Hälla

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Gård med höga stugor.
Framträdande gård med två påkostade höga stugor. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Byn Hälla består av tre täta byklungor utspridda över en sluttning och på två holar i odlingslandskapet mellan byarna Ullvi och Romma i den östra delen av Leksands kommun.

Administrativ historik

Hälla ligger i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Byn tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Riksintresse för kulturmiljövården: W (K) 29 43 Dalälvsbyarna, Leksand.

Översiktlig placering och topografi

Byn Hälla ligger utspridd över en sluttning och på två holar i odlingslandskapet mellan byarna Ullvi och Romma i den östra delen av Leksands kommun. Norr om byn finns kuperade skogslandskap. Söder om byn finns med ett stort och öppet odlingslandskap och Österdalälven. Landsvägen mellan Sågmyra och Noret passerar genom byns norra del.

Bytyp, bynamn och ortsnamnsed

Hälla består av tre byklungor med tät karaktär. Den största av byklungorna breder ut sig över sluttningen i norr, kring Sågmyravägen. Resterande två byklungor är belägna på holar i odlingslandskapet i södra delen av byn. Den östra av dessa holar, Skogsbacken, är störst. Byklungorna avskiljs från varandra av obebyggd odlingsmark.

Enkelstuga i kuperat landskap.

Enkelstuga i det kuperade landskapet. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Förhållande mellan landskap och bebyggelse

Den största delen av Hällas odlingsmark är belägen på rika sedimentjordar i söder, nära Österdalälven. Landskapet innefattar vissa ängslador, men är annars obebyggt och vidsträckt. Ett utmärkande drag i förhållandet mellan landskap och bebyggelse är delar av byn är belägen på holar i odlingslandskapet. Holarna är höga områden med magrare jord där det delvis växer träd. Särskilt den större, östligt belägna holen är utmärker sig tydligt från det omgivande landskapet genom höjd och flora. I norra delen av byn finns små öppna ytor med odlingsmark mellan gårdsklasarna. Dessa ytor har sannolikt nyttjats för odling historiskt, men bär inte några tydliga spår av sådan verksamhet idag. Byns nordöstra del genomskärs av en ravin kring Rombäcken, där vattnet har viss fallhöjd. I anslutning till bäcken finns några byggnader som nyttjat vattenkraft från bäcken (se mer nedan). Beträffande utsikter finns det gott om sådana från höjdlägen i byns norra del. Det går exempelvis att se till Häradsbygdens byar.

Del av kringbyggd gård.

Del av kringbyggd gård med källarstuga, fäjs, stall och portlider. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Bebyggelsens huvuddrag

Gårdarna i Hälla är tätt placerade kring slingrande bygator i respektive byklunga. Den äldre bebyggelsen i Hälla avdelas av Österängsbäcken i väster och Rombäcken i öster. Många av de äldre gårdarna i Hälla är fortfarande kringbyggda, vissa med sluten fyrkantsform. Flera äldre gårdar har välbevarade äldre bostadshus, och vid många gårdar finns äldre härbren. De vanligaste formerna av bostadshus på de äldre gårdarna är enkelstugor och parstugor. På enstaka gårdar förekommer även korsplanshus och små salsbyggnader, sannolikt tillkomna som ersättning eller komplement till en äldre enkelstuga under 1800-talets senare hälft. Beträffande ekonomibyggnader förekommer både gårdar med många små timrade ekonomibyggnader enligt månghussystemets princip om en byggnad per funktion (se mer nedan), och gårdar där månghussystemet ersatts av ett fåtal stora ekonomibyggnader med många funktioner.

Nästan alla byggnader i Hälla är byggda helt i trä och byggnader som är äldre än 1930 är i regel knuttimrade. Den äldre bebyggelsen präglas av en påtaglig enkelhet beträffande detaljutformning och färgsättning. Rödfärgen är mycket utpräglad och kontrasteras enbart av enstaka vita detaljer, främst på bostadshus och då främst på vindskivor och fönster (karm, båge och foder). Bostadshus med panel eller knutlådor kan även ha vitmålade knutar, men detta förekommer i regel inte på hus med blottlagd timmerstomme. Det förekommer även att äldre bostadshus har ljust pariserblå, eller kromoxidgröna fönsterkarmar och dörrar. När denna tradition först introducerades är oklart. Fönstren på äldre hus är i regel spröjsade tvåluftsfönster i trä med mittpost och sex svagt liggande eller stående rutor. På vissa byggnader förekommer blyspröjsade fönster, men då oftast på övervåningar och i gavellägen. Dessa fönster är vanligen äldre än fönster med träspröjs. Fönsteromfattningar på äldre hus är enkla och vitmålade. På vissa hus förekommer profilerade fönsteröverstycken. Nästan alla byggnader är långsmala och har flacka sadeltak med en- eller tvåkupig tegeltäckning. Skorstenar på äldre hus är i regel byggda i tegel med en smal, enkel utformning.

