Ål-Kilen

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bild på två ålderdomliga bostadshus i den södra delen av byn.
Två ålderdomliga bostadshus i den södra delen av byn. Den vänstra är en parstuga, och den högra sannolikt en sidokammarstuga. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Byn Kilen är belägen mellan skogsmark och odlingsmark i den sydvästra delen av Åls socken och i den södra delen av nuvarande Leksands kommun.

Historik

Kilen ligger i Åls socken, och kallas även för Ål-Kilen. Byn förekommer i skriftliga handlingar åtminstone från 1482 som Kylenom. Namnet Kilen syftar troligen till byns belägenhet i förhållande till bebyggelsen i den norra delen av Gagnefs socken. Byplatsen och inägomarken bildar till sin karaktär en kilformad fortsättning på det stora och öppna odlingslandskapet i Gagnefs socken upp mot de vidsträckta och kuperade skogsmarker som finns vid Bondberget, Hoberget och Ålheden. Byn tillhörde Åls landskommun som bildades 1863. 1974 införlivades landskommunen i Leksands kommun.

Landskap, placering och byform

Byn Kilen är belägen mellan skogsmark och odlingsmark i den sydvästra delen av Åls socken och i den södra delen av nuvarande Leksands kommun. Byn avskärmas från övriga delar av Ål genom vidsträckta kuperade skogsmarker i nordöst. Öster om byn finns Hoberget, och i norr Bondberget. Byn är belägen på en sandhed som fortsätter norrut mellan de två bergen och utbildar det tallskogsrika, sandiga området Ålheden. Kilen är den enda av de större byarna i Ål som ligger på betydande avstånd från sockencentrat. I söder utbreder sig ett långsträckt öppet och flackt odlingslandskap som fortsätter längs med Österdalälven mot Gagnefs socken, som finns närmast i söder med byn Gräv. Älvens har sin sträckning förbi byn i sydväst, och utbildar där en meanderslinga med en korvsjö (Ängstjärn) och en utbrytande älvring som kallas Öälven. I mitten av ringen finns Morkarlön, som tillhör Gagnefs socken. Riksväg 70 mellan Gagnef och Insjön sträcker sig igenom den östra delen av byn i nord-sydlig riktning. Vägen tillkom år 1940. Dessförinnan användes vägen öster om Hoberget, med vilken sockengränsen mellan Ål och Gagnef fortfarande löper.

Byns äldre gårdar är samlade i en tät klunga med komplext bygatusystem i utkanten av de stora och öppna odlingslandskap som finns i väster, mot Österdalälven. De flesta av gårdarna i byklungan har bibehållit sitt läge åtminstone sedan storskiftet, som inträffade 1819. Det förekommer även inslag av sent tillkomna fritidshus och villabebyggelse intill Öälven och Österdalälven. Dessa kommer inte att behandlas närmare i rapporten.

Den öppna och hävdade betes- och odlingsmark som hör till byn är som nämnt belägen väster om byklungan, och har en förhållandevis flack, stor och öppen karaktär. Det finns även en del inägomark inbäddad mellan gårdarna i byklungan, samt ett område med åkermark öster om riksvägen.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Vid tiden för storskiftet var i princip alla gårdar i byn fyrkantsbyggda. Många gårdar har sedan dess bibehållit en fyrkantig kringbyggd grundform. Till följd av förändringar i byggnadsbeståndet vid gårdarna samt vissa utglesningar som inträffat från tiden kring sekelskiftet år 1900 och framåt kvarstår emellertid inga helt fyrkantsbyggda gårdar med intakt månghussystem. På vissa gårdar finns dock vissa mycket ålderdomliga timmerhus som varit del i månghussystemet. Det finns exempelvis källarstugor, flera gavelhärbren med laggtak, en grånad dubbelbod inbyggd i en uthuslänga i den sydöstra delen av byn och en märklig långbod med tre rumsaxlar mitt i byn (Ål-Kilen 9:25). Många gårdar har uthuslängor placerade mycket nära bygatusystemet. Det finns även flera förhållandevis välbevarade bostadshus i form av enkelstugor och parstugor. Beträffande förändringar vid de äldre gårdarna är det särskilt vanligt att äldre fäjs utbytts mot större ladugårdsanläggningar från och med sekelskiftet år 1900. På vissa gårdar har de äldre timmerhusen sammanbyggts och tillbyggts till vinkelställda större längor med ekonomibyggnader där ofta en ny ladugård ingår. Mot skogsbrynet på en höjd norr om den äldre byklungan finns några gårdar med sen 1800-talskaraktär, där bostadshuset är med korsplansform och ekonomibyggnaderna är större och inte sällan sammanfogade till långa längor som beskrivet ovan. Det förekommer även enstaka inslag av småhus uppförda under 1900-talet i utkanterna av byn, företrädesvis i söder.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldre gårdarna är bostadshusen antingen enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor eller korsplanshus. Det finns också småhus tillkomna under 1900-talet intill de äldre gårdarna. Senare tillkomna småhus är oftast, men inte alltid väl anpassade till byggnadskicket antingen genom färgsättning eller materialval.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Vissa sadeltak är något brantare. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Beträffande fasadmaterial förekommer varianter där knuttimrade byggnader har stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även att byggnader är inklädda med locklistpanel eller stående och/eller liggande fasspontpanel.

