Axmor

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

 Närbild på äppelträd och äldre uthus. Hjortnäs 4:9.
Närbild på äppelträd och äldre uthus. Hjortnäs 4:9. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum

Axmors fäbodställe ligger strax öster om riksväg 69 mellan Rättvik i norr och Bjursås i söder.

Historik

Axmor är ett fäbodställe i Rönnäs fjärding i östra Leksands socken. Fäbodstället nyttjades efter storskiftet på 1820-talet av sju olika byar. Dessa var Sunnanäng, Hjortnäs, Överboda, Ytterboda, Sjugare, Sätra och Tällberg. Den sista fäbodvistelsen ägde enligt uppgift rum 1950. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Axmors fäbodar omnämns första gången 1663–1664 i samband med fäbodinventeringen, då som ”Södheraxmoor” respektive ”Nårreaxmoor”. Fäboden som här omnämns som Norra Axmor skulle enligt en teori av Sigvard Montelius i själva verket kunna vara Brömsbodarna. Detta är dock oklart. Vid storskiftet på 1820-talet är Axmor en av de fäbodar som har störst areal av hag- och betesmarker i östra Leksand med sina 80 tunnland (c:a 40 hektar). Av dessa är en stor del idag igenvuxet.

Landskap och placering

Axmors fäbodställe ligger strax öster om riksväg 69 mellan Rättvik i norr och Bjursås i söder. Fäbodstället består i huvudsak av en tät byggnadsklunga med ett fåtal stugor placerade glesare norr om denna. Fäbodstället nås över en kortare skogsväg som avgrenas från riksväg 69.

I fäbodställets direkta närhet finns fortfarande stora partier öppna ängs- och åkermarker, även om det som en gång varit öppet landskap norr om byklungan till stor del vuxit igen. Tät gran- och tallskog omsluter hela fäbodlandskapet åt alla riktningar.

Fäbodstället är beläget på öppen och stenig mark i flackt läge som närmast omgärdas av små öppna odlingsmarker och barrskog.  Fäbodtomten är rik på lämningar från bland annat äldre fäbodgårdar som idag är övergivna. Där finns även rik växtlighet i form av exempelvis enbuskar och lövträd så som björk, rönn och sälg. Marken genombryts av små och stora stenblock som ofta är täckta med lavar och mossor. I skogsbrynen åt fäbodens alla riktningar skymtar övervuxna odlingsrösen som vittnar om att landskapet en gång varit betydligt öppnare.

Kring fäbodstället finns ett flertal fornlämningar främst i form av fornåkrar och odlingsrösen men även enstaka grunder till äldre fäbodtomter. Även lämningar efter en äldre kolaranläggning finns i fäbodställets norra del.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Flera av fäbodgårdarna är eller har varit kringbyggda. Vanligen består gårdarna idag av två eller tre vinkelställda byggnader, då en eller flera byggnader försvunnit.

I fäbodens södra del finns en centrering av fäbodstugor som karaktäristiskt placerats tätt intill varandra bildandes små gårdstun.  

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Fäbodstugorna är vanligen enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, även de i timmer.

Mitt på fäbodområdet har det under det sena 1900-talet tillkommit en mindre gård bestående av ett timrat bostadshus i en våning samt ett flertal mindre ekonomibyggnader. Förutom detta är fäbodmiljön relativt oförändrad sedan det tidiga 1900-talet.

Byggnadsdetaljer och material

De flesta äldre byggnader är ofärgade med naturligt grånade timmerväggar. Flera av dessa bär dock spår efter att ha varit rödfärgade. Knutkedjor och vindbrädor är inte sällan färgade faluröda.

Takfallen på de äldre fäbodstugorna är i regel täckta med en- eller tvåkupigt lertegel även om flera tak på senare tid täckts med korrugerad plåt. Flera stugor och ekonomibyggnader har skärmtak över ytterdörrarna.

Skorstenar är i lertegel.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Vanligen är fodren trärena men bruna och faluröda foder förekommer.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Flera av de äldre bostadshusen är försedda med enkla farstukvistar med slutna eller öppna räcken i ofärgat trä. Dessa har inte sällan profilsågade spjälor eller enkla svarvade stolpar som bär upp ett mindre sadeltak. Bostadshuset på fastigheten Tällberg 3:23 är försett med en ovanligt påkostad farstukvist med profilsågade vitmålade räcken och omsorgsfullt formgivna stolpar samt ett flackt valmat tegeltak. Denna farstutyp ses oftast på bofasta gårdar vid 1800-talets slut och är ovanlig i fäbodmiljöer.

Värden

Nedan beskrivs de värden som fäbodstället bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden. Alla värden förklaras i sitt sammanhang men efter en förutbestämd grundmall som är lika för varje by.

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Namnets förled är hämtat från sjönamnet Aksior (Åksjön), något som berättar att sjön ingått i en vintervägled. Efterleden betyder »tät (gran)skog på fuktig mark«.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Axmor.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Axmors fäbodar omnämns tidigast i samband med fäbodinventeringen 1663-1664 och brukades då av ett fåtal gårdar. Vid storskiftet på 1820-talet hade fäbodstället utvecklats till att omfatta 16 fäbodbrukare från flera olika byar och samtliga brukare hade jordbruks- eller betesmarker på fäboden.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Axmor varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta den och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Axmor är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1950 särskilt kulturvärde. Detta är året för fäbodens sista aktiva djurhållning.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1950. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. Vid Axmors fäbodar betraktas samtliga byggnader uppförda innan 1950 ha mycket höga kulturhistoriska värden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1950. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

De flesta fäbodgårdarna i Axmor har varit kringbyggda på tre sidor eller flera. Idag finns enbart en handfull kringbyggda gårdar bevarade på området. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Axmor utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-27