Insjöns kulturhistoria

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Åhls minnesgård på Vattberget i Insjön
Åhls minnesgård på Vattberget i Insjön.

Tätorten består av de fyra tidigare jordbruksbyarna Tunsta, Holen och Nedre- respektive Övre Heden, som under det sena 1800- och tidiga 1900-talet kom att växa samman för att bilda det som idag utgör Insjön.

Administrativ historik

Insjöns tätort ligger i Åls socken i den södra änden av Leksands kommun. Tätorten bildades genom sammanslagningen av flera mindre byar under det tidiga 1900-talet. Området innefattades tidigare av Åls landskommun som bildades 1863. Landskommunen omformades 1971 till Åls kommun, som i sin tur slogs samman med Leksands kommun 1974.

Landskap och placering

Insjöns tätort breder ut sig sydväst om sjön Insjön med Österdalälven rinnandes strax västerut.

Ortens största kommunikationsleder består av järnvägen, som ingår i tågsträckan Stockholm-Mora, samt av riksväg 70 som går rakt igenom samhället. Den äldre Faluvägen som genom Brenäs, Rexbo och Smedsbo länkar samman Insjön med Falun är även den vältrafikerad.  

Tätorten består av de fyra tidigare jordbruksbyarna Tunsta, Holen och Nedre- respektive Övre Heden, som under det sena 1800- och tidiga 1900-talet kom att växa samman för att bilda det som idag utgör Insjön.

Tunsta ligger beläget längs Österdalälvens östra bank och utgör således Insjöns västra del medan Nedre Heden utgör områdena strax söder om Vattberget. Byn Holen tar upp stora delar av det som idag är centrala Insjön samt området direkt öster om Vattberget. Norra Heden sträcker sig huvudsakligen längs med järnvägen i nord-sydlig riktning och ligger således inkilat mellan Holen och Tunsta i centrala Insjön.

Åls socken har i stora drag gemensam äldre historia med övriga Österdalarna. Exakt hur länge bygden har varit befolkad är svårt att säga.Traditionen säger att Ål tillsammans med Torsång och Nås var de första kyrkplatserna i Dalarna (Hülphers, 1762–1763, s. 97.).  Några historiska belägg för att kyrkplatsen i Ål skulle vara så gammal finns emellertid inte utan det är först under 1300-talet som den kyrkliga verksamheten i socknen dyker upp i källorna.

Binäringar

Liksom i övriga övre Dalarna var jordbruket i Åls socken inte tillräckligt rikt för att försörja den förhållandevis stora befolkningen. Exempelvis nämner Hülphers att vissa bönder förde sin boskap till fäbodar ända borta i Nås finnmark (Ibid., s. 98.).  Det var därför nödvändigt för sockenborna att ha binäringar som kunde bidra till försörjningen. Ofta var den typen av binäringar i Dalarna olika från socken till socken, exempelvis skinnhantverk i Malung, byggnadskonst i Leksand och hårslöjd i Våmhus. I Ål var de främsta bisysslorna skogsbruk och gruvnäring och transporter kopplade till dem (Boëthius, 1960, s. 10).

Skogsbruket

Kopparframställningen i Falun krävde stora mängder bränsle. Skogen i Faluns omedelbara närhet förbrukades ganska tidigt i historien vilket innebar att skogen i socknar längre bort, exempelvis Ål, istället fick användas. Från 1630-talet var skogen i Ål reserverad för gruvans behov. Detta innebar bland annat att annan bränsleslukande verksamhet, som olika sorters bruk, där inte kunde etablera sig utan istället fick förläggas längre bort. Befintliga hyttor och gruvor fick läggas ned. En annan konsekvens var att Ålbönderna fick betala bränsleskatt från skogen. Till en början var det mest en börda för bönderna men allteftersom de övergick till att leverera kol istället för ved så fanns det möjlighet till en extra inkomstkälla genom att sälja överskottet som kolmilorna gav. Lönsamheten i detta varierade dock genom historien och det var egentligen först under 1800-talets senare del som skogen gav något större ekonomiskt värde (Boëthius, 1967, s. 53–60).  

