Kulturhistoria

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bjönnbergets fäbod
Fägatan på den norra delen av fäbodstället, Bjönnberget. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Här kan du läsa mer om Leksands kommuns kulturhistoria, bland annat om vattenvägarnas betydelse, timmerhuskulturen, om hur byarna förändrats och Norets historik.

Historisk beskrivning av Leksands socken

Leksands kommun tillkom i sin nuvarande form tillsammans med före detta Siljansnäs och Åls landskommuner 1974. De mest tätbefolkade områdena i Leksand är Leksands-Noret och Insjöns tätort i Ål, två tätorter framvuxna ur äldre byar från och med 1800-talets senare hälft. I övrigt utbreder sig stora och täta byar kring Österdalälven, Insjön, Österviken till Siljan, Byrviken-Alviken samt på de bördiga slättlandskapen kring Sjöbotten och Djura i söder. Även om det mest tätbebyggda området ligger mitt i kommunen finns också bebyggelse i form av blandbyar och fäbodar i den höglänta skogsterräng som återfinns i kommunens östra och västra delar. En blandby är en by med både bofast befolkning och fäbodgårdar.

Den första administrativa enheten i Leksand var Leksands socken, som under tidig medeltid även innefattade områden motsvarande Rättvik, Bjursås, Siljansnäs och Åls nuvarande socknar. En socken är en kyrklig administrativ enhet som vanligen innefattar en församling. Socknar var ofta den första egentliga administrativa enheten i ett geografiskt område. Inom socknen behandlades dels rent kyrkliga frågor så som underhåll av kyrkobyggnader – men även vad vi idag skulle betrakta som icke-kyrkliga, profana frågor, exempelvis fattigvård och skolgång. Rättvik blev egen socken någon gång efter 1322, byarna Stumsnäs och Söderås förblev dock en del av Leksand till och med 1500-talet. Under denna tid blev även Bjursås förutom Gopa tunnelag en egen socken. Gopa tunnelag övergick till Bjursås vid slutet av 1700-talet. Ål blev egen jordebokssocken 1562, men omnämndes som egen socken redan 1438. Siljansnäs blev inte egen socken förrän 1875. Djurabygden blev vid mitten av 1600-talet en kapellförsamling med egen kyrkobyggnad, dock administrativt inordnad i Leksands socken.

Leksands socken var i äldre tider indelad i fyra delområden, fjärdingar: Rönnäs fjärding, Härads fjärding, Näsbygge fjärding och Åsbygge fjärding. Rönnäs fjärding innefattar byar så som Västra- och Östra Rönnäs, Berg, Romma, Hälla, Ullvi och Tibble. Härads fjärding innefattar bland annat Ytteråkerö, Västannor, Smedby, Hagen, Gärde, Mjälgen, Heden och Västanvik. Näsbygge fjärding innefattade nuvarande Siljansnäs socken med byar så som Hjulbäck, Björken, Almo och Alvik. Åsbygge fjärding innefattar bland annat Laknäs, Torrberg, Lindbergsbyarna, Bergsängsbyarna, Ytterboda, Sjugare och Plintsberg. De olika fjärdingarna spelade stor roll administrativt och socialt. Exempelvis utgick Leksands komplexa system av rotar och tunnelag ifrån fjärdingarna. I Leksand samlades olika gårdar i rotar dels för att uppbåda en gemensam soldat, men också för att lösa saker som vägunderhåll med mera.

