaste ägodelar i form av exempelvis spannmål, utsäde och kläder. Syftet med att förlägga härbren utanför gårdstunet var att skydda dess innehåll vid händelse av brand. Underredet är också konstruerat för att hålla skadedjur borta. Kortsideshärbren, eller gavelhärbren har ingång på gaveln. Långsideshärbren, som ofta bedöms som den äldre varianten av härbre, har ingång på långsidan. Det finns även parhärbren, alltså härbren med två ingångar på långsidan. I vissa byar har härbrena historiskt grupperats i täta klungor i byarna. Detta mönster kan fortfarande ses i bydelen Backen i Almo. Härbret var ofta gårdens mest påkostade byggnad historiskt.

Timrad förvaringsbyggnad som kännetecknas genom att dess övervåning nås via en trappa som leder till ett utskjutande loft, en svalgång, som löper längs hela byggnadens långsida. Loftbodar är alltid belägna i en länga mot gårdsfyrkanten. Loftbodar har inte genomgångar mellan rum inuti byggnaden, utan varje rum nås via en egen ytterdörr. På övervåningen fanns vanligen utrymmen för klädförvaring, samt bostadsutrymmen. På bottenvåningen fanns bodar för exempelvis mjöl och torkat vinterfoder till djuren. I de fall loftboden även utgjort ett portlider fanns i bottenvåningen en bod och ett lider. Leksandsbygden var det vanligt att loftbodarna anslöt till separata portlider (portliderbod).

På fäbodarna fanns särskilda timrade förvaringsbyggnader för mejeriprodukter som kallades mjölkbodar.

Timrad byggnad där otröskad säd förvarades, samt där tröskning genomfördes. Tröskning är att skilja kärna från ax i spannmålshantering. Trösklador är oftast belägna vid gårdstunet och förekommer i en av två former, antingen som en enkelloge eller som en parloge. En enkelloge har ett golv, och parloge två. Byggnadens funktion är beroende av självdrag. Detta har oftast åstadkommits antingen genom en glugg mittemot ytterdörren, eller genom att byggnaden får två dörrar, en på vardera långsidan. Det senare är utmärkande för byggnadstypen och är det lättaste sättet att känna igen en trösklada. Trösklador med två dörrar har oftast en inlastningslucka för spannmål som vetter ut från gårdstunet, och en ytterdörr som vetter in mot gårdstunet. Byggnadens ingångar skyddas vanligen från regn av ett litet förtak, eller genom neddraget takutsprång.

Verksbyggnader

Timrad byggnad vid vattendrag med en vattendriven kvarn. Byggnaden användes vid tillverkning av mjöl. Många bevarade skvaltkvarnar har avancerade vattenkonster i form av timrade rännor och liknande anordningar.

Timrad liten byggnad med ingång och kolhus utbyggt på gaveln. Byggnadstypen placerades ofta på behörigt avstånd från gårdstunet eftersom den var brandfarlig. I flera av Häradsbygdens byar finns sjönära gårdssmedjor i de åsgravar som där präglar landskapet. Smedjan är den enda byggnadstypen i Dalarna där det förekommit torvtak historiskt.

Liten timmerbyggnad som användes för torkning av otröskad säd. Byggnaden är enkel med ett enda rum, som har stampat jordgolv. Mitt i rummet finns en gråstensugn och på väggarna runt om hänger lavar på vilka säden placerades för torkning. Torkstugor kan ha innertak med jordfyllning för att bättre hålla värmen.

Byggnadsdelar

Byggnad eller del av byggnad där övervåningen löper över en öppning eller ingång till gårdstunet. Ett portlider är sällan en enskild byggnad, utan är oftast en del av en byggnad med andra funktioner, exempelvis en bod eller ett stall.

Allmänt och former

Från fasadlivet indragen översta våning på exempelvis affärs- och bostadshus. Det finns en kungsvåning vid Z-torget. Byggnader med kungsvåning var som vanligast på 1930- och 1940-talen.

En kontur med exempelvis vågig karaktär som syns i ett tvärsnitt. Konturen på ett profilerat listverk är ofta sammansatt av flera olika profiler som tillsammans bildar en särskild karaktär.

Högsmalt torn ovan en brandstation som användes för att hänga och torka brandslangar. Förekommer på flera brandstationer i byarna runt om i Leksandsbygden.

Fönster och dörrar

Mer eller mindre sammanhängande rad med symmetriskt placerade fönster.

En träram som innefattar en eller flera fönsterrutor och är upphängd på en fönsterkarm.

Byggnadsdetalj omkring en öppning i fasaden, exempelvis ett fönster eller en dörr. Fönsteromfattningar på äldre byggnader i Leksand utgörs ofta av fyra enkla plankor där sidoplankorna omsluter topp- och bottenplankan. En bra dörr- eller fönsteromfattning är diskret sammansatt och framträder som en sluten enhet utan utstickande delar.

En förlängning av fönsterkarmen i form av en rak vertikal eller horisontell trästomme som avdelar fönsterytan i flera lufter.

