Hackmora

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

 Milsvida vy över bergen, med Hackmoras majstångsplats i förgrunden.
Milsvida vy över bergen, med Hackmoras majstångsplats i förgrunden. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Hackmora blandby ligger utsträckt över en brant bergssluttning åt öster med vida vyer över kringliggande bergstoppar och stora skogsområden.

Historik

Hackmora är ett större blandby i Rönnäs fjärding i östra Leksands socken. Byns fäbodar nyttjades historiskt av brukare från Tibble, Ullvi, Hälla, Noret och östra Rönnäs. Hackmora omnämns i en kort skriftlig notis första gången 1602, då som ”Hackemora”. Som fäbod tas platsen inte upp förrän i fäbodinventeringen 1663–1664, då med stavningen ”Hacckmoora”. Den sista fäbodvistelsen ägde enligt uppgift rum 1930. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Hackmora blandby ligger utsträckt över en brant bergssluttning åt öster med vida vyer över kringliggande bergstoppar och stora skogsområden.

På en något flack platå mitt på bergssluttningen återfinns ett flertal bofasta gårdar med tillhörande jordbruksfastigheter. Längre upp på berget åt väster finns ytterligare en handfull gårdar samt ett flertal äldre fäbodgårdar.

Byn nås över en bredare skogsväg som avviker från Sågmyravägen i nordöst. Skogsvägen tar slut i den övre änden av byn där en äldre fäbodled tar vid. Dessa stigar leder förbi de närliggande fäbodarna Kyrkbol, Lissbjörken och Brändor. Stigen utgjorde förr en viktig vandringsled mellan Leksand och Bjursås.

Längs bergssluttningen och de kringliggande gårdarna finns fortfarande flera öppna jordbruks- och betesmarker. Dessa utgörs främst av mindre och oregelbundna ytor som med åren bildat små terasser i den skarpt sluttande terrängen. Flera stora odlingsrösen återfinns i byns närmiljö.

De hävdade ängs- och åkermarkerna omgärdas huvudsakligen av lövträd så som rönn, björk och sälg. Flera av gårdarna har dessutom fruktträdgårdar, bärbuskar och andra kultiverade växter. Enstaka gårdar har dessutom anlagda bevattningsdammar.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Merparten av gårdarna i Hackmora, oavsett om det är mindre fäbodar eller större jordbruksfastigheter, är kringbyggda. Åtta gårdar är kringbyggda, vanligen på tre sidor.

Äldre gårdar som inte är kringbyggda är vanligen vinkelställda. Andra senare byggnader, främst fritidshus, ligger oftast ensamma som solitärer, ibland med tillhörande garage eller mindre friggebodar.

Bebyggelsens huvuddrag

Äldre fäbodgårdar är huvudsakligen uppförda i rödfärgat liggtimmer, där även enstaka ofärgade naturligt grånade hus förekommer.

Mer bofasta gårdar består oftast av enkel- eller parstugor klädda med rödmålad stående locklistpanel. Även nyare fritidshus och stugor är främst uppförda i trä med rödfärgade fasader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga av de äldre fäbodbyggnaderna är högre än en våning. Bostadshusen som uppförts kring sekelskiftet 1900 i anslutning till jordbruksfastigheter är inte sällan i två våningar.

De flesta gårdar, oavsett om det är bofasta gårdar eller äldre fäbodstugor, har ett stort antal tillhörande ekonomibyggnader. Dessa består främst av härbren, trösklador, stall och portlider uppförda i liggtimmer.

Ekonomibyggnaderna är i regel de byggnader som bär en ålderdomlig karaktär, medan bostadshusen i allt större utsträckning moderniserats eller kompletterats på annat vis.

Majoriteten av bostadshusen på de bofasta gårdarna i byn har troligen tillkommit kring förra sekelskiftet eller det tidiga 1900-talet. Flera av dessa har i hög grad sedermera moderniserats, ofta med tillbyggda altaner, inglasade uterum, balkonger, nyare fönster och dörrar elelr trädgårdsterrass.  

En del spridda fritidshus har tillkommit i byn under 1900-talets senare del med en påtagligt annorlunda karaktär från övrig fäbods- och jordbruksbebyggelse. Dessa består främst av modernistiska timmerhus i en våning med stora farstukvistar och uteplatser. Sådana fritidshus märks bland annat på fastigheterna Östra Rönnäs 9:2, Östra Rönnäs 31:13 samt Ullvi 3:7.

Byggnadsdetaljer och material

Merparten av Hackmoras byggnadsbestånd, oavsett om det är äldre eller nyare byggnader, är rödfärgat. Enstaka äldre fäbodstugor är ofärgade med naturligt grånat timmer.

Enstaka större ladugårdsanläggningar uppförda under det tidiga 1900-talet är även delvis uppförda i tegel.

Taken på de äldre fäbodstugorna och jordbruksfastigheterna är främst täckta med tvåkupigt lertegel. Flera byggnader som tillkommit under 1900-talets andra hälft är täckta med plåttak. Ett tak är täckt med svartfärgad plegel. Ett för området ovanligt takmaterial återfinns på ekonomilängorna på fastigheten Tibble 23:9, där taket troligen på 1930–1940-talet täckts med rombformade masonitskivor. Detta tak har i sin tur senare täckts över med korrugerad plåt. Masonit som takmaterial förekom främst under 1930-1940-talet, men i vilken utsträckning det använts i Dalarna är inte närmare känt.

Skorstenar är i lertegel, där flertalet kompletterats med plåthuvar på senare tid.

Det är vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Vanligen är spröjsarna vitfärgade, men spröjsar i guldockra och dalablått förekommer också på de nyare fastigheterna. Flera bostäder har under det sena 1900-talet eller tidiga 2000-talet dessutom genomfört fönsterbyten.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Nästan alla byggnader har fönster- och dörrfoder i vitt med undantag för ett mindre fritidshus där de istället är rödfärgade.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide. Nyare fritidshus kan ha dörrar i avvikande färger, däribland brunt eller dalablått.

Värden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Hackmora.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet. Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor.

Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården. På så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades. Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider. Hackmora omnämns på 1600-talet som fäbod men en karta från 1668 visar även en bofast gård på området. Detta innebär att Hackmora med all sannolikhet redan från början varit en så kallad blandby. Det sista traditionella fäbodbruket med betande djur upphörde 1930. Sedan dess har de kvarvarande stugorna använts främst som sommarnöjen eller gradvis byggts om i mer bofasta former.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Hackmora varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta den och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla äldre fäbodbyggnader och jordbruksbyggnader i Hackmora är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1930 särskilt kulturvärde. Detta är året för fäbodens sista aktiva djurhållning.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor och jordbruksfastigheter uppförda innan 1930. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Hackmora är fastigheterna Tibble 19:36, Tibble 11:14, Tibble 29:12 och Östra Rönnäs 17:17 utpekade som mycket kulturhistoriskt värdefulla. Vidare besitter även ekonomibyggnaderna på fastigheterna Tibble 23:9 och Ullvi 3:5 mycket höga bevarandevärden.   
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Bebyggelsen i blandbyarna kan ha drag både av fäbodmiljöerna och av bymiljöerna. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar både fäbodställena och byarna och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. I blandbyarna förekommer ofta både ofärgade eller faluröda hus. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte rör byggnader som senare bemålats eller senare tillkommen bebyggelse som ansluter sig till bymijöernas karaktäristiska bebyggelse i övrigt.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om en våning alternativ ett och etthalvtplan.
  • Att byggnaderna har en långsmal form eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Merparten av Hackmoras äldre gårdar är kringbyggda, där en handfull av dem är helt kringbyggd på fyra sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Hackmora utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-31