Åkerö

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bebyggelsegytter i den norra byklungan i Åkerö. De faluröda timmerhusen kan berätta om det äldre bondesamhället i Leksand.
Bebyggelsegytter i den norra byklungan i Åkerö. De faluröda timmerhusen kan berätta om det äldre bondesamhället i Leksand. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Åkerö är beläget mitt i Leksands kommun, nordväst om Källberget, söder om Leksands-Noret och med Österviken i väster.

Historik

Åkerö ligger i Härads fjärding i Leksands socken. Namnet finns belagt i skrift 1539 med formen Åkra. Namnet har varit Åker, men formerna Åkre och Åkra förekommer också, och syftar på jämn, lättodlad mark. Möjligen kan namnet också ursprungligen ha syftat på ett slags kultåker. Namnet Åkerö är en feltolkning från omkring år 1900. Kring storskiftet cirka 1820 fanns cirka 30 gårdar. Byn var redan kring 1870- och 1880-talen en betydelsefull plats för tidig turism. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Åkerö är beläget mitt i Leksands kommun, nordväst om Källberget, söder om Leksands-Noret och med Österviken i väster. Söderut finns kuperade skogslandskap som avskiljer byn från Heden.

Norr om byn ligger Österdalälvens utlopp ur Siljan, och därbortom Kyrkudden. Bebyggelsen är belägen på en flack västsluttning på Källberget och på rika sandjordar som möter Österviken och älven i en brant strandlinje med raviner, så kallade sjölar. Sandjordarna vid Åkerö och Leksands-Noret i norr gav en gång upphov till namnet Leksand, och var med sina goda odlingsmöjligheter en förutsättning till att platsen en gång bosattes.

Norr om byn, vid nuvarande Leksandsbron, finns en gammal hålväg som löper ner till älvstranden och ett gammalt läge för en flottbro  och dessförinnan en färja över älven. Vid överfarten finns en bevarad ålderdomlig brovaktarstuga i timmer. Platsen har länge nyttjats som den huvudsakliga överfarten över älven och således även genomfart mot Rättviks socken söderifrån, och har mycket lång kontinuitet som färdplats även innan den nuvarande bron tillkom.

Söder om Österdalälvens utlopp ur Siljan och norr om byn reser sig Åkersön, som skiljs från Åkerö av en gammal älvfåra kring Åkerötjärn. Åkersön nyttjades historiskt som betesmark av de hästar som tillhandahölls på socknens gästgiveri, som låg norr om Kyrkudden (nuvarande Gästis). Åkersön är idag bebyggd med Leksands folkhögskola.

Mellan bebyggelsen och Österviken finns de omfattande Sjöåkrarna, ett utbrett och rikt odlingslandskap som historiskt nyttjats av byn och idag är en mycket viktig beståndsdel i byns karaktär.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Bebyggelsen i Åkerö består dels av en äldre by med två klungor i odlingslandskapet en bit från Östervikens strand, dels av ett småhusområde i huvudsak bebyggt under perioden 1930–1980 på gammal åkermark tillhörande byn öster om Järnavägen.

Den norra äldre byklungan breder ut sig kring Nises väg, Siljegårdsvägen, Björsgattu samt den genomlöpande Åkerövägen, som även sammanbinder den norra och den södra byklungan. Där Åkerövägen möter Siljegårdsvägen finns en allmänning, en trekantig öppen yta med majstångsplats och ett mäktigt långsideshärbre. Intill Österviken i sydväst finns den södra byklungan, Söd i byn, i form av ett fåtal gårdar belägna kring Knubbvägen. Norr därom finns småskalig fritidshusbebyggelse i huvudsak bestående av sommarnöjen uppförda under 1900-talet. Ytan mellan de två äldre byklungorna utgörs av öppen och hävdad odlingsmark. Längs Åkerövägen i söderut finns flera villor och småhus uppförda under 1900-talet.

Bebyggelsen öster om Järnavägen är koncentrerad kring ett antal mer eller mindre raka genomlöpande vägar kring vilka villatomter anlagts och exploaterats med mångformig småhusbebyggelse. Även om området bebyggts kontinuerligt under lång tid finns stråk där bebyggelsen är mer enhetlig och tillkommen under en förhållandevis kort tidsperiod. Området som tidigare var åkermark bebyggdes i ett första skede av sommarnöjen som i hög utsträckning fortfarande finns bevarade bland den nyare småhusbebyggelsen.

Traktor på åker, Åkerö, Leksand

Åkerö är landskapet mellan byn och Österviken fortfarande öppet och hävdat, vilket är mycket värdefullt för landskapskaraktären. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

I de gamla byklungorna finns fortfarande många gårdar med kringbyggd form och vissa gårdar är nästan helt slutna mot omgivningen, även om ingen helt bevarats fyrkantsbyggd. Särskilt tät och gyttrig är bebyggelsen som finns belägen mellan Siljegårdsvägen, Nises väg och Åkerövägen. Även om det förekommer att det äldre månghussystemets olika byggnader ersatts av bland annat större ladugårdskomplex från och med 1800-talets slut, finns på många gårdar bevarade äldre längor med ålderdomliga ekonomibyggnader i timmer.

Bland den senare tillkomna småhusbebyggelsen finns sällan fler än två hus – ett bostadshus och ett uthus/garage - på tomten. Byggnaderna är ofta belägna indragna från gatulinjen, men så att huvudparten av tomtmarken är belägen på bostadshusens baksidor. På så sätt bildas större sammanhängande grönområden inuti de olika kvarteren samtidigt som gaturummet upplevs som luftigt och generöst. Norrut längs Gamla Siljansvägen och Insjövägen finns dock flera påkostade villor med huvudparten av tomten belägen framför bostadshuset.

Kring vägkorsningen omedelbart söder om Färjbacken mötte landsvägen norr och söderifrån vägarna från Åkerö, Övermo och Siljansnäs. Här fanns tidigare bymagasinet, ett antal äldre gårdar och småskalig bebyggelse som började växa fram i slutet av 1800-talet, viss affärsbebyggelse från början av 1900-talet samt tidig egnahemsbebyggelse. På platsen fanns tidigare en ansamling av bensinmackar från 1930- och 1940-talen, strategiskt belägna där de olika ovan beskrivna vägarna möttes.

Bebyggelsens huvuddrag - Äldre bebyggelse

Alla byggnader utom ett enstaka fåtal i de äldre byklungorna är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader.