Byggnadsdetalj i form av exempelvis en profilerad list eller en tandsnittsfris ovanför ett fönster eller en dörr. Fönsteröverstycken är placerade ovanpå eventuella omfattningar.

En i väggen infäst ram till antingen en fönsterbåge eller en dörr. Karmen är oftast i trä och infäst i en väggöppning. På karmen finns i sin tur upphängningsanordningar, oftast gångjärn på vilka dörren eller fönstret hänger.

Utrymme avdelat av karm och post där en fönsterbåge får plats. De flesta äldre fönster har flera lufter som avdelas av vertikalt och horisontellt löpande fönsterposter. Ett flaggfönster är exempelvis vanligen ett fyrluftsfönster med korsformig postindelning (en vertikal post möter en horisontell post med högt läge).

En fönsterbåge kan vara spröjsad, och utgör bågen utgör då ett mer komplext ramverk som innefattar flera separata rutor. Äldre fönster kan ha blyspröjs, och då utgörs själva spröjsarna av bly, men bågen i stort omfattas av en träram.

Tak

Taktegelpannor som har en enkel rundad försänkning mitt på.

Murad skorsten, vanligen i tegel, med komplex överdel som är murad så att den bär formen likt en kungakrona. Kronskorstenar är ofta högre än andra skorstenar.

Sadeltak, tälttak eller pulpettak där takfallen är brutna. Exempelvis har ett brutet sadeltak fyra takfall där de övre, närmast nock är flackare och de undre, närmast takfoten är brantare. Byggnader med mansardtak har ofta en inredd våning på vinden. Mansardtak förekommer på flera byggnader både i byarna och i Noret.

Yttertak med två takfall som tvärt emot sadeltak lutar från varandra, med takets lägsta punkt i mitten. Motfallstak förekommer i princip enbart på modernistisk bebyggelse i Leksand.

Yttertak med ett enda takfall, lika ett halvt sadeltak. Pulpettak är ovanligt bland äldre bebyggelse i Leksand, men förekommer på viss modernistisk bebyggelse samt ibland på äldre ekonomibyggnader.

Yttertak med två takfall som står lutande mot varandra med takets högsta punkt i mitten. Sadeltak är en den vanligaste takformen i Leksand.

Ett litet fritt tak som skjuter ut från fasaden på en byggnad. Skärmtak från den moderna epoken är oftast platta och har ibland inbyggd belysningsarmatur.

Byggnadsdel i trä som löper mellan takfoten och nocken. En takstol är vanligtvis triangelformad och består av två sparrar som är motställda varandra och sammanbinds nertill med en bindbjälke. Byggnader som är uppförda i snickarglädjestil har ofta synliga profilsågade eller på annat sätt utsmyckade taksparrar under takutsprånget.

Horisontell skärningslinje där ett takfall slutar. Takfoten är oftast belägen där taket möter fasaden.

Horisontell skärningslinje mellan två takfall. Nocken är den högsta punkten på ett tak.

Den del av yttertaket som hänger fritt ut från punkten där fasaden möter taket. Vissa takutsprång kan vara inklädda i en låda.

Taktegelpannor som har två rundade försänkningar avdelade av en liten kulle mitt på.

Yttertak med fyra lika stora triangulära takfall som bildar en pyramidform. Tälttak förekommer bland annat på uthus i byarna och vissa modernistiska byggnader, företrädesvis en specifik typ av villor från 1930- och 1940-talen.

Murad skorsten, vanligen i tegel, där överdelen är murad så att de översta tegelvarven blir bredare än resten av skorstenen. Ofta sker utkragningen succesivt över flera tegelvarv, så att en enkel profil bildas högst upp på skorstenen.

Sadeltak, mansardtak eller pulpettak med ytterligare triangulära takfall på kortsidorna. Storleken mellan dessa takfall varierar och på brutna tak förekommer exempelvis att valmningen bara gäller det övre takfallet, eller en liten yta precis vid nock.

Brädfodring på en byggnads gavelutsprång, alltså där taket slutar på gavelsidan. En vindskiva kan vara sammansatt av flera brädor. Äldre vindskivor är oftast mönsterhuggna efter takpannorna.

Fasad

Rusticering i puts bestående enbart av horisontella skåror, dock ofta med viss lutning kring exempelvis fönster- eller dörrpartier.

En avgränsad del av en fasad som inramas av exempelvis listverk, pilastrar, gesims och bas.

Liggande panel där brädorna överlappar varandra. Paneltypen har ej förekommit historiskt i Dalarna och finns idag främst på modernistiska byggnader eller äldre byggnader som renoverats under 1900-talets senare hälft.

Mittparti på huvudfasad som kröns av en fronton under ett separat takfall som löper ut från nock. Ordet kan även användas för att beskriva ett framträdande mittparti på huvudfasaden som kröns av en fronton.

Triangulärt gavelfält, tympanon, som omsluts av ett listverk, ofta med profilerade lister. Ett fönster- eller dörröverstycke kan ha formen av en fronton. Mittrisaliter kröns ofta av frontoner.

