Edshult

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Övermo gård
Manbyggnaden på Övermo gård, en ovanligt stor byggnad i Leksandsbygden. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Edshult är beläget mellan Åkerö i väster och Övermo i öster. Området avskiljs från Åkerö av Insjövägen, och från Övermo av järnvägen mellan Insjön och Leksand samt Riksväg 70.

Historik

Edshult ligger i Härads fjärding i Leksands socken. Området innefattade historiskt endast tre gårdar och i övrigt vidsträckt öppen odlingsmark i riktning mot Övermo. Sedan 1970-talet är merparten av den gamla odlingsmarken bebyggd med bostadshus av olika slag, samt ett större äldreboende. Edshult ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Edshult är beläget mellan Åkerö i väster och Övermo i öster. Området avskiljs från Åkerö av Insjövägen, och från Övermo av järnvägen mellan Insjön och Leksand samt Riksväg 70.

Området är beläget på en flack norrsluttning som övergår i skarp sluttning mot Österdalälven. På andra sidan älven finns Leksands-Noret.

Äldre gårdar

Edshult var tidigare bebyggt med endast tre gårdar, Övermo gård (Ros´ns) i norr (Edshult 1:108), Edshult i mitten (Edshult 1:1) och Korsnäsgården i söder (Edshult 1:112). Övermo gård uppfördes av kronofogden Samuel Hartzell 1805 och kom senare att ägas av familjen Ros, därav det alternativa namnet. Edshult, som gett namn till området, uppfördes under 1700-talets senare hälft av makarna Erik Samuel Edman och Christina Catharina Hult. Gårdsnamnet antas vara en sammanslagning av parets efternamn. Även Edshult kom senare att ägas av familjen Ros. Korsnäsgården har anor från åtminstone slutet av 1700-talet, då notarien Jean Arndt Cornéer och Eva Sophia Bergius bodde på platsen. På 1870-talet uppköptes gården av Dalelfvarnes Strömbyggnads AB, ett bolag anknutet till Dalelfvarnes flottningsförening, där Stora Kopparbergs Bergslags AB och Korsnäsbolaget var stora delägare. Därefter nyttjades gården länge som bostad till flottningschefer och flottningschefer och -inspektörer, varefter fastigheten i början av 1940-talet övergick helt i Korsnäsbolagets ägo. Detta efter Dalelfvarnes Strömbyggnads AB upplösts 1935.

Samtliga tre äldre gårdar i Edshult är uppförda i en karaktär som skiljer sig starkt mot den gängse äldre bebyggelsekaraktären i Leksand, och för den delen - Övre Dalarna. Särskilt Övermo gård är som anläggning unik i Leksand, både till sin storlek och karaktär.

Övermo gård är en stor anläggning bestående av en mangård och en fägård som ligger åtskilda från varandra geografiskt. Mangården är uppbyggd kring ett stort reveterat bostadshus i två- och en halv våning i söder samt två flygelbyggnader mot Övermovägen i norr. I sydöst finns ett ovanligt stort härbre. På andra sidan Övermovägen och lätt förskjutet mot nordöst finns några kvarvarande byggnader tillhörande anläggningens fägård. Längs Övermovägen i norr och Soldatvägen i öster finns spår av äldre lönnalléer som är och har varit en viktig beståndsdel i den påkostade gårdens arkitektoniska helhet och karaktär. Även den kvarvarande öppna odlingsmark som utbreder sig norr om Övermovägen är och har varit en viktig beståndsdel i gårdens karaktär. Manbyggnaden och flyglarna på Övermo gård är uppförda i liggtimmerkonstruktion, men har reveterats och avfärgats ljust gula. Manbyggnaden har ett karaktäristiskt valmat tak som kröns av två tegelskorstenar. Taket är än idag täckt med stavspån, vilket är anmärkningsvärt. Mot norr finns en omfattande och karaktäristisk farstukvist/veranda i två våningar med lövsågade detaljer.