Många tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och oftast av enkel modell med lätt profilerad utkragning ovantill.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. På flera äldre bostadshus finns gavelfönster med lunettform (spinnrocksfönster). På byggnader uppförda under 1900-talet är det vanligt med tvålufts träfönster utan spröjs.

På äldre bostadshus är ytterdörrarna ofta enkla och i trä. Det förekommer både brädklädda dörrar och parspegeldörrar.

Många äldre farstukvistar är inbyggda.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Vissa äldre byggnader har förändrats genom exempelvis byten av dörrar, fönster och fasadmaterial under 1900-talet.

Utmärkande drag

När Karl-Erik Forsslund besökte Kilen under 1920-talet betraktade han byn som den mest ålderdomliga i Åls socken. Stugan och boden vid Åls Minnesgård kommer från Kilen och en mängd dalmålningar har förut funnits i byn. Det finns fortfarande flera ålderdomliga härbren med laggtak bevarade i byn. Att byggnaderna har laggtak antyder att de som senast tillkommit under 1700-talet. Efter det började andra takkonstruktioner bli mer vanliga.

Nästan alla äldre gårdar i byn har bibehållit sitt läge sedan storskiftet, som inträffade 1819. Även om byggnadsbeståndet vid de flesta gårdar utarmats, och det har tillkommit flera nya småhus under 1900-talets senare hälft, är bystrukturen som helhet mycket ålderdomlig. Det är fortfarande tydligt att inga gårdar flyttats från byklungan exempelvis till följd av skiftesreformer, vilket är anmärkningsvärt ur ett nationellt perspektiv.

Rödfärgning av hus skedde tidigt i Kilen, och ska ha förekommit redan 1781. I de flesta byar dröjde det tills åtminstone 1800-talets senare hälft innan rödfärgen introducerades, och ännu längre innan den blev ett så påtagligt inslag i landskapsbilden som idag.

Övrigt

I byn finns en snickerifabrik, en före detta plastfabrik, före detta byskola samt en bystuga som uppfördes som templarlokal för nykterhetsrörelsen. Dessa byggnader omskrivs mer i detalj i nästkommande kapitel. Där går det även att läsa om häxprocesserna i Ål kring 1757 och verksamheter vid Hoberget.

Hoberget

Öster om Hoberget finns en trevägskorsning där gränserna mellan Åls och Gagnefs socknar går. I korsningen finns ett gränsröse, och i närheten har det även funnits en avrättningsplats. Den sista avrättningen där enligt uppgift ägde rum år 1850. Vid bergets östra sida finns även ett stenbrott där man bröt sten till flaggstångsfundament i början av 1900-talet. Uppe på berget ligger en trefaldighetskälla som användes senast i början av 1900-talet. Det finns även en annan källa på den norra sidan av berget som kallas Korskällan. Ett stycke söderut, i Gagnefs socken, finns Gräv grustag som är en långsmal stor grustäkt. Ytterligare österut, mellan Hoberget och järnvägen, finns ett komplext system av hålvägar som sträcker sig på var sida sockengränsen. Där den gamla sockenvägen korsar riksväg 70 norr om Holberget finns en plats som kallas för biskopsbackarna. Där sägs det att en biskop antingen körde ihjäl sig med häst och vagn, eller blev avrättad.

