Bjönnberget

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bjönnberget
Fägatan på den norra delen av fäbodstället. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Fäbodstället Bjönnberget ligger på en stenig norrsluttning mot sjön Gröntjärnen. I söder finns det 382 meter höga Björnberget.

Administrativ historik

Bjönnberget är ett långfäbodställe i Härads fjärding i Leksands socken. Fäbodstället  nyttjades historiskt av bönder ifrån Djura. Den sista fäbodvistelsen ägde rum 1949. Fäboden låg i Leksands landskommun, som bildades 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i
Leksands kommun.

Riksintresse för kulturmiljövården: W 29 42 Djura, Leksand.

Landskap och placering

Fäbodstället Bjönnberget ligger på en stenig norrsluttning mot sjön Gröntjärnen. I söder finns det 382 meter höga Björnberget. Bjönnberget är ensligt beläget i det vidsträckta skogslandskap som utgör den sydvästra delen av Leksands kommun. Fäbodstället ligger mycket nära gränsen till Floda socken i Gagnefs kommun, och närmaste större ort är Dala Floda i sydöst.

Fäbodstället är beläget på öppen och stenig mark i flackt sluttningsläge som omgärdas av skog. Inga vägar förutom små fäbodstigar löper fram till, eller igenom området.  Fäbodtomten är rik på lämningar från bland annat äldre fäbodgårdar som idag är övergivna. Där finns även rik växtlighet i form av exempelvis enbuskar och lövträd så som björk, rönn och lönn. Marken genombryts av små och stora stenblock som ofta är täckta med lavar och mossor.

Bjönnberget är en ovanligt stor åkerlös långfäbod. Som mest fanns där 25 fäbodstugor,  vilket är utmärkande då bebyggelsen på sådana fäbodar sällan uppgått till fler än 10 stugor.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Fäbodstället utgörs av en gles och mångformig klunga av fäbodgårdar med oregelbunden form. I söder finns ett fätorg med majstångsplats.

De flesta fäbodstugorna, alltså bostadshusen på fäbodstället, ligger på gårdstun som är inhägnade av gärdesgårdar i trä. I äldre tider var sannolikt fler av gårdarna inhägnade.  Gärdesgårdarna bildar tillsammans ett komplext system av fägator och fätorg i utrymmena mellan gårdarna. Inga egentligt kringbyggda gårdar förekommer, eftersom ekonomibyggnader så som fähus och lador antingen ligger i linje med gärdesgårdarna och med öppning ut mot fägator och fätorg, eller utanför systemet av inhägnader.

Främst på den västra sidan av fäbodstället finns några fritidshus tillkomna under 1900-talets senare hälft. De flesta av fäbodstugorna nyttjas sannolikt som fritidshus idag.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala, i naturligt grånat trä och med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Vid sidan av själva fäbodstugorna, som ofta är enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten, finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, också i timmer. Ekonomibyggnaderna är i regel enklare än fäbodstugorna, och saknar ofta skorsten och fönster.

Fritidshusbebyggelsen utgörs av enklare byggnader, varav vissa är ombyggda äldre timmerstommar och andra är nybyggen med något mer avvikande karaktär, dock fortfarande oftast med grånad träfasad.

Fäbodstuga med skorsten i gråsten.

Fäbodstuga med skorsten i gråsten. Liknande skorstenar är vanliga i Järna socken, men inte i Leksand. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Byggnadsdetaljer och material

I princip samtliga byggnader på fäbodstället förutom enstaka fritidshus är byggda av   liggtimmer med blottlagd naturligt grånad färgsättning i såväl stomme, fasader och detaljer. På enstaka fäbodstugor förekommer rödmålade knutskallar. På någon enstaka byggnad förekommer grånad locklistpanel.

Tak täcks av tegelpannor eller takplåt av olika slag. Beträffande färgsättning på plåt finns allt från stålgrå till tegelfärgad.

Skorstenar är i lertegel eller gråsten.

Det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre lätt stående eller liggande glasrutor. Nästan alla fönster har spröjsar i trä, men det förekommer också enstaka blyspröjsade fönster.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga och ibland med avancerade smidesdetaljer.

Farstukvistar till bostadshus förekommer inte egentlig mening annat än som en enkel förlängning av yttertaket över entrén, eller som ett enkelt förtak.

Fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Många fäbodstugor har fönsterluckor.

Utmärkande drag

Många av de äldre fäbodstugorna har skorstenar murade i gråsten, ibland med en enkel utkragning ovantill. Skorstenar i gråsten är vanligt i Västerdalarna och särskilt i Järna socken, men förekommer annars sällan i Leksand.

Många fäbodstugor har en utbyggnad med sluttande pulpettak som löper ut från ena kortsidan. På vissa gårdar nyttjas utrymmet som vedförråd.

