Kulturhistoria

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bjönnbergets fäbod
Fägatan på den norra delen av fäbodstället, Bjönnberget. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Här kan du läsa mer om Leksands kommuns kulturhistoria, bland annat om vattenvägarnas betydelse, timmerhuskulturen, om hur byarna förändrats och Norets historik.

Historisk beskrivning av Leksands socken

Leksands kommun tillkom i sin nuvarande form tillsammans med före detta Siljansnäs och Åls landskommuner 1974. De mest tätbefolkade områdena i Leksand är Leksands-Noret och Insjöns tätort i Ål, två tätorter framvuxna ur äldre byar från och med 1800-talets senare hälft. I övrigt utbreder sig stora och täta byar kring Österdalälven, Insjön, Österviken till Siljan, Byrviken-Alviken samt på de bördiga slättlandskapen kring Sjöbotten och Djura i söder. Även om det mest tätbebyggda området ligger mitt i kommunen finns också bebyggelse i form av blandbyar och fäbodar i den höglänta skogsterräng som återfinns i kommunens östra och västra delar. En blandby är en by med både bofast befolkning och fäbodgårdar.

Den första administrativa enheten i Leksand var Leksands socken, som under tidig medeltid även innefattade områden motsvarande Rättvik, Bjursås, Siljansnäs och Åls nuvarande socknar. En socken är en kyrklig administrativ enhet som vanligen innefattar en församling. Socknar var ofta den första egentliga administrativa enheten i ett geografiskt område. Inom socknen behandlades dels rent kyrkliga frågor så som underhåll av kyrkobyggnader – men även vad vi idag skulle betrakta som icke-kyrkliga, profana frågor, exempelvis fattigvård och skolgång. Rättvik blev egen socken någon gång efter 1322, byarna Stumsnäs och Söderås förblev dock en del av Leksand till och med 1500-talet. Under denna tid blev även Bjursås förutom Gopa tunnelag en egen socken. Gopa tunnelag övergick till Bjursås vid slutet av 1700-talet. Ål blev egen jordebokssocken 1562, men omnämndes som egen socken redan 1438. Siljansnäs blev inte egen socken förrän 1875. Djurabygden blev vid mitten av 1600-talet en kapellförsamling med egen kyrkobyggnad, dock administrativt inordnad i Leksands socken.

Leksands socken var i äldre tider indelad i fyra delområden, fjärdingar: Rönnäs fjärding, Härads fjärding, Näsbygge fjärding och Åsbygge fjärding. Rönnäs fjärding innefattar byar så som Västra- och Östra Rönnäs, Berg, Romma, Hälla, Ullvi och Tibble. Härads fjärding innefattar bland annat Ytteråkerö, Västannor, Smedby, Hagen, Gärde, Mjälgen, Heden och Västanvik. Näsbygge fjärding innefattade nuvarande Siljansnäs socken med byar så som Hjulbäck, Björken, Almo och Alvik. Åsbygge fjärding innefattar bland annat Laknäs, Torrberg, Lindbergsbyarna, Bergsängsbyarna, Ytterboda, Sjugare och Plintsberg. De olika fjärdingarna spelade stor roll administrativt och socialt. Exempelvis utgick Leksands komplexa system av rotar och tunnelag ifrån fjärdingarna. I Leksand samlades olika gårdar i rotar dels för att uppbåda en gemensam soldat, men också för att lösa saker som vägunderhåll med mera.

Topografin i de olika fjärdingarna skiljer sig på ett betydande sätt och har därför kommit att påverka karaktären på byarna i de olika områdena. I Rönnäs fjärding är många byar belägna på sedimentjordar nära älven med för Leksandsbygden goda odlingsförhållanden. Dessa byar är därför ofta storvuxna med många gårdar som omges av i huvudsak hävdad odlingsmark. Det samma gäller för byarna i Härads fjärdings huvudbygd, där byarna expanderat så kraftigt att de i flera fall vuxit samman. Landskapet i Härads fjärding genomskärs av djupa åsgravar med vattensamlingar i botten och en stor del av bebyggelsen är koncentrerad till åsar som löper mellan dessa. I Näsbygge fjärding finns storslagna odlingslandskap bland annat belägna på Björkbergets sluttning, där Övre Dalarnas mest gynnsamma odlingsklimat sägs finnas. Socialt har fjärdingen dock präglats av enskildhet, eftersom den var svår att nå landvägen historiskt. Först gick landsvägen norrut genom Alvik och Almo, och således på sidan av huvudbygden vid Björkberget. När en bro byggdes över Byrvikens utlopp i Österviken 1893 ändrades förhållandet och Almo-Alvik hamnade på sidan. I Åsbygge fjärding är nästan alla byar belägna i höglänt terräng. På grund av detta har odlingslandskapet en helt annan karaktär än på sedimentjordarna invid älven. De knappare odlingsförhållande har lett till att byarna i Åsbygge fjärding ofta är mindre än i de andra fjärdingarna.

