Almo

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Härbräklunga i Almo
En av härbreklungorna i Backen. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Almo består av två täta byklungor på holar (torra höjdlägen) i odlingslandskapet. Till byn hör även ett antal gårdar vid en bro över Almoån i söder, samt gårdar i en radbylik bydel som löper längs landsvägen norrut från den västra byklungan.

Den östra byklungan, Backen, är tätt bebyggd och tydligt sammanhållen mot det omgivande odlingslandskapet. Bydelen innefattar flera välbevarade gårdar och byggnader, samt karaktäristiska ansamlingar av härbren invid bytorgen. I den västra byklungan finns fortfarande flera kringbyggda gårdar, men husen är inte lika välbevarade som i den östra byklungan. Bebyggelsen utanför de äldre byklungorna är i hög utsträckning förändrad eller tillkommen under 1900-talet. Här finns korsplanshus, stora jordbruksbyggnader, nationalromantiska sommarnöjen, faluröd komplementbebyggelse och modernistiska villor. Nästan alla hus i de äldre delarna av byn är i trä, med faluröd eller naturligt grånad fasad. På 1950-talet beskrevs Alma tillsammans med Alvik som två av Dalarnas mest ålderdomliga byar. Byn låg tidigare längs den huvudsakliga färdvägen mellan Leksand och Sollerön, men hamnade avsides när samma färdväg omflyttades i och med brobygget vid Östervikens inlopp till Byrviken 1893. Almo uppgick i Siljansnäs landskommun och socken mellan 1875-1973, dessförinnan Näsbygge fjärding i Leksands socken. Byn tillhör fortfarande Siljansnäs socken.

Riksintresse för kulturmiljövården: W (K) 29 51 Alvik/Almo, Leksand.

Almo, Backen

Bydelen backen, med holbykaraktär, är belägen på en höjd i odlingslandskapet. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Varierande öppna och slutna odlingslandskap med holbyar

Odlingslandskapet kring Almo varierar mellan stora öppna åkermarker och mer småbrutna odlingsmarker där träd och odlingsrösen genombryter landskapet. Terrängen är delvis flack, delvis svagt kuperad. Nästan alla äldre gårdar är samlade i två täta klasar på torra höjdlägen i landskapet, vilket är kännetecknande för så kallade holbyar. Särskilt tydligt framträder den östra byklungan Backen, vilken omgärdas av större sammanhängande ytor med öppen åkermark och som tydligt ligger på en höjd i terrängen. Större sammanhängande partier med jordbruksmark finns även väster om byn. I norr är landskapet genombrutet av inramande skogsridåer som omfamnar de småskaliga odlingsmarker som finns i direkt anslutning till byn. Odlingslandskapet kring Almo avskiljs odlingslandskapen vid Björken och Näsbyggebyn i nordöst genom små skogspartier, samt från odlingslandskapen i Alvik i söder genom Almoån med skogsomgivning söder om byn.

Almo, Landgården, Backen

Den synnerligen välbevarade Landgården i Backen. Gården är fyrkantsbyggd och har fortfarande många ursprungliga detaljer. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Härbretorg och välbevarade gårdar i Backen

Den östra delen av byn består av den friliggande byklungan Backen. Backen är tydligt belägen på en torr höjd i landskapet, något som är karaktäristiskt för holbyar. Gårdarna i Backen ligger tätt intill varandra längs en rundgata. I byn finns även två karaktäristiska bytorg, vid vilka byns samtliga härbren samlats på ett karaktäristiskt sätt. Fyra vägar leder ut från byklungan – en i nordlig riktning mot Näsbyggebyn, en i östlig riktning mot Alviken, en i sydlig riktning mot Alvik och en i västlig riktning mot den andra byklungan i Almo. Det finns flera gårdar och byggnader med synnerligen ålderdomlig karaktär i Backen, däribland den helt kringbyggda gården på fastigheten Almo 69:1, med bland annat välbevarad äldre parstuga, portlider och källarstuga. Angränsande till samma gård finns även tomtmark med äldre fruktträd, och i öster en välbevarad äldre byggnad som tidigare varit butik. Även på fastigheten Almo 70:1 finns en välbevarad äldre sidokammarstuga. Även om bydelen som helhet uppvisar en ålderdomlig karaktär finns även beståndsdelar som är mer karaktäristiska för det sena 1800-talet och 1900-talet, exempelvis i form av faluröda komplementbostadshus i sydväst, och stora ladugårdslängor med tegeldel i söder.