Företrädesvis i byns norra delar finns inslag av ensamliggande fritidshus och bostadshus från 1900-talet. Dessa byggnader är oftast uppförda med en lågmäld faluröd karaktär som återknyter till den äldre bebyggelsens generella karaktär, exempelvis genom att byggnaderna är inklädda i faluröd locklistpanel, är uppförda i timmer eller har spröjsade träfönster. Även om det finns många välbevarade äldre bostadshus i Hälla förekommer det även att gamla bostadshus ombyggts och renoverats under 1900-talets senare del. Bland annat har det förekommit fönsterbyten, tillbyggnader av takkupor och tilläggsisolering. Bortom Rombäcken i öster finns ett antal nyare villor och fritidshus som delvis sammanbinder bebyggelsen i Hälla med Romma och gör gränsen mellan de två byarna otydlig.

Brandstation med smalt slangtorn i Hälla

Till vänster, byns brandstation med högt och smalt slangtorn. Till höger, ett hus från 1900-talet med faluröd locklistpanel. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Gemensamma anläggningar

Längs Rombäcken finns många små vattenfall som historiskt nyttjats till att bedriva skvaltkvarnar och vid ett tillfälle två stora vattenhjul kopplade till tröskverk. Idag finns fortfarande två skvaltor bevarade i en ravin längs Rombäcken nedanför Sågmyravägen. Skvaltorna är karaktäristiska små grånade timmerhus med sadeltak som sammanbinds av vattenfåror i trä. Den södra av skvaltorna har en karaktäristisk brokvist med utskjutande tak framtill. Norr om vägen finns på samma plats en smedja som sannolikt nyttjats samfälligt. Smedjan är liksom skvaltorna grånad. Byggnaden känns lättast igen på dess front, där det finns ett kolförråd med snedtak som sticker fram någon meter framför fasaden, och som ger byggnaden en särpräglad form. Där byn angränsar till Österängsbäcken i väster finns en brandstation från tiden kring 1930. Brandstationen är enkelt utformad med sadeltak och rektangulär form. Fasaden är inklädd i locklistpanel, och taket klätt med tvåkupigt taktegel. Från byggnadens södra nock sträcker sig ett högt och smalt slangtorn med tälttak och karaktäristiska spröjsade fönster. Ingången till brandstationen är en mörkt ockrafärgad, nästan brandgul port. Där Sågmyravägen möter Dundergattu finns ett äldre timrat missionshus och en butikslokal från tiden kring 1900-talets mitt med faluröd locklistpanel.

Kulturvärden

Värden/var varsam med

  • Platsnamnet Hälla.

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • De stora och öppna hävdade odlingslandskapen mellan byn och Österdalälven.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter. Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna. För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar. Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse. Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt. Odlingslandskapet kring Hälla bär i huvudsak en stor och öppen karaktär, med avbrott för två holar med bebyggelse. Den stora och öppna landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den omfattande, täta och utbredda bebyggelsen i Hälla. Jordbruket på de förhållandevis rika sedimentjordarna närmast Dalälven möjliggjorde nämligen att byarna där kunde växa sig stora jämfört med byar på magrare jord, så som Hisvåla-Grytberg och Hästberg. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet.

Värden/var varsam med

  • Uppdelningen av bebyggelsen flera urskiljbara byklasar, och att holen Skogsbacken är belägen tydligt avskild från övrig bebyggelse.

De flesta av Dalälvsbyarna var ursprungligen belägna nära älven, för att senare flytta upp mot mer höglänt mark. Anledningarna till en flytt kunde exempelvis vara att byn ursprungligen låg på mark som bättre lämpades till att odla när befolkningen ökade. Byar kan även ha flyttat successivt över lång tid, exempelvis genom att nya gårdar efter generationsskiften anlagts på avlägsna platser som senare förtätats i samband med arvsskiften. Ytterligare en anläggning till flytt kan ha varit problem med översvämningar vid vårfloder, och att strandlinjen eroderats över tid. Byn Utby i Häradsbygden försvann under slutet av 1700-talet, möjligen på grund av undermineringar av strandbrinken där byn låg. Gårdarna flyttades sedan successivt till andra närbelägna byar. Bytomten där Utby låg finns kvar idag, men har delvis rämnat ner i älven. Hälla har sannolikt flyttats i omgångar från ett läge vid älvstranden till sin nuvarande placering. I Byar och fäbodar i Leksands kommun framhålls att den stora holen Skogsbacken sannolikt var en tidig etapp i byns flytt, och kan därmed vara den äldsta nuvarande bydelen. Skogsbackens placering, omgiven av odlingsmark och mittemellan den förmodade ursprungliga bytomten och resterande delar av den nuvarande byn, bedöms återspegla ett steg i den succesiva flytten av byn Hälla. Detta är värdefullt eftersom sambandet förklarar byns något särpräglade bymönster och karaktär, samt är ett fysiskt exempel på en historisk företeelse som varit viktig och tongivande i de flesta av Dalälvsbyarna.

Värden/var varsam med:

  • Hällas befintliga karaktär med tre tätt bebyggda byklungor varav två är belägna på holar i odlingslandskapet.
  • Att bebyggelsen i alla tre av Hällas byklungor är tydligt koncentrerade till höjdlägen ovan det öppna odlingslandskapet.
  • Områden, korsningar och gaturum i byn där gårdarna och husen står mycket tätt intill varandra.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

Hällas karaktär med flera byklungor varav två är belägna på holar i odlingslandskapet är värdefull eftersom den är karaktäristisk och typisk för Leksand och Övre Dalarna. De organiskt framvuxna och bitvis mycket täta bymiljöerna är dessutom trivsamma och vackra att vistas i. Att bebyggelsens utvecklats med hänsyn till landskapets förutsättningar syns särskilt tydligt i den ensligt belägna holen Skogsbacken, som omges av odlingsmark. Även i den norra delen av byn som breder ut sig över en bitvis skarp sluttning är det tydligt att landskapet påverkat hur byn utvecklats, gårdar placerats och byggnader uppförts.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Hälla 12:7, Hälla 8:4, Hälla 2:14, Hälla 7:6, Hälla 18:3, Hälla 2:3, Hälla 30:3, Hälla 3:8, Hälla 16:2, Hälla 4:3, Hälla 5:10 och Hälla 13:13. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Särskilt värdefulla exempel på gårdar där ålderdomliga ekonomibyggnader finns är Hälla 12:11, Hälla 8:4, Hälla 9:4, Hälla 18:3, Hälla 3:8, Hälla 4:5 och Hälla 5:10.
  • Timmerhus som smedjan och de skvaltor som fortfarande finns längs Rombäcken. Byggnaderna är en viktig del i timmerhuskulturen även om de inte står invid ett gårdstun.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna. I Hälla är många hus knuttimrade och uppförda under 1700-talet och framåt. De flesta bostadshusen i byn är sannolikt uppförda under 1800-talet eller under 1900-talets första hälft. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Hälla finns en utmärkande mängd bevarade äldre bostadshus, och även många gårdar som fortfarande är kringbyggda med ålderdomliga ekonomibyggnader i timmer. Den stora mängden ålderdomliga hus kan berätta mycket om livet i Leksand och Övre Dalarna i äldre tider, samt timmerhuskulturens utbredning historiskt. Att många hus är välbevarade förstärker värdet, eftersom dessa byggnader på ett mer pedagogiskt vis kan användas för att berätta om och förstå den äldre timmerhuskulturen. Husen är dessutom ofta mycket vackra, och med höga hantverksmässiga kvaliteter som bidrar till att göra hela byn trivsam och intressant att vistas och bo i.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
  • Pariserblå eller kromoxidgröna detaljer på dörrar och fönsterbågar.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär. I Hälla förekommer även att detaljer så som fönsterbågar och dörrar på äldre byggnader är målade i en kromoxidgrön, ljust pariserblå, eller matt pariserblå kulör.

Värden/var varsam med:

 

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.

I Hälla är de flesta gårdarna kringbyggda på två, tre eller fyra sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. De nästan helt kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Hälla 16:12, Hälla 3:8, Hälla 18:3, Hälla 13:10 och Hälla 12:11 tillhör en idag förhållandevis ovanlig typ. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom nämligen på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är fallet på de flesta andra gårdar i byn. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

 

 

Värden/var varsam med:

  • Missionshusets befintliga faluröda blottlagda timmerstomme.
  • Befintlig vit färgsättning på knutbrädor, vindskivor, takutsprång och taktassar, fönster och fönsteromfattningar.
  • Befintliga äldre fönster och dörrar.
  • Befintligt tegeltak och skorsten.

På fastigheten Hälla 30:1 finns ett missionshus som sannolikt uppfördes under det sena 1800-talet. Byggnaden är anknuten till berättelser om folkrörelsernas framväxt i byarna och är därför värdefull.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga form, rektangulär med flackt sadeltak.
  • Byggnadens befintliga fasadtyp och färgsättning, faluröd locklistpanel med vita detaljer i form av knutbrädor, vindskivor, fönster och fönsteromfattningar.
  • Befintlig fönstersättning och utformning av byggnadens gavelparti mot Sågmyravägen.
  • Befintliga fönster och dörrar.
  • Befintlig skorsten och befintligt tegeltak.

På fastigheten Hälla 8:10 finns en lanthandelsbyggnad (före detta konsum) som sannolikt uppfördes kring 1900-talets mitt. Byggnaden är av en typ som är vanlig bland lanthandlarbutiker från samma tidsperiod. Stilmässigt finns former och detaljer som är typiska för den svenska funktionalismen – samtidigt är byggnaden rödmålad, vilket kan tolkas som ett försök att få byggnaden att bättre smälta in i bymiljön. Lanthandelsbyggnaden är i sin helhet värdefull eftersom den är ett intressant spår från den utbyggnad av handel och service som ägde rum i vissa av Leksands byar kring 1900-talets mitt.

Vid en badplats till Österdalälven sydväst om Hälla finns ett omklädningsrum som ursprungligen uppfördes som färgeristuga av Gustaf Ankarcrona. Byggnaden användes för undervisning i äldre metoder för färgframställning och hur färgning av persedlar tillhörande de gamla sockendräkterna. Ankarcrona hade ett nära samarbete med Stenback-kvinnorna i Hälla, vilket i Byar och fäbodar i Leksands kommun framhålls som en anledning till att denna verksamhet förlades till just den platsen. Byggnaden är värdefull eftersom den är indirekt anknuten till berättelsen om hembygdsrörelsens framväxt i det tidiga 1900-talet. En annan anekdot anknuten till platsen berör de kyrkbåthus som tidigare fanns på platsen, varifrån Hälla- och Rommaborna reste till kyrkudden vid mässor och högtider. Den andra augusti 1858 bevittnade nordiska museets och Skansens grundare Artur Hazelius de sockenklädda bybornas utläggning och båtfärd mot kyrkan, och fick själv åka med i Romma bys båt. När han återvände fjorton år senare var de traditioner han bevittnat på tillbakagång, vilket säkerligen inspirerade till grundandet av ovannämnda institutioner.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av byggnader, byggnadshöjd

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Undvik att ytterligare bebygga utrymmet mellan Romma och Hälla, samt odlingsmark och andra barriärer som skiljer de olika byklungorna i Hälla åt. Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5-2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form, takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27-33 grader. I Hälla är parstugor och enkelstugor den vanligast förekommande formen på äldre bostadshus, och nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form.

Tak, takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga taktegelpannor utan lasyr användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller trapetskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasader, färgsättning

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn. Profilsågade hörnbrädor kan tillåtas om de håller hög utformningsmässig och hantverksmässig kvalitet samt är i trä. Lämpliga färgsättningar på sådana farstukvistar ofärgade eller rödmålade med ljusa pariserblå eller kromoxidgröna detaljer.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad, tjärad brun/svart, kromoxidgrön eller pariserblå.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Fasadutformning, färgsättning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och färgsättning, rödfärgad eller omålad. Omålade byggnader bör inte rödfärgas, utan bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar samt kromoxidgröna eller ljust pariserblå fönsterbågar och kromoxidgröna eller ljust pariserblå detaljer på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer.

Tak och skorstenar

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Äldre timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Vid förändring av befintliga byggnader bör följande detaljutformning eftersträvas:

Tak

Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Undvik svarta tak.

Fasader

Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter. Paneler bör målas med faluröd slamfärg. Putsfasader bör inte avlägsnas eller utbytas mot andra fasadtyper.

Fönster

Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1950 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna i marginalen. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Dörrar

Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1950 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt. Dörrar som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya trädörrar med enkel utformning i stil med andra äldre dörrar i byn.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Fasadutformning och färgsättning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och färgsättning, rödfärgad eller omålad. Omålade byggnader får inte rödfärgas, utan bibehållas omålade.

Fasadmaterial

Byggnadernas befintliga fasadmaterial om det är kilsågade locklistpaneler, blottlagda timmerstommar eller fasspontade liggpaneler äldre än 1930.

Färgsättning på detaljer

Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar samt kronoxidgröna eller ljust pariserblå detaljer på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer.

Tak och skorstenar

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 får därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer får inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Vid förändring av befintliga byggnader bör följande detaljutformning eftersträvas:

Tak

Tegeltak får endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt.

Paneler och puts

Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 får endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Fönster

Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Dörrar

Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2020-04-01