Gruvnäringen

I Åls socken fanns mineralfyndigheter i form av järn och i viss mån koppar. Redan under senmedeltiden förekom småskalig brytning och ett fåtal hyttor i socknen. Det stora gruvraset i Falun 1687 ledde till en nedgång för koppargruvan, vilket i sin tur öppnade upp för gruvbrytning på annat håll. Från 1690-talet startade gruvbrytning i Ål igen, något mer organiserad än tidigare och med särskilt utsedda gruvfogdar. Till en början valdes utsocknes personer till ämbetena men ganska snart upphörde den typen av utnämningar och lokala bönder blev istället utnämnda till gruvfogdeposterna. På grund av bränslebegränsningarna som Falu gruva lade på skogen i Ål var det inte möjligt att på plats ägna sig åt bearbetning av järnet, så istället skeppades malmen vattenvägen till bruk norrut. Till en början gick det mesta till Bäcka och Fredshammars bruk i Orsa och efterhand även till Furudals, Dalfors, Siljansfors och Limå bruk. De som arbetade i gruvorna var till största del lokala bönder som hade arbetet som bisyssla. Gruvnäringen i Ål upphörde på 1870-talet i samband med den landsomfattande bruksdöd som då slog ut många mindre bruk, inklusive alla ovan nämnda (Hellström, 2011, s. 13ff.).

Transporter

Både skogsbruket och gruvorna hade stora behov av transporter. Träkol behövde fraktas till Falun och malm behövde fraktas från gruvorna till sjön Insjön där omlastning på pråmar skedde. Utförandet av dessa transporter var en viktig bisyssla för många Ålbönder.

Byn Tunsta låg vid en viktig transportknut. Där passerade landsvägen mot Leksand och Gagnef och där flöt Österdalälven förbi. Läget i Tunsta, där älven avsmalnade, gjorde att det var en lämplig plats för omlastning till och från sjötransport ut på Siljan. Varor till och från bruken norrut lastades av den anledningen om i just Tunsta och i byn uppstod ett faktori som ombesörjde lagring och vidarebefordran av varor. Detta gynnsamma läge gjorde att byn tidigt fungerade som handelsplats (Hellström, 2011, s. 14).

Arbetsvandringar

I många andra socknar i Dalarna ledde jordbrukets oförmåga att försörja hela befolkningen till att många lämnade hembygden på arbetsvandringar. Det var vanligt att arbetsvandringarna kombinerades med ett lokalt hantverk – ett välkänt exempel är våmhuskullorna som vandrade landet runt och ända bort till Ryssland för att tillverka och sälja hårslöjd. Men även arbetsvandringar där själva arbetskraften var handelsvaran var vanligt, till exempel trädgårdskullor eller bryggeriarbetare. Den typen av arbetsvandringar kallas ibland för herrarbete. I Åls socken var emellertid andelen invånare som arbetsvandrade lägre än i andra dalasocknar. Detta berodde på att de lokala binäringarna i form av gruvarbete och transporter var tillräckligt arbetskrävande och lönsamma för att försörja befolkningen. När gruvorna lades ned på 1870-talet uppstod inte omedelbart några nya binäringar utan istället ledde arbetsbristen till utflyttning för ganska många sockenbor. De som blev kvar ägnades sig främst åt jordbruk men järnvägen som kom 1884 söderifrån skapade fler välbehövliga arbetstillfällen (Hellström, 2011, s. 15).