I Åkerö är det vanligt att äldre bostadshus antingen är enkelstugor, parstugor eller korsplanshus.

Den äldre bebyggelsen i Åkerö är enkel och området präglas i sin helhet av småskalighet. Inga byggnader i byn är högre än motsvarande två våningar.

Äldre byggnader i byn är antingen byggda av liggtimmer eller andra träkonstruktioner med fasad i trä, antingen i form av locklistpanel eller stående och liggande spontpanel.

Tak täcks av en- eller tvåkupiga lertegelpannor.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är murade i lertegel. I Åkerö finns flera byggnader med kronskorsten, varav flera är äldre.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre byggnader är enkla bräddörrar vanligast. Det finns även hus där ytterdörrarna utgörs av parspegeldörrar.

Äldre farstukvistar som finns kvar i byn är oftast genomgående enkla, med sadeltak som bärs upp av enkla sidostolpar. Hörnen på sådana farstukvistar kan vara dekorerade med enkla profilsågade brädor. Det finns även mer dekorerade farstukvistar och glasverandor i snickarglädjestil tillkomna under 1800-talets senare hälft eller kring sekelskiftet år 1900. Dessa återfinns i första hand på korsplanshus som tillkommit under denna period.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar och nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Bebyggelsens huvuddrag - småhusbebyggelse under 1900-talet

De byggnader som är uppförda i Åkerö efter sekelskiftet år 1900 är högst två våningar höga och, vid sidan av enstaka större byggnadsverk i form av Åkerö skola och viss verkstadsbebyggelse öster om Järnavägen och norr om Skolvägen, i en lågmäld skala.

En hög andel av den bebyggelse som tillkommit i Åkerö under 1900-talet är dessutom anpassad till kulturlandskapet genom exempelvis placering, färgsättning och materialval. I Åkerö finns cirka 991 byggnader och byggnadsverk. Inräknat all bebyggelse har cirka tre fjärdedelar av alla byggnadsverk faluröda, ofärgade eller bruna träfasader i form av exempelvis locklistpanel, eller fasad som utgörs av byggnadens timmerstomme. I det område som innefattar flest småhus tillkomna under 1900-talet, ungefärligen avgränsat av Källberget i öster, Insjövägen-Skolvägen i norr och Järnavägen i väster, är andelen sådana hus ännu högre. Där har cirka fyra femtedelar av alla byggnadsverk fasad i trä med faluröd, ofärgad kulör. Andelen hus med avvikande fasadutformning är högst i det område som finns mellan Järnavägen, Insjövägen och Skolvägen. I det området är endast en dryg tredjedel av husen faluröda. I området finns emellertid även andra byggnadsverk än småhus, exempelvis i form av Åkerö skola samt småindustrier och olika verkstadsbyggnader tillkomna under 1900-talet.

Det förekommer även hus med fasad av puts, tegel eller kalksandsten. Vanliga färgsättningar beträffande putsfasader är just gult och ljust beige-vit. Enstaka fasader med locklistpanel är också ljust färgade.

Kvarvarande ursprungliga fönster på småhus är vanligen tvålufts träfönster med kopplade bågar, fast mittpost och nätta karmar. Många fönster är vitmålade, men det förekommer även fönster som är målade bland annat engelskt röda. På timmerhus uppförda under 1900-talet förekommer blyspröjsade fönster och på byggnader uppförda efter 1950 även perspektivfönster med träkarm.

Ytterdörrar är vanligen nätta, i oljat ädelträ eller betsad furu. På hus uppförda efter 1960 förekommer dörrpartier med sidoluft.

Utmärkande drag

I Åkerö finns flera ovanligt välbevarade äldre bymiljöer i förhållande till platsens centrala läge. Även enskilda byggnader är ofta utmärkande till sin ålderdomliga karaktär.

Exempelvis finns längs den genomlöpande Åkerövägen såväl karaktäristiska bostadshus i form av enkelstugor och parstugor, som ekonomibyggnader bland annat i form av en källarstuga i den södra byklungan och flera utmärkande härbren i den norra byklungan.

Både öster om Järnavägen och intill Österviken i väster finns exempel på framträdande sommarnöjen som var bland de första som uppfördes när Leksand blev ett turistmål mot slutet av 1800-talet. De tidiga sommarnöjena var ofta ombyggda härbren eller andra liknande byggnadstyper. Det finns också exempel på sommarnöjen uppförda under 1900-talet.

I den norra byklungan finns konstnären, arkitekten och hantverkaren Gustaf Theodor Walléns konstnärshem från 1915. Byggnaden är ett av flera nationalromantiska konstnärshem och sommarnöjen i Åkerö och är mycket välbevarad både med hänsyn till detaljer och byggnaden som helhet. Några stiltypiska drag är bland annat byggnadens form med utkragad övervåning, kronskorstenar, blyspröjsade fönster, profilsågade vindskivor, den blottlagda mörktjärade timmerstommen med rödfärgade knutar och utanpåliggande trapphus som leder in i byggnaden på olika plan. Byggnaden innefattar i övrigt en stor ateljélokal. Byggnaden uppfördes med ovanligt många utgångar eftersom Wallén ville säkra sig från risken att brinna inne, något som för honom var en stor skräck.

Som tidigare nämnts finns mellan Siljegårdsvägen, Lång Ollas väg, Nises väg och Åkerövägen ett särskilt tätt gytter med ålderdomliga timmerhus som tillsammans bildar en mycket karaktäristisk helhet.

En utmärkande andel av de byggnader som uppförts i Åkerö från och med sekelskiftet år 1900 är genom sin skala, höjd, materialsammansättning och detaljutformning tydligt anpassade till Leksandsbygdens traditionella byggnadskick. I Åkerö öster om Järnavägen och söder om Skolvägen finns exempelvis även många timmerhus uppförda under den moderna epoken 1930–1980. Byggnaderna, som till formen ofta minner om vanliga villor från det årtionde då de först uppfördes, är byggda med äkta timmerstomme och ofta även med detaljer som återknyter äldre byggnadstraditioner i Leksand. Det är exempelvis vanligt med blyspröjsade fönster och farstukvistar med svarvade hörnstolpar. Det förekommer även modernistiska timmerhus som är anpassade till den äldre byggnadskulturen i Leksand även till sin form.