Samer i Ål

Vid Holberget finns dessutom en plats som enligt traditionen nyttjades som boplats av samer. På en genomresa under 1760-talet noterade bröderna Gahn, senare återgivet av Karl-Erik Forsslund i ovanstående verk, att det fanns tre samiska boplatser med renhjordar på Ålheden. Platsnamn och platser med samisk anknytning är vanligt i Dalarna. Förut fanns många olika samiska befolkningsgrupper i övre Dalarna. Åtminstone från och med 1600-talets mitt befolkades området av skogssamer, som livnärde sig på jakt, fiske, hantverk och småskalig renskötsel. Skogssamerna tvingades i hög utsträckning upphöra med sin verksamhet redan under 1700-talets första hälft, bland annat på grund av förordningar från myndigheter och kyrkoväsendet. Vissa stannade dock som »sockenlappar«, som i ordets rätta bemärkelse syftar till en tjänstetitel på en same antagen och beskyddad av en socken, som utförde vissa sysslor åt bönderna mot ersättning.

Häxprocessen i Ål år 1757

På en plats väster om Korpbacken finns enligt uppgift en minnessten över Backsläkten i Kilen rest år 1952 av hembygdsföreningen. I närheten skall en av de kvinnor från Kilen som utpekades i den sista stora häxprocessen i Sverige år 1757 ha bott. Häxprocessen i Ål kring år 1757 finns noggrant redogjord för i Karl-Erik Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet Del 1 Öster-Dalälven, Bok 10 Bjursås och Ål. Under häxprocessen utpekades nio kvinnor, sex av dem från Kilen, av Erik Johansson eller Jansson från samma by. Johansson var lärling till sockenskomästaren och ska från densamma fått höra om häxor. De förtalade kvinnorna var pigan Anna Ersdotter, Back Karin Larsdotter, Hoberg Anna Jönsdotter, Karin Ersdotter, Kerstin Olsdotter och Skrifvar Britta Ersdotter från Kilen samt Gölis Sara Ersdotter från Heden, Times Anna Andersdotter i Moren och änkan Mygg Anna Nilsdotter från Gräv i Gagnef. Även om utpekandet ansågs utan trovärdighet igångsattes en häxprocess.

De utpekade kvinnorna fick genomlida bland annat tortyr från rättsväsendet lokalt, men när frågan senare lyftes till en högre instans, framgick att de som gett sina bekännelser gjort det under förhållanden som var svårt ovärdiga. Flera av de drabbade kvinnorna kunde efter händelsen inte arbeta efter normala förhållanden och förföljdes på sin hemsocken. Åls länsman Karl Tillberg inkallades för att stå till svars för den grymma behandlingen, men sköt ansvaret på domaren P. J. Eckman. Saken togs sedan vidare ända till hovrätten och senare till Riksdagen, till stor del tack vare grevinnan Katarina Charlotta de la Gardie (född Taube), som fick intresse för saken och understödde de drabbade kvinnorna. Det hela slutade med att hovrätten dömde länsman Tillberg till åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, senare skärpt till 14 dagar. Fjärdingsmannen Anders Danielsson, som också varit inblandad, fick fyra dagars vatten och bröd. Domaren Eckman dömdes till 21 dagars fängelse under liknande förhållanden. Eckman skulle dessutom ersätta kvinnorna med 3 900 respektive 2 000 daler silvermynt för deras lidande och omkostnader, och fick inte vidare syssla med domarämbetet. Eckman rymde emellertid och några pengar fick inte kvinnorna, vid sidan av halva summan som utbetalades genom Statskontoret. Erik Johansson dömdes först till 24 par spö, ärans förlust och förvisning från orten, samt att betala böter till kvinnorna. Senare till 16 dagars fängelse på vatten och bröd och böter. Istället för att fullfölja straffet skickades han emellertid till Pommern som soldat.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Kilen.
  • Byns belägenhet mellan de stora och öppna odlingslandskapen till Gagnefs-slätten i söder och det kuperade Ål-skogarna i norr har sannolikt varit avgörande för tillkomsten av bynamnet. För att platsnamnet inte ska mista sin betydelse är det angeläget att odlingsmarken intill Österdalälven i väster och söder hålls öppen och hävdad, samt att ny bebyggelse i första hand placeras så att den förstärker den äldre byklungans markerade, tätt bebyggda och samlade läge i landskapet mellan skogsmark och odlingsmark.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