1862 tillkom en kommunalförordning som blev lagstadgad 1866. Kommunalförordningen delade upp de uppgifter som tidigare skötts av socknen på en profan, borgerlig kommun, och en kyrkokommun. I samband med detta infördes också kommunalt självstyre. Övergången från socken till kommun baserades på socknarnas geografiska utbredning, och i Leksand bildades därför Leksands- och Åls landskommuner. I samband med att Siljansnäs socken utbröt sig från Leksands socken 1875 bildades således också Siljansnäs landskommun. Under 1900-talet skedde stora omflyttningar av befolkningen i Sverige som stort, bland annat till följd av en kraftig urbanisering med inflyttning till städer och tätorter. Befolkningsunderlaget för den kommunala servicen påverkades kraftigt i små landsbygdskommuner och därför skedde kommunsammanslagningar på nästan alla håll i landet under 1950-, 1960- och 1970-talen. Det är till följd av kommunsammanslagningarna som Leksands kommun ser ut som den gör idag.

Det har aldrig funnits en stad i Leksandsbygden. Med detta menas att inget geografiskt område i den gamla socknen, eller kommunen, upphöjts till den administrativa enheten stad. En stad har historiskt skiljt sig från landsbygden genom att dess invånare underställts en annan uppsättning rättigheter, regler och skyldigheter än befolkningen utanför staden. I städer fanns borgare som tilläts idka handel, och det var möjligt att bedriva hantverk inom ett skråväsende. Utanför städerna var det generellt otillåtet att bedriva såväl varaktig handelsverksamhet som hantverk fram tills dess att skråväsendet upplöstes på landsbygden 1846. Detta till trots fanns såväl hantverk som handel i Leksand väl innan dess. Denna verksamhet var koncentrerad till Noret, som i äldre tider beskrevs av besökare som en liten stad. Denna karaktär förstärktes ytterligare under 1800-talets senare del genom att handels- och hantverksgårdar etablerades. Fram tills 1904 var Noret en del i Leksands landskommun, och därefter en egen enhet i form av Leksands-Norets municipalsamhälle, fram till 1966.

I Leksand finns många stora sjöar och vattendrag – däribland Österviken till Siljan, Österdalälven och Insjön. Vattenmassorna utgjorde avgränsningar mellan olika administrativa enheter och bygder, men också färdvägar som ledde till mötesplatser och oväntade näringsfång. Mittpunkten i Leksands socken var Kyrkudden norr om Östervikens utlopp i älven. Dit färdades även långväga sockenbor om söndagarna för att delta på gudstjänst. Det självklara färdsättet för många var kyrkbåt. Kyrkbåtfärden och ankomsten till stranden norr om Kyrkudden avbildades som oljemålning 1853 av den danska konstnären Wilhelm Marstrand. Verket bar titeln: »Kirkefærd i Dalarne i Sverige. Til Leksands sognekirke i Dalarne kommer folket i deres store kirkebåde over Siljansøen om søndagen til gudstjenes«.

Inte bara Marstrand, utan även tidiga Leksandsturister så som Arhur Hazelius förundrades av kyrkbåtarna och den långtgående traditionen av att färdas på vattenvägarna. Vattenvägarna fyllde också en viktig funktion för tidiga industrier i Leksand. Eftersom skogarna i söder var reserverade till gruvdrift vid Stora Kopparberget och därmed inte kunde användas till järnframställning i framför allt Ål. På grund av detta skeppades malm från socknens gruvor norrut via vattnet till järnbruk kring Siljan. Järnvägen kom från Borlänge till Ål 1884, och fick sin slutstation vid en brygga till Insjön. Det kom att dröja ytterligare 30 år innan sträckningen vidare genom Leksand kom till. Fram till 1914 nåddes därför Leksandsbygden med båt från Ål eller från Rättvik som fått järnväg 1893.

