Björkberg

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Kringbyggd gård i Björkberg
Högt belägen kringbyggd gård väster om majstångsplatsen. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Björkberg ligger höglänt i den norra delen av Leksands kommun. Byn är långsträckt med utspridd bebyggelse i huvudsak belägen i de södra och östliga sluttningarna på en höglänt utlöpare från Utbyberget.

Historik

Björkberg ligger i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun. Den första skriftliga källan som med säkerhet nämner Björkberg är en skattelängd från 1539. Då fanns fyra skattebönder i byn. Vid storskiftet, som inträffade under 1820-talet, fanns 19 gårdar i byn. Bymönstret i Björkberg har inte nämnvärt förändrats sedan storskifteskartan upprättades, vilket är anmärkningsvärt. Björkberg var under 1800-talet en blandby, och i samband med storskiftet fick två åbor i Tibble fäbodar i byn. Fäbodinslaget försvann emellertid redan under det seena 1800-talet.

Riksintresse för kulturmiljövården: W 29 48 Björkberg, Leksand.

Landskap och placering

Björkberg ligger höglänt i den norra delen av Leksands kommun. I norr finns Utbyberget, och därbortom byn Torrberg. I öster finns berget Galtskallen och fäbodstället Bastberg. I söder finns Åsledsberget.

Byn är långsträckt med utspridd bebyggelse i huvudsak belägen i de södra och östliga sluttningarna på en höglänt utlöpare från Utbyberget.

Byns odlingsmark är i huvudsak belägen ovanpå ovannämnda utlöpare. Odlingsmarken har en småbruten karaktär och är delvis rik på små buskage, rösen och trädridåer. Samtidigt finns vissa större öppna och hävdade odlingsytor som erbjuder storslagna utsikter från berget mot sydväst.

Byform

Klungby med ett system av byvägar som löper likt en snäv hästsko runt Utbybergets sydspets. I söder finns kring byvägen en mindre gårdsklunga med äldre gårdar och några fritidshus och villor uppförda under 1900-talet. Norrut är bebyggelsen tätare med flera fortfarande kringbyggda äldre gårdar. Där förgrenar sig även byvägen vid två trevägskorsningar, varav den södra innefattar majstångsplats.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Många gårdar är belägna i sluttningsläge. Främst i norr finns flera gårdar som fortfarande är kringbyggda. Två med ålderdomlig fyrkantsform och flera som är slutna på tre sidor av gårdstunet.

Det finns även gårdar som sannolikt varit kringbyggda på tre eller fyra sidor men som utglesats från och med det sena 1800-talet och vidare under 1900-talet. På många gårdar är bostadshuset beläget i norr.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader i byn är långsmala, faluröda eller ofärgade och med flacka sadeltak omkring 30 grader.

Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Många gårdar har ett delvis intakt månghussystem med äldre timmerbyggnader av olika funktion. Det finns också större ladugårdskomplex tillkomna under 1800-talets senare hälft eller tidigt 1900-tal som ersättning till bland annat äldre fähus och foderhus. Nyare ladugårdar har ofta en stenhusdel för djuren, antingen i tegel eller gjutmur.

Insprängt bland den äldre bebyggelsen i alla tre byklungor finns enstaka inslag av nyare bebyggelse bestående av bland annat fritidshus och villor. Även dessa byggnader är oftast faluröda, men kan vara avvikande i exempelvis skala, takform eller takvinkel.

Byggnadsdetaljer och material

Äldre byggnader i byn är antingen byggda av liggtimmer eller andra träkonstruktioner med fasad i trä, antingen i form av locklistpanel eller liggande spontpanel.

Tak täcks av en- eller tvåkupiga lertegelpannor. Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus. Skorstenar är i rött lertegel.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor.

Beträffande äldre dörrar är enkla bräddörrar vanligast. Det finns även hus där ytterdörrarna utgörs av parspegeldörrar. Äldre farstukvistar är ofta genomgående enkla, med sadeltak som bärs upp av sidostolpar.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Utmärkande drag

I Björkberg har gårdarna i ovanlig hög grad bibehållit äldre lägen i landskapet, och många av de kringbyggda gårdar som finns i byn idag är belägna på samma plats som vid storskiftet år 1825.

Nordväst om majstångsplats finns Danielsgården som innefattar en ovanligt stor tröskloge eller bod i timmer med underrede på granitplintar.

Eftersom många gårdar står i sluttningslägen har flera av husen i byn hög sockel.

Invid majstångsplatsen finns en ladugård med gjutmursdel.

Byvägarna är inte asfalterade, vilket bidrar till att bymiljön uppfattas som ålderdomlig.

I Björkberg har det historiskt förekommit gruvdrift. Längs Björkbergsån som löper söder om byn finns lämningar från Kvarnbacksgruvan. Även ytterligare söderut finns flera gruvlämningar. Gruvdriften började 1863 på tre områden som blev Kvarnbacksgruvan, Vålsvedsgruvorna och Åängsgruvan. Kvarnbacksgruvan fick störst betydelse och där bröts, när gruvan var i bruk mellan 1863-1874, 11 000 ton malm.

På många av gårdarna i byn finns stora vårdträd.