Industrialiseringen

I Dalarna skedde det industriella genombrottet omkring 1870- till 1910-talet. Stommen var råvarorna järn och skog. Förutom att som tidigare använda skogens träd till bränsle eller i förekommande fall byggnadsmaterial gjorde industrialiseringen det mycket lättare att omvandla trä till pappersmassa, virke och förädlade varor, som möbler. Ny teknik inom järnhanteringen gjorde att det blev mer effektivt med mycket stora produktionsanläggningar istället för många små hyttor och bruk. Förutsättningarna för denna utveckling var att industrialiseringen på kontinenten fått ett försprång och därmed med sitt välstånd blivit en stor exportmarknad. Samtidigt hade ny teknik inom jordbruket gjort att ett mindre antal personer sysselsattes där. Detta i kombination med minskad barnadödlighet och bättre folkhälsa skapade ett överflöd av billig arbetskraft. Utbyggnaden av infrastruktur i form av järnvägen och den elektricitetsalstrande vattenkraften var den sista pusselbiten som behövdes. Allt detta var goda förutsättningar för driftiga innovatörer och entreprenörer som tack vare den ökade näringsfriheten kunde starta egna rörelser (Ibid. s. 11f).

Åhlén & Holm

År 1899 inträffade något som kom att fullständigt styra om Åls sockens historia. Ålborna Johan Petter Åhlén och hans farbror Erik Holm startade firman Åhlén & Holm Insjön tillsammans, vars första drag blev att sätta ut en tidningsannons som erbjöd ett tryck av den kungliga familjen med Oskar II per postorder. Idén hade de fått då de själva arbetade på John Fröbergs post­orderfirma i Finspång i några år. Succén var omedelbar och inom bara några år hade både sortimentet och personalstyrkan utökats markant. De minskande befolkningssiffror som orsakats av gruvornas nedläggning på 1870-talet vändes till en ökande befolkning. Erik Holm tyckte att brorsonen J.P. Åhléns affärsmetoder var lite väl djärva och drog sig tidigt ur som delägare men fortsatte sedan fram till sin pensionering som anställd (Hellström, 2011, s. 38–41).

En förutsättning för att Åhlén & Holm kunde växa så fort var järnvägens goda möjligheter att snabbt och effektivt vidarebefordra varor ut i landet. Eftersom J.P. Åhlén arbetat både vid Insjöns station och Fröbergs postorderfirma visste han hur järnvägens resurser som mest effektivt kunde utnyttjas. Ytterligare förutsättningar var smart marknadsföring och ständig utveckling för att få fram effektivare arbetsmetoder och logistik. År 1915 hade företaget vuxit ur Insjön. Antalet anställda var omkring 400 men Åhlén & Holm hade behov av ännu fler. Bostadstillgången i Insjön hängde dock inte med i den utvecklingen, så lösningen för firman blev att flytta verksamheten till Stockholm. Av de anställda valde cirka 130 stycken att flytta med. Av dem återvände vissa till socknen och startade egna firmor inspirerade av Åhlén & Holm – företrädesvis inom handel och grafisk industri. Många av de som valde att inte flytta till Stockholm fångades upp av andra företag som startat sedan sekelskiftet såsom Insjöns sågverk, Kocks kryddor, Insjöns tegelbruk och Sandéns möbelfabrik. Därför blev Åhlén & Holms flytt inte ett lika stort slag för bygden som det hade kunnat bli (Hellström, 2011, s. 18).

Åls sockencentrum blir Insjön

Åls sockencentrum bestod av ett antal byar som var mer eller mindre sammanvuxna. I kyrkans närhet fanns bland annat byarna Holen, Övre och Nedre Heden, Tunsta och Ålbyn. När järnvägen kom till Åls socken 1884 anlades den nya post- och järnvägsstationen i Ålbyn nere vid Insjön, där den namngavs efter sjön. Detta blev början på att namnet Insjön kom att beteckna bebyggelsen i Åls sockencentrum. När Åhlén & Holm och de många efterföljande postorderfirmorna inledde sin verksamhet blev därför postadressen Insjön, vilket cementerade namnet i det nationella medvetandet (Forsslund, 1923, s. 119f.).