Leksand med Siljannäs och Åls socknar var i äldre tider mycket tätbefolkat sett till sin yta. I sitt yngsta skede, när socknen även innefattade Bjursås och Rättvik, var det Dalarnas folkrikaste. Även långt fram i tiden bodde väldigt många människor i området som idag motsvarar Leksands kommun. Den stora befolkningen föranledde i förhållande till mängden tillgänglig odlingsmark en påhittig livsstil där småbruk behövde kompletteras med andra näringar. Nästan hela befolkningen bestod av småbrukare med en liten fast gård i någon av byarna, samt del i fäbodar. Vissa gårdar hade både långfäbod och hemfäbod, alltså två fäbodgårdar belägna på två olika platser. Hushållet kunde flytta runt efter årscykeln på olika platser under olika årstider. På så sätt kunde naturens resurser nyttjas på bästa sätt. Men flyttande var också en nödvändighet för att överleva på den knappa jorden. I många fall bedrevs även bisysslor med långa arbetsvandringar utsocknes. Leksandskarlar var kända för att vara duktiga timmermän och reste runt i stora grupper för att bygga hus och anläggningar runt om i landet. Andra tillverkade möbler, lieblad och tegel eller sysslade med interiörmåleri, det som vi idag betecknar som dalmålningar. Åls socken blev känd för sin innovationsrikedom och verksamheter som grundades där kring sekelskiftet år 1900 har idag vuxit till storföretag som Clas Ohlssons och Åhléns.

En förutsättning för småbrukarsamhället var en uppsättning komplexa regler för jordägande. Jorden var indelad i mängder av små brukningsytor spridda över odlingslandskapet. En viktig del i jordägandesystemet var arvsreglerna beträffande jord och byggnader, vilka betraktades som lösöre. Från och med 1800-talet ärvde alla barn i en syskonskara lika efter sina föräldrar. Dessförinnan ärvde alla söner lika och döttrarna hälften. Jorden och byggnaderna kunde vara grunden för en ny gårdsbildning. Den stora mängden småbrukare med egen gård bildade över tid, gård för gård de stora och utbredda byar som kännetecknar Leksandsbygden och Ål.

När Ål och Leksandsbygden genomgick storskiften 1814–1825 respektive 1819-1830 omfördelades marken i större skiften. Omfördelningen påverkade dock inte byarnas täta och utbredda karaktär nämnvärt. Istället blev flera byar tätare i samband med storskiftet.

Från medeltiden och fram till sekelskiftet år 1900 knuttimrades de flesta byggnaderna i Leksand. Timmerhuskulturen bygger på ett månghussystem, där varje enskild byggnad fyller en specifik funktion på gården. Husen grupperades vanligtvis kring ett enda slutet gårdstun som i äldre tider oftast var fyrkantigt. Bostadshuset, i Leksand oftast en enkelstuga, placerades på den norra sidan av gårdstunet. På sidorna fanns sedan tre olika längor med djurhus, förvarings- och verksbyggnader. Fähuset, fejset, där djuren bodde placerades nära gårdens brunn och utfarten mot bygatan. Djurhållningen var mycket vattenkrävande, och när djuren fördes till utmarken var ett läge nära bygatan optimalt. I samma länga som fejset fanns ett foderhus, ibland med övervåning som utkragades till ett portlider mellan boden och fejset. Om gården hade häst fanns också en stallänga med ett stall med höskulle ovanpå. Stallet ingick nästan aldrig i samma länga som fejset, dock var höskullen ofta utkragad till ett portlider och sammanbyggt med en bod, eller kanske en källarstuga. I hörnet mellan fähuset och stallet fanns ett dass och oftast gårdens dynghög. Den sista längan kunde innefatta förvaringsbyggnader så som loftbod eller parhärbre, samt en trösklada där säd förvarades och tröskades. Utanför gårdstunet fanns ytterligare förvaringsbyggnader i form av härbren. En bit från gården placerades brandfarliga byggnader så som torklador och smedjor. Torkladan användes för att torka otröskad säd med hjälp av en spis. I odlingslandskapet och på skogen fanns därutöver ängslador och lövlador där foder förvarades innan det hämtades hem till gården. Hemfäbodarnas gårdar har ofta en uppsättning med byggnader snarlika huvudgårdens, medan långfäbodar kan innefatta färre byggnader med något annorlunda funktion. Där fanns exempelvis mjölkbodar och tillverkningshus för mejeriprodukter.

