Forsbodarna

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bild visar den östra delen av Forsbodarna med ett fätorg med majstångsplats.
Utsikt mot fätorget och den välbevarade fäbodstugan på Nås Lases (Fors 19:7) mitt i den östra delen av byn. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Forsbodarna är belägna i den södra delen av Leksands kommun, mycket nära gränsen mot Floda socken i nuvarande Gagnefs kommun.

Historik

Forsbodarna är ett fäbodställe i Härads fjärding i Leksands socken. Fäbodstället är ett av det största i hela Leksand och nyttjades historiskt av bönder ifrån Fors, Hedby och Sör Rälta. Vid storskiftet på 1820-talet var Forsbodarna det tredje största fäbodstället i Leksand med 32 fäbodgårdar. Alla fäbodgårdar hade tillhörande åkermarker. Det fanns också stora ytor med slåttermark. Forsbodarna omnämns i fäbodinventeringen från 1663–1664 som »Basttebärgiedtt« och brukades då av allmogen i Fors. Den sista fäbodvistelsen ägde rum 1953. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Forsbodarna är belägna i den södra delen av nuvarande Leksands kommun, mycket nära gränsen mot Floda socken i nuvarande Gagnefs kommun. Fäbodstället breder ut sig över en sydsluttning till Bodberget, söder om Barbromyran med utsikter över Rockholsberget i öster. Söderut finns skogs- och myrmarker mot angränsande Floda socken och västerut vid Bodbergets fot, Flosjön. Fäbodstället är uppdelat i flera markerade klungor som avskiljs från varandra av skogspartier. Företrädesvis i öster finns fortfarande viss öppen vall och i sydväst har sentida skogsavverkning återskapat en mer öppen karaktär närmast fäbodgårdarna. Det förekommer en rik variation av lövträd på fäbodstället och vid inventeringen påträffades minst ett träd som kan bära spår av hamling. Trots att fäbodvallen i hög grad vuxit igen finns dessutom spår av den historiska djurhållningen i form av ett kvarvarande markerat system av fägator som avgränsas av gärdesgårdar, samt även ett större fätorg med majstångsplats i den östra fäbodklungan. Ett komplext system av stigar sammanbinder fäbodställets olika delar och äldre anfarter finns från alla väderstreck. Särskilt framträdande är den gamla fäbodstigen från Brändan som ansluter öster ifrån. Idag nås fäbodstället via en skogsbilväg från norr.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Fäbodstället omfattar ett trettiotal fäbodstugor och fritidshus samt över 60 äldre ekonomibyggnader. Däribland ålderdomliga fähus, stall, trösklogar och härbren. Flera äldre fäbodar har fortfarande gles, oregelbundet kringbyggd form. Två äldre fäbodgårdar har antydan till fyrkantsform.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

De flesta av Forsbodarnas äldre fäbodstugor är enkelstugor med tillbyggt vedlider mot kortsidan vid förstugan och kammaren. Beträffande nyare fritidshus är de flesta anpassade till fäbodställets äldre karaktär beträffande form och material, men med enstaka mer tilltagna romantiska detaljer i form av exempelvis farstukvistar med rundsvarvade stöd.

Nästan alla byggnader på fäbodstället är knuttimrade, långsmala och med sadeltak i vinkel omkring 30 grader. De flesta av fäbodställets byggnader är naturligt grånade eller solbrända. Vissa fäbodstugor är faluröda eller har spår av faluröda knutar. Det finns även enstaka få faluröda ekonomibyggnader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Nästan alla tak täcks av tvåkupiga lertegelpannor.

Skorstenar är oftast i lertegel av enkelt snitt.

Det är vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre lätt stående eller liggande glasrutor. Det förekommer även blyspröjsade tvåluftsfönster där var båge omfattar tre liggande eller sex stående rutor. Två byggnader har mycket ålderdomliga, små blyspröjsade gavelfönster (Hedby 10:5).

Fäbodstugornas ytterdörrar är i trä, ofta snickrade med liggande eller diagonalställda profilhyvlade brädor (ibland i form av rombmönster) utanpå en underliggande spegelram eller annan dörrstomme. På ekonomibyggnader förekommer olika varianter av enklare trädörrar och träportar, ibland dock med avancerat smide i form av exempelvis haspar och gångjärn.

Äldre välbevarade fäbodstugor saknar farstukvistar men har ofta enkla förtak.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Utmärkande drag och övrigt

På fäbodstället finns en mångfald av mycket ålderdomliga ekonomibyggnader, företrädesvis i form av härbren med laggtak. Laggtak är en form av undertak konstruerat av timmerlaggar som vilar på byggnadens gavelrösten. Takvarianten var vanlig fram tills 1700-talet, och ersattes sedan av tak med åsar och ovanpåliggande brädor. De byggnader som har laggtak är därför sannolikt uppförda åtminstone innan 1800-talen, men flera av de byggnader med laggtak som påträffats i Forsbodarna kan vara betydligt äldre.

Vid sidan av de ålderdomliga härbrena förekommer en ålderdomlig variant av stall utan portlider som är vanlig på Djurafäbodarna. Byggnadstypen är högsmal, till formen likt en enkelloge, och har på ena långsidan en dörr för hästen samt en högt placerad lucka till ett utrymme som sannolikt nyttjats som foderbod eller lada. Byggnadstypen är vanligen timrad som ett enda stort rum, men avdelas möjligen interiört genom en avbalkning. Foderbods- eller ladudelen har vanligen ett väl tilltaget golv ett par stockvarv upp från marken. Ibland förekommer förtak liksom på en tröskloge. På fäbodstället finns även flera ålderdomliga timrade fähus.

Åtminstone ett träd som kan bära spår av hamling har påträffats under inventeringen. Hamling var ett vanligt sätt att anskaffa stora mängder löv som foder till djuren och har i hög utsträckning förekommit på fäbodställen historiskt.

Trots att vissa fäbodstugor genomgått förändringar i form av exempelvis fönsterbyten under det sena 1900-talet, finns fortfarande en stor mängd fäbodstugor som är mycket välbevarade från åtminstone det sena 1800-talet. Flera stugor har mycket ålderdomliga blyspröjsade fönster, samt även välbevarade ytterdörrar av hög ålder.

Många av fäbodgårdarna är inhägnade med gärdesgårdar i trä, vilket än idag bidrar till att den gamla strukturen med tydliga fägator är avläsbar, om än inte komplett. På flera fäbodgårdar ligger fähusen dessutom med ingången ut mot fägatan, vilket var brukligt i äldre tider. Fägatorna syftade till att hålla djuren borta från värdefull åker- och slåttermark på vägen till och från skogsbete. Särskilt framträdande är det fätorg som utbildas vid trävägskorsningen vid fäbodställets majstång. Där finns tre äldre timrade fähus med ingång mot torget.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Förleden i namnet Forsbodarna utgörs av bynamnet Fors. Förut kallades platsen för Bastberget (Basttebärgiedtt) och än idag finns flera platsnamn runtomkring som härleder från denna, äldre benämning: Bastbergsgravningen, Bastbergskällan och Bastbergsmyran.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Forsbodarna, och den tidigare benämningen Basttebärgiedtt samt olika platser som fått sitt namn därifrån.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Även om en stor del av den inägomark som förut tillhörde Forsbodarna har vuxit igen finns än idag många företeelser som på ett tydligt sätt kan berätta om fäbodväsendet i Leksand i äldre tider och fäbodarna bedöms därför som helhet ha mycket höga kulturhistoriska värden. De timmerhus som finns bevarade återspeglar på ett mycket tydligt sätt fäbodbruket på platsen och bedöms därför ha särskilt kulturvärde. Kvarvarande öppna och hävdade delar av fäbodvallen tillsammans med andra kvarvarande spår av tidigare brukad inägomark, systemet med fägator och gärdesgårdar, hamlade träd, ängsrester, vallristningar och gamla lötar återspeglar på ett särskilt tydligt vis fäboddriften i äldre tider och är mycket angelägna att bevara där de förekommer. Fäbodgårdarnas byggnadsuppsättning och i synnerhet djurhusens placering intill det inhägnade systemet av fägator kan berätta om djurhållningen i äldre tider och är således också mycket viktigt att bevara.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Forsbodarna historiskt varit ett fäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av djurhållningen i form av gärdesgårdar, fägator, fätorg, bevarade fäjs och deras belägenhet i anslutning i fägatorna. Det finns flera mycket välbevarade ålderdomliga timrade fäjs på fäbodstället. Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Spår av jordbruk på fäbodstället. Kvarvarande öppna och hävdade markavsnitt, odlingsrösen, gärdesgårdar i sten, fornlämningar av fossil åkermark, trösklogar, lador och härbren vid fäbodgårdarna.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet. Forsbodarna hade förut mycket omfattande slogmarker.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar och fäbodar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

Vid Forsbodarna finns en stor mängd välbevarade äldre timmerhus både i form av bostadshus och ekonomibyggnader. Vissa av timmerhusen är sannolikt mycket gamla, vilket bevarade detaljer så som laggtak och blyspröjsade fönster kan vittna om. Sannolikt har många byggnader flyttats till fäbodstället i samband med förnyelser i byggnadsbeståndet på hemgårdarna. På så sätt har särskilt ålderdomliga byggnadstyper i högre grad kommit att förekomma och bevaras på fäbodarna, jämfört med byarna.

Bebyggelsen framträder därigenom som helhet som mycket ålderdomlig, och återspeglar inte bara fäbodväsendets timmerhuskultur, utan sannolikt även timmerhuskulturen så som den var i byarna under 1700- och 1800-talen. Timmerhusen i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; befintliga skorstenar; under befintligt takmaterial underliggande trätak. På fastigheterna Hedby 10:5 (Rotanders), Fors 8:9 (Dragstens) och Fors 7:7 (Ryttarns) finns fäbodstugor som har synnerligen ålderdomliga blyspröjsade fönster, vilket antyder en särskilt hög ålder.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus.
  • Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Härbren med laggtak förekommer bland annat på fastigheterna Hedby 10:5 (Rotanders), Fors 23:10 (Perhans), Fors 10:11 (Hed Peres), Fors 10:13 (Hed Axels) och Ål-Kilen 13:28 (Back Peres). Byggnaderna bedöms vara uppförda som senast kring 1700-talets mitt. På fastigheten Fors 11:3 (Mases) finns en lada eller ett stall med sexkantsknutar som kan vara tillkommen under senmedeltiden eller 1600-talet. Byggnaden sitter samman under ett takfall med en brädklädd bod i regelkonstruktion.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel och galvaniserad sinuskorrugerad plåt alternativt pannplåt som takmaterial.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Knutändar kan emellertid målas faluröda på byggnader där detta förekommit historiskt.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-31