Almbergsbjörken

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

 Fäbodgården Arvids på fastigheten Hälla 13:12.
Fäbodgården Arvids som tillhörde Grytbergs i Hälla. Gården är kringbyggd på tre sidor om gårdstunet, bland annat med ett ålderdomligt timrat fäjs, stor tröskloge och stall med portlider. Manbyggnaden är en välbevarad äldre sidokammarstuga och gården har särskilt kulturvärde. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Byn är belägen i den östra delen av nuvarande Leksands kommun, strax nordväst om Almberg och sydöst om Böle.

Historik

Blandbyn Almbergsbjörken, som både haft bolgårdar (för bofast befolkning) och fäbodgårdar, ligger i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap, placering och byform

Byn är belägen i den östra delen av nuvarande Leksands kommun, strax nordväst om Almberg och sydöst om Böle. Högt beläget på ett berg i väster finns fäbodstället Bastberg och i öster Hundraberg. Byvägen mellan Almberg och Böle löper genom byn i sydöst-nordvästlig riktning. Byvägarna i Almbergsbjörken är grusbelagda.

I Almbergsbjörken är gårdarna koncentrerade till en klunga på en hol-liknande avsats i en syd- och sydvästsluttning. I den norra delen av klungan är gårdarna tätt grupperade kring en byväg och i söder glesare med markerat höjdläge ovanför det öppna och hävdade betes- och odlingslandskapet. Det finns också en ensam klunga med två gårdar vid skogskanten i öster. Byn erbjuder utblickar företrädesvis söder och västerut, mot kuperade vidsträckta skogslandskap och sjön Skvin.

Öppna och hävdade betes- och odlingsmarker omgärdar i princip hela byn. De största sammanhängande ytorna med sådan mark finns dock i sydväst. Jordbrukslandskapet har en småbruten karaktär med odlingsrösen, trädridåer och impediment. Vissa rösen finns utmärkta på storskifteskartan från år 1827. Det finns också betes- och odlingsmarker inbäddad i skogen runtomkring byn.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Byns bolgårdar (bofasta) är koncentrerade till de norra och västra delarna av klungan. På dessa gårdar finns ofta större manbyggnader och ekonomibyggnader. Vissa med sen 1800-talskaraktär. I söder finns mer glest placerade fäbodgårdar där byggnadsbeståndet i hög utsträckning består ålderdomliga små timmerhus. Samtliga äldre gårdar i byn är kringbyggda, som mest på tre sidor om gårdstunet. I den södra delen av byn har det tillkommit en ny, större vitmålad villa med tillhörande garage.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldre gårdarna utgörs byggnadsbeståndet i hög utsträckning av ålderdomliga timmerhus i form av bostadsbyggnader, trösklogar, fäjs (fähus), bodar, stall med portlider och foderbodar. Ibland står de äldre timmerhusen grupperade i längor om två. Bland bostadshusen finns enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor och korsplanshus.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Beträffande fasadmaterial förekommer varianter där knuttimrade byggnader har stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även att byggnader är inklädda med locklistpanel eller stående och liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och oftast av enkel modell med lätt profilerad utkragning ovantill.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. Det förekommer också hus med korspostfönster. På byggnader uppförda under 1900-talet är det vanligt med tvålufts träfönster utan spröjs.

På äldre bostadshus är ytterdörrarna ofta enkla och i trä. Det förekommer exempelvis brädklädda dörrar och parspegeldörrar.

Beträffande äldre farstukvistar förekommer dels varianter med sadeltak som uppbärs av kontursågade hörnbrädor, farstukvistar eller förtak i snickarglädjestil samt varianter av inbyggda farstukvistar och glasverandor.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Många äldre byggnader har under senare tid omdanats genom exempelvis tilläggsisolering, fönsterbyten, dörrbyten och utbyggnader.

Utmärkande drag

Det finns fyra gårdar i byn som fortfarande är kringbyggda på tre sidor. Två av dessa är fäbodgårdar där byggnadsbeståndet helt utgörs av ålderdomliga timmerhus. På fäbodgården Arvids, som tillhörde Grytbergs i Hälla, finns exempelvis en förlängd sidokammarstuga, ett ålderdomligt timrat fäjs, tröskloge samt stall med portlider och foderbod. Fäbodgårdarna i Almbergsbjörken hade tillhörande åkermark och krävde därför ett förhållandevis omfattande byggnadsbestånd. Inte sällan fraktades äldre byggnader till fäbodgårdarna i samband med moderniseringar på respektive bolgård, varför bebyggelsen på där kan framträda som särskilt ålderdomlig.