Nästan alla äldre timmerhus byggdes av bönderna själva, och håller en anmärkningsvärt hög virkes- och hantverkskvalitet. Utformningen är ofta enkel, men väl genomtänkt. Inspirationen till nya byggnader hämtades från byggnader på andra gårdar i byn. På grund av de komplexa arvsreglerna som beskrivs ovan har det ofta förekommit att timmerhus har flyttats eller ombyggts. Exempelvis kunde en parstuga, där sådana förekom, delas i två och återuppstå som två nya parstugor. På fäbodarna finns i regel fler riktigt ålderdomliga timmerhus bevarade, eftersom förändringstrycket under 1800- och 1900-talet där inte varit lika högt som i byarna.

Under 1800-talets senare hälft uppstod nya möjligheter till ett mer effektivt jordbruk och en rad nya byggnadstyper med annan konstruktionsmetod introducerades. Äldre fejs och foderhus ersattes ofta av större ladugårdskomplex med tegel- eller gjutmursdel för djuren, och höskulle ovanpå. Byggnader som inte längre behövdes i jordbruket avlägsnades från flera gårdar med konsekvensen att de tidigare slutna fyrkantiga gårdsbildningarna glesades ut. Industrimässigt sågade trävaror började förekomma och det blev därför vanligt med exempelvis farstukvistar i snickarglädjestil. Bland bostadshus började det förekomma nya större byggnadsformer så som korsplanshus och salsbyggnader.

Rödfärgen introducerades i Leksand någon gång efter 1850-talet, och i samband med detta uppstod den faluröda karaktär som idag så tydligt karaktäriserar byarna. Tidigare var de flesta byggnaderna ofärgade. Under 1800-talets andra hälft uppkom även pigment som engelskt rött, ockra och kromoxidgrönt. Oljefärgade brutna i dessa kulörer användes bland annat för att måla fönsterbågar och detaljer på farstukvistar och dörrar. Med 1900-talet kom också den dalablå färgen, som i grunden utgörs av pigmentet pariserblått eller berlinerblått. En annan väsentlig förändring var övergången från trätak till tegeltak, vilken också inträffade under perioden 1850–1950. Rent socialt och ekonomiskt präglas ovanstående tidsperiod av övergångsperiod bort från det äldre småbrukarsamhälle som en gång präglat Leksandsbygden. Urbanisering och emigration lämnade många gårdar tomma fram till våra dagar. Vissa flyttade till den växande tätorten Noret, andra flyttade till Amerika. I vissa byar öppnade småindustrier, affärer och nya byskolor anlades. Väckelserörelsen grep bygden och i många byar uppfördes små kapell.

Faktoriet i Leksand

Faktoriet från söder. Byggnaden är en av de äldsta kvarvarande i Noret. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Norets historik

En gång sträckte sig havet upp till Siljan. När inlandsisen smälte lagrades stora mängder av sand upp mot bergen i södra änden av Österviken där Österdalälven rinner ut. På båda sidor av älvens utlopp finns stora strandplan och platåer av sand. Platåerna är 30 meter tjocka, på sina håll betydligt mer. En gammal älvfåra genom sandlagren vid Åkersön berättar fortfarande om att älven hade en annan sträckning fram till 6 000 f. Kr.
När människan under stenåldern kom till älvens utlopp fann man livsbetingelserna goda. Här fanns rikligt med fisk som hade lekplatser på strandplanen. Långt senare tog man tillvara sjömalmen på sandbottnarna i viken och tillverkade järn i ugnar ovanför stränderna.

Ungefär samtidigt lärde man sig åkerbruk. Sandjordarna var lättbrukade. Man röjde platåerna, samlade ihop sten i svackor och sådde och skördade. När man i slutet av vikingatiden övergick till kristendomen begravde man till en början sina döda i sandjorden i närheten av boplatserna. Spåren efter sandjordarnas folk, deras liv som järntillverkare och tidiga åkerbrukare, finns kvar i åkrarna och på stränderna.

Sanden på strandplanen, längs stränderna och på platåerna gav upphov till namnet Leksand och sandjordarna blev grunden för bygdens identitet.