Företagandet efter Åhlén & Holm

Framgångarna hos Åhlén & Holm inspirerade många Ålbor till en omfattande företagsamhet. Under perioden 1920–30-tal startades 125 företag. Bland dem fanns Bergkvist sågverk, postorderföretagen Clas Ohlson och Bröderna Tysklind, slipsfabriken Blå Pilen, Ahrnebergs möbelfabrik, med flera. Att järnvägen 1914 drogs vidare upp mot Siljan gynnade de nya företagen. Av socknens 2 300 bosatta så var omkring 1 000 personer sysselsatta i de olika firmorna som startats sedan sekelskiftet. Utvecklingen fortsatte under 1940–50-talen då cirka 180 företag startades. Bland företagen fanns många postorderföretag, flera textilföretag och en hel del metallindustri, som bland annat ägnade sig åt att tillverka änglaspel. De många företagen blev en framgångsfaktor för bygden och ledde till en befolkningsökning. De flesta firmorna var enmansföretag eller småföretag med färre än 20 anställda. Företag med fler anställda än så fanns det bara en handfull av men vissa av dem hade i sin tur väldigt många anställda. Till dem hörde sågverken, vilket gjorde att den största andelen av de anställda fanns inom träindustrin (Hellström, 2011, s. 19).

Under 1960–70-talen fortsatte många företag att grundas men i en lägre takt än tidigare med bara omkring 100 stycken nya företag under perioden. Samtidigt började konkurrens från utlandet leda till nedläggningar. Detta fortsatte under 1980–90-talen då många av de något större företagen lades ned, som exempelvis Insjöns sågverk, Tysklinds, och Insjöns bryggeri. Samtidigt ökade Clas Ohlson och Bergkvists sågverk sin verksamhet vilket mildrade fallet något. I dag både startas och nedläggs många enmansföretag. En stor del av de startade företagen finns inom handeln, som är den bransch där hälften av socknens sysselsatta finns. En mycket stor andel av dem är anställda hos Clas Ohlson som är helt dominerande som arbetsgivare (Hellström, 2011, s. 20ff).

Förutsättningarna för att Insjön blev en sådan småföretagartät ort har ansetts vara:

  • De goda transportmöjligheterna som järnvägen gav.
  • Entreprenörsandan hos vissa driftiga personer – i synnerhet J.P. Åhlén.
  • Stor efterfrågan för Åhlén & Holms och Clas Ohlsons produkter på grund av ett plötsligt nationellt välstånd efter en lång period av fattigdom.
  • Åhlén & Holms stora framgångar som inspirerade och deras flytt till Stockholm som lämnade utrymme för nya verksamheter.
  • God tillgång på råvaror till träindustrin.
  • Synergieffekter på grund av ovanstående punkter.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Var sockennamnet Ål kommer ifrån är i dagsläget omdiskuterat men ett par mer eller mindre vedertagna teorier finns. Första gången Ål som platsnamn nämns är 1325, då som Aall, bara för att med åren komma att stavas som det gör idag. Under närliggande tid, främst från det sena 1800-talet, har Ål även stavats Åhl. Denna stavning hålls fortfarande vid liv av bland annat Åhl hembygdsförening och genom namnet Åhls minnesgård. Namnet Insjön som ort dök upp först under det sena 1800-talet när järnvägen drogs fram till Ålbyn, vid Insjöns södra strand. Med tiden kom just av detta skäl hela bygden att benämnas Insjön.

Gatunamn

Gator ges inte sällan namn utifrån lokalhistoriskt viktiga personligheter eller lokalt förankrade företeelser, så som binäringar eller ortspräglande industrier. Dessa namn bidrar till att föra en berättelse vidare och utgör således viktiga fotnoter i Insjöns historia.

Värden/var varsam med:

  • Tätortsnamnet Insjön. Socken och platsnamnet Ål/Åhl. Platsnamnen Holen,
  • Knippboheden, Nedre Heden, Tunsta, Vattberget och Övre- respektive Nedre Heden.
  • Gatunamn som bygger på personnamn, industrier eller andra lokala verksamheter.
  • Exempel på detta är Åhléns väg, Lisskarvägen, Ol Daniels väg, Kyrkvägen, Skolvägen med flera.