Det finns flera bevarade ålderdomliga fähus i en våning på fäbodstället. Dessa, tillsammans med många andra ekonomibyggnader, står oftast fritt eller med ingången mot fägator eller fätorg.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. I Bjönnberget, som varit en långfäbod, var skogsbetet mycket viktigt (se nedan). Sysslan var noga uppdelad och utfördes i lag längs förutbestämda betesstråk, så kallade löten eller lötgångar med bestämda vilplatser. I Bjönnberget finns genom Anna Haag bevarat namnen på 16 närbelägna lötgångar, vilket är ett utmärkande antal. Namnen på dessa, som beskrivs nedan, är värdefulla eftersom de kan berätta bland annat om fäboddriften på platsen och om hur skogen nyttjades i djurhållningen i äldre tider.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Bjönnberget.
  • Lötgångarna Nastutjärnsfallet, Sveja, Oppejen, Nyslogen, Vassmyrorna, Öratjärn, Gravtjärn, Gäddtjärn, Gysjön, Trång Annas grop, Högsovholen, Bästas hol, Blåtjärn, Bordet, Väggen och Trolldalen.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren
under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar, så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar. Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor
befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider. Bjönnberget nyttjades av bönder i Djurabygden som långfäbod utan åkermark fram tills 1949. Bjönnberget är och har varit ett ovanligt stort fäbodställe i sin kategori, med som mest 25 fäbodstugor, och vid storskiftet under 1800-talets första hälft fanns här 98 byggnader. En normalstor långfäbod utan åkermark hade sällan fler än 10 stugor. Många andra fäbodställen i samma kategori övergavs och ödelades
dessutom relativt tidigt, i början av 1900-talet. Bjönnberget kan berätta om det komplexa fäbodsystem som var avgörande för livet i Djura- och Leksandsbygden i äldre tider och har därigenom som helhet mycket högt kulturvärde.

Värdet förstärks av att det finns flera välbevarade fäbodgårdar med intakta ålderdomliga detaljer som återspeglar hur bebyggelsen såg ut och nyttjades när fäbodstället fortfarande var i drift. En annan bidragande faktor är det rika kulturlandskap med många lövträd och gamla husgrunder som ligger mitt bland bebyggelsen. Bland annat husgrunderna kan berätta om fäbodställets historiska utbredning geografiskt och befolkningsmässigt. En annan mycket värdefull detalj är att det på fäbodstället finns ett delvis intakt system av gärdesgårdar samt fägator och fätorg, vilket berättar om hur platsen historiskt
nyttjats för djurhållning.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Bjönnberget varit ett fäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året historiskt. En konkret manifestation av fäbodställets historiska sammankoppling med Djura är de nuvarande fastighetsbeteckningarna som börjar med Djura och Hedby (Djura X:X osv.). Detta system bör även fortsättningen bibehållas med syfte att bevara förståelsen för att fäbodstället nyttjats
    av byar i Djurabygden.
  • Det befintliga systemet av gärdesgårdar, vilka användes för att hålla djuren borta från tomtmark på väg till skogsbetet.
  • Ekonomibyggnadernas placering med ingångar mot fägator eller fätorg eller friliggande utanför de inhägnade fäbodgårdarna.
  • Den rika förekomsten av ålderdomliga fähus som nyttjats för djurhållningen.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar (se ovan).
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaranfanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet.

De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader på Bjönnberget är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1949 särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i  Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående  hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1949. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial
    underliggande trätak; väggfasta bänkar. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Djura S:18, Djura 57:23, Hedby 22:6, Hedby 24:4, Djura 22:22, Djura 13:13 och Djura 48:4.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig  beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Djura S:1, Hedby 24:7, Hedby 22:6, Djura 3:4, Djura 22:22, Djura 12:15, Djura 35:13 och Djura 48:4.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning.

Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om  timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där  skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar eller kilsågade locklistpaneler. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 bör endast utbytas mot ny locklistpanel.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs
(2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar lämnas omålade, men kan målas brutet vita om detta tidigare förekommit på den byggnad ingreppet berör. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen på nästkommande uppslag. Befintliga fönsterluckor.

Dörrar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer
så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga förtak. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar i gråsten på bostadshus. Befintliga karaktär beträffande takutsprång. Tegeltak bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Gärdsgårdar och grindar

Befintliga gärdesgårdar och grindar samt grindstolpar.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. Beträffande färgsättning vidmakthålls befintligt färgschema, omålade detaljer lämnas omålade.

Uterum och altaner

Uterum och altaner bör ej uppföras i anslutning till befintliga byggnader.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Förhållningssätt vid tillbyggnad och nybyggnad

Tillbyggnader bör ej tillåtas på befintliga ekonomibyggnader eller äldre fäbodstugor.
Istället bör eventuella tillägg ske i form av friliggande nybyggnad på tomma ytor där annan nyare bebyggelse redan förekommer. Nybyggnader bör inte inverka negativt på fäbodställets karaktär och historiska läsbarhet.

Följande riktlinjer ligger till grund för utformning av eventuella nytillskott:

  • Byggnadens utformning präglas av påtaglig enkelhet utan dekorativa detaljer så som profilsågade vindskivor med mera. Byggnaden bör inte vara större än en för fäbodstället normalstor enkelstuga beträffande höjd samt längd och breddförhållande.
  • Byggnaden har en knuttimrad stomme som är blottlagd eller helt eller delvis inklädd med kilsågad locklistpanel.
  • Fasader lämnas omålade. Detaljer lämnas i regel omålade.
  • Byggnaden har ett flackt sadeltak med takvinkel om 27-30 grader. Takutsprånget är 3-4 decimeter kring hela byggnaden och ej lådinklätt. Takmaterial är enkupigt eller tvåkupigt tegel, alternativt ofärgad sinuskorrugerad plåt eller pannplåt (aluzink). Skorstenar är murade i gråsten med enkel utkragning.
  • Byggnadens grund är antingen kallmurad med natursten eller framträder till sin karaktär som kallmurad med natursten.
  • Fönster och dörrar tillverkas hantverksmässigt i trä. Spröjsade fönster är  tvåluftsfönster med mittpost i trä där varje båge innefattar två kvadratiska rutor åtskilda av en horisontell träspröjs, eller tre lätt stående eller lätt liggande rutor avskilda av två horisontella träspröjsar. Dörrar har inte fönster men kan förses med överluft. Fönsteromfattningar består av fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan enligt illustrationen nedan.

Sidan uppdaterad: 2020-04-01