De kvarvarande äldre ekonomibyggnaderna utgörs dels av ett par ovanligt stora trösklogar och ett fähus med bottenvåning i gjutmur i vinkel öster om dessa. Byggnaden är uppförd kring 1850 och är ett exempel på ett ovanligt stort uthus i Leksand. Odlingsmarken intill den gamla fägården, Färjeåkern, har nyligen till stor del bebyggts med flerbostadshus.

Edshult är beläget på en långsmal tomt strax sydväst om Övermo gård. Anläggningen består av en mangård med ett större bostadshus av salsbyggnadstyp i en våning med valmat tak som flankeras av två flygelbyggnader samt ett par härbren i söder. Mangården är omgärdad av en häck med öppning mot Insjövägen i väster. Från ingången, som är försedd med grindar i smidesjärn på granitstolpar, löper en lönnallé med grusad väg österut i axel med ingången till huvudbyggnaden. Vid sidan av denna huvudanfart nås gårdstunet även från en tillfartsväg i norr. Mellan husen finns en rund grusplan med en rund fontän i mitten.  Någon intakt fägård finns inte kvar i omgivningen. Den ljusgula reveterade manbyggnaden på Edshult moderniserades kraftigt kring 1900-talets mitt med bland annat nya fönster och ett sparsmakat klassicistiskt entréparti med tempelgavel, kolonner och ytterdörrar i ädelträ och glas. Även flygelbyggnaderna tycks ha moderniserats vid samma tillfälle.

Av Korsnäsgården återstår två flygelbyggnader från 1700-talet söder om Kaptensvägen. Båda byggnaderna har genomgått ombyggnader bland annat i form av tilläggsisolering, panelbyte och fönsterbyten och har därigenom mist sin ålderdomliga karaktär.
Småhusbebyggelse:

De södra och östra delarna av Edshult är bebyggda med olika varianter av bostadsbyggnader uppförda i huvudsak under 1970-talet.

Längs Soldatvägen, Rotevägen och delvis även Trumslagarvägen finns enhetliga faluröda parhus som uppfördes som provisoriska bostäder för äldre år 1972. Parhus förekommer även mellan Nordstjärnans väg och Flottistens väg. De senare är sannolikt uppförda senare och framträder utformade i en stil som anknyter till Leksandsbygdens äldre byggnadskultur, med flacka sadeltak, faluröd locklistpanel, spröjsade fönster och farstukvistar med svarvade hörnstolpar. Byggnaderna är också placerade med större variationsrikedom än de förutnämnda parhusen från 1972.

I de södra och östra delarna av området finns en mångfald av småhus. De flesta med sadeltak med betongtegeltäckning samt fasader av faluröd lockpanel alternativt kalksandsten – eller kombinationer av de båda. Välbevarade hus har ofta ytterdörrar i ek.

Det förekommer även betsade furudörrar. Bland småhusbebyggelsen finns, beträffande husens utformning och placering på tomten, både enhetliga och variationsrika stråk. Om husen är enhetligt utformade eller inte beror sannolikt på vilket entreprenadmodell som nyttjats då byggnaderna uppförts. Stråk med kataloghus tenderar exempelvis till att vara mer mångformiga, eftersom ett och samma företag kunde tillhandahålla en mångfald av olika hustyper samtidigt. Det förekommer även delområden där alla byggnader är ritade av ett ritkontor och senare även uppförda av en entreprenör. Sådana områden är oftast mer enhetliga till sin karaktär. Kring Neptuns väg samt väster om Pipblåsarvägen finns exempelvis mycket enhetliga småhus som byggdes 1973 av Byggnadsingenjör Nils Skoglund AB. Husen är alla långsmala med sadeltak och inklädda med faluröd locklistpanel.