Byarna som helhet i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Ål innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte.

I Ål och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt på sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byarna som berättar om det äldre bondesamhället.

Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning.

Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Värden/var varsam med:

  • De hävdade odlingslandskapen öster om Holen och Nedre Heden, som varit en förutsättning för bebyggelseutvecklingen på platsen historiskt. Den öppna jordbruksslätten närmast Kyrkan och sjön Insjön samt övrig öppen och hävdad eller tidigare hävdad odlingsmark i Insjö tätorts direkta närhet har mycket höga kulturvärden. Kvarvarande ej bebyggd befintlig och före detta betes- och odlingsmark är värdebärande för landskapets mycket höga kulturvärden.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksands- och Ålbygden och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksands- och Ålbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer.

Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I samtliga byar i Insjön finns fortfarande flera äldre gårdar med ålderdomliga ekonomibyggnader och bostadshus.

Äldre timmerstommar är idag inte sällan inklädda med brädor eller locklistpanel. Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Ålbyggdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Det finns även timmerbyggnader i form av exempelvis korsplanshus som sannolikt uppförts kring sekelskiftet år 1900. Dessa byggnader, som har knuttimrad stomme är särskilt värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus, salsbyggnader och vinkelhus. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, överljus, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten; svartplåtstak; spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1930. Äldre ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Insjön är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar.

Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Insjön sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byklungorna är tätt bebyggda och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken.

Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bland annat Noret, Bastberg, Tällberg och Plintsberg. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. I Leksand förekom emellertid detaljer och stilelement typiska för nationalromantiken ända in på 1970-talet. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material.

Stor inspiration hämtades från den brittiska arts- and craftsrörelsen som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksand är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. Tydliga exempel på denna typ av arkitektur återfinns bland annat på fastigheterna:

Tunsta

3:32, större gårdshus i karolinerstil.
16:32, korsplanshus med rik snickarglädje och punschveranda.

Holen

5:14, större trävilla med snickarglädje, troligen sent 1800-tal.
15:25, Timmervillan Brejdablick, byggd 1917.
18:6, trävilla med rik snickarglädje och punschveranda.
37:7, reveterad villa med rik snickarglädje och punschveranda.

Beträffande turistnäringen såg Insjön vid 1900-talets början inte samma byggboom som i övre Leksandsbyggden och Tällberg men viss turistverksamhet kom att etableras även här. I samband med järnvägens anläggande uppfördes ett järnvägshotell i Ålbyn, som vid det sena 1800-talet var järnvägens slutstation norrut. När järnvägssträckan förlängdes 1914 flyttades hotellverksamheten in i det växande samhället. Även ett mindre pensionat ska ha funnits i Holen vid denna tid. Efter första världskriget gjordes en något större satsning, där två större turisthotell etablerades i avsikt att locka utsocknes besökare. Insjöns turisthotell uppfördes på Vattbergets topp, med utsikt över både Holen, Nedre- och Övre Heden. Det andra hotellet, Sätergläntan, byggdes i kontrast en bit utanför samhället åt söder i lugnt och avskilt läge. Både Turisthotellet och Sätergläntan slog upp portarna 1922. Turisthotellet bedriver än idag hotellverksamhet i byggnaden.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Äldre byggnader som byggts om till sommarnöjen.
  • Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer. Rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster.
  • Befintliga spånfasader och äldre stockpaneler.
  • Befintliga tak och takformer - sadeltak, mansardtak och valmade tak med en- eller tvåkupigt lertegel. Befintliga takvinklar, även brantare tak som avviker mot den annars enhetliga karaktären på byn, men som är stiltypiska för nationalromantikens villaarkitektur. Befintliga profilsågade vindskivor där de förekommer.
  • Olika varianter av kronskorstenar samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med profilsågade hörnstolpar. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer.
  • Befintliga trappuppgångar.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar och gärdesgårdar.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde nu timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar.

De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället.