De öppna och hävdade betes- och odlingslandskapen kring Kilen är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför särskilt kulturvärde. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär, inte minst med avseende på byns namn i förhållande till det omgivande landskapet. Väster och söder om byn har betes- och odlingslandskapet en stor och öppen karaktär. Marken genomskärs inte av sådana omfattande impediment eller odlingsrösen som finns i de högt belägna skogsbyarna i den östra delen av Åls socken. Karaktären är istället typisk för de sandiga och siltiga slättlandskapen i Gagnefs socken och söderut. Även på storskifteskartan syns förhållandevis få rösen och impediment, vilket antyder att odlingsmarken haft en liknande karaktär även historiskt – om än splittrad i mycket mindre ägofigurer. Även inuti byn finns vissa öppna ytor som sannolikt varit ängsmark. Sådana ytor är viktiga för byns karaktär, men återspeglar än viktigare de förutsättningar som präglade djurhållningen i byn historiskt. Ytorna har höga kulturvärden även om de inte längre nyttjas som ängsmark och bör så långt det är möjligt bevaras.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Kvarvarande ängsmarker inuti byklungan.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

De flesta av de äldre gårdarna i Kilen är placerade på samma sätt som vid storskiftet år 1819, och den nuvarande bystrukturen och gårdsmönstret har till delar mycket lång kontinuitet. Gårdarnas befintliga lägen i förhållande till odlingsmarken berätta om hur bebyggelsen utvecklats i Kilen över lång tid och bystrukturen har därför särskilt kulturvärde. En viktig del i byns karaktär är dessutom det komplexa bygatusystemet med många organiskt slingrande byvägar som möts i flervägskorsningar, samt att flera gårdar har byggnader som står tätt intill gatulinjen. Även denna karaktär har lång kontinuitet och återspeglar, trots ett delvis förändrat byggnadsbestånd på gårdarna, hur byn framträdde under 1700- och 1800-talen.

Värden/var varsam med:

  • Att flera äldre gårdar i byn är belägna på samma plats som vid storskiftet år 1819, och sannolikt ännu längre tillbaka.  
  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med gårdar på markerade lägen i förhållande till odlingslandskapen.
  • Det komplexa och organiska systemet av byvägar med många flervägskorsningar.
  • Den slutna och tätt bebyggda karaktären som bildas av att gårdarna ofta är belägna nära varandra och med byggnader i gatulinjen. På flera håll utbildas slutna gaturum mellan de olika gårdarna.
  • Spår av gamla gårdar i form av exempelvis husgrunder, fruktträd, källare och brunnar. Vid förtätning med nya gårdar i byn bör mark där det tidigare funnits gårdar i första hand ianspråktas.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Ål och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« sockenbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Åls byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

I Kilen finns många ålderdomliga timmerhus bevarade, både i form av ekonomibyggnader och bostadshus. Vissa ekonomibyggnader ingår i längor som återspeglar månghussystemet, där varje enskild byggnad fyllde en specifik funktion på gården. Det finns även flera ålderdomliga härbren med laggtak utanför gårdsfyrkanterna. Laggtak var vanligt fram tills 1700-talet, och många av de härbren med laggtak som finns bevarade i byarna är tillkomna under 1600- och 1700-talen. I Kilen finns även flera välbevarade äldre bostadshus i form av enkelstugor och parstugor. De äldre timmerhusen i Kilen är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Ål och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Åls bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • De knuttimrade bostadshus som finns på fastigheterna Ål-Kilen 10:26, Ål-Kilen 7:11, Ål-Kilen 9:25, Ål-Kilen 30:6, Ål-Kilen 21:11, Ål-Kilen 35:4, Ål-Kilen 39:1, Ål-Kilen 32:3, Ål-Kilen 20:9 och Ål-Kilen 17:20. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller liggande fasspontpaneler i trä; befintlig symmetrisk fasadkomposition beträffande exempelvis dörr- och fönstersättning där det förekommer; befintliga fönsterkarmar samt befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; gavelfönster med lunettform; befintliga äldre dörrar; befintliga inbyggda och öppna äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt svarvade, lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla, och i synnerhet de byggnader som finns på fastigheterna Ål-Kilen 6:12, Ål-Kilen 9:25 och Ål-Kilen 7:11. Lika så alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.
  • På fastigheten Ål-Kilen 17:20 finns ett naturligt grånat parhärbre som är sammanbyggt med en nyare uthuslänga. Parhärbret är mycket ålderdomligt.