Topografin i de olika fjärdingarna skiljer sig på ett betydande sätt och har därför kommit att påverka karaktären på byarna i de olika områdena. I Rönnäs fjärding är många byar belägna på sedimentjordar nära älven med för Leksandsbygden goda odlingsförhållanden. Dessa byar är därför ofta storvuxna med många gårdar som omges av i huvudsak hävdad odlingsmark. Det samma gäller för byarna i Härads fjärdings huvudbygd, där byarna expanderat så kraftigt att de i flera fall vuxit samman. Landskapet i Härads fjärding genomskärs av djupa åsgravar med vattensamlingar i botten och en stor del av bebyggelsen är koncentrerad till åsar som löper mellan dessa. I Näsbygge fjärding finns storslagna odlingslandskap bland annat belägna på Björkbergets sluttning, där Övre Dalarnas mest gynnsamma odlingsklimat sägs finnas. Socialt har fjärdingen dock präglats av enskildhet, eftersom den var svår att nå landvägen historiskt. Först gick landsvägen norrut genom Alvik och Almo, och således på sidan av huvudbygden vid Björkberget. När en bro byggdes över Byrvikens utlopp i Österviken 1893 ändrades förhållandet och Almo-Alvik hamnade på sidan. I Åsbygge fjärding är nästan alla byar belägna i höglänt terräng. På grund av detta har odlingslandskapet en helt annan karaktär än på sedimentjordarna invid älven. De knappare odlingsförhållande har lett till att byarna i Åsbygge fjärding ofta är mindre än i de andra fjärdingarna.

1862 tillkom en kommunalförordning som blev lagstadgad 1866. Kommunalförordningen delade upp de uppgifter som tidigare skötts av socknen på en profan, borgerlig kommun, och en kyrkokommun. I samband med detta infördes också kommunalt självstyre. Övergången från socken till kommun baserades på socknarnas geografiska utbredning, och i Leksand bildades därför Leksands- och Åls landskommuner. I samband med att Siljansnäs socken utbröt sig från Leksands socken 1875 bildades således också Siljansnäs landskommun. Under 1900-talet skedde stora omflyttningar av befolkningen i Sverige som stort, bland annat till följd av en kraftig urbanisering med inflyttning till städer och tätorter. Befolkningsunderlaget för den kommunala servicen påverkades kraftigt i små landsbygdskommuner och därför skedde kommunsammanslagningar på nästan alla håll i landet under 1950-, 1960- och 1970-talen. Det är till följd av kommunsammanslagningarna som Leksands kommun ser ut som den gör idag.

Det har aldrig funnits en stad i Leksandsbygden. Med detta menas att inget geografiskt område i den gamla socknen, eller kommunen, upphöjts till den administrativa enheten stad. En stad har historiskt skiljt sig från landsbygden genom att dess invånare underställts en annan uppsättning rättigheter, regler och skyldigheter än befolkningen utanför staden. I städer fanns borgare som tilläts idka handel, och det var möjligt att bedriva hantverk inom ett skråväsende. Utanför städerna var det generellt otillåtet att bedriva såväl varaktig handelsverksamhet som hantverk fram tills dess att skråväsendet upplöstes på landsbygden 1846. Detta till trots fanns såväl hantverk som handel i Leksand väl innan dess. Denna verksamhet var koncentrerad till Noret, som i äldre tider beskrevs av besökare som en liten stad. Denna karaktär förstärktes ytterligare under 1800-talets senare del genom att handels- och hantverksgårdar etablerades. Fram tills 1904 var Noret en del i Leksands landskommun, och därefter en egen enhet i form av Leksands-Norets municipalsamhälle, fram till 1966.

I Leksand finns många stora sjöar och vattendrag – däribland Österviken till Siljan, Österdalälven och Insjön. Vattenmassorna utgjorde avgränsningar mellan olika administrativa enheter och bygder, men också färdvägar som ledde till mötesplatser och oväntade näringsfång. Mittpunkten i Leksands socken var Kyrkudden norr om Östervikens utlopp i älven. Dit färdades även långväga sockenbor om söndagarna för att delta på gudstjänst. Det självklara färdsättet för många var kyrkbåt. Kyrkbåtfärden och ankomsten till stranden norr om Kyrkudden avbildades som oljemålning 1853 av den danska konstnären Wilhelm Marstrand. Verket bar titeln: »Kirkefærd i Dalarne i Sverige. Til Leksands sognekirke i Dalarne kommer folket i deres store kirkebåde over Siljansøen om søndagen til gudstjenes«.

