Brömsbodarna

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Vy från skogsvägen med blick över Laknäs 17:1.
Vy från skogsvägen med blick över Laknäs 17:1. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Brömsbodarna består av en liten klunga fäbodar som nås över en mindre skogsväg. Området är rikt på lämningar från bland annat äldre fäbodgårdar som idag är övergivna.

Historik

Brömsbodarna är ett fäbodställe i Rönnäs fjärding i östra delen av Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av de två byarna Tällberg och Laknäs. Det äldsta belägget för Brömsbodarna skulle kunna härstamma från fäbodinventeringen 1663-1664, men då platsen inte nämns vid namn är detta inte helt säkert. Vid storskiftet på 1820-talet listas dock 19 stugor på platsen, där samtliga omnämns ha tillhörande åkerjordar i omgivningen. Sista slåttern slogs enligt uppgifter 1912, medan den sista fäbodvistelsen var 1920. Av de 19 stugor som omnämns vid storskiftet på 1820-talet återfanns enbart sex stycken på 1970-talet. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Brömsbodarna består av en liten klunga fäbodar som nås över en mindre skogsväg. Vägen avviker från riksväg 69 i höjd med sjön Axen på öster sida. De närmsta byarna är Risholn rakt västerut samt Sörskog som ligger längre åt nordöst.

Fäbodstället liger på envästsluttning strax väster om Storberget, som mäter över 444 meter över havet. Väster om Brömsbodarna, över den kuperade skogsmarken, ligger sjön Axen.

Fäbodstället är beläget på öppen och stenig mark i flackt sluttningsläge som omgärdas av skog. Området är rikt på lämningar från bland annat äldre fäbodgårdar som idag är övergivna. Där finns även rik växtlighet i form av exempelvis enbuskar och lövträd så som björk, rönn och sälg. Marken genombryts av små och stora stenblock som ofta är täckta med lavar och mossor.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Brömsbodarna har inga helt kringbyggda gårdar bevarade, utan fäbodgårdarna består i hög grad av vinkelställda byggnader kring ett öppet tun. Museets inventering av samma miljö på 1970-talet vittnar om att flera ekonomibyggnader vid den tiden hade rivits eller flyttats, varvid det historiskt lär ha förekommit flera kringbyggda gårdar på fäbodområdet.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Vid sidan av själva fäbodstugorna, som vanligen är enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten, finns ett flertal olika ekonomibyggnader, också de i timmer.

De flesta fäbodgårdar har förblivit till synes orörda under 1900-talet, men fäbodgården på fastighet Laknäs 17:1 har under senare tid försetts med en mindre friggebodsbyggnad i grånat liggtimmer.

Byggnadsdetaljer och material

Samtliga av de äldre byggnaderna är ofärgade med naturligt grånade timmerväggar. Knutkedjor och vindskivor är inte sällan färgade faluröda.

Taken är i regel täckta med tvåkupigt lertegel eller korrugerad plåt. Nyligen har även åtminstone en byggnad försetts med ett terrakottafärgat plegeltak.

Skorstenar är i lertegel.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Fönsterfodren kan vara ofärgade eller faluröda.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Farstukvistar förekommer inte på fäbodens äldre byggnader. Ytterdörrarna skyddas i regel av ett kort utstickande parti av huvudbyggnadens takfall, oftast inte mer än en eller två takpannor djupt.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Brömsbodarna.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars syfte huvudskligen var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Brömsbodarnas fäbodar kan med all sannolikhet beläggas till åtminstone 1600-talet, dock utan helt säkra uppgifter. Vid storskiftet på 1820-talet fanns här 19 aktiva fäbodbrukare med samma antal stugor. Idag återfinns bara en bråkdel av dessa och mycket av den mark som en gång tagits i anspråk för bete har vuxit igen.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Brömsbodarna varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta den och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Brömsbodarna är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1920 särskilt kulturvärde. Detta år är valt utifrån att det var nu som fäbodverksamheten upphörde på Brömsbodarna.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1920. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Brömsbodarna har samtliga fastigheter mycket höga bevarandevärden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1920. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

Flera av fäbodgårdarna i Brömsbodarna har sannolikt varit kringbyggda, även om bara spillror av detta är bevarat idag. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. I Brömsbodarna är vinkelställda byggnader dominerande, oftast placerade i en L-form. Dessa gårdar har tidigare med hög sannolikhet varit kringbyggda på fler sidor.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-28