Det är möjligt att udden på norra strandplanet i förkristen tid var ett säte för en storgård, en marknadsplats eller en hednisk kultplats. Om detta vet vi inte säkert. Vid övergången mellan vikingatid och medeltid etablerades här socknens centrum med kyrkan och dess stora jordinnehav åt norr och åt öster på sandplatån. Nedströms älven och utanför kyrkans markområde, där bygdevägen österifrån mötte landsvägen söderifrån, låg Norets by. Norr om bebyggelsen fanns merparten av byns odlingsmark. Österut sträckte sig Broåkern ned mot den plats som gett upphov till byns namn: ett nor, ett litet utlopp till älven från den närliggande Limsjön.

Fortfarande idag präglas landskapet på norra sidan av älven av den historiska uppdelningen mellan å ena sidan Kyrkudden, med dess kyrkliga anläggningar och områden, och å andra sidan Norets bebyggelse. I Noret var bebyggelsen under hundratals år, fram till och med 1800-talet, på det hela taget koncentrerad till en radby på sandplatåns kant ovanför och längs med älven. Ett mindre antal bebyggelseklasar fanns längs nuvarande Fiskgatan och norrut mot Hagbacken. Från och med 1900-talet har bebyggelsen expanderat norrut på odlingsmarken.

Resenärer på väg till eller genom Leksand kom vanligen uppför älven till utloppet och till kyrkan. Sanden, namnet Leksand och landskapet kring älvens utlopp kom i blickfånget för många reseskildringar.

Abraham Hülphers, som reste genom Dalarna 1757, skrev att »Leksands Namn skall, efter de gamlas mening, vara tagit av en myckenhet fin sand, som sjön Siljan här vid stränderna uppkastar, vilken med vädret föres och lika som leker. Några föregiva, att lekar blivit här på sanden i fordna tider anstälde.«

Frågan om innebörden av förledet »lek« upptog en egen liten utredning i skildringen men Hülphers återkom till konstaterandet att det är den rikliga mängden av sjö- eller älvsand som har gett orten sitt namn. Då han under firandet av Petri och Pauli dag den 29 juni iakttog danslekarna på kvällen noterade han att »sandjorden blev nu så upptrampad, att den stod som en rök i vädret«.

Hülphers reseskildring var en produkt av det nyttoperspektiv som i samtiden utgjorde den främsta drivkraften bakom beskrivningar av svenska rikets land och som också låg bakom Linnés resor. Upptäckarnas fokus ändrades i och med medborgarprincipernas framväxt från slutet av 1700-talet. Kulturen - folkens kultur – och landskap och områden blev nu viktiga av symboliska orsaker. Insikten om folkkulturens ideologiska och politiska betydelse slog först igenom på kontinenten och förklarar varför utländska resenärer till en början ofta hörde till de ivriga skildrarna av Dalarna. Siljansbygden och dess folkkultur blev ett primärt mål i sammanhanget. Det landskap kring älvens utlopp som nu också kom att formuleras av betraktarna är över huvudtaget ett mycket tidigt exempel på idén om ett natur- och kulturlandskap.

I den bild som byggdes upp av Leksand blev sanden och sandjordarna centrala komponenter. Tysken Friedrich Wilhelm von Schubert, som reste genom Leksand 1817, påpekade att »Dalälvens och Siljans stränder bestå av en lös och gul sand, och förändra sig därföre årligen./--/ Denna sand, som lätt sättes i rörelse av vindarna, torde ha föranlett namnet Leksand«.

Schubert upptäckte att älvens utlopp var platsen varifrån hela bygdens värde kunde identifieras: »Vid älvens ursprung har man Leksands kyrka med en stor krets av byar, som förskönas av herrgårdar, ängar, åkrar och lövskog. Allt sammanstämmer för att göra det hela till ett så skönt landskap«.