Alla byggnader har förutom en gemensam form och fasadutformning även karaktäristiska fönsteromfattningar av ett slag som förekommer på åtminstone två äldre byggnader i närområdet: Leksands järnvägsstation och Rutebo keramik i Källberget. Byggnaderna liknar de faluröda flerbostadshus som uppfördes bland annat i kvarteret Grewesmühl i Leksands-Noret under 1970-talet och är formgivna av Benny Agnas ritkontor, som även utformade den faluröda bebyggelsen i ovannämnda kvarter.

Längs Prins August väg och Tomtens väg i söder finns egnahemsbebyggelse ursprungligen tillhörande Övermo by. Byggnaderna i området är i huvudsak uppförda under 1940-, 1950- och 1960-talen och många byggnader har enkel grundform med sadeltak som täcks av rött tegel och ljusa putsade fasader.

Småhusbebyggelsen i Edshult är till viss del trafikdifferentierad, vilket är tidstypiskt för småhusområden tillkomna under 1970-talet. Trafikdifferentiering, att skilja olika trafikslag från varandra i den fysiska miljön, var en mycket framträdande del av dåtidens fysiska planering. Bebyggelseenheterna kring Näckens-, Flottistens- och Nordstjärnans väg är exempelvis belägna kring säck- och stickgator som är frånknoppade alla eventuella genomfartsleder, vilket förhindrar onödig och tung biltrafik vid bostäderna.

Småhus uppfört av Byggnadsingenjör Nils Skoglunds AB 1973. Byggnaden är sannolikt ritad av Benny Agnas ritkontor, något som de karaktäristiska fönsteromfattningarna kan förtälja.

Småhus uppfört av Byggnadsingenjör Nils Skoglunds AB 1973. Byggnaden är sannolikt ritad av Benny Agnas ritkontor, något som de karaktäristiska fönsteromfattningarna kan förtälja. Foto: Kristoffer Ärnbäck

Invid vissa småhus finns fortfarande villaträdgårdar i tidstypisk 1970-talsstil, med bland annat asfalterade garageuppfarter, gångstigar belagda med röda sandstensplattor, barrträd och tujor, måbärshäckar, gärdesgårdar och rotvirkesstolpar, stora öppna gräsmattor, buskage mot tomtens utkanter och hårdgjorda uteplatser som upplöser gränsen mellan inne och ute.

Övrigt

I nordöst, norr om Övermovägen och intill järnvägen finns ett fiskeri samt även ett före detta tvätteri uppfört i tegel av Övermo tvättstugeförening 1943.

I väster, mellan Edshultsvägen, Kaptensvägen och Insjövägen finns ett äldreboende i 1-3 våningar. Väster om servicehuset finns ett antal flerbostadshus i två våningar uppförda kring 1990.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Flera av gatunamnen i Edshult har namn som är anknutna till fartygstrafik och flottning i Österdalälven och över Siljan. Korsnäsgården ägdes länge av Dalarnas flottningsförening, vilket är bakgrunden till de flottnings- och båtanknutna gatunamnen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Edshult, Färjåkern, Ålns backar (Färjbacken), Övermo gård, Ros´ns och Korsnäsgården.
  • Fartygs- och flottningsanknutna namn: Nordstjärnans väg, Flottistens väg, Näckens väg, Präktigs väg, Rans väg och Neptuns väg.