Inte bara Marstrand, utan även tidiga Leksandsturister så som Arhur Hazelius förundrades av kyrkbåtarna och den långtgående traditionen av att färdas på vattenvägarna. Vattenvägarna fyllde också en viktig funktion för tidiga industrier i Leksand. Eftersom skogarna i söder var reserverade till gruvdrift vid Stora Kopparberget och därmed inte kunde användas till järnframställning i framför allt Ål. På grund av detta skeppades malm från socknens gruvor norrut via vattnet till järnbruk kring Siljan. Järnvägen kom från Borlänge till Ål 1884, och fick sin slutstation vid en brygga till Insjön. Det kom att dröja ytterligare 30 år innan sträckningen vidare genom Leksand kom till. Fram till 1914 nåddes därför Leksandsbygden med båt från Ål eller från Rättvik som fått järnväg 1893.

Leksand med Siljannäs och Åls socknar var i äldre tider mycket tätbefolkat sett till sin yta. I sitt yngsta skede, när socknen även innefattade Bjursås och Rättvik, var det Dalarnas folkrikaste. Även långt fram i tiden bodde väldigt många människor i området som idag motsvarar Leksands kommun. Den stora befolkningen föranledde i förhållande till mängden tillgänglig odlingsmark en påhittig livsstil där småbruk behövde kompletteras med andra näringar. Nästan hela befolkningen bestod av småbrukare med en liten fast gård i någon av byarna, samt del i fäbodar. Vissa gårdar hade både långfäbod och hemfäbod, alltså två fäbodgårdar belägna på två olika platser. Hushållet kunde flytta runt efter årscykeln på olika platser under olika årstider. På så sätt kunde naturens resurser nyttjas på bästa sätt. Men flyttande var också en nödvändighet för att överleva på den knappa jorden. I många fall bedrevs även bisysslor med långa arbetsvandringar utsocknes. Leksandskarlar var kända för att vara duktiga timmermän och reste runt i stora grupper för att bygga hus och anläggningar runt om i landet. Andra tillverkade möbler, lieblad och tegel eller sysslade med interiörmåleri, det som vi idag betecknar som dalmålningar. Åls socken blev känd för sin innovationsrikedom och verksamheter som grundades där kring sekelskiftet år 1900 har idag vuxit till storföretag som Clas Ohlssons och Åhléns.

En förutsättning för småbrukarsamhället var en uppsättning komplexa regler för jordägande. Jorden var indelad i mängder av små brukningsytor spridda över odlingslandskapet. En viktig del i jordägandesystemet var arvsreglerna beträffande jord och byggnader, vilka betraktades som lösöre. Från och med 1800-talet ärvde alla barn i en syskonskara lika efter sina föräldrar. Dessförinnan ärvde alla söner lika och döttrarna hälften. Jorden och byggnaderna kunde vara grunden för en ny gårdsbildning. Den stora mängden småbrukare med egen gård bildade över tid, gård för gård de stora och utbredda byar som kännetecknar Leksandsbygden och Ål.

När Ål och Leksandsbygden genomgick storskiften 1814–1825 respektive 1819-1830 omfördelades marken i större skiften. Omfördelningen påverkade dock inte byarnas täta och utbredda karaktär nämnvärt. Istället blev flera byar tätare i samband med storskiftet.

