Brändor

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Vy över Brändors fäbod från skogsvägen.
Vy över Brändors fäbod från skogsvägen. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Brändors fäbodställe utgörs av två mindre fäbodgårdar samt en senare byggd fritidsstuga. Brändor ligger djupt in i tätvuxen barrskog och nås via en lång skogsväg som förbinder fäbodstället med Västra Rönnäs i väst och Hackmora i öst.

Historik

Brändor är ett mycket litet fäbodställe i Rönnäs fjärding, norr om Rönnäsbyarna, i östra Leksands socken. Brändors fäbodar nämns första gången i fäbodinventeringen 1663–1664, där en ensam brukare från Rönnäs listas som aktiv. Fäbodstället har troligen som mest aldrig omfattat mer än två fäbodstugor, där de äldre källorna visar att marken brukades av bönder från Rönnäs. Det är ovisst när fäbodbruket avtog här, men det torde ha varit under det tidiga 1900-talet. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Brändors fäbodställe utgörs av två mindre fäbodgårdar samt en senare byggd fritidsstuga.

Brändor ligger djupt in i tätvuxen barrskog och nås via en lång skogsväg som förbinder fäbodstället med Västra Rönnäs i väst och Hackmora i öst. Bitvis är skogsvägen inte farbar med bil.

Det lilla fäbodstället omges i det närmast av tät barrskog, med enstaka mindre kalhyggen. En liten betes- eller åkeryta hålls fortfarande öppen strax åt nordväst.  

Fäbodarna omges av flera mossbevuxna odlingsrösen som vittnar om att inägorna en gång varit betydligt mer öppna än i dagsläget.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Inga av de två fäbodgårdarna är kringbyggda utan består av två byggnader varder. Ingen av dessa är vinkelställda som annars är brukligt.

Utöver fäbodgårdarna har det under 1900-talets andra hälft, troligen på 1970-talet, tillkommit en fritidsstuga strax norr om den västra fäbodgården.

Bebyggelsens huvuddrag

Samtliga äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader. Inga av fäbodbyggnaderna är målade utan består av naturligt grånat liggtimmer.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Vardera fäbodgård består av en mindre enkelstuga med skorsten samt en tillhörande ekonomibyggnad vardera. Den östra gården har en ängs- eller trösklada medan den västra gården har en längre ekonomilänga bestående av lada och ett mindre portlider med tillhörande små bodar.

Med undantag för några nya plåttak förefaller fäbodmiljön så gott som oförvanskad.

Byggnadsdetaljer och material

Samtliga äldre byggnader är ofärgade med naturligt grånade timmerväggar. Den nyare fritidsstugan är klädd i liggande brunmålad panel.

Två av takfallen på de äldre fäbodhusen är täckta med tvåkupigt lertegel medan ett tak täckts med korrugerad plåt. Till detta har stugan på den västra fäbodgården nyligen täckts med ett svartlackat plegeltak.

Den östra fäbodstugan har en enkel rörskorsten i metall medan den västra stugans skorsten murats med små gjutna slaggblock. Murade skorstenar i slaggsten är ovanliga i Dalarna, där bara en handfull exemplar är kända sedan tidigare. Slaggblocken i Brändor förefaller vara av kopparslagg och sett till att de små dimensionerna kan man förutsätta att de är tidiga, troligen tillverkade på 1800-talets första hälft. Troligen är slaggblocken gjutna antingen vid Åls eller Sågmyras kopparhyttor, som båda var aktiva under det tidiga 1800-talet.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Den östra stugan har vitfärgade spröjsar medan den västra stugan har fönster med både vita och rödfärgade spröjsar.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Den östra stugan har vitmålade foder medan den västra stugans foder är ofärgade och naturligt grånade.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Namnet Brändor syftar till »skogstrakt där elden gått fram; svedjeland«.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Brändor.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården. På så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.
Brändor omnämns på 1600-talet som en ren fäbod vilket den verkar ha varit ända in på 1900-talet. Detta innebär att Brändor enbart brukades under delar av året varvid inga av byggnaderna varit bofasta som året runt boende. Idag brukas fäbodarna främst som sommarnöjen eller fritidshus.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Brändor varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Brändor är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand.
Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Brändor ses samtliga fäbodbyggnader besitta mycket höga kulturhistoriska värden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus.
  • Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä-, plåt- eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

Sidan uppdaterad: 2021-05-07