Björkberg

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Kringbyggd gård i Björkberg
Högt belägen kringbyggd gård väster om majstångsplatsen. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Björkberg ligger höglänt i den norra delen av Leksands kommun. Byn är långsträckt med utspridd bebyggelse i huvudsak belägen i de södra och östliga sluttningarna på en höglänt utlöpare från Utbyberget.

Administrativ historik

Björkberg ligger i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Byn tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Riksintresse för kulturmiljövården: W 29 48 Björkberg, Leksand.

Landskap och placering

Björkberg ligger höglänt i den norra delen av Leksands kommun. I norr finns Utbyberget, och därbortom byn Torrberg. I öster finns berget Galtskallen och fäbodstället Bastberg. I söder finns Åsledsberget.

Byn är långsträckt med utspridd bebyggelse i huvudsak belägen i de södra och östliga sluttningarna på en höglänt utlöpare från Utbyberget.

Byns odlingsmark är i huvudsak belägen ovanpå ovannämnda utlöpare. Odlingsmarken har en småbruten karaktär och är delvis rik på små buskage, rösen och trädridåer. Samtidigt finns vissa större öppna och hävdade odlingsytor som erbjuder storslagna utsikter från berget mot sydväst.

Byform

Klungby med ett system av byvägar som löper likt en snäv hästsko runt Utbybergets sydspets. I söder finns kring byvägen en mindre gårdsklunga med äldre gårdar och några fritidshus och villor uppförda under 1900-talet. Norrut är bebyggelsen tätare med flera fortfarande kringbyggda äldre gårdar. Där förgrenar sig även byvägen vid två trevägskorsningar, varav den södra innefattar majstångsplats.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Många gårdar är belägna i sluttningsläge. Främst i norr finns flera gårdar som fortfarande är kringbyggda. Två med ålderdomlig fyrkantsform och flera som är slutna på tre sidor av gårdstunet.

Det finns även gårdar som sannolikt varit kringbyggda på tre eller fyra sidor men som utglesats från och med det sena 1800-talet och vidare under 1900-talet. På många gårdar är bostadshuset beläget i norr.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader i byn är långsmala, faluröda eller ofärgade och med flacka sadeltak omkring 30 grader.

Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Många gårdar har ett delvis intakt månghussystem med äldre timmerbyggnader av olika funktion. Det finns också större ladugårdskomplex tillkomna under 1800-talets senare hälft eller tidigt 1900-tal som ersättning till bland annat äldre fähus och foderhus. Nyare ladugårdar har ofta en stenhusdel för djuren, antingen i tegel eller gjutmur.

Insprängt bland den äldre bebyggelsen i alla tre byklungor finns enstaka inslag av nyare bebyggelse bestående av bland annat fritidshus och villor. Även dessa byggnader är oftast faluröda, men kan vara avvikande i exempelvis skala, takform eller takvinkel.

Byggnadsdetaljer och material

Äldre byggnader i byn är antingen byggda av liggtimmer eller andra träkonstruktioner med fasad i trä, antingen i form av locklistpanel eller liggande spontpanel.

Tak täcks av en- eller tvåkupiga lertegelpannor. Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus. Skorstenar är i rött lertegel.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor.

Beträffande äldre dörrar är enkla bräddörrar vanligast. Det finns även hus där ytterdörrarna utgörs av parspegeldörrar. Äldre farstukvistar är ofta genomgående enkla, med sadeltak som bärs upp av sidostolpar.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Utmärkande drag

I Björkberg har gårdarna i ovanlig hög grad bibehållit äldre lägen i landskapet, och många av de kringbyggda gårdar som finns i byn idag är belägna på samma plats som vid storskiftet år 1825.

Nordväst om majstångsplats finns Danielsgården som innefattar en ovanligt stor tröskloge eller bod i timmer med underrede på granitplintar.

Eftersom många gårdar står i sluttningslägen har flera av husen i byn hög sockel.

Invid majstångsplatsen finns en ladugård med gjutmursdel.

Byvägarna är inte asfalterade, vilket bidrar till att bymiljön uppfattas som ålderdomlig.

I Björkberg har det historiskt förekommit gruvdrift. Längs Björkbergsån som löper söder om byn finns lämningar från Kvarnbacksgruvan. Även ytterligare söderut finns flera gruvlämningar. Gruvdriften började 1863 på tre områden som blev Kvarnbacksgruvan, Vålsvedsgruvorna och Åängsgruvan. Kvarnbacksgruvan fick störst betydelse och där bröts, när gruvan var i bruk mellan 1863-1874, 11 tusen ton malm.

På många av gårdarna i byn finns stora vårdträd.

Gemensamma anläggningar

Vid majstångsplatsen finns en mjölkpall med pulpettak. Byggnadsverket är i sin helhet rödfärgat.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Björkberg

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. Leksand och Övre  Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord.

När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades  odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett  utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de  stenbundna  fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser
hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse. Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Björkberg, som under en period var blandby, är belägen i ett kuperad och skogsrikt landskap där varje liten odlingsbar yta varit betydelsefull historiskt. En stor andel av byns odlingsmark är belägen i sluttningar till Utbyberget, och har en småbruten karaktär med stenrösen och trädridåer som skapar rumslighet. Det småbrutna odlingslandskapets karaktär är värdefull eftersom den kanbidra med kunskap och förståelse för de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i byn och i Leksand i äldre tider. Den öppna och hävdade odlingsmark som finns i sluttningarna ovanför byn och mot Björkbergsån i söder är dessutom mycket viktig för byns generella karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad odlingsmark i sluttningarna ovanför byn och mot Björkbergsån i söder.
  • De småbrutna hävdade odlingsmarker som finns i anslutning till bebyggelsen i Björkberg. Särskilt viktiga beståndsdelar för odlingslandskapets karaktär är synbart små bruknings- och ägoytor tillsammans med odlingsrösen, trädridåer samt öar med träd och sten mitt i odlingsmarken.
  • Befintliga äldre vårdträd vid gårdstunen.
  • Kunskapen om att byn varit blandby med gårdar både för bofasta och fäbodgårdar.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär.