Även om de äldre husen i Ål är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Rödfärgning av hus skedde tidigt i Kilen, och ska ha förekommit redan 1781.

Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Kilen finns många gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantsbyggda gårdsform som dominerade helt i Ål under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Det förekom även att äldre ekonomibyggnader sammanbyggdes med nya hus till långa längor eller vinkelformade enheter under ett enda takfall. Många av de äldre gårdarna i Kilen har genomgått förändringar i likhet med vad som beskrivs ovan, i huvudsak från och med sekelskiftet år 1900. Samtidigt har en antydan till den mer ursprungliga fyrkantiga formen ofta bibehållits, och på vissa gårdar har hela längor med äldre ekonomibyggnader sparats. Den täta och slutna karaktären kvarlever således, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna. De kringbyggda gårdarna i Kilen bedöms ha ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Gårdar som är kringbyggda på två, tre eller fyra sidor om gårdstunet. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Ål-Kilen 6:12, Ål-Kilen 19:14, Ål-Kilen 20:9, Ål-Kilen 32:3, Ål-Kilen 39:1, Ål-Kilen 21:12, Ål-Kilen 21:11, Ål-Kilen 18:6 och Ål-Kilen 24:11.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Ål ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. Flera av gårdarna i Kilen uppvisar spår av förändring till följd av det sena 1800-talets välståndsökning. Karl-Erik Forsslund framhävde exempelvis att bönderna i Kilen började bygga nya ladugårdar med gjuthusteknik efter sekelskiftet år 1900. Det förekom även att äldre timmerhus, företrädesvis trösklogar, sammanbyggdes med nya byggnader i resvirkes-, timmer eller regelkonstruktion till stora ladugårdskomplex. Gårdar och byggnader som tillkommit under decennierna kring sekelskiftet år 1900 kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Ål från och med 1800-talet senare hälft. De korsplanshus och ekonomibyggnader med sen 1800-talskaraktär som finns bland annat på fastigheterna Ål-Kilen 24:11, Ål-Kilen 18:6, Ål-Kilen 35:4, Ål-Kilen 21:11, Ål-Kilen 24:12, Ål-Kilen 3:14, Ål-Kilen 5:6, Ål-Kilen 2:9, Ål-Kilen 2:7, Ål-Kilen 26:16, Ål-Kilen 6:12 och Ål-Kilen 13:28 bedöms därför ha kulturvärden. Mycket välbevarade byggnader bedöms ha särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående fasspontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.
  • Befintliga äldre farstukvistar, glasverandor och ytterdörrar.

Kilens före detta byskola är belägen i den norra delen av byklungan, vid foten av Korpbacken, och uppfördes enligt uppgift år 1864. Den nuvarande byggnaden har dock snarare karaktär från det tidiga 1900-talet, samt även vissa detaljer som är tillkomna under 1900-talets senare hälft – däribland perspektivfönster. Förändringar till trots finns även flera bevarade äldre detaljer, exempelvis i form av den inbyggda farstukvisten med texten Skolan över ingången, skarpvinkliga stuprör och vissa äldre fönster. Utmärkande är ett stort fönsterparti mot väster som består av fem sammansatta fyrluftsfönster med sex kvadratiska rutor per fönster. Skolbyggnaden kan berätta om skolväsendet i byarna under äldre tider och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga form och volym samt befintlig utformning beträffande faluröd slätpanel och faluröd liggande fasspontpanel. Befintlig färgsättning beträffande detaljer.
  • Byggnadens befintliga entrépartier, äldre ytterdörrar, fönster och skylten Skolan.
  • Befintlig utformning beträffande tvåkupigt lertegeltak. Befintlig utformning beträffande skarpvinkliga stuprör. Befintlig skorsten.
  • Befintliga äldre spröjsade fönster och befintlig utformning beträffande fönsterfoder.