Särskilt i den norra delen av Åkerö, längs Insjövägen och Wallénvägen, finns påkostade villor uppförda under 1900-talet i tidstypisk stil. Byggnaderna är framträdande och kännetecknas av hög detalj- och utformningsmässig kvalitet beträffande bland annat fönster, entrépartier och fasader.

Söder om Nygårdsvägen i den västra delen av Åkerö finns ett av flera sammanhängande områden med småhus som tydligt anpassats till Leksands traditionella byggnadskultur. Byggnaderna är ritade av Benny Agnas ritkontor och platsbyggda av Byggnadsingenjör Nils Skoglund AB kring 1982. Husen är bland annat långsmala, med enkel detaljutformning, flacka sadeltak, faluröda locklistpaneler, farstukvistar med profilsågade hörnbrädor och med garage i vinkel som antyder kringbyggdhet. Byggnaderna är dessutom placerade i ett mönster så att de tillsammans bildar ett tätt och för byarna karaktäristiskt »gytter«. Byggnaderna är av ett slag som även finns i Källbergsgärdet. De fem lokalt anpassade faluröda villor som finns söder om Skolvägen vid avfarten från Järnavägen är också ritade av Benny Agnas ritkontor och uppförda av Byggnadsingenjör Nils Skoglund AB 1974.

Många gårdar i Åkerö bland såväl äldre som nyare bebyggelse är inhägnade med staket, häckar och i vissa fall gärdesgårdar i trä.

Övrigt

Där Gamla Siljansvägen möter Insjövägen ligger en större affärs- och bostadsfastighet, f.d. Brödernas livs, Bröderna Jacobssons fastighet, senare Lop-Nor (Åkerö 2:2), från cirka 1904. Fastighetens huvudbyggnad är en ockragul sekelskiftesbyggnad med flaggpostfönster och liggande samt stående fasspontad panel som delvis moderniserats med bland annat skyltfönster och dörrar i ädelträ kring 1900-talets mitt. Den välbevarade och karaktäristiska byggnaden var tidigare affär och utgör tillsammans med en välbevarad äldre uthuslänga i söder ett viktigt landmärke längs Insjövägen.

Ett stycke söder om Brödernas Jacobssons fastighet finns en äldre bensinmack som idag innefattar ett bryggeri (Åkerö 2:2). Byggnaderna tillhörande macken är uppförda c:a 1930 respektive c:a 1960 i lågmäld funktionalistisk stil med flacka pulpet- och sadeltak samt vita puts- och locklistpaneler som fasadmaterial.

Mellan Gamla Siljansvägen, Järnavägen och Skolvägen finns ett industriområde med bland annat plåtinklädda verksbyggnader av större modell samt en gammal smedja »Käck & Hedbys« (Åkerö 1:17), en karaktäristisk byggnad i tegel med stora spröjsade fönster och höga skorstenar uppförd i slutet av 1920-talet. I byggnaden tillverkas bland annat ljusstakar. Ett stycke norrut finns f.d. Jones bilverkstad, också en tegelbyggnad uppförd under 1910-talet med putsskylt mot Gamla Siljansvägen.

I den västra delen av området finns Åkerö skola (Åkerö 2:22), som i huvudsak uppfördes efter ritningar av arkitekten Åke Sjöman år 1956. På området finns även en äldre skolbyggnad uppförd 1917. Byggnadskomplexet ombyggdes i sin helhet under 1990-talet efter ritningar av Asmussens arkitektgrupp AB i Järna (Södermanland). Vid ombyggnaden gestaltades skolan med utgångspunkt i antroposofisk filosofi, vilket bland annat manifesterade sig genom att skolans färgsättning efterföljt ett mönster uppordnat efter barnens ålder.

På Björsgården, nuvarande Åkerö 9:45 i norra byklungan, startades 1932 Sveriges första Waldorfskola.

På Åkersön i norr finns Leksands folkhögskola, ursprungligen »Hantverkets skola« och tillkommen efter Gustaf Theodor Walléns testamente och vilja 1953. Byggnadskomplexet tillkom med grunden i ett befintligt sommarnöje uppfört av Hallmans Per Karlsson åt fröken Aschan under tidigt 1900-tal. Det äldre byggnadskomplexet är i utpräglad nationalromantisk stil med bland annat stommar i liggtimmer, spånfasader, utkragade övervåningar, kronskorstenar och småspröjsade fönster med röda foder. Anläggningen har allt sedan 1950-talet tillbyggts och även utökats med flera nya större byggnader i historiskt återblickande stil. Samtliga av dessa byggnader har anpassats till platsen genom att indelas i långsmala enheter och förses med flacka sadeltak samt faluröda locklistpaneler.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Sandjordarna som finns vid Österdalälvens utlopp ur Siljan tillkom när inlandsisen smälte och förde med sig stora mängder sand som uppstannades mot bergen på sidorna av älvmynningen, Källberget och Käringberget. De stora sandplatåerna, 30 meter tjocka och på sina håll betydligt mer, var en förutsättning för att platsen skulle bebos och gav sedermera upphov till namnet Leksand. Platsnamnet Åkerö, i sin äldre variant Åkre eller Åker, hänger samman med de förhållandevis lättodlade och flacka sandjordarna som finns mellan Österviken och Källberget, på vilka Åkerö by och senare 1900-talets småhusbebyggelse invid byn växte fram. I namnet ligger förklaringen till att platsen överhuvudtaget bosattes – det unika landskapet med sin fördelaktiga jordmån.

I Åkerö och Edshult finns flera kvarvarande hävdade och ej hävdade betes- och odlingsmarker, däribland: Gästgivarhagen, Directurens hage, Färjeåkern, Sjöåkern, Millåkern, Pellasåkern, Sandgärdet och Lövens backe. De sjönära åkrarna är hävdade och där bedrivs aktivt jordbruk med bland annat specialiserad odling av potatis. Benämningen på odlingsmarkerna är ofta kopplade till historiskt ägandeskap men kan även antyda hur platserna nyttjats genom historien. Gästgivarhagen, som var belägen på Åkersön, tillhörde exempelvis gästgiveriet på Kyrkudden norr om älven. Färjeåkern var bland den största sammanhängande åkermarken i hela Leksand vid storskiftet, som inträffade åren 1819–1825.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Åkerö och det ursprungliga namnet Åker.
  • Orts-, socken och platsnamnet Leksand.
  • Platsnamnen Gästgivarhagen, Åkersön, Åkerstjärn, Directurens hage, Färjeåkern, Sjöåkrarna, Millåkern, Lisselby, Pellasåkern, Sandgärdet, Lövens backe, Stumsbro och Söd i byn. Platsnamnet Åkerö och det ursprungliga namnet Åker.