Landskapet kring södra och västra Österviken och Österdalälvens utlopp ur Siljan är en unik kulturmiljö sammansatt av såväl landskap som bebyggelse. Sandstränderna och sandjordsplatån mellan Österviken och Källberget i söder samt Käringberget i norr berättar både historien om Siljans tillkomst, om odlingens uppkomst i bygden och historien bakom namnet Leksand. Ovan stränderna löper ett pärlband av gyttriga, komplexa och täta bymiljöer med mängder av små faluröda timmerhus som byggdes av de bönder som först brukade jorden. Denna, Leksands centralbygd, beboddes historiskt av småbrukare på kringbyggda gårdar som konstituerades av små avlånga timmerhus i högst två våningar. Den lågmälda bebyggelsen och de markerade byklungorna bildar än idag tillsammans med det säregna landskapet och de kvarvarande odlingsmarkerna, som var en förutsättning för livet på platsen lika mycket som husen, en alldeles egen karaktär som utmärker bygden även nationellt och internationellt. Till skillnad från i många andra delar av Sverige har 1900-talets tätortsutveckling med flerbostadshus, serviceinrättningar, offentliga byggnader i Noret samt enfamiljshus i anslutning till andra äldre byar inte nämnvärt påverkat läsbarheten i det historiska landskapet. Tack vare en strategisk lokalisering av nytillkommande bebyggelse har dessutom de äldre bondbyarna bibehållits som ett mycket framträdande skikt i kulturlandskapet. Att landskapets läsbarhet vidmakthållits är mycket tack vare en stor medvetenhet kring platsens värden och en vilja till att genomföra långtgående anpassningar till det kulturhistoriskt synnerligen värdefulla landskapet i frågor beträffande höjd, form och skala vid all nybyggnation. Bland småhus tillkomna under 1900-talet finns dessutom en betydande andel timmervillor samt byggnader med faluröd träfasad.

Edshult som en del av kulturlandskapet

Edshult omfattade fram tills 1970-talets början endast tre gårdar, som var ovanligt stora i förhållande till övrig bebyggelse i Leksand. Gårdarna, som beskrivs nedan, hade omfattande tillhörande jordbruksmarker, bland de största sammanhängande i hela Leksand under det tidiga 1800-talet. Från och med 1970-talets början uppfördes ny bebyggelse i form av ett ålderdomshem med parhus, samt flera kvarter med småhus på merparten av den odlingsmark som förut tillhörde dessa gårdar. Dessa nytillskott kom dock så gott som uteslutande att anpassas till det mycket värdefulla kulturlandskapet vid Österdalälvens utlopp ur Siljan beträffande skala och byggnadshöjd, samt i flera fall även beträffande färgsättning och detaljutformning. Det särskilda boendet Edshultsgården omfattar emellertid en del från sent 1900-tal som är i tre våningar.

Även om Edshult inte varit en av de typiska dalälvsbyarna har platsen historisk betydelse. Två av de storgårdar som fanns i området (Edshult och Övermo gård) finns ännu bevarade, dock endast med en bråkdel av sina ursprungliga jordbruksmarker. Den konsekvent återhållsamma skalan och byggnadshöjden om högst två våningar beträffande all nytillkommen bebyggelse (utom Edshultsgården) kan dessutom på ett tydligt vis berätta om hur man vid nybyggnad förhållit sig till det värdefulla kulturlandskapet kring Österdalälvens utlopp ur Siljan historiskt. Tack vare den återhållsamma skalan och byggnadshöjden inverkar inte den sena 1900-talsbebyggelsen negativt på den kulturhistoriska läsbarheten beträffande de omgivande mycket värdefulla kulturlandskapen med bondbyar beträffande exempelvis Västanvik, Karlsarvet, Åkerö, Övermo, Tibble och Lycka.

Värden/var varsam med:

  • Landskapsbilden som den beskrivs ovan bedöms ha mycket höga kulturvärden och utgör en omistlig beståndsdel i Leksandsbygdens karaktär. Värdebärande är:
  • Bebyggelsens småskaliga karaktär i täta klungor samlade intill odlings­landskapet, där gyttret av små kringbyggda gårdar med lång­smala faluröda timmerbyggnader och, beträffande Edshult, senare väl anpassade, lågmälda tillskott av småhus skapar kärnan i Leksandsbygden.
  • Den sammanhållna byggnadshöjden och skalan om högst två hela våningar beträffande såväl äldre som nyare tillkommen bebyggelse.
  • De rika kulturlandskapen med öppen och hävdad odlingsmark på sandjordarna nära Österdalälven och Siljan. De hävdade odlingslandskapen mot Österviken har varit en förutsättning för bebyggelseutvecklingen på platsen historiskt. Till skillnad från i andra delar av Sverige, där byarna i samband med laga skifte ofta splittrades och hamnade på gammal odlingsmark, har den täta bebyggelsen i byarna vidmakthållit en tydlig gräns mot de sammanhängande områdena med fortfarande hävdad odlingsmark som finns mot Österdalälven och Österviken. Odlingsmarken åtskiljer även olika bydelar och klungor. I Edshult bedöms kvarvarande öppna och obebyggda delar av Färjåkern, liksom kvarvarande öppna och obebyggda landskapsavsnitt som avskiljer Edshult från Övermo i väster vara värdebärande.
  • Det homogena men ändå mångformiga pärlband av bondbyar som löper längs med Österviken- och Österdalälvens stränder och de obrutna utsikterna mot Österdalälvens utlopp ur Siljan samt de blånande berg som omger platsen.