Den nuvarande bystugan, ett stenkast norr om byskolan, tillkom som templarlokal år 1914. Den ursprungliga byggnadskroppen är ett långsmalt hus med mansardtak, blottlagd timmerstomme med laxade knutar bakom vita knutbrädor och stora fönster i tre axlar med nio kvadratiska rutor per fönster. Ovantill kröns dessa äldre fönster av profilerade överstycken. I väster finns en bevarad röd spegeldörr som tidigare varit entré. Även i norr finns en äldre entré med sadeltak bevarad. Byggnaden har tillbyggts åt öster under det sena 1900-talet. Byns majstångsplats är belägen norr om bystugan. Bystugan har ett kulturvärde eftersom byggnaden kan berätta om nykterhetsrörelsens framväxt i byn därigenom om de tidiga 1900-talets folkrörelser i Ål.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga form och volym beträffande den ursprungliga rektangulära byggnadskroppen med mansardtak. Befintlig faluröd färgsättning med vita detaljer.
  • Befintliga äldre entrépartier, äldre ytterdörrar.
  • Befintlig utformning beträffande tvåkupigt lertegeltak. Befintlig utformning beträffande skarpvinkliga stuprör. Befintlig skorsten.
  • Befintliga äldre spröjsade fönster och befintlig utformning beträffande fönsterfoder samt profilerade fönsteröverstycken.

Biörs snickerifabrik ligger mitt i byn och är en ljusgul putsad långsmal byggnad i en våning med flackt sadeltak. Byggnaden utmärks bland annat av dess stora spröjsade treluftsfönster, för 1930- och 1940-talen typiska belysningsarmaturer och kvarvarande bruna trädörrar med karosseripanel. På den östra fasaden finns en skylt med texten br. Biörs Snickerifabrik ab i frakturstil. Här tillverkades förut kistor i allmogestil – dalakistor. Kistorna var en populär inredningsdetalj bland annat för de »dalarum« som kunde förekomma i småhus uppförda under den modernistiska perioden 1930–1980. Under 1950-talet tillverkades även trampbilar i fabriken. Byggnaden anknyter till den stora uppfinningsrikedom och företagsamhet som kännetecknat byarna i Åls socken och bedöms därför ha ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga form och volym.
  • Befintlig utformning beträffande byggnadens fasad med slätputs som är avfärgad ljusgul mot grå sockel.
  • Befintliga trädörrar.
  • Befintliga fönster.
  • Befintliga äldre belysningsarmaturer.
  • Befintlig utformning beträffande typsnittet på den nuvarande skylten br. Biörs Snickerifabrik ab.

I byn har det även funnits en plastindustri samt en mekanisk verkstad som tillverkade vedklyvar. Plastfabriken låg i den norra delen av byn, intill riksväg 70. Byggnaden finns kvar och inrymmer idag en garnbod. Fabriksbyggnaden är långsmal, i tegel och med förskjutet flackt sadeltak. Många av byggnadens originaldetaljer finns bevarade, däribland träportar och trädörrar samt även perspektivfönster. Plastfabriken är förövrigt belägen på samma tomt som en kringbyggd gård med tidig 1900-talskaraktär, där bostadshuset är ett välbevarat korsplanshus. Den före detta plastfabriken anknyter, liksom Biörs snickerifabrik, till den stora uppfinningsrikedom och företagsamhet som kännetecknat byarna i Åls socken och bedöms ha ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga form och volym.
  • Befintlig utformning beträffande byggnadens tegelfasad.
  • Befintliga trädörrar.
  • Befintliga fönster.
  • Befintliga äldre belysningsarmaturer.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02