I Björkberg är gårdarna placerade i utdragna, relativt glesa gårdsklungor i sluttningarna kring Utbyberget. Bystrukturen med utpräglat sluttningsläge är typisk särskilt för den nordöstra delen av Leksand och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt  bebyggelseutvecklingen i Leksandsbygden.

I Björkberg har flera gårdar samma geografiska placering som innan storskiftet år 1825, och sannolikt ännu längre tillbaka i tiden. På grund av att gårdarna stått lika i landskapet under så pass lång tid kan de genom sin geografiska placering berätta en hel del om hur en by kunde vara ordnad på exempelvis 1600- och 1700-talen, vilket är mycket värdefullt. Att flera nya gårdar anlagts i byn sedan 1970-talet påverkar dessvärre läsbarheten och förståelsen för detta negativt, och det är viktigt att nya gårdar i framtiden antingen placeras på gamla gårdslägen eller på behörigt avstånd från befintlig bebyggelse.

Värden/var varsam med:

  • De äldre gårdarnas placering och belägenhet i förhållande till landskapet och geografiskt. Det är viktigt att nya gårdar eller tomter inte anläggs på mark som tidigare ej utgjort ett gårdsläge eftersom nya gårdar försvårar avläsbarheten i landskapsbilden.
  • Gårdar med samma placering som på storskifteskartan 1825: Björkberg 19:5,  Björkberg 18:4, Björkberg 3:13, Björkberg 2:6, Björkberg 1:1, Björkberg 1:3, Björkberg 10:3, Björkberg 4:4, Björkberg 17:3, Björkberg 9:9, Björkberg 15:7, Björkberg 5:6, Björkberg 13:9, Björkberg 16:4, Björkberg 8:8, Björkberg 4:5 och Björkberg 20:3.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Björkberg finns många äldre timmerhus både i form av bostadshus
och ekonomibyggnader. De vanligaste formerna av äldre bostadshus är enkelstugor och parstugor, men det förekommer också vissa äldre vinkelbostadshus med timmerstomme. Många bostadsbyggnader har främst under 1900-talets senare hälft förändrats genom bland annat fönster- och fasadbyten, men det finns också en del byggnader som är i oförändrat äldre skick. Dessa byggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de timmerhusen utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus i timmer från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Björkberg 1:1, Björkberg 17:3, Björkberg 5:5, Björkberg 15:7, Björkberg 5:6, Björkberg 13:9, Björkberg 8:5, Björkberg 20:3, Björkberg 2:6 och Björkberg 18:4. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmalaeller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar samt långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med  lertegeltäckning.

Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byn är tätt bebyggd, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga lertegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Björkberg är de flesta äldre gårdarna kringbyggda på två eller tre sidor. Det finns även ett par gårdar som bibehållit en mer ålderdomlig sluten fyrkantsform. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning.

Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktionersom tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam.

Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på minst tre sidor och/eller som
    helt sluter sig mot omgivningen. Några nämnvärda exempel finns på fastigheterna Björkberg 5:6, Björkberg 9:9, Björkberg 17:3 och Björkberg 1:1.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bland annat Noret, Bastberg, Tällberg och Plintsberg. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. I den södra delen av byn finns ett nationalromantiskt sommarnöje sannolikt tillblivet genom ombyggnad och utbyggnad av äldre timmerstommar, bland annat en enkelstuga med karaktäristisk  kronskorsten. Sommarnöjet har höga utformningsmässiga kvaliteter och kan berätta om hur turismen påverkade Leksands byar kring sekelskiftet år 1900, vilket är värdefullt.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintliga tak och takmaterial i form av tvåkupigt taktegel. Befintliga vindflöjlar i järn.
  • Befintlig kronskorsten.
  • Befintliga äldre fönster och trädörrar exempelvis med rombmönster. Befintliga farstukvistar.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Det är viktigt att nya gårdar eller tomter inte anläggs på mark som tidigare ej utgjort ett gårdsläge eftersom nya gårdar försvårar avläsbarheten i landskapsbilden. Om det inte är möjligt att anlägga nya gårdar på mark som ej tidigare utgjort ett gårdsläge bör nybyggnaden förläggas till en diskret placering i byns utkanter, dock ej i det öppna odlingslandskapet.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5-2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27-30 grader. I Björkberg är enkelstugor och parstugor de vanligast förekommande formerna på äldre bostadshus, och nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form.

Takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller trapetskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Befintliga puts- och tegelfasader bör inte ändras.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster.  Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning. Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning om rödmålad eller omålad. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1950 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har).

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Fönster som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1950 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt. Dörrar som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya trädörrar med enkel utformning i stil med de dörrar som syns på illustrationerna i marginalen.

Tak

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Svarta tak bör ej tillåtas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 får därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer får inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler, puts eller fasspontade paneler äldre än 1930. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 får endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade. Befintlig färgsättning på detaljer beträffande exempelvis socklar, fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Befintlig dekormålning på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa  sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas i den färgsättning som de tidigare bar.

Dörrar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak, takflöjlar

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Tegeltak får endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. Befintliga takflöjlar. Befintliga kronskorstenar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2020-04-01