När Otto Sebastian von Unge skildrade en Dalaresa år 1833 konstaterade han att
»Leksand har sitt namn av sin jordmån, av sanden, den älven genomskär som en misost«.
Vid mitten av 1800-talet var ett besök i Leksand högsta mode för folklivsskildrare, konstnärer, resehandboksförfattare och turister. I blickpunkten fanns folket och deras kyrkvägar och i synnerhet de talrika kyrkbåtarnas ankomst tidigt på söndagarna. Skildringarna i text och i bild beskriver också landskapet med vilket folket var sammanbundet: odlingslandskapet, de ståtliga tallarna, sandstränderna, vattenspegeln och de blå bergen i bakgrunden. En av de mest uppmärksammade skildringarna gjordes av den danske författaren H. C. Andersen från hans besök 1849. Hans berättelse om kyrkbåtsfolkets ankomst och om kyrkan kom under flera decennier att fungera som ett slags standardformulär för beskrivningar av besök i Leksand. Målarkonsten hade nu blivit viktig i förmedlingen av kultur- och landskapsbilderna. Andersen uppmanade därför landsmannen och konstnären Wilhelm Marstrand att besöka Leksand. Marstrands målning Sommarsöndag i Leksand från år 1853, som skildrar landstigning med kyrkbåtar på stränderna norr om kyrkan, blev en av de mest monumentala i sitt slag.

Det var inte alla besökare som uppskattade att Leksand hade blivit ett etablerat besöksmål för nationell och internationell turism. Nordiska museets och Skansens grundare Artur Hazelius har berättat om hur han vid sitt första besök vid kyrkbåtarnas ankomst år 1857 förargades av att finna så många andra turistande åskådare på platsen. Trots det gjorde scenariot djupt intryck på Hazelius och han återkom flera gånger. Stränderna vid älven i Leksand och skådespelet som ägde rum på dessa utsågs av Hazelius i själva verket till Nordiska museets andliga födelseplats. Mot slutet av 1800-talet spreds bilden av Leksand och sandens landskap främst genom fototekniken och den eskalerande företeelsen med vykort.

I Noret fanns tidigare än i övriga Leksand människor från andra kategorier, vanligen ofrälse ståndspersoner - personer som socialt ansågs ha en hög ställning i samhället, utan att formellt befinna sig i något av de två översta stånden (prästerskap eller adel). Det förekom i skildringar att byn karakteriserades som en liten stad. Den uppfattningen förde Hülphers fram redan i mitten av 1700-talet: Noret »hade anseende av en liten stad«, konstaterade han. Jonas Carl Linnerhielm, som reste genom Leksand 1807, liknade Noret vid en liten köping. Uppsalastudenten Gunnar Olof Hyltén-Cavallius tyckte vid sitt besök 1835 att Noret nästan liknade en stad. Liknelsen med en stad är tydlig också vid journalisten Maximilan Axelssons besök 1853; »Här, som i en stad, finnes också flera köpmansbodar och hantverkerier, ävensom apotek och tingshus.«

Liknande iakttagelser gjorde den danske skribenten Fredrik Barfod år 1862. Vid mitten av 1800-talet var centrala Leksand ett etablerat besöksmål. Kring denna tid uppträdde också de första exemplen på industriella företag i Noret. Det som karakteriserade tätortsbildningen i Noret var att den ägde rum på en gammal bystruktur och att den, liksom turismens och industrins etablering, skedde före järnvägens ankomst. Häri skiljde sig på det hela taget utvecklingen i Leksands-Noret från de andra nya tätorter och municipalsamhällen som växte fram i Dalarna.

Tidiga industrietableringar efter mitten av 1800-talet ägde rum vid Norsbro, exempelvis i form av en kalkugn. På platsen startade 1872 också Siljansbygdens första ångsågverk, Norsbro sågverk, vars byggnader fortfarande idag delvis finns bevarade. Vid Hagbacken anlades på 1870-talet en tobaksfabrik. Inne i Noret flera smedjor under andra hälften av 1800-talet och kring år 1900 en åkdonsfabrik, flera snickerier, möbelsnickeri, bryggeri, kopparslagerier, trycker med mera.