Byvägen genom Almo

Sluten bebyggelse mot den genomlöpande byvägen i den västra byklungan. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Kringbyggda gårdar, många ekonomibyggnader och slutna bygaturum

Den västra delen av byn består av en mer utspridd byklunga med viss holbykaraktär, som fortsätter norrut i glesare bebyggelse. Den äldsta delen av den västra byklungan är centrerad kring ett rikt förgrenat bygatusystem med slingrande och smala bygator. I den västra delen av byklungan finns en korsning med majstång. Många gårdar i den västra byklungan har fortfarande en förhållandevis välbevarad kringbyggd karaktär. Goda exempel finns på fastigheterna Almo 81:2, Almo 62:2, Almo 90:2 samt Almo 100:1. Det är även vanligt med äldre bevarade ekonomibyggnader i slutna längor, samt större ladugårdar med tegeldel som sannolikt tillkommit under 1900-talet. De flesta av dessa ekonomibyggnader har långsmal form, sadeltak med tvåkupigt taktegel, spröjsade tvåluftsfönster där fönster förekommer, svartmålade eller faluröda trädörrar, enkel rödfärgad liggpanel och även rödmålade detaljer så som vindskivor och knutbrädor. Finns vitmålade detaljer rör det sig främst om fönsteromfattningar. Den stora mängden ekonomibyggnader som angränsar till gaturummen bidrar till en karaktäristisk täthet och slutenhet inuti byn. Beträffande bostadshus har nästan alla äldre bostadshus moderniserats eller utbytts mot varianter av korsplanshus från och med 1800-talets slut och under 1900-talet. Några särskilt vanliga moderniseringar tycks ha varit att byta ut äldre farstukvistar och äldre spröjsade fönster samt att höja takfoten för att få plats med större fönster på långsidan på byggnadernas övervåning. Samtidigt är de flesta byggnaderna fortfarande med träfasad och faluröda eller naturligt grånade. Längst österut i byklungan finns en bystuga, sannolikt tillkommen kring 1900-talets mitt.

Spridda gårdar och radbykaraktär mot norr

Norrut från den västra byklungan övergår byn i mer spridd bebyggelse av radbykaraktär. Här är gårdarna centrerade kring den genomlöpande Alviksvägen, samt kring en avstickare till denna. I den nordvästra delen av byn är det mer glest mellan gårdarna, och de flesta byggnader är sannolikt tillkomna från och med det sena 1800-talet. Lika som i den västra byklungan är många hus moderniserade eller nybyggda under 1900-talet. Samtidigt finns här ett par gårdar med välbevarade äldre bostadshus. Särskilt framträdande är den gård som finns på fastigheten Almo 158:1, och som innefattar två äldre sidokammarstugor om två våningar, varav den ena är utbyggd i vinkel. På samma gård finns även en äldre länga med ekonomibyggnader. Framträdande är även de välbevarade korsplanshus som finns på fastigheterna Almo 188:1 och Almo 96:1.

Kulturvärden

Värden/var varsam med:

  • Att odlingslandskapet hålls fritt från bebyggelse vid sidan av traditionella jordbruksbyggnader så som hölador etc. Att byarna är koncentrerade till avgränsade höjdlägen, holar
  • Det småbrutna odlingslandskapets beståndsdelar förutom själva odlingsmarken, så som odlingsrösen, träd, fruktträd, stora stenar och buskar.

I Almo är samspelet mellan den småskaliga, täta bebyggelsen i de äldre bykärnorna och odlingslandskapet särskilt värdefullt. Att det syns att gårdarna koncentrerats till torra platser i landskapet öppnar för en förståelse för odlingsmarkens betydelser i äldre tider – och ger byn sin distinkta karaktär med flera byklungor som omges av växelvis öppen, växelvis småbruten odlingsmark.

Värden/var varsam med:

  • Kringbyggda gårdstun, både sådana som är helt kringbyggda och utglesade från och med 1800-talets slut är värdefulla. Gårdstunen bör inte ytterligare utglesas, men kan eventuellt förtätas med nya byggnader där det in på 1900-talet fortfarande funnits byggnader som därefter borttagits. Särskilt viktigt är att vara varsam med de sidor av gårdstunen som vetter mot en bygata, eftersom dessa tillsammans bildar karaktäristiska slutna och smala bygaturum
  • Landgården i sin helhet, som är en mycket välbevarad miljö från 1800-talet.
  • Härbretorgen i Backen, som skyddas som byggnadsminne.

I Almo finns fortfarande många gårdar med kringbyggd karaktär, vilket är värdefullt. Detta eftersom gårdarna är uppförda på ett sätt som varit vanligt i Leksand åtminstone sedan 1700-talet. Kringbyggdheten är även ett värdefullt karaktärsdrag som är typiskt för byarna, och som bidrar med en miljöskapande täthet och trivsam slutenhet. Särskilt värdefulla är de gårdar där det fortfarande finns äldre timmerbyggnader, eftersom dessa är anknutna till timmerhuskulturens månghussystem, som är mycket karaktäristiskt för Övre Dalarna och Leksand. Mest framträdande är Landgården, där den fyrkantiga helt kringbyggda gårdsformen som var vanlig under 1700- och 1800-talen fortfarande finns bevarad. Även Härbretorgen i den östra byklungan är mycket karaktäristiska, och kan berätta om nya sätt att organisera bymiljöerna efter storskiftet på 1800-talet.