I Edshult fanns tre för Leksand ovanligt stora och påkostade gårdar som uppfördes under 1700-talets senare hälft (Edshult och Korsnäsgården) samt 1805 (Övermo gård). Gårdsanläggningarna med sina åtskilda man- och fägårdar, alléplanteringar och stora manbyggnader var ett unikum i den annars homogena småbrukarbygd som Leksand utgjorde i äldre tider. Av de tre anläggningarna är Övermo gård den som idag är bäst bevarad. Här finns såväl bostadshus som flyglar kvar, samt delar av den fägård som låg på andra sidan Övermovägen norrut. Norrut finns även öppna ytor på den tidigare Färjeåkern som var en del av gårdens jordbruksegendom. Byggnaderna på mangården har totalrenoverats under 1970-talet senare hälft men på ett varsamt vis. Byggnaderna på fägården har nyligen genomgått en renovering. Edshult saknar idag fägård och mangården genomgick en omfattande renovering under 1940-talet, med bland annat fönster- och dörrbyten. Av Korsnäsgården återstår idag endast två helt ombyggda flyglar på den gamla mangården.

Det är inte möjligt att erbjuda något entydigt svar till varför de tre gårdarna i Edshult kunde växa sig så stora och omfattande. En avgörande faktor var emellertid tillgången på för Leksandsbygden ovanligt omfattande och sammanhängande jordegendom: bland annat i form av inägomark mellan nuvarande Insjövägen och Övermo by, den mark som sedan 1970-talet är bebyggd med småhus och kallas Edshult. Även den stora och rika Färjeåkern intill Österdalälven i norr tycks vid storskiftet på 1820-talet utgjort en enda stor jordbruksenhet som satt samman med Övermo gård.

En annan bakgrund till gårdarnas tillblivelse kan vara de möjligheter som erbjöds driftiga personer att etablera förindustriella verksamheter i Leksandsbygden. Här fanns god tillgång på arbetskraft och många var dessutom vana vid att arbeta med bisysslor vid sidan av jordbruket. Vidare förde staten en merkantilistisk politik där inhemsk produktion och handel premierades. I mitten av 1700-talet etablerade Anders Munktell ett bomullsväveri i närheten av Korsnäsgården. Det blev upprinnelsen till en betydande produktion av bomullstyger i Leksands socken. Produktionen sköttes via ett så kallat förlagssystem – alltså hemproduktion, där ett stort antal hushåll i Leksandsbygden involverades för att spinna bomullsgarner hemma på gården. Verksamheten vid »Leksands bomullsfabrique« övertogs senare av Jean Arndt Cornéer som uppförde Korsnäsgården och upprätthölls in på 1820-talet. Även inom familjen Ros, som under 1800-talet ägde både Övermo gård och Edshult, förekom liknande verksamheter.

Kvarvarande byggnader tillsammans med planteringar, alléer och andra strukturer tillhörande de tre gårdarna i Edshult har höga kulturvärden eftersom de kan berätta en speciell och annorlunda berättelse om Leksandsbygden under 1700-talets senare hälft och 1800-talet. Jämfört med övrig bebyggelse från samma tidsperiod framträder hela anläggningen med allt från jordbruks­mark till byggnader avvikande, men tillblivelsen hade inte varit möjlig utan de speciella förutsättningar som det dåvarande svenska ekonomiska politiken tillsammans med platsen och bygden kunde erbjuda. Värdet förstärks av att byggnaderna är ovanliga i såväl Leksand som Övre Dalarna.