Landskapet kring södra och västra Österviken och Österdalälvens utlopp ur Siljan är en unik kulturmiljö sammansatt av såväl landskap som bebyggelse. Sandstränderna och sandjordsplatån mellan Österviken och Källberget i söder samt Käringberget i norr berättar både historien om Siljans tillkomst, om odlingens uppkomst i bygden och historien bakom namnet Leksand. Ovan stränderna löper ett pärlband av gyttriga, komplexa och täta bymiljöer med mängder av små faluröda timmerhus som byggdes av de bönder som först brukade jorden. Denna, Leksands centralbygd, beboddes historiskt av småbrukare på kringbyggda gårdar som konstituerades av små avlånga timmerhus i högst två våningar. Den lågmälda bebyggelsen och de markerade byklungorna bildar än idag tillsammans med det säregna landskapet och de kvarvarande odlingsmarkerna, som var en förutsättning för livet på platsen lika mycket som husen, en alldeles egen karaktär som utmärker bygden även nationellt och internationellt. Till skillnad från i många andra delar av Sverige har 1900-talets tätortsutveckling med flerbostadshus, serviceinrättningar, offentliga byggnader i Noret samt enfamiljshus i anslutning till andra äldre byar inte nämnvärt påverkat läsbarheten i det historiska landskapet. Tack vare en strategisk lokalisering av nytillkommande bebyggelse, exempelvis i Åkerö, har dessutom de äldre bondbyarna bibehållits som ett mycket framträdande skikt i kulturlandskapet. Att landskapets läsbarhet vidmakthållits är mycket tack vare en stor medvetenhet kring platsens värden och en vilja till att genomföra långtgående anpassningar till det kulturhistoriskt synnerligen värdefulla landskapet i frågor beträffande höjd, form och skala vid all nybyggnation. Bland småhus tillkomna under 1900-talet finns dessutom en betydande andel timmervillor samt byggnader med faluröd träfasad.

Åkerö som en del av kulturlandskapet

Åkerö var fram tills tiden kring sekelskiftet år 1900 en utpräglad bondby, vars karaktär fortlever än idag i den äldre bebyggelse som finns väster om Björkvägen. Här pågår fortfarande förhållandevis extensivt jordbruk i form av potatisodling och spannmålsodling. Flera gårdar har djurhållning. Gårdarna är kringbyggda, flera med delvis intakt månghussystem, och timmerhuskulturen fortlever med många ålderdomliga bostadshus och ekonomibyggnader. Från och med tiden kring sekelskiftet år 1900 framväxte en annan typ av bebyggelse med företrädesvis småhus, sommarnöjen och småindustrier samt enstaka affärs- och bostadshus längs Gamla Siljansnäsvägen och på före detta jordbruksmark öster om den gamla byn. Idag präglas därför området öster om Björkvägen i huvudsak av sådan, senare tillkommen bebyggelse. Denna bebyggelse har emellertid mer eller mindre konsekvent utformats och inramats i landskapet på ett vis som inte nämnvärt inverkar negativt på den ovannämnda bymiljön, eller på det värdefulla landskapet i sin helhet, som det beskrivs ovan. Den nytillkommande bebyggelsen är exempelvis i huvudsak placerad mellan den äldre bebyggelsen och Källberget, så att det yttersta skiktet av äldre bebyggelse mot odlingslandskapet i öster bibehållits med sin ålderdomliga karaktär. Skalan och byggnadshöjden är dessutom lågmäld, och inga hus överskrider motsvarande två våningars höjd. Den nytillkomna villabebyggelsen är som helhet småskalig och förhållandevis organiskt utformad. Det finns många småhus som är knuttimrade, eller har faluröd träfasad. Dessa byggnader smälter särskilt väl in i landskapsbilden. Dessutom blandades inte gammal och ny bebyggelse, vilket var vanligt på andra håll i övre Dalarna. Det fanns en stor medvetenhet om platsens värden och ett systematiskt, medvetet förhållningsätt till nytillkommande bebyggelse fastställdes bland annat genom 1957 års byggnadsplan. Avvikande till ytan (dock inte höjden) är emellertid den handfull sent tillkomna verkstadsbyggnader och det byggvarulager som finns mellan Järnavägen och Gamla Siljansnäsvägen.

Åkerö och Noret

Noret var i äldre tider en bondby med liknande drag som Åkerö. Redan under 1800-talets senare hälft kom dock bebyggelsen i Noret att börja förändras i riktning mot en mindre tätortsbildning. I reseskildringar från 1700-talet och framåt beskrevs Noret som »en liten stad«, men då sannolikt i avseende på vilka funktioner som husen inrymde och den sociala sammansättningen bland Norets befolkning. I Noret expanderade den tätorts- och centrumbildande karaktären vidare under 1900-talet, men liksom i Åkerö, efter en medveten strategi och med stor hänsyn till det värdefulla landskapet vid Österdalälvens utlopp ur Siljan. Trots att en mängd flerbostadshus och andra större byggnadsverk tillkom på platsen, utformades nytillskotten varsamt i förhållande till de omgivande landskapsrummen med odlingsmarker, faluröda gyttriga bondbyar och blånande berg.

Det kan hävdas att en viss centrumbildning ägde rum även i Åkerö, med start i uppförandet av Bröderna Jacobsons fastighet, och senare med tillkomsten av småindustrier och andra näringar mellan Järnavägen och Gamla Siljansnäsvägen. Nytillskotten bör dock tolkas som resultaten av ett historiskt skeende med tillkomsten av nya funktioner på landsbygden som inträffade på många platser i socknen till följd av industrisamhällets etablering. Liknande affärs- och bostadshus samt även småindustrier finns exempelvis också i Djura, Plintsberg och Ytterboda. Åkerö kan knappast tillräknas som ett centrum för Leksandsbygden i likhet med Noret, varken historiskt eller idag. Istället blev Åkerö öster om den gamla bondbyn i huvudsak viktigt som bostadsområde med enfamiljshus under 1900-talet. Den gamla byn har som tidigare nämnt vidmakthållit såväl jordbruk som djurhållning än idag, och platsen har en utpräglad agrar karaktär.¨

Värden/var varsam med:

  • Landskapsbilden som den beskrivs ovan bedöms ha mycket höga kulturvärden och utgör en omistlig beståndsdel i Leksandsbygdens karaktär. Värdebärande är:
  • Bebyggelsens småskaliga karaktär i täta klungor samlade intill odlingslandskapet, där gyttret av små kringbyggda gårdar med långsmala faluröda timmerbyggnader och senare väl anpassade, lågmälda tillskott av småhus skapar kärnan i Leksandsbygden.
  • Den sammanhållna byggnadshöjden och skalan om högst två hela våningar beträffande såväl äldre som nyare tillkommen bebyggelse.
  • De rika kulturlandskapen med öppen och hävdad odlingsmark på sandjordarna nära Österdalälven och Siljan. De hävdade odlingslandskapen mot Österviken har varit en förutsättning för bebyggelseutvecklingen på platsen historiskt. Till skillnad från i andra delar av Sverige, där byarna i samband med laga skifte ofta splittrades och hamnade på gammal odlingsmark, har den täta bebyggelsen i byarna vidmakthållit en tydlig gräns mot de sammanhängande områdena med fortfarande hävdad odlingsmark som finns mot Österdalälven och Österviken. Odlingsmarken åtskiljer även olika bydelar och klungor. Att öppen och hävdad odlingsmark eller före detta odlingsmark är obebyggd är värdebärande.
  • Det homogena men ändå mångformiga pärlband av bondbyar som löper längs med Östervikens och Österdalälvens stränder och de obrutna utsikterna mot
  • Österdalälvens utlopp ur Siljan samt de blånande berg som omger platsen.
  • I Åkerö är i synnerhet följande områden, platser och egenskaper värdebärande:
    Den gamla bondbyn med aktivt jordbruk och djurhållning samt kvarvarande öppna och hävdade odlingsmarker så som Sjöåkern, Millåkern, Pellasåkern och Sandgärdet. Även andra ytor som tidigare varit hävdad odlingsmark är mycket värdefulla.
  • Den ålderdomliga, tätt sammanhållna bebyggelse bestående av faluröda timmerhus vid kringbyggda gårdar intill odlingslandskapet.
  • Åkerös sandstränder, även längs älven, som ännu i hög grad lämnats opåverkade av sådan markplanering som förekommit exempelvis längs Norets stränder mot Österdalälven. Sandstränderna återspeglar tydligt hur landskapet tillkommit – sand har tvingats upp mot hårdare berggrund och bildat platåer.
  • Den nyare bebyggelsens generellt väl anpassade karaktär, där inga byggnader överstiger motsvarande två våningsplan i höjd.
  • Färjbacken är som namnet antyder anknutet till den plats där man i äldre tider tog sig över älven. Backen har även kallats Ålns backar. På platsen fanns först en färja, och senare en flottbro. Färjbacken och tillhörande Färjåkern var en central plats i Leksandsbygden historiskt och kan berätta om de färdvägar som sammanknöt de olika fjärdingarna men även om vägnätet i Leksandsbygden som stort. Platsen har därför höga kulturvärden.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Sjöåkrarna intill Österviken och kvarvarande delar av Färjeåkern norr och nordöst om byn är en del av ett stort och öppet hävdat odlingslandskap som sträcker sig från Österdalälvens utlopp ur Siljan och längs med dess sträckning söderut genom Härads- och Rönnäs fjärdingar och vidare genom Ål, Djurabygden och Gagnef. Landskapet som det bildas vid Sjöåkrarna och tillsammans med den gamla bymiljön har en för Leksand särskilt rik karaktär med utbredda sandjordar där det historiskt varit mycket fördelaktigt att bedriva jordbruk. Den rika landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ovanligt utbredda bebyggelsen i Åkerö. Det förhållandevis omfattande jordbruket möjliggjorde att byarna intill Österdalälven och Österviken kunde växa sig mycket stora jämfört med andra byar i Leksand. De öppna odlingslandskapen förstärker också byns estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. På Åkersön fanns Gästgivarhagen - tidigare betesmarker tillhörande gästgiveriet på Kyrkudden, och platsen kan därigenom berätta om värdshus- och skjutsväsendet i Leksand i äldre tider. Enligt förordningar från 1600-talet var socknarna erlagda att hålla med värdshus och möjlighet till att byta hästar för bland annat tjänstemän i den växande staten Sverige. Spår av sådan verksamhet kan berätta om hur samhället under 1600-talet mer tydligt formades till en centralstyrd nation där statsapparaten behövde föra mer noggrann koll över bland annat infrastruktur.

Värden/var varsam med:

  • Sjöåkrarna - Sjöåkrarna, Millåkern, Pellasåkern, Sandgärdet intill Österviken och ner till Sundet och Hedbäcken samt kvarvarande del av Färjeåkern till Färjbacken i sin helhet. Åkervägen. Det är värdebärande att dessa odlingsmarker, eller föredetta odlingsmarker, inte är bebyggda.
  • Spår av före detta betesmark på Åkersön.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. I Åkerö var den gamla byn tidigare belägen mitt i det västsluttande odlingslandskapet med en nordlig och en sydligt belägen klunga som förbands av en genomlöpande byväg. Idag är den gamla byn i hög utsträckning förtätad, och all odlingsmark öster därom bebyggd med småhus. Tydligast syns formen av den gamla byn från Sjöåkrarna i väster, samt inuti den norra byklungan där bebyggelsen i regel är förhållandevis välbehållen. Det är där, mellan Åkerövägen, Nises väg, Lång Ollas gattu och Siljegårdsvägen tydligt att bebyggelsen är organiskt framvuxen och lokaliserad med hänsyn till det värdefulla odlingslandskapet på Sjöåkrarna. Byn är kring dessa gator, och även söderut längs Åkerövägen bitvis mycket tät med bland annat ekonomibyggnader som sluter sig mot byvägarna. Den organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljön är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Byklungans organiskt framvuxna och tudelade karaktär mitt i odlingslandskap och särskilt i förhållande till Sjöåkrarna i väster och söder.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Ekonomibyggnader som står tätt intill bygatusystemet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Åkerö by, både i den norra och södra bydelen, finns fortfarande flera äldre gårdar med ålderdomliga ekonomibyggnader och bostadshus.

Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Det finns även timmerbyggnader i form av exempelvis korsplanshus som sannolikt uppförts kring sekelskiftet år 1900. Dessa byggnader, som har knuttimrad stomme är särskilt värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus, salsbyggnader och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Åkerö 11:40, Åkerö 15:21, Åkerö 3:32, Åkerö 4:17, Åkerö 4:21, Åkerö 18:26 (gårdshuset i öster), Åkerö 5:45, Åkerö 3:70, Åkerö 3:66, Åkerö 15:20, Åkerö 9:35, Åkerö 9:45, Åkerö 17:24, Åkerö 6:54, Åkerö 13:12 och Åkerö 7:17. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, överljus, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten; svartplåtstak; spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
  • I Åkerö förekommer flera byggnader som uppförts under 1900-talet med stiltypiskt modernistisk karaktär. Dessa byggnader bör bibehållas till sin ursprungliga utformning trots att de kan uppfattas som avvikande från bymiljön i övrigt.

I Åkerö finns fortfarande flera äldre gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. I den norra byklungan finns gårdar som står mycket tätt intill varandra och skapar ett mycket karaktäristiskt gytter av sluten bebyggelse. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är även fallet i Åkerö och inga helt fyrkantsbyggda gårdar kvarstår. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor och sluter sig mot omgivningen, och i synnerhet de gårdar som finns belägna mellan Siljegårdsvägen, Lång Ollas väg, Nises väg och Åkerövägen. Fler värdefulla exempel finns på fastigheterna Åkerö 25:21, Åkerö 9:45, Åkerö 17:24, Åkerö 4:17, Åkerö 18:31, Åkerö 33:4, Åkerö 11:30, Åkerö 11:40, Åkerö 7:37, Åkerö 7:17 och Åkerö 12:13.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bland annat Noret, Bastberg, Tällberg och Plintsberg. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil.

Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. I Leksand förekom emellertid detaljer och stilelement typiska för nationalromantiken ända in på 1970-talet. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska »arts- and craftsrörelsen«, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksand är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor.

Åkerö blev under andra hälften av 1800-talet en av de första traditionella bymiljöer som resande till Leksand upptäckte, lärde känna och närmast utforskade. En som besökte Åkerö ett flertal gånger var Artur Hazelius, Skansens och Nordiska museets grundare. I byn sökte han motiv och föremål för en planerad fast utställning i Nordiska museets blivande nybyggnad som dock aldrig blev till. Från samma tid finns också uppgifter om sommarboende turister. På 1890-talet bildades i byn en formlig konstnärskoloni med bland andra Emerik Stenberg, Ivar Nyberg, Paul Graf, Gustaf Theodor Wallén och senare Gustaf Ankarcrona. Miljöerna och människorna i byn blev viktiga motiv i ett slags upptäckt av det egna landet. Bland dem som före år 1900 vistades i byn och sedan skildrade den och dess människor förekom också författaren Calla Curman, författaren och konstnären Elsa Hammar-Moeschlin och national­konomen Gustav Cassel. Den radikala dramatikern Anne Charlotte Leffler träffade under ett besök i byn Knubbmor och hennes berättande blev grund för Lefflers realistiskt präglade skildring Giftermål av tycke, publicerad 1893. En annan samtida legendarisk Åkerökvinna, Rask Kari, porträtterades av Calla Curman.

Småningom började stadsbor uppföra egna sommarhem i Åkerö. Från Källbergets sluttningar och norrut på andra sidan älven längs Österviken mot Tällberg sträcker sig ännu idag ett pärlband av bevarade sommarnöjen från tiden kring år 1900.

Konstnärshemmen och sommarnöjena berättar om Leksands betydelse som turistort och den utbredda föreställningen om Leksand och Dalarna under framväxten av den demokratiska svenska nationalstaten och har därför mycket höga kulturvärden. De nationalromantiska byggnaderna är också värdefulla exempel på hur nationalromantiken som arkitekturstil påverkade Leksands byar kring sekelskiftet år 1900 och under efterföljande decennier. Särskilt välbevarade och framträdande exempel på sommarnöjen och konstnärshem finns på fastigheterna Åkerö 12:26 (Fröken Aschans sommarnöje, del i nuvarande Leksands folkhögskola), Åkerö 63:1 (Gustaf Theodor Walléns konstnärshem), Åkerö 24:2, Åkerö 6:46, Åkerö 58:1, Åkerö 68:11, Åkerö 49:1, Åkerö 3:43, Åkerö 5:38, Åkerö 18:3 och Åkerö 62:1. De flesta av de sommarnöjen som finns i Åkerö är uppförda med mycket hög kvalitet beträffande hantverk och detaljutformning, vilket vidare förstärker värdet.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Äldre byggnader som byggts om till sommarnöjen.
  • Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer. Rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster.
  • Befintliga spånfasader och äldre stockpaneler.
  • Befintliga tak och takformer - sadeltak, mansardtak och valmade tak med en- eller tvåkupigt lertegel. Befintliga takvinklar, även brantare tak som avviker mot den annars enhetliga karaktären på byn, men som är stiltypiska för nationalromantikens villaarkitektur. Befintliga profilsågade vindskivor där de förekommer.
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med profilsågade hörnstolpar. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer.
  • Befintliga trappuppgångar.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar, järnanordningar och förekomsten av gärdesgårdar.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Åkerö finns flera exempel på timmerhus som uppfördes under den moderna epoken 1930–1980. Byggnaderna har kulturvärden eftersom de är karaktäristiska för Leksandsbygden och kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen. Vissa av byggnaderna, som är uppförda med tydliga form- och detaljmässiga anknytningar till Leksandsbygdens mer traditionella byggnadskultur har särskilt kulturvärde. Några särskilt intressanta exempel finns på fastigheterna Åkerö 12:26 (Leksands folkhögskola), Åkerö 33:4, Åkerö 6:31, Åkerö 32:17, Åkerö 68:14, Åkerö 68:11, Åkerö 16:7, Åkerö 3:63, Åkerö 22:14, Åkerö 62:5, Åkerö 5:29, Åkerö 23:30 och Åkerö 62:4.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  • Befintliga lertegeltak samt skorstenar i blottlagt eller vitputsat tegel.
  • Befintliga fönster, både spröjsade och ospröjsade samt perspektivfönster med fönsterkarmar, fönsterbågar och brädfodringar samt fönsteröverstycken.
  • Fönsterluckor där de förekommer. Burspråk där de förekommer.
  • Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Profilsågade hörnbrädor och svarvade hörnstolpar på farstukvistar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Grundmurar med bruksmurskaraktär.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

Under den moderna epoken år 1930–1980 blev den svenska byggsektorn som helhet mer rationell och likartad över hela landet. Bakgrunden var bland annat stora arbetskraftsbehov inom industrisektorn vilket ledde till ett i högre grad mekaniserat byggsätt. En annan viktig faktor till att byggnadskicket förändrades var »det moderna projektet«, en stor omvandlingsprocess som särskilt under perioden 1930–1980 genomsyrade såväl politik som näringsliv och syftade till att skapa ett modernt - avförtrollat, rationellt och effektivt samhälle. Sett ur dåtidens rationalistiska perspektiv förestod den äldre bebyggelsen ofta bristfällig till sin praktiska funktion, såväl som en symbolbärare över förlegade strukturer och tankesätt som inte fick plats i det nya samhälle som skulle byggas. Ideologiskt och politiskt sammanlänkad till det moderna projektet var den funktionalistiska och senare modernistiska arkitekturen, där egenskaper så som enkelhet, rationalitet och äkthet inför betraktaren betonades.

I Leksand, som redan under 1850-talet började etableras som en plats med särskilt värdefullt natur- och kulturlandskap, traditioner och sedvänjor, fanns redan tidigt en vilja att tillvarata bygdens lokala karaktär och särprägel även inför de förändringsprocesser som förestod den moderna epoken 1930–1980. Platsen skulle utvecklas, men inte på bekostnad av de unika värden som fanns i exempelvis de gamla byarna och det särpräglade landskapet vid Siljans utlopp i Österdalälven. Tankesättet, som implementerades av starka kulturpersonligheter så som Knis Karl Aronsson och tjänstemän så som distriktsarkitekten Erik Wåhlin, och som hade stark förankring bland politiker, företag och allmänhet föranledde bland annat att en stor andel av den bebyggelse som uppfördes i Leksand från och med tiden kring 1900-talets mitt anpassades till bygden genom exempelvis skala och placering i förhållande till landskapet. Det förekom även att olika byggnader till sitt utseende anpassades till Leksandsbygdens traditionella byggnadskultur. Bland annat uppfördes många byggnader med fasader i trä som målades falurött.

I Åkerö finns flera exempel på såväl enstaka villor eller grupper med villabebyggelse som under den moderna epoken 1930-1980 uppförts i en stil som tydligt anknyter till Leksandsbygden traditionella byggnadskultur. De flesta av husen har en långsmal grundform med sadeltak, är i trä med faluröd färgsättning och bär enkel detaljutformning som är inspirerade från förlagor på äldre byggnader i Leksand.  Även delar av senare tillkommen småhusbebyggelsen, särskilt de faluröda trähus som finns söder om Nygårdsvägen väster om Järnavägen och som uppfördes av Byggnadsingenjör Nils Skoglund AB efter ritningar av Benny Agnas ritkontor är tydligt anpassade till Leksands lokala byggnadstraditioner. Liknande bebyggelse finns även i Edshult och Källbergsgärdet. Den anpassade bebyggelse som finns kvar i relativt oförändrat skick kan berätta en stark och kärnfull berättelse om Leksand under 1900-talet och har därför kulturvärden. Byggnader som på ett särskilt tydligt sätt återknyter till Leksandsbygdens traditionella bebyggelsekultur har särskilt kulturvärde. Några exempel på värdefulla byggnader och miljöer finns på fastigheterna Åkerö 67:3, Åkerö 3:67, Åkerö 11:31, Åkerö 3:38-3:42 (område med småhus), Åkerö 8:27, Åkerö 23:13, Åkerö 53:2 Åkerö 19:90 (flerbostadshus), Åkerö 7:29-7:36 (område med småhus), Åkerö 67:4-67:8 (område med småhus), Åkerö 11:39, Åkerö 8:14, Åkerö 8:15 samt bebyggelsen på Leksands folkhögskola.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga långsmala form och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, farstukvistar, listverk och liknande.
  • Byggnadernas befintliga placering i förhållande till gaturummet, med bostadshuset indraget på tomten och garagebyggnader samt förråd i oregelbundna vinklar mot gatan där detta förekommer.
  • Befintlig utformning beträffande faluröd locklist- eller lockpanel.
  • Befintliga ursprungliga farstukvistar och ytterdörrar samt sidolufter till dörrar.
  • Befintliga fönster och fönsteromfattningar.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, takvinkel, takutsprång och skorstenar.
  • Befintliga äldre en- eller tvåkupiga tegeltak. Befintliga spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor.
  • Befintliga timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

I Åkerö, och särskilt öster om Järnavägen finns utöver ovannämnda anpassade bebyggelse även en mångfald av villor och småhus från 1900-talet som är mer stil- och tidstypiska för det årtionde då de uppfördes. Vissa av dessa byggnader, i synnerhet mot Insjövägen i nordöst, är uppförda med mycket hög utformningsmässig och materialmässig kvalitet, samt kan berätta om de gängse trender som präglade bebyggelsens utformning i Sverige som stort under 1900-talets olika årtionden. Ett urval av de byggnader som anses representativa tillskrivs kulturvärden. Särskilt kulturvärde har de byggnader som är synnerligen välbevarade, eller av särskilt hög utformningsmässig kvalitet. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Åkerö 1:12, Åkerö 1:10, Åkerö 1:9, Åkerö 2:3, Åkerö 2:4, Åkerö 2:5, Åkerö 2:20,  Åkerö 54:2, Åkerö 54:5, Åkerö 22:6, Åkerö 51:1, Åkerö 52:1, Åkerö 37:1, Åkerö 6:49, Åkerö 25:10-25:17 (område med småhus), Åkerö 8:6, Åkerö 19:14 och Åkerö 8:9.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga takform, takvinkel, stomme och form.
  • Befintlig karaktär beträffande slätputs och spritputs samt blottlagda tegelfasader.
  • Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, skorstenar och fasadmaterial.
  • Befintliga träfönster och ytterdörrar samt garageportar i trä.
  • Skärmtak, farstukvistar och smidesräcken vid entréer samt på balkonger.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Balkongfronter i sinuskorrugerad plåt.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Befintlig karaktär beträffande villaträdgårdar.

