Böle

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Den kringbyggda Kajgården, som är en av de bäst bevarade fäbodgårdarna i hela Leksandsbygden.
Den kringbyggda Kajgården, som är en av de bäst bevarade fäbodgårdarna i hela Leksandsbygden. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Byn Böle är belägen i den östra delen av nuvarande Leksands kommun, strax norr om byarna Almberg och Almbergsbjörken.

Historik

Blandbyn Böle, som både haft bolgårdar (för bofast befolkning) och fäbodgårdar, ligger Rönnäs fjärding i Leksands socken. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun. Byn nämns i skrift 1549 som Böledt. I hjälpskatteregistret för Älvsborgs lösen fanns motsvarade fem gårdar i byn som alla räknades till bland de fattigaste i Leksand. Den sista bofasta gården i Böle övergavs 1930 och fäbodbruket upphörde 1940. Byn har under en lång period varit öde men flera av gårdarna har nyttjats som fritidshus under senare tid.

Landskap och placering

Byn Böle är belägen i den östra delen av nuvarande Leksands kommun, strax norr om byarna Almberg och Almbergsbjörken, väster om Fallsbjörkens fäbodar och söder om Risberget. Bortom Risberget finns Lindbergsbyarna. Väster om byn ligger Lindåkers fäbodar och därbortom i nordväst Risa. Sydöst om byn rinner Bölsån. Mitt i byn finns ett trevägskors som utbildas av vägar mot Almbergsbjörken i söder, Slättberg i öster och Lindåker-Bastberg-Risa i väster. Huvudvägen genom byn uppvisar en snarlik sträckning som på storskifteskartan från år 1826 och är liksom övriga byvägar grusbelagda.

Byn är i huvudsak utspridd med gårdar i en bitvis brant sydsluttning med öppna odlings- och betesmarker som har brukats av Leksands avels- och betesförening alltsedan 1930-talet. Sluttningsläget erbjuder en hel del öppna siktlinjer söderut mot bland annat Almbergsbjörken, sjön Skvin och de vidsträckta kuperade skogsmarker som utgör den östra delen av Åls socken.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Av den äldre byn Böle återstår idag fyra gårdar varav manbyggnaden på den nordligaste av dessa används som raststuga. I övrigt finns enstaka äldre ekonomibyggnader utplacerade i landskapet samt även några nyare fritidshus längs vägen västerut mot Lindåker. Som mest har det funnits fem bofasta gårdar i byn och en något större mängd fäbodgårdar. Vid storskiftet, som inträffade år 1826, var de flesta av gårdarna i byn kringbyggda. Endast en av gårdarna var emellertid kringbyggd på alla fyra sidor vilket annars var brukligt i Leksandsbygden vid tiden. Möjligen antyder detta förhållande att Böle var en förhållandevis fattig by med ett glesare byggnadsbestånd än på andra platser.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

Det kvarvarande byggnadsbeståndet i Böle utgörs nästan helt uteslutande av ålderdomliga timmerhus i form av bostadsbyggnader, trösklogar, fäjs (fähus), bodar, stall med portlider och foderbodar. Ibland står de äldre timmerhusen grupperade i längor om två. Bland bostadshusen på de äldre gårdarna finns tre enkelstugor och en parstuga. Parstugan är belägen på den anrika Kajgården, som är en av de bäst bevarade fäbodgårdarna i hela Leksand. Gården innefattar förutom parstugan även en tröskloge, fäjs och foderbod samt avträde. Norr om gården finns en lada med vedlider tillhörande en numer försvunnen gård som emellertid fanns utmärkt på storskifteskartan. Den gamla bykärnan utbredde sig i huvudsak längs byvägen som idag löper invid Kajgården. Än idag finns flera lämningar av gårdar i form av husgrunder strax norr och väster om Kajgården.

Äldre byggnader är långsmala, ofärgade eller faluröda och med sadeltak som täcks av tvåkupigt lertaktegel eller plåttak. På svalen (ingången) till källaren under Kajgårdens manbyggnad finns ett stickspåntak (pärt). De flesta tak har en vinkel omkring 30 grader.

Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande en och en halv våning. Vissa ofärgade timmerhus har falurödfärgade knutändar.

Oftast är timmerstommarna blottlagda som det yttersta fasadskiktet på såväl bostadshus som ekonomibyggnader. En bostadsbyggnad i den södra delen av byn är emellertid inklädd med liggande fasspontpanel.

Äldre skorstenar är i lertegel med enkel form. På Kajgårdens manbyggnad fanns förut en kronskorsten som senare ersatts med en förenklad variant.

Fönster utgörs av tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt liggande eller stående glasrutor som avdelas av trä- eller blyspröjs. Det förekommer även andra typer av blyspröjsade fönster, exempelvis tvåluftsfönster där varje båge innefattar sex stående rutor som avdelas av blyspröjs. På Kajgården finns ett fönsterpar där var båge är blyspröjsad och omfattar 12 små glasrutor. Fönstertypen är särskilt ålderdomlig och sitter framför byggnadens arstuggu (den andra stugan, motställd byggnadens stuga, som var bostadskök). Äldre fönsterbågar på manbyggnaden till fastigheten Böle 1:5 bär spår av ett rött pigment, sannolikt engelskt rött. Även på fastigheten Böle 3:4 finns en manbyggnad med fönster som nyligen målats engelskt röda.  

Dörrar till bostadshus är i trä och inklädda med horisontellt liggande eller snedställda profilhyvlade brädor. På fasigheten Böle 1:5 bär ytterdörren spår av ockragul färg. I övrigt förekommer ofärgade dörrar. I övrigt förekommer olika varianter av enklare trädörrar.