Gemensamma anläggningar

Vid majstångsplatsen finns en mjölkpall med pulpettak. Byggnadsverket är i sin helhet rödfärgat.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Namnets förled har ursprungligen varit birke, vilket syftat till ett »ställe där det växer björk, björkdunge«. Byn är belägen på öst- och sydsluttningen av Utbybergets södra utlöpare, vilket sannolikt hänger samman med bynamnets efterled berg.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Björkberg.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. Leksand och Övre  Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord.

När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades  odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett  utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de  stenbundna  fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser
hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse. Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Björkberg, som under en period var blandby, är belägen i ett kuperad och skogsrikt landskap där varje liten odlingsbar yta varit betydelsefull historiskt. En stor andel av byns odlingsmark är belägen i sluttningar till Utbyberget, och har en småbruten karaktär med stenrösen och trädridåer som skapar rumslighet. Det småbrutna odlingslandskapets karaktär är värdefull eftersom den kanbidra med kunskap och förståelse för de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i byn och i Leksand i äldre tider. Den öppna och hävdade odlingsmark som finns i sluttningarna ovanför byn och mot Björkbergsån i söder är dessutom mycket viktig för byns generella karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad odlingsmark i sluttningarna ovanför byn och mot Björkbergsån i söder.
  • De småbrutna hävdade odlingsmarker som finns i anslutning till bebyggelsen i Björkberg. Särskilt viktiga beståndsdelar för odlingslandskapets karaktär är synbart små bruknings- och ägoytor tillsammans med odlingsrösen, trädridåer samt öar med träd och sten mitt i odlingsmarken.
  • Befintliga äldre vårdträd vid gårdstunen.
  • Kunskapen om att byn varit blandby med gårdar både för bofasta och fäbodgårdar.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär.

I Björkberg är gårdarna placerade i utdragna, relativt glesa gårdsklungor i sluttningarna kring Utbyberget. Bystrukturen med utpräglat sluttningsläge är typisk särskilt för den nordöstra delen av Leksand och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt  bebyggelseutvecklingen i Leksandsbygden.

I Björkberg har flera gårdar samma geografiska placering som innan storskiftet år 1825, och sannolikt ännu längre tillbaka i tiden. På grund av att gårdarna stått lika i landskapet under så pass lång tid kan de genom sin geografiska placering berätta en hel del om hur en by kunde vara ordnad på exempelvis 1600- och 1700-talen, vilket är mycket värdefullt. Att flera nya gårdar anlagts i byn sedan 1970-talet påverkar dessvärre läsbarheten och förståelsen för detta negativt, och det är viktigt att nya gårdar i framtiden antingen placeras på gamla gårdslägen eller på behörigt avstånd från befintlig bebyggelse.

Värden/var varsam med:

  • De äldre gårdarnas placering och belägenhet i förhållande till landskapet och geografiskt. Det är viktigt att nya gårdar eller tomter inte anläggs på mark som tidigare ej utgjort ett gårdsläge eftersom nya gårdar försvårar avläsbarheten i landskapsbilden.
  • Gårdar med samma placering som på storskifteskartan 1825: Björkberg 19:5,  Björkberg 18:4, Björkberg 3:13, Björkberg 2:6, Björkberg 1:1, Björkberg 1:3, Björkberg 10:3, Björkberg 4:4, Björkberg 17:3, Björkberg 9:9, Björkberg 15:7, Björkberg 5:6, Björkberg 13:9, Björkberg 16:4, Björkberg 8:8, Björkberg 4:5 och Björkberg 20:3.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Björkberg finns många äldre timmerhus både i form av bostadshus
och ekonomibyggnader. De vanligaste formerna av äldre bostadshus är enkelstugor och parstugor, men det förekommer också vissa äldre vinkelbostadshus med timmerstomme. Många bostadsbyggnader har främst under 1900-talets senare hälft förändrats genom bland annat fönster- och fasadbyten, men det finns också en del byggnader som är i oförändrat äldre skick. Dessa byggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de timmerhusen utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus i timmer från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Björkberg 1:1, Björkberg 17:3, Björkberg 5:5, Björkberg 15:7, Björkberg 5:6, Björkberg 13:9, Björkberg 8:5, Björkberg 20:3, Björkberg 2:6 och Björkberg 18:4. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmalaeller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar samt långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med  lertegeltäckning.

Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byn är tätt bebyggd, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga lertegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Björkberg är de flesta äldre gårdarna kringbyggda på två eller tre sidor. Det finns även ett par gårdar som bibehållit en mer ålderdomlig sluten fyrkantsform. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning.

Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktionersom tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam.

Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på minst tre sidor och/eller som
    helt sluter sig mot omgivningen. Några nämnvärda exempel finns på fastigheterna Björkberg 5:6, Björkberg 9:9, Björkberg 17:3 och Björkberg 1:1.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bland annat Noret, Bastberg, Tällberg och Plintsberg. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. I den södra delen av byn finns ett nationalromantiskt sommarnöje sannolikt tillblivet genom ombyggnad och utbyggnad av äldre timmerstommar, bland annat en enkelstuga med karaktäristisk  kronskorsten. Sommarnöjet har höga utformningsmässiga kvaliteter och kan berätta om hur turismen påverkade Leksands byar kring sekelskiftet år 1900, vilket är värdefullt.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintliga tak och takmaterial i form av tvåkupigt taktegel. Befintliga vindflöjlar i järn.
  • Befintlig kronskorsten.
  • Befintliga äldre fönster och trädörrar exempelvis med rombmönster. Befintliga farstukvistar.

Sidan uppdaterad: 2021-05-06