Vid den nuvarande landsvägsbron mellan Åkerö och Noret finns två gamla hålvägar, Ålns backar, eller Färjbacken som den ena numer kallas, som letar sig ner mot Österdalälvens vattenlinje. Hålvägarna är belägna i sjölar eller gropar i sandplatån – naturliga raviner av ett slag som är vanligt i landskapet kring Noret och längs stränderna söder om Österdalälvens utlopp ur Siljan. Vid vattenlinjen där hålvägen mynnar ut fanns förut ett färjeläge, och senare en flottbro. Färjan och flottbron var centrala för att färdas i övre Dalarna i äldre tider – här sammanstrålade nämligen vägarna som förband övre och nedre Dalarna. Platsen har omskrivits i flera beskrivningar av Leksand och reseskildringar från bygden och har stor historisk betydelse. Under tiden då överfarten mellan Åkerö och Noret var en flottbro skedde en omfattande transport av timmer på älven. Då fanns en brovaktare som arbetade med att öppna och stänga bron för sjöfarten och det förbipasserande flottningsvirket. Brovaktaren bodde i en stuga söder om älven, som trots vissa förändringar finns bevarad än idag. Brovaktarstugan tillsammans med kvarvarande spår av färjeläget och flottbron samt även det omgivande landskapet med naturligt bildade hålvägar som utgör nedfarter till älven bedöms ha mycket höga kulturvärden. Platsen har varit betydelsefull i kontext till ett större system av vägar och färdleder med mycket lång kontinuitet.

När den nuvarande landsvägsbron över älven uppfördes år 1925 »cementerades« platsens betydelse för trafiken mellan övre och nedre Dalarna och den nuvarande riksvägen hade sin sträckning förbi platsen fram till 1985. Med den växande bilismen kom läget strax söder om brofästet att bli attraktivt för etablering av bland annat bensinmackar. En av de första bensinmackarna som uppfördes i området var Texaco år 1931. Bensinmacken finns bevarad än idag och är tillsammans med en verkstadsbyggnad tillkommen kring år 1960 ett ölbryggeri. Byggnaderna är förhållandevis välbevarade till sin exteriör och kan berätta om motortrafikens framväxt och betydelse under 1900-talet, och har därför särskilt kulturvärde. Miljön är den äldsta bevarade bensinmacksmiljön i Leksand, och en av de första i bygden överhuvudtaget.

I området fanns även två andra bensinmackar. Dessa byggnader revs emellertid år 2019. Den äldsta av dessa var Bröderna Kocks, som byggdes år 1930 och var anknuten till Shell. Bensinmacken låg ett stycke väster om femvägskorsningen. Intill Järnavägen fanns Skoglunds vulk, som byggdes år 1947 med verkstad och bostäder. Skoglunds vulk kallades senare Skoglunds bensin- & ringservice/Hydro/ST1.

Värden/var varsam med:

  • Sjölar som senare nyttjats som vägar - i synnerhet Färjbacken, som under mycket lång tid hade stor betydelse som färdväg och för överfarten över Österdalälven.
  • Dolda lämningar av flottbrons fundament, samt även brovaktarstugan i sin helhet.
  • Texaco-macken med tillhörande verkstadsbyggnad i sin helhet, i synnerhet form, storlek och placering intill Insjövägen. Befintliga takformer, pulpettak och flackt sadeltak, samt befintlig taktäckning i form av bandplåt i koppar. Befintliga hängrännor och stuprör i koppar samt skorstenshuvar i koppar. Befintliga äldre ytterdörrar och fönster med träkarm. Befintlig karaktär, färgsättning och fasadutformning beträffande putsytor, zinkgrön slätputs och bruten vit spritputs.

I den nordöstra delen av Åkerö, intill Insjövägen, finns Brödernas Jacobssons fastighet, en gammal butik med karaktär från sekelskiftet år 1900 som moderniserats med bland annat skyltfönster och ny entré kring 1900-talets mitt. Byggnaden som förut var en butik kan berätta om livet i Åkerö i äldre tider och har med tillhörande magasin i söder särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att byggnaden är uppförd med hög materialmässig och utformningsmässig kvalitet, samt är ett karaktäristiskt inslag intill Insjövägen.

Värden/var varsam med:

  • Brödernas Jacobssons fastighet med tillhörande magasinsbyggnad i sin helhet.
  • Befintlig träfasad bestående av liggande och stående fasspontad panel med slätpanelade listverk, profileringar osv.
  • Byggnadens färgsättning, guldockra med vita fönster- och dörromfattningar på huvudbyggnaden och falurött med guldockrafärgade dörrar på magasinsbyggnaden i söder.
  • Befintlig utformning beträffande fönster. Befintliga kvarvarande äldre fönster med befintliga karmar och bågar. Befintliga fönsteromfattningar.
  • Befintliga ytterdörrar i ädelträ samt detaljer som stålhandtag, överljus och sparkplåtar. Befintliga äldre bräddörrar. Befintliga överljus.
  • Befintlig glasveranda i söder. Befintligt smidesräcke tillhörande balkongen över glasverandan.
  • Befintlig utformning beträffande tegeltak. Befintliga tegelskorstenar. Befintliga dekorativa snickerier vid nock. Befintliga spetsvinkliga stuprör. Befintlig utformning beträffande takutsprång och vindskivor.

Åkerö skola har många olika tidslager som tillsammans kan berätta om skolväsendets utveckling i Leksand under 1900-talet. Miljön har därför i sin helhet ett kulturvärde. Särskilt värdefulla är de delar av skolan som är bevarade och utformade av Asmussens arkitektgrupp under 1990-talet.

Värden/var varsam med:

  • Åkerö skola i sin helhet och särskilt i detaljer så som välbevarade fasadytor, äldre dörrar och fönster, takmaterial och äldre lekredskap.

Karaktäristisk verkstadsmiljö och smedja i två tegelbyggnader från tidigt 1900-tal med höga utformningsmässiga och materialmässiga kvaliteter som kan berätta om först cykelns och sedan bilismens utveckling i Leksand under 1900-talet, samt om smide som en binäring som senare utvecklades till en sysselsättning i industrisamhället. De äldre tegelbyggnaderna på båda anläggningarna har särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Verkstadsbyggnaden och smedjan i tegel i sina respektive helheter.
  • Byggnadernas befintliga stommar, former, takform och fasadutformning med blottlagt tegel.
  • Dekorelement i murverket i form av bland annat valv ovan dörrar och fönster samt i form av stiliserade gesimser.
  • Befintliga ytterdörrar och fönster i trä, samtliga småspröjsade fönster på smedjan.
  • Befintlig utformning beträffande tegel som takmaterial. Befintliga spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor.
  • Befintliga skorstenar.
  • Befintliga skyltar och fasadbunden typografi.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02