Den översta horisontella delen på en fasad, oftast belägen där väggen möter takutsprånget. Gesimser är oftast rikligt profilerade. I Leksandsbygden förekommer profilerade gesimser på flera byggnader i Noret.

Uthuggning i timmerstock genom vilken stocken den sammanfogas med andra stockar i knuttimring. Det finns många olika typer av halsningar. Halsningen är det viktigaste konstruktionsmässiga elementet i en timmerbyggnad och håller samman konstruktionen.

Räffling i kolonn eller kolonnlika byggnadsdel.

Samma sak som knutlåda, men mitt på fasaden. Knutholkar markerar vanligen en genomgående timmervägg inuti byggnaden.

Knut på timmerhus. En knutkedja bildas av timmerstockar som ligger omlott och är infästa i varandra genom halsningar.

Inklädning av knutkedja, eller en inklädd knutkedja. Inklädnaden består exempelvis av brädfodring, och då oftast genom att knutskallarna inklätts med brädor på alla tre sidor som sticker ut från knuten.

Den del av stocken som är belägen på den yttre ändan av halsningen, och som ofta sticker ut från vägglivet.

Fristående vertikal byggnadsdel som ofta stödjer andra byggnadsdelar. En kolonn är alltid sammansatt av ett skaft och ett kapitäl. På vissa kolonner finns även en bas. Dessa byggnadsdelar är i sin tur sammansatta av olika beståndsdelar med olika namn. De flesta kolonner är cirkulära med slät yta. Även räfflad kannelerad yta förekommer.

En liten kolonn.

Profilerat listverk. Horisontell långsmal detalj, oftast i trä eller puts, som avskiljer eller kröner väggytor eller fasadfält. En list är oftast enkelformig, men flera lister av olika karaktär kan sammansättas till ett profilerat listverk.

Den lodräta skärningspunkt som anses vara utsidan på en fasad oavsett eventuella utstickande element så som exempelvis listverk, knutskallar eller pilastrar.

Paneltyp med två skikt, ett underliggande av tätt placerade brädor och ett överliggande av smala lister med eller profil som täcker gliporna mellan de underliggande brädorna. En kilsågad locklistpanel har brädor som följer trädstammens form med bredare botten och smalare topp. Brädorna på en kilsågad panel är lagda omlott så att hälften av brädorna är breda upptill, och andra hälften är breda nertill. Äldre locklistpaneler är nästan uteslutande kilsågade.

Enklare paneltyp med två skikt enligt samma princip som för locklistpanelen. Skillnaden mellan paneltyperna är att lockpanelens överliggande lager också utgörs av bredare brädor istället för smäckra lister. På moderna lockpaneler är de underliggande brädorna ibland glest placerade. Paneltypen har sannolikt endast förekommit på ekonomibyggnader i äldre tider.

En fördjupning eller inbuktning i en fasad. I klassisk arkitektur är nischer ofta halvcirkelformiga eller rätvinkliga och används för placering av en skulptur eller liknande. Idag används ordet ofta för att beskriva ett indrag i vilket exempelvis ett fönster eller ett dörrparti finns.

Fristående vertikalt bärande byggnadsdel. Pelare kan vara fyrkantiga, runda eller mångformiga, exempelvis om det rör sig om knippepelare som är vanliga i gotisk arkitektur.

En mycket svagt eller lätt utstickande, dock platt väggpelare med kolonnform. Pilastrar är vanliga inom renässans, barock och nyklassicism, bland annat som ett fasadelement som artikulerar en klassisk arkitekturordning.

Spontpanel med en liten rundad profilering på ena kanten av panelbrädan.

Putsad timmerbyggnad. Bakom putsen, som är ytskiktet, finns ofta en så kallad spräckpanel bestående av tvärsgående tunna trälister, en vassmatta eller små träpluggar.

Fasadparti som ligger utskjutet från vägglivet. Inom klassisk arkitektur förekommer ofta att fasadens mittparti är framskjutet och avslutas i en fronton uppåt.

En speciell teknik för huggning av större oftast kubformade stenblock, kvaderblock, som i huvudsak går ut på att blockens kanter huggs diagonala och släta och framsidan lämnas råhuggen. Effekten blir att stenarna verkar sticka ut från vägglivet. Rusticering kan även utföras i puts, och då ofta med effekten att efterlikna stora släta kvaderblock med avfasade kanter i fasaden. Rusticering förekommer i princip på bottenvåningar, samt vid hörn på klassisk arkitektur. Tekniken kan få en fasad att se »tung« ut, och i klassisk arkitektur är tunga fasadelement alltid bundna till fasadens nederdel eller bas.

Panel med tätt placerade brädor i ett skikt. Paneltypen är ovanlig i Leksandsbygden.

Puts med slät yta.

Som slätpanel men med avfasade sidor som gör att panelbrädorna överlappar varandra. Förekommer i flera olika varianter beroende på ålder. De flesta liggande paneltyper är olika former av spontpanel.

Puts som blandats ut med ett grovt ballastmaterial (oftast grus) för att ge en skrovlig karaktär på ytskiktet.

Fronton buren av två eller fler kolonner eller pilastrar.

Sidan uppdaterad: 2020-05-12