På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Insjön finns flera exempel på timmerhus som uppfördes under den moderna epoken 1930–1980. Byggnaderna har kulturvärden eftersom de är karaktäristiska för Leksandsbygden och kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen. Vissa av byggnaderna, som är uppförda med tydliga form- och detaljmässiga anknytningar till Leksandsbygdens mer traditionella byggnadskultur har särskilt kulturvärde. Fastigheterna Nedre Heden 9:28, 9:29, 9:30 har pekats ut som goda representanter för denna byggnadskultur och tillskrivits mycket höga bevarandevärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  • Befintliga lertegeltak samt skorstenar i blottlagt eller vitputsat tegel.
  • Befintliga fönster, både spröjsade och ospröjsade samt perspektivfönster med fönsterkarmar, fönsterbågar och brädfodringar samt fönsteröverstycken.
  • Fönsterluckor där de förekommer. Burspråk där de förekommer.
  • Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Profilsågade hörnbrädor och svarvade hörnstolpar på farstukvistar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Grundmurar med bruksmurskaraktär.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

I Insjön finns utöver ovannämnda bebyggelse även en mångfald av villor och småhus från 1900-talet som är mer stil- och tidstypiska för det årtionde då de uppfördes. Vissa av dessa byggnader är uppförda med mycket hög utformningsmässig och materialmässig kvalitet samt kan berätta om de gängse trender som präglade bebyggelsens utformning i Sverige som stort under 1900-talets olika årtionden. Ett urval av de byggnader som anses representativa tillskrivs kulturvärden. Särskilt kulturvärde har de byggnader som är synnerligen välbevarade eller av särskilt hög utformningsmässig kvalitet. Här ryms en bred kategori av villatyper, allt från reveterade trävillor från 1920-talet, 1940-talets eternitvillor till 1970-talets elementhus.

Den svenska efterkrigstiden (1945–1980) präglas av mer eller mindre oavbruten ekonomisk tillväxt. Rationalitet eftersträvades såväl socialt som ekonomiskt, något som i hög grad påverkade den svenska byggnadskulturen. Motorn i tillväxten var den omfattande och arbetskraftskrävande industrisektorn, och i takt med att den expanderade kunde färre arbeta med hantverksmässigt byggande. Det var bland annat mot bakgrund av detta som byggsektorn utvecklade nya, mindre arbetskraftskrävande metoder för byggande. Ett populärt sätt att effektivisera byggbranschen var genom att prefabricera rationella byggelement och skapa monteringsfärdiga kataloghus, vilka tillhandahölls av husfabriker runt om i landet.

Som en konsekvens av det mer rationella byggandet blev också byggnadskulturen mer likriktad över hela landet. Till en början var de flesta sådana hus i modernistisk stil, men mot 1970-talets senare hälft lyftes röster för mer lågmälda och historiskt förankrade kataloghus. Vissa lyhörda husfabriker gav gehör och började bland annat tillverka kataloghus med sadeltak och röda träfasader.

Eftersom husfabrikernas marknad var hela landet ledde detta dock sällan till att byggnadsskicket återgick till att vara lokalt anpassat. Snarare kunde villatyper som passat bra i södra Sverige även dyka upp i Norrland, och vice versa. Bland dessa villatyper har ett fåtal gator valts ut, där välbevarade och representativa byggnader från denna period pekats ut som mycket värdefulla. Dessa villor återfinns på södra delen av Bygatan i Tunsta, Per Nils väg i Knippboheden, samt på Rågvägen i Övre Heden.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga takform, takvinkel, stomme och form.
  • Befintlig karaktär beträffande slätputs och spritputs samt blottlagda tegelfasader.
  • Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, skorstenar och fasadmaterial.
  • Befintliga träfönster och ytterdörrar samt garageportar i trä.
  • Skärmtak, farstukvistar och smidesräcken vid entréer samt på balkonger.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Balkongfronter i sinuskorrugerad plåt.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Befintlig karaktär beträffande villaträdgårdar.

Sidan uppdaterad: 2021-02-01