Fastän byn Noret tidigt hade uppfattas som en liten tätort, präglas Noret ännu idag av den rätt snabba bebyggelseomvandling som kring år 1900 ägde rum på den gamla radbyns grund. De fyrkantbyggda gårdarna omformades till handelsgårdar och runtom uppfördes småningom egnahemsbebyggelse, småindustrier, sommarhem, pensionat och hotell. I östra delen av Noret omvandlades den gamla åkervägen norrut snabbt, först till »Sjukstugevägen«, och därefter till Hantverkaregatan. Längs gatan etablerades raskt gårdar uppförda som bostäder kombinerade med lokaler för verksamhet och utan jordbruk. Längs södra delen av Hantverkaregatan är dessa gårdar överlag bevarade medan de längre norrut har ersatts av nyare bebyggelse som mest påminner om den gamla i skala, form och färg. Även kring Fiskgatan skedde en liknande utveckling under decennierna kring sekelskiftet år 1900. Från tiden finns ett flertal välbevarade exempel på sommarnöjen. Hildasholm vid Österviken må vara det idag mest kända men är samtidigt det mest aparta av dessa anläggningar. Mer typiska, men oftast lika välbevarade, är ett flertal sommarnöjen i form av mer eller mindre ombyggda härbren i västra Noret. Längs Rättviksvägen ligger Solvi, uppfört 1910, den kanske mest imponerande, välbevarade och kompletta av sommarnöjen med koppling till Dalarnas traditionella byggnadsskick.

År 1904 bildades Leksands-Norets municipalsamhälle, som var ett slags särskild kommun inom kommunen. Inom municipalsamhället tillämpades vissa av de regelverk som gällde för städer vilket var ett sätt för landskommuner att gynna tätortsutveckling. Municipalsamhällets grundläggande bebyggelseplan, som utfördes av Per Olof Hallman, en av samtidens mest kända planarkitekter, tog i stort hänsyn till platsens topografiska och strukturella förutsättningar. Odlingslandskapet norr om byn planerades för byggnation medan åkermarken väster om byn, mot kyrkan och Siljan, skulle bevaras. Ett stadsbyggnadsideal från denna tid vilket fortfarande har tydliga spår i Noret är trädgårdsstaden, det vill säga hus i mindre skala, gärna byggda med förgård mot gatan. Spåren av trädgårdsstaden syns idag tydligast på den östra sidan av Fiskgatan och i kvarteret Tregården, samt i form av Linges och Lång Karls norr om Rättviksvägen och på Flygars och Landgårds i södra delen av kvarteret Fiskgårdarna. De flesta av egnahemstomterna är både bebyggda med ett bostadshus och en uthuslänga. Uthuslängorna är ofta belägna mitt i kvarteren och avgränsas från varandra av mäktiga brandmurar, vilket är ett annat spår från municipalsamhällets mer ordnade byggnadsskick.
Norets gamla affärscentrum längs med den gamla radbyn lämnades i stort kvar när centrum senare på 1950-talet flyttade till det nya bilanpassade torget, där ingen bebyggelse tidigare hade funnits. Följden blev att den gamla bebyggelsen till betydande del stod kvar när kulturmiljöfrågorna på 1970-talet kom i förgrunden. Redan vid tiden för municipalsamhällets tillkomst hade bevarandet av Norets by diskuterats.

En av de viktigaste arkitekterna – bokstavligt talat – bakom det moderna Leksand var Erik Wåhlin, från 1949 municipalsamhällets och kommunens första egentliga stadsarkitekt. Wåhlins idé var att man inte skulle bygga det moderna Leksand lika stereotypt som samhällen formades i övriga Sverige. I stället skulle man slå vakt om det som särpräglade Leksand genom att på det hela taget respektera det uppskattade landskapet. I de nya byggnadsplanerna för Leksands-Noret slogs öppenheten mot Siljan och Österviken fast. Nya byggnader skulle inte dominera den gamla bebyggelsen. Inte heller skulle nya hus göras för höga och bryta intrycket av det omgivande landskapet. De skogklädda blå bergen, bebyggelsen, det öppna odlingslandskapet och därnäst vattenspegeln, var de fundamentala ingredienser som skapade det för Leksand så karakteristiska landskapet. Flerbostadshusen i Noret byggdes med, undantag för husen kring Torget, inte högre än två våningar och ofta med låg eller ingen källarvåning. Från och med 1970-talet byggdes dessa hus dessutom ofta med fasad av rödfärgad stående träpanel, vilket gör förbindelsen med det Leksands traditionella byggnadsskick ännu medvetnare och tydligare.

Municipalsamhället dominerades av köpmännen och stod i en viss motsättning till den omkringliggande landskommunen. I och med den nya kommunreformen upplöstes municipalsamhället 1966. Den genomgripande förändringen blev i stället sammanslagningen av Leksands, Siljansnäs och Åls kommuner år 1974.

Sidan uppdaterad: 2020-08-21