Två bevarade äldre farstukvistar är i variant med sadeltak som bärs av kontursågade sidobrädor som efterliknar balusterdockor.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med profilerade överstycken. Dörromfattningar är inte sällan profilhyvlade.

Utmärkande drag

I Böle är bebyggelsen i ovanligt hög utsträckning oförändrad sedan åtminstone det sena 1800-talet. Gårdarna i byn erbjuder därmed en omistlig inblick i det äldre bondesamhällets byggnadskick och livsvillkor.

Det höglänta och kuperade läget bland gårdarna i Böle erbjuder mycket storslagna siktlinjer söderut.

Det öppna och hävdade betes- och odlingslandskapen är en mycket viktig del i byns karaktär. Den kvarvarande odlingsmarken i söder uppvisar samma ungefärliga utbredning och karaktär som vid storskiftet år 1826, vilket är anmärkningsvärt.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Bynamnet Böle innefattar betydelserna boning, bostad och gård. I ortsnamn antas betydelsen ofta syfta mot nybygge eller odling, vilket sannolikt även gäller för Böle.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Böle.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I den södra delen av Böle finns ett fortfarande öppet och hävdat odlingslandskap som till sin karaktär och utbredning nära efterliknar odlingslandskapen som de är utritade på storskifteskartan från år 1826. I landskapet finns här många spår av det historiska jordbruket och markberedningen med exempelvis gärdesgårdar i sten och odlingsrösen. De trädridåer som delvis avgränsar olika odlingsmarker från varandra är dessutom utmärkta som impediment redan vid storskiftet. I den norra delen av byn utbreder sig ett storskaligt beteslandskap som med vissa avbrott fortsätter västerut ända till Fallsbjörkens fäbodar. Beteslandskapet har under närmare 100 år nyttjats av Leksands avels- och betesförening som bland annat har hästar på bete i området. Beteslandskapen avskiljs fortfarande från övrig mark av gärdesgårdar. De öppna och hävdade betes- och odlingslandskapen kring Böle är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför särskilt kulturvärde. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade, samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen bibehålls är mycket viktigt för byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Enbuskar, rösen och större stenar belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre odlingsrösen och gärdesgårdar av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  • Gärdesgårdar som avgränsar betesmark från övrig mark och bygator.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Böle har varit en blandby, en by där det både funnits bofast bybefolkning och fäbodar tillhörande en annan by. Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider. Fortfarande idag finns spår av fäbodväsendets utbredning i Böle. Kajgården på fastigheten Västberg 9:9 är exempelvis en av de bäst bevarade fäbodgårdarna i hela Leksand. Kvarvarande äldre fastighetsbeteckningar bland annat från byarna Noret, Västberg och Ullvi vittnar fortfarande om förhållandet mellan bolgårdar och fäbodgårdar. Utöver dessa byar hade Plintsberg och Hjortnäs fäbodar i Böle.

Värden/var varsam med:

  • Fastighetsbeteckningar som utgår från andra byar, eftersom dessa kan berätta om fäbodväsendets utbredning i byn historiskt.
  • Övergiven tomtmark och husgrunder där både fäbodgårdar och bolgårdar tidigare funnits.
  • Kajgården är i sin helhet omistlig för förståelsen av Leksandsbygdens komplexa fäbodväsende i äldre tider.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Böle är de nuvarande gårdarna glest placerade, dock i huvudsak längs den genomlöpande nord-sydliga byvägen. Så var även fallet vid tiden för storskiftet år 1826. Idag har emellertid flera av de dåvarande gårdarna försvunnit varvid den förut täta bykaraktären delvis gått om intet. Kvar finns emellertid flera husgrunder och tomtrester som kan vittna om den historiska byns utbredning. Lämningarna kan tillsammans med kvarvarande gårdar kan berätta om hur bebyggelsen utvecklats i samklang med odlingslandskapet och de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med gårdar placerade på impediment och i klungor i utkanten av betes- och odlingsmarkerna.
  • Spår av gamla gårdar i form av exempelvis husgrunder, fruktträd, källare och brunnar.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Böle utgörs byggnadsbeståndet på de äldre gårdarna uteslutande av välbevarade ålderdomliga timmerhus som på ett mycket tydligt vis återspeglar det äldre bondesamhällets timmerhuskultur med månghussystem. Förutom en mängd välbevarade ålderdomliga ekonomibyggnader finns fyra välbevarade äldre bostadshus i timmer i form av enkelstugor och en parstuga. Timmerhusen i Böle är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Särskilt utmärkande är Kajgården med parstuga, tröskloge, fäjs och foderbod samt avträde.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • De knuttimrade bostadshus som finns på fastigheterna Böle 3:4, Böle 1:5, Västberg 9:9 och Noret 2:27. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster med lunettform; befintliga dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak och stickspånstak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten. Välbevarade äldre interiörer med eventuella väggfasta snickerier, listverk, eldstäder, tapeter, spisar och spismurar, årtalsristningar, dörrar, handtag, beslag, tarrsängar, förlåtssängar, textilier och annat äldre kvarvarande möblemang. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.

I Böle finns två kringbyggda gårdar som återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i Övre Dalarnas äldre bondesamhälle. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda med fyrkantsform gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Böles kringbyggda gårdar är särskilt värdefulla eftersom de kan bistå med kunskap och förståelse om hur bebyggelsen i Leksands socken framträdde från åtminstone 1600-talet fram tills 1800-talets senare hälft. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen är dessutom miljöskapande och trivsam.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-28