Värden/var varsam med:

  • Bygatusystemen med smala bygator som möts vid bytorg, majstångsplatser och komplexa flervägskorsningar. Var även varsam med de byggnader som angränsar till gaturummen eftersom dessa bidrar med karaktäristisk slutenhet mot gaturummen.

Att vissa gårdar delvis är utglesade och att äldre timmerhus på många gårdar, särskilt i den västra byklungan är utbytta mot större ekonomibyggnader i slutna längor, återspeglar hur den äldre kringbyggda gården kom att förändras från och med 1800-talets slut och i industrisamhället. Spåren av denna förändring är också värdefulla eftersom de kan berätta mycket om bebyggelsen i Leksands byar som de ser ut idag, och skapa förståelse för de förändringsfaktorer som påverkat bygden under 1900-talet. Större ladugårdskomplex som angränsar till bygatusystemet och därigenom bildar smala och slutna gaturum är också värdefulla eftersom de är viktiga för byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Välbevarade äldre timmerhus – både manbyggnader och ekonomibyggnader uppförda innan 1940. Särskilt i Backen finns en särskilt hög koncentration av både välbevarade äldre bostadshus och ekonomibyggnader. Särskilt värdefulla karaktärsdrag på äldre byggnader är ofta: sadeltak med enkupigt eller tvåkupigt taktegel, blottade timmerstommar, kilsågad äldre panel, dörrar och fönster äldre än 1965, tegelskorstenar, farstukvistar med eller utan profilsågade detaljer, profilerade fönsteröverstycken och grundmurar med synlig natursten
  • Att nästan alla hus är byggda i trä eller knuttimrade, samt att nästan alla hus är rödfärgade med vita brädfoder kring fönstren. På hus nyare än sekelskiftet år 1900, även vita detaljer i form av knutbrädor och vindskivor. Undvik dock att sätta panel på, eller omfärga de fåtal byggnader som är uppförda under 1900-talet i en avvikande färgsättning eller materialkomposition. Det finns ett värde i att låta även sådana byggnader bevaras och tala för sin egen tid. Dessutom kan särskilt tegel- och putsfasader vara utformade med hög utformningsmässig kvalitet.

Alla välbevarade parstugor, sidokammarstugor och enkelstugor är värdefulla eftersom de kan bidra med berättelser om livet i det äldre bondesamhället. De äldre husen är dessutom en viktig beståndsdel i vad som gör byarna till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Husen är dessutom byggda i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Även nyare bostadshus, i form av korsplanshus i den västra byklungan, är värdefulla eftersom de bidrar till byns karaktär. Dessa hus bär dock på andra berättelser – exempelvis om hur Leksand mottog industrisamhällets förändringsvågor, och utvecklades under 1900-talet med ena foten i historien. Många av dessa är också senare moderniserade med exempelvis nya fönster och tilläggsisolering, vilket kan berätta om 1900-talet och modernismen (arkitekturstilen) och hur den mottogs i Leksands byar, samt utvecklingen under 1900-talet.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet
  • Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer, dock ej på fäbodgårdar där sådana detaljer bör undvikas. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av byggnader, byggnadshöjd

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör inte placeras utanför befintligt bygatusystem.Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5-2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form, takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27-33 grader. I Almo är det vanligt att bostadshus på äldre gårdar varit parstugor och korsplanshus. Nya bostadshus utformas med fördel med inspiration från dessa byggnadstyper.

Tak, takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga taktegelpannor utan lasyr användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller trapetskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasader, färgsättning

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel.
Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn. Profilsågade hörnbrädor kan tillåtas om de håller hög utformningsmässig och hantverksmässig kvalitet samt är i trä.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Fasadutformning, färgsättning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och färgsättning, rödfärgad eller omålad. Omålade byggnader bör inte rödfärgas, utan bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer.

Tak och skorstenar

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Äldre timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Vid förändring av befintliga byggnader bör följande detaljutformning eftersträvas:

Tak

Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Undvik svarta tak.

Fasader

Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter. Paneler bör målas med faluröd slamfärg. Putsfasader bör inte avlägsnas eller utbytas mot andra fasadtyper.

Fönster

Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1950 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna i marginalen. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Dörrar

Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1950 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt. Dörrar som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya trädörrar med enkel utformning i stil med andra äldre dörrar i byn.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Fasadutformning och färgsättning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och färgsättning, rödfärgad eller omålad. Omålade byggnader får inte rödfärgas, utan bibehållas omålade.

Fasadmaterial

Byggnadernas befintliga fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler eller fasspontade paneler äldre än 1930.

Färgsättning på detaljer

Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer.

Tak och skorstenar

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 får därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer får inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Vid förändring av befintliga byggnader bör följande detaljutformning eftersträvas:

Tak

Tegeltak får endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt.
Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 får endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Vita putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Fönster

Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Dörrar

Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2020-02-12