Från medeltiden och fram till sekelskiftet år 1900 knuttimrades de flesta byggnaderna i Leksand. Timmerhuskulturen bygger på ett månghussystem, där varje enskild byggnad fyller en specifik funktion på gården. Husen grupperades vanligtvis kring ett enda slutet gårdstun som i äldre tider oftast var fyrkantigt. Bostadshuset, i Leksand oftast en enkelstuga, placerades på den norra sidan av gårdstunet. På sidorna fanns sedan tre olika längor med djurhus, förvarings- och verksbyggnader. Fähuset, fejset, där djuren bodde placerades nära gårdens brunn och utfarten mot bygatan. Djurhållningen var mycket vattenkrävande, och när djuren fördes till utmarken var ett läge nära bygatan optimalt. I samma länga som fejset fanns ett foderhus, ibland med övervåning som utkragades till ett portlider mellan boden och fejset. Om gården hade häst fanns också en stallänga med ett stall med höskulle ovanpå. Stallet ingick nästan aldrig i samma länga som fejset, dock var höskullen ofta utkragad till ett portlider och sammanbyggt med en bod, eller kanske en källarstuga. I hörnet mellan fähuset och stallet fanns ett dass och oftast gårdens dynghög. Den sista längan kunde innefatta förvaringsbyggnader så som loftbod eller parhärbre, samt en trösklada där säd förvarades och tröskades. Utanför gårdstunet fanns ytterligare förvaringsbyggnader i form av härbren. En bit från gården placerades brandfarliga byggnader så som torklador och smedjor. Torkladan användes för att torka otröskad säd med hjälp av en spis. I odlingslandskapet och på skogen fanns därutöver ängslador och lövlador där foder förvarades innan det hämtades hem till gården. Hemfäbodarnas gårdar har ofta en uppsättning med byggnader snarlika huvudgårdens, medan långfäbodar kan innefatta färre byggnader med något annorlunda funktion. Där fanns exempelvis mjölkbodar och tillverkningshus för mejeriprodukter.

Nästan alla äldre timmerhus byggdes av bönderna själva, och håller en anmärkningsvärt hög virkes- och hantverkskvalitet. Utformningen är ofta enkel, men väl genomtänkt. Inspirationen till nya byggnader hämtades från byggnader på andra gårdar i byn. På grund av de komplexa arvsreglerna som beskrivs ovan har det ofta förekommit att timmerhus har flyttats eller ombyggts. Exempelvis kunde en parstuga, där sådana förekom, delas i två och återuppstå som två nya parstugor. På fäbodarna finns i regel fler riktigt ålderdomliga timmerhus bevarade, eftersom förändringstrycket under 1800- och 1900-talet där inte varit lika högt som i byarna.

Under 1800-talets senare hälft uppstod nya möjligheter till ett mer effektivt jordbruk och en rad nya byggnadstyper med annan konstruktionsmetod introducerades. Äldre fejs och foderhus ersattes ofta av större ladugårdskomplex med tegel- eller gjutmursdel för djuren, och höskulle ovanpå. Byggnader som inte längre behövdes i jordbruket avlägsnades från flera gårdar med konsekvensen att de tidigare slutna fyrkantiga gårdsbildningarna glesades ut. Industrimässigt sågade trävaror började förekomma och det blev därför vanligt med exempelvis farstukvistar i snickarglädjestil. Bland bostadshus började det förekomma nya större byggnadsformer så som korsplanshus och salsbyggnader.

Rödfärgen introducerades i Leksand någon gång efter 1850-talet, och i samband med detta uppstod den faluröda karaktär som idag så tydligt karaktäriserar byarna. Tidigare var de flesta byggnaderna ofärgade. Under 1800-talets andra hälft uppkom även pigment som engelskt rött, ockra och kromoxidgrönt. Oljefärgade brutna i dessa kulörer användes bland annat för att måla fönsterbågar och detaljer på farstukvistar och dörrar. Med 1900-talet kom också den dalablå färgen, som i grunden utgörs av pigmentet pariserblått eller berlinerblått. En annan väsentlig förändring var övergången från trätak till tegeltak, vilken också inträffade under perioden 1850–1950. Rent socialt och ekonomiskt präglas ovanstående tidsperiod av övergångsperiod bort från det äldre småbrukarsamhälle som en gång präglat Leksandsbygden. Urbanisering och emigration lämnade många gårdar tomma fram till våra dagar. Vissa flyttade till den växande tätorten Noret, andra flyttade till Amerika. I vissa byar öppnade småindustrier, affärer och nya byskolor anlades. Väckelserörelsen grep bygden och i många byar uppfördes små kapell.

Faktoriet i Leksand

Faktoriet från söder. Byggnaden är en av de äldsta kvarvarande i Noret. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Sidan uppdaterad: 2021-02-19