Värden

Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden. Alla värden förklaras i sitt sammanhang, men utefter en förutbestämd grundmall som är lika för varje by.

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Lokalt uppfattas Almbergsbjörken som en del av byn Almberg och kallas helt enkelt för Björken. Björken syftar på en plats där det växer björk, eller en björkdunge. Almberg antyder en plats där det funnits alm (trädslaget) som är högt belägen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Almbergsbjörken.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Almbergsbjörken omgärdas av öppna och hävdade betes- och odlingslandskap. I den västra delen av byn genomskärs landskapet av impediment och odlingsrösen varav vissa finns utmärkta redan på storskifteskartan från år 1827. De öppna och hävdade betes- och odlingslandskapen kring Almbergsbjörken är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför särskilt kulturvärde. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade, samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen bibehålls är mycket viktigt.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Enbuskar, rösen och större stenar belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre odlingsrösen och gärdesgårdar av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Almbergsbjörken har varit en blandby, en by där det både funnits bofast bybefolkning och fäbodar tillhörande en annan by. Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider. På fastigheterna Hälla 13:12 (Arvids), Hälla 14:10 och Romma 17:5 finns välbevarade fäbodgårdar som tydligt återspeglar fäbodväsendets komplexitet i Leksandsbygden i äldre tider. Två av gårdarna är kringbyggda på tre sidor och omfattar trösklogar, vilket är ett tydligt tecken på att gårdarna även haft tillhörande åkermark. Byggnadsbeståndet på gårdarna är som tidigare konstaterat ålderdomligt, med flera timmerhus av hög ålder och välbevarade äldre manbyggnader. Gårdarna har särskilt kulturvärde. Den sista fäbodvistelsen ägde rum år 1940.

Värden/var varsam med:

  • Fäbodgårdarna på fastigheterna Romma 17:5, Hälla 13:12 och Hälla 14:10, som genom sitt förhållandevis omfattande byggnadsbestånd kan berätta om det komplexa fäbodväsendet i Leksandsbygden i äldre tider. Förekomsten av trösklogar vittnar exempelvis om åkerbruk med spannmål som en betydande del i fäboddriften på dessa gårdar.
  • Fastighetsbeteckningar som utgår från andra byar, eftersom dessa kan berätta om fäbodväsendets utbredning i byn historiskt.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Almbergsbjörken är gårdarna belägna förhållandevis tätt intill varandra på en avsats mot odlingslandskapet. Gårdarna bildar tillsammans ett »gytter« av hus som är karaktäristiskt för Leksand och Övre Dalarna, vilket är värdefullt. Bystrukturen kan dessutom berätta om hur bebyggelsen utvecklats i samklang med odlingslandskapet och de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med en klunga av tätt samlade gårdar på en avsats mot de omgivande betes- och odlingslandskapen.
  • Spår av gamla gårdar i form av exempelvis husgrunder, fruktträd, källare och brunnar. Vid förtätning med nya gårdar i byn bör mark där det tidigare funnits gårdar i första hand ianspråktas.
  • Det tätbebyggda gyttret av gårdar och hus som framträder företrädesvis i den norra delen av byn.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

I Almbergsbjörken finns flera gårdar där byggnadsbeståndet helt eller delvis utgörs av välbevarade ålderdomliga timmerhus som på ett mycket tydligt vis återspeglar det äldre bondesamhällets timmerhuskultur med månghussystem. Förutom en mängd välbevarade ålderdomliga ekonomibyggnader finns fyra välbevarade äldre bostadshus i timmer i form av två enkelstugor, en sidokammarstuga och en parstuga. Timmerhusen i Almbergsbjörken är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • De knuttimrade bostadshus som finns på fastigheterna Almbergsbjörken 7:6, Hälla 13:12, Almbergsbjörken 6:16 och Romma 17:5. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster med lunettform; befintliga dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak, befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten.
  • Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Almbergsbjörken finns fyra gårdar som är kringbyggda på tre sidor av gårdstunet, varav två är bolgårdar som åtminstone fram tills år 1975 var fyrkantsbyggda. Dessa gårdar återspeglar, trots vissa förändringar i byggnadsbeståndet, hur bebyggelsen vanligen ordnades i Övre Dalarnas äldre bondesamhälle och har därför ett kulturvärde. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen är dessutom miljöskapande och trivsam, vilket bidrar till värdet. En av gårdarna, Back Mases, som är belägen på fastigheten Almbergsbjörken 5:3, är att betrakta som en av de äldsta gårdarna i byn. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda med fyrkantsform gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet, vilket även har varit fallet i Almbergsbjörken.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Sidan uppdaterad: 2021-05-06