Busmor

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bostadshus på den större gården Helgbo.
Bostadshus på den större gården Helgbo. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Den lilla byn ligger nära intill en större bilväg som sammanlänkar Sågmyra i nordöst med Insjön i väst. Trots närhet till bilvägen ligger Busmor i skyddat och väl dolt läge.

Historik

Busmor är en liten blandby i Åls socken. Vid fäbodinventeringen 1663-64 upptecknades Busmor som fäbodställe, men sannolikt under 1700-talet fick platsen även bofast befolkning och platsen fick karaktär av en blandby. Fäbodgårdarna i byn nyttjades historiskt av brukare från Ål-Kilen. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Åls kommun, till vilken byn förut hörde, i Leksands kommun. Omkring år 1750 påbörjades gruvbrytning vid Digerbergsgruvorna söder om Busmor. Gruvorna bröts av bruken i Dalfors och Voxna, dit malmen fördes vintertid med foror. Gruvorna övergavs emellertid redan i slutet av 1700-talet.

Landskap och placering

Busmor består av sex äldre gårdar som ligger förhållandevis centrerat kring en skogsväg som mitt i byn delar av sig i två avgreningar.

Den lilla byn ligger nära intill en större bilväg som sammanlänkar Sågmyra i nordöst med Insjön i väst. Trots närhet till bilvägen ligger Busmor i skyddat och väl dolt läge. Närmaste by är Rexbo som återfinns en och en halv kilometer österut.

Byn ligger på flack mark omgiven av täta blandskogar i alla väderstreck. Norrut återfinns Tvärstupberget som till stor del är täckt av skog, medan skogsmarkerna söderut utgörs av myrmarker som bildats mellan sjöarna Gryssen och Stora Rexsjön.

Närmast gårdarna återfinns även en större koncentration av lövträd, främst björk, rönn och sälg. Bebyggelsen har historiskt omgärdats av stora öppna fält, antingen bestående av betesmarker eller odlad jord. Idag har många av dessa inägor vuxit igen, men där enstaka oregelbundna åkerlappar fortfarande hålls öppna både norr och söder om byn.

Förutom spår efter flera äldre fäbodgårdar finns intill byn även lämningar efter en gammal järnbearbetningsplats med blästbruk.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Av Busmors sex större gårdar är fem av dem kringbyggda på tre sidor eller flera. Däremot finns ingen gård som är helt och hållet fyrkantsbyggd.

Den första gården man möter när man kommer söderifrån består utav en förlängd parstuga, möjligtvis en trerumsstuga, samt en större ladugårdsbyggnad som ställts i samma väderstreck bredvid denna.

Utöver de äldre gårdarna förekommer ett fåtal nyare fritidsstugor på området. Dessa är i regel uppförda som modernistiska timervillor i en våning med naturligt grånade fasader.

Bebyggelsens huvuddrag

Merparten av de äldre byggnader i byn är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än två våningar. Ekonomibyggnaderna är i regel uppförda i en våning samt att fäbodbyggnaderna aldrig är högre än en våning.

Bostadshusen är vanligen enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, också de i timmer. I byn finns även två större bostadshus båda troligen tillkomna under 1800-talet. Den ena är en långsmal stuga i två våningar, möjligen en framkammarstuga, medan den andra är en traditionell salsbyggnad.

Med undantag för att enstaka stugor fått nya fönsterbågar under det sena 1900-talet ses inga senare stora ändringar på de gamla byggnaderna. Ett fåtal fritidshus har under det sena 1900-talet byggts på området, där en naturligt grånad timmerstuga uppförts i nära anslutning till den gamla bebyggelsen.

Byggnadsdetaljer och material

Merparten av de äldre byggnaderna är ofärgade med naturligt grånade timmerväggar. Undantagen är den första gård man möter från söder, där den stora gårdsbyggnaden med tillhörande ladugård färgats röda. Likaså är salsbyggnaden som återfinns i byklungans nordvästra del rödfärgad.

Taken på de äldre byggnaderna är huvudsakligen täckta med tvåkupigt lertegel men där ett stort antal plåttak förekommer. Vissa stugor och ekonomibyggnader har skärmtak över ytterdörrarna, medan det stora bostadshuset på den södra gården har en panelad farstubyggnad med tegelklätt sadeltak. Byns enda salsbyggnad har en öppen farstukvist med stort plåtklätt tak som bärs upp av trästolpar.

Skorstenar är i lertegel, där flera kompletterats med enkla huvar i plåt.
Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Enstaka stugor har under 1900-talet försetts med små blyspröjsade fönster.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Foder är huvudsakligen omålade med naturligt grånat virke. Undantaget är den rödfärgade gården där foder och vindskivor målats vita. Bland de nyare fritidshusen förekommer foder och spröjsar i blågrått. Även ett äldre omålat härbre har fått foder i samma blågråa kulör.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Platsnamnets förled anspelar sannolikt mot sjön Busen som är belägen strax norr om byn. Efterleden betyder »tät (gran)skog på fuktig mark«.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Busmor.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Ål finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården. På så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Ål i äldre tider.

Busmor nämns som en ren fäbod vid fäbodinventeringen 1663–1664, där ett ensamt hushåll från Kilen listas som aktivt. 1750 öppnades tre nya gruvor i Digerberget strax söder om Busmor, något som kan varit en bidragande faktor till att fäboden drog till sig bofasta hushåll. I husförhörslängden 1762 finns fyra bofasta personer i Busmor, för att 1798 ha expanderat till inte mindre än 13 hushåll. Under 1800-talet tycks dock befolkningsmängden avta och år 1900 fanns på platsen åter igen enbart två bofasta gårdar. Hembygdsvårdaren Karl-Erik Forsslund noterade vid sitt besök på 1920-talet att Busmor då bestod av två fasta gårdar och tre fäbodar. Busmor har således allt sedan 1700-talet kunnat betraktas som en blandby.

Det är oklart när det traditionella fäbodbruket upphörde i Busmor men det torde ha inträffat någon gång efter 1920-talet.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Busmor varit en blandby, där fäbodställena historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta den och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Ål och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Åls byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Busmor är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Ål. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1930 särskilt kulturvärde. Detta år är valt utifrån att perioden dessförinnan starkast förmedlar ett traditionellt jord- och fäbodbruk. Det är även perioden innan man på platsen började uppföra fritidshus. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Åls bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga knuttimrade bostadsbyggnader uppförda innan 1930. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Busmor ses samtliga av de större gårdarna, samt alla fäbodgårdar, besitta mycket höga kulturhistoriska värden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä-, plåt- eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.

Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

Fem av Busmors sex gårdar kan idag ses som kringbyggda, där ingen av dem är helt kringbyggd på fyra sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Busmor utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmöntser är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-28