Öster om Färjbacken ligger Färjeåkern, som historiskt varit en stor öppen plats med sammanhängande odlingsmark. Inägan var bland de största i hela Leksand när storskifteskartan ritades åren 1819-1825. Förutom den lilla del som idag kvarstår mellan Färjeåkern och de nybyggda flerbostadshus som finns öster om Övermo gård, sträckte sig den öppna odlingsmarken förbi och långt väster om den nuvarande rondellen vid brofästet, ända bort till Åkerö by. Kvarvarande delar av Färjeåkern bedöms ha mycket höga kulturvärden som en beståndsdel i de sammanhängande odlingslandskapen nära Österdalälven och Siljan. Marken är dessutom en avgörande faktor för avläsbarheten och den historiska förståelsen beträffande Övermo gård, dess historia och framväxt, vilket förstärker värdet, men i avseende på gården och marken som en sammanhörande enhet. En möjlig tolkning till Färjeåkerns namn är att den på något vis sammanhängt med färjeläget vid Österdalälven.

Värden/var varsam med:

  • Samtliga byggnader, tomtstrukturer, träd och anläggningsdetaljer tillhörande Övermo gård och Edshult i sin helhet. Timmerstommar tillhörande flygelbyggnaderna på Korsnäsgården.
  • Manbyggnaderna och flyglarna på Övermo gård och Edshult till byggnadernas fasadkomposition, utformning beträffande färgsättning och fasadmaterial, takform och takmaterial, skorstenar, stomme, volym och form. Trots att båda byggnaderna genomgått renoveringar bedöms befintliga detaljer i form av verandor, farstukvistar, trappor, ytterdörrar och spröjsade träfönster ha höga kulturvärden.
  • Välbevarade äldre interiörer på Övermo gård och Edshult.
  • Samtliga äldre ekonomibyggnader i sin helhet, samtliga sådana byggnader är ovanligt stora och påkostade. Fähuset på Övermo gård från tiden kring 1850 uppfört i gjutmursteknik är exempelvis det största i sitt slag i Leksand, trots att byggnadstekniken var en specialkunskap i bygden och det finns dokumenterat att liknande byggnader uppfördes av Leksandskarlar i andra omgivande landskap samt i mindre storlekar på gårdar runt om i bygden. Även de timrade härbren och trösklador som finns bevarade är imponerande till sin storlek.
  • Trädgårdsanläggningar och detaljer så som lövträd, alléer, grusgångar, grindar, granitstolpar, fontäner, häckar och staket tillhörande Övermo gård och Edshult.
  • Kvarvarande öppna och ej bebyggda delar av före detta Färjeåkern och kring Färjbacken. Av markavsnittet som avses ej är bebyggt är värdebärande.

Den svenska efterkrigstiden (1945–1980) präglas av mer eller mindre oavbruten ekonomisk tillväxt. Rationalitet eftersträvades såväl socialt som ekonomiskt, något som i hög grad påverkade den svenska byggnadskulturen. Motorn i tillväxten var den omfattande och arbetskraftskrävande industrisektorn, och i takt med att den expanderade kunde färre arbeta med hantverksmässigt byggande. Det var bland annat mot bakgrund av detta som byggsektorn utvecklade nya, mindre arbetskraftskrävande metoder för byggande. Ett populärt sätt att effektivisera byggbranschen var genom att prefabricera rationella byggelement och skapa monteringsfärdiga kataloghus, vilka tillhandahölls av husfabriker runt om i landet. Som en konsekvens av det mer rationella byggandet blev också byggnadskulturen mer likriktad över hela landet. Till en början var de flesta sådana hus i modernistisk stil, men mot 1970-talets senare hälft lyftes röster för mer lågmälda och historiskt förankrade kataloghus. Vissa lyhörda husfabriker gav gehör och började bland annat tillverka kataloghus med sadeltak och röda träfasader. Eftersom husfabrikernas marknad var hela landet ledde detta dock sällan till att byggnadsskicket återgick till att vara lokalt anpassat. Snarare kunde villatyper som passat bra i södra Sverige även dyka upp i Norrland, och vice versa.

I Leksand fanns redan tidigt en vilja att tillvarata bygdens lokala karaktär och särprägel även inför de förändringsprocesser som förestod den moderna epoken 1930–1980. Platsen skulle utvecklas, men inte på bekostnad av de unika värden som fanns i exempelvis de gamla byarna och det särpräglade landskapet vid Siljans utlopp i Österdalälven.

Tankesättet, som implementerades av starka kulturpersonligheter så som Knis Karl Aronsson och tjänstemän så som distriktsarkitekten Erik Wåhlin, och som hade stark förankring bland politiker, företag och allmänhet föranledde bland annat att en stor andel av den bebyggelse som uppfördes i Leksand från och med tiden kring 1900-talets mitt anpassades till bygden genom exempelvis skala och placering i förhållande till landskapet. Det förekom även att olika byggnader till sitt utseende anpassades till Leksandsbygdens traditionella byggnadskultur. Bland annat uppfördes många byggnader med fasader i trä som målades falurött.

1965 uppköptes egendomen Övermo gård tillsammans med all inägomark tillhörande Edshult och Korsnäsgården av Leksands kommun. Under nästkommande 15 år uppfördes omfattande småhus- och parhusbebyggelse på den gamla åkermarken i öster. Det var även under en period tänkt att Övermo gård skulle rivas till förmån för småhusbebyggelse. De första husen som färdigställdes (1972) var de symmetriskt utplacerade parhus som finns belägna längs Soldatvägen, Rotevägen och delvis även Trumslagarvägen. Byggnaderna uppfördes som »temporära åldringsbostäder« och var alltså redan från början betraktade som provisoriska. Byggnaderna uppfördes efter ritningar av Leksands kommuns byggnadskontor och huvudentreprenör var Börjes Byggnads AB i Rättvik. Tanken var att byggnaderna skulle passa in i Leksandsbygden och utformades medvetet i en lågmäld stil, med faluröd fasad och långsmal grundform. Just rödfärgen valdes för att helhetsintrycket skulle påminna om en typisk »dalaby«. Lika så installerades ursprungligen specialinredning i form av leksandsdörrar och träpanelade tak för att ge lokal anknytning. Byggnaderna efterföljdes av i ännu högre grad lokalt anpassad parhusbebyggelse mellan Flottistens väg och Nordstjärnans väg.

Även delar av den senare tillkommen småhusbebyggelsen, särskilt de faluröda trähus som finns belägna väster om Pipblåsarvägen samt kring Neptuns väg, och som uppfördes av Byggnadsingenjör Nils Skoglund AB är också tydligt anpassade till Leksands lokala byggnadstraditioner. De flesta av husen har en långsmal grundform med sadeltak, enkel detaljutformning och fönsterfoder som är inspirerade från förlagor på äldre byggnader i Leksand. Den anpassade bebyggelse som finns kvar i relativt oförändrat skick kan berätta en stark och kärnfull berättelse om Leksand under 1900-talet och har därför ett kulturvärde. Att värdet inte är högre beror på att den anpassade bebyggelsen inte utgör ett enhetligt område, utan är belägen bland i stråk mellan mer mångformig kataloghusbebyggelse från perioden.

Värden/var varsam med:

  • Den anpassade bebyggelsen i sin helhet beträffande byggnadernas skala, form och placering i landskapet.
  • Den sammanhållna byggnadshöjden där inga av småhusen eller parhusen överstiger motsvarande en och en halv våning.
  • Byggnadernas befintliga långsmala form och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, farstukvistar, listverk och liknande.
  • Byggnadernas befintliga placering i förhållande till gaturummet, med bostadshuset indraget på tomten och garagebyggnader samt förråd i oregelbundna vinklar mot gatan där detta förekommer.
  • Befintlig utformning beträffande faluröd locklist- eller lockpanel.
  • Befintliga ursprungliga farstukvistar och ytterdörrar samt sidolufter till dörrar.
  • Befintlig utformning beträffande fönster och fönsteromfattningar.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, takvinkel, takutsprång och skorstenar.
  • Befintliga timmer- och rotvirkesportaler samt förekomsten och den befintliga utformningen beträffande gärdesgårdar.

Edshultsområdet är planlagt enligt för 1970-talet tidstypiska stadsplaneringsideal där så kallad trafikdifferentiering stod högt på dagordningen. Med trafikdifferentiering menas att i största möjliga mån särskilja trafik med motorfordon från fotgängare i den fysiska miljön. Detta tydliggörs särskilt i södra delen av området, där många småhus är belägna i små grupper kring stickgator och säckgator utan genomfartstrafik. Att trafikseparering fick en så framträdande roll i 1960- och 1970-talens stadsplanering skedde mot bakgrund av att trafikolyckorna i Sverige ökat lavinartat under 1950- och 1960-talen. 1970-talets bostadsområden planerades därför med stor omsorg i syfte att skapa en mer trafiksäker miljö, särskilt för barn och unga.

Edshultsområdet och särskilt bebyggelsen kring gatorna Flottistens väg, Nordstjärnans väg, Präktigs väg, Rans väg, Näckens väg och Neptuns väg är sett till trafikdispositionen ett tidstypiskt exempel på det sena 1970-talets stadsplaneringsideal. Genomgående för området är att stor hänsyn visats hanteringen av olika trafiksäkerhetsfrågor. Området kan därigenom bidra med kunskap och förståelse om det sena 1900-talets bebyggelsehistoria i Leksand, och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsegrupper kring stickgator som slutar antingen i en vändplan eller cykelväg.
  • Förekomsten av bilfria och ej bebyggda grönytor mellan husen. Att olika husgrupper sammanbinds med gång- och cykelvägar istället för bilvägar.

Förutom den anpassade villabebyggelsen finns även en mångfald av mer stiltypisk småhusbebyggelse från 1970-talet. Däribland en mångfald av byggnader med tidstypiska kalksandstensfasader, betongtegeltak och ytterdörrar i betsat trä. Ett urval av de byggnader som utgör välbevarade och mer typiska exempel på 1970-talets byggnadsskick bedöms ha kulturvärden eftersom dessa byggnader kan berätta om bland annat populära stildrag inom 1970-talets villabyggande, det sena 1900-talets mer rationella och mekaniserade byggsektor samt har vissa materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Särskilt värdefulla bedöms de sex friliggande villor som finns längs Nordstjärnans väg och Flottistens väg (Edshult 1:86, 1:87, 1:88, 1:90, 1:91 och 1:92). Övrig välbevarad 1970-talsbebyggelse bör bibehålla sin generella karaktär med bland annat en övervägande andel fasader i kalksandsten och faluröd locklistpanel.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga takform, takvinkel, stomme och form.
  • Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, skorstenar, fönster och fasadmaterial.
  • Befintlig utformning beträffande balkongräcken.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Befintliga ytterdörrar och garageportar i trä.
  • Smidesräcken vid entréer. Entrétrappor i betong med frilagd ballast.
  • Befintlig karaktär beträffande villaträdgårdar, stora öppna ytor med gräsmatta mitt på tomten och omfattande avgränsande buskage i tomtens utkanter. Uteplatser och stigar med markplattor i betong med frilagd ballast. Barrväxter och måbärshäckar. Asfalterade garageuppfarter. Gärdesgårdar som omgärdar tomten.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-28