Hisvåla, Grytberg och Halvarsbodarna

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Smedgården i Hisvåla
Smedgården i Hisvåla med det småbrutna odlingslandskapet i förgrunden. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Hisvåla-Grytberg är beläget i östra delen av Leksands kommun. Byn är en blandby, en by som innefattat både bofasta gårdar och fäbodgårdar.

Historik

Hisvåla, Grytberg och Halvarsbodarna ligger i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Hisvåla förekommer i skrift 1593 som Risvåla. Förleden Ris- var dock förvanskad från His-, som troligen kommer från läget vid Histjärnen (tidigare Hissen) vilket i sin tur syftar på att tjärnen ligger inom ett område med tallskog, en hed. Vål syftar på slåttermark som röjts och vidmakthållits genom att lägga riset i högar (vålar) som sedan brändes. Grytberg avser stenig mark på ett berg. Halvarsbodarnas benämning kommer av gårdsnamnet Halvars. Vid storskiftet fanns 15 gårdar i Hisvåla och 9 i Grytberg. Av dessa var 8 fäbodgårdar belägna i huvudsak på samma vis som idag. Byarna ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Riksintresse för kulturmiljövården: W 29 47 Hisvåla-Grytberg, Leksand.

Kringbyggd gård längs byvägen i Hisvåla.

Kringbyggd gård längs byvägen i Hisvåla. På gården finns fortfarande många äldre timrade ekonomibyggnader. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Översiktlig placering och topografi

Byarna Hisvåla-Grytberg och fäbodstället Halvarsbodarna är belägna på höglänt mark i den östra delen av Leksands kommun. Landskapet kring byarna domineras av kuperad skogsmark som närmast bebyggelsen genomskärs av småbruten odlingsmark. Hisvåla är beläget i en östsluttning cirka 275 meter över havet och erbjuder storslagna utblickar över de kuperade skogslandskapen i sydost. Öster om byn finns en mindre sjö, Histjärnen, där järnframställning tidigare förekommit. Norr om Hisvåla finns Sugelsberget (Salen). Cirka femhundra meter sydväst om Hisvåla finns Grytberg som delvis är beläget i västsluttning. Byarna förbinds genom Sågmyravägen som löper söder om Hisvåla och genom Grytberg. Halvarsbