Getsarvet

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Ekonomilänga  vid  den  första  fäbodgården  man  stöter  på  söder  om vägen när man närmar sig från väst.
Ekonomilänga vid den första fäbodgården man stöter på söder om vägen när man närmar sig från väst. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Getsarvet ligger nära riksväg 69, placerad mitt mellan tätorterna Rättvik i norr och Bjursås i söder. Området i huvudsak bestående av obebyggda skogsmarker med ett flertal mindre insjöar.

Historik

Getsarvet är ett fäbodställe i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av ett stort antal byar, däribland Laknäs, Sjugare, Tällberg, Östanhol, Kullsbjörken, Plintsberg, Ytterboda och Risås. Getsarvet var under lång tid ett av Leksandsbygdens största fäbodställen och hade vid storskiftet på 1820-talet inte mindre än 24 tunnland tillhörande fäbodåker och 50 tunnland hagmark. Fäbodplatsen är idag huvudsakligen nyttjad som fritidsområde. Den äldsta referensen till platsen återfinns redan 1543, då skattelängden nämner att ny jord tagits upp i ”Gierdz-arffue”. Den sista fäbodvistelsen ägde enligt uppgift rum 1936. Fäboden ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Getsarvets fäbodställe ligger utsträckt över ett långsmalt område med två koncentrerade bebyggelseklungor. Den ena av dessa återfinns strax söder om Getsarvssjön, medan den andra återfinns åt nordöst mellan de två vattnen Dranttjärn och Gäddtjärnen.

Getsarvet ligger nära riksväg 69, placerad mitt mellan tätorterna Rättvik i norr och Bjursås i söder. Området består i huvudsak av obebyggda skogsmarker med ett flertal mindre insjöar. Den västra fäbodklungan ligger placerad i västsluttning ned mot Getsarvssjön, omgärdad av huvudsakligen skogsmarker. Den norra fäbodklungan ligger placerad i östläge med vy över Gäddtjärnen, även denna omsluten av skogsmarker.

Det södra fäbodstället ligger på en höjd med sluttning åt norr, överblickandes Getsarvsjön, medan den norra fäbodklungan ligger på en relativt plan höjd mellan Dranttjärn och Gäddtjärnen. Omgivningarna är rika på lämningar från äldre fäbodgårdar som idag är övergivna. Dessa omges även av flera kraftigt mossbeklädda odlingsrösen. Längs ån som mynnar ut i Dranttjärn finns även en äldre hyttlämning, även om spåren från denna idag knappt är synliga.

De båda fäbodklungorna omges av vidsträckta barrskogar, men den direkta närmiljön främst består av lövträd så som sälg och björk. Då mycket av odlings- och beteslandskapet vuxit igen ligger flera av de avskilda fäbodstugorna i små öppna gläntor.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Flera av fäbodgårdarna är- eller har varit kringbyggda. Vanligen består dessa idag av två eller tre vinkelställda byggnader, där en eller flera byggnader försvunnit.

Fäbodstugorna närmast Gäddtjärnen består huvudsakligen av enstaka kvarvarande stugor, i regel placerade tätt intill varandra.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Vid sidan av själva fäbodstugorna, som ofta är enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten, finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, också de i timmer.

I den södra fäbodklungans direkta närhet har det under 1900-talets senare hälft uppförts ett flertal sommarstugor. Längs Getsarvssjöns södra strand samt längs skogsvägen mellan de två fäbodklungorna finns flera sådana stugor, troligen uppförda på 1960–1970-talen.

Flera av de äldre fäbodstugorna har på senare tid kompletterats med små verandor, soldäck eller andra tillbyggnader. Solcellspaneler monterade på tak eller timmerväggar är heller inte ovanligt.

Byggnadsdetaljer och material

Samtliga äldre byggnader är ofärgade med naturligt grånade timmerväggar. Knutkedjor och vindbrädor är inte sällan färgade faluröda. Enstaka stugor har fönster- och dörrfoder i dalablått.

Takfallen på de äldre fäbodstugorna är inte sällan klädda med en- eller tvåkupigt lertegel, även om flera tak på senare tid beklätts med terrakottafärgat plegel. Enstaka takfall är även sedan längre tid klädda med korrugerad plåt. Flera stugor och ekonomibyggnader har skärmtak över ytterdörrarna.

Skorstenar är i lertegel, där enklare kronskorstenar förekommer.

Det är vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Enstaka stugor har under 1900-talet försetts med små blyspröjsade fönster.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Flera av de äldre bostadshusen är försedda med enkla farstubroar med slutna eller öppna räcken i ofärgat trä. Dessa har inte sällan profilsågade kantbrädor eller enkla svarvade stolpar som bär upp ett mindre sadeltak.

Åtminstone en av fäbodstugorna har en tillhörande stensatt jordkällare, som troligen tillkommit under 1900-talet.

Sommarstugor uppförda under 1900-talets senare hälft är i regel uppförda i trä, med liggtimmer eller träpanel i brunt eller rött.

Värden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Förleden i namnet Getsarvet kan innehålla en äldre form av bynamnet Gärdsjö: Gierdz-arffue i 1545 års jordebok. Platsen kan från början hävdats som slåttermark av folk från Gärdsjö.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Getsarvet och Gäddtjärn.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården. På så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Getsarvet omnämns på 1500-talet ha en bofast skattebonde. Även om inga fäbodar omnämns i denna tidiga kontext får det antas att Getsarvet redan då var en så kallad blandby. Detta då fäbodinventeringen 1663–1664 omnämner flera fäbodställen i höjd med Getsarvet. Periodvis drevs här även småskaligt bergsbruk, då en äldre hyttlämning vittnar om äldre järnbearbetning. Att metallbearbetning förekom tyder även det på en mer permanent närvaro av människor.

Vid storskiftet på 1820-talet listas Getsarvet som Leksandsbygdens fjärde största fäbod med 28 stugor och sammanlagt 74 tunnland mark i anspråk för odling och bete.

Under 1900-talet har Getsarvet istället kommit att bli en populär fritidsfäbod med flera sommarstugor och aktivt fritidsfiske i kringliggande sjöar.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Getsarvet varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta det och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Getsarvet är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1936 särskilt kulturvärde. Detta är året för fäbodens sista aktiva djurhållning.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1936. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. Särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Östanhol 1:33, Östanhol 3:14, Laknäs 7:4, Tällberg 6:56, Tällberg 18:56, Tällberg 23:10, Kullsbjörken 9:13.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1936. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • Det enhetligt förekommande ofärgade timret och trävirket. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

De flesta fäbodgårdarna i Getsarvet har varit kringbyggda på tre sidor eller flera. Idag finns enbart en handfull kringbyggda gårdar bevarade på området. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Getsarvet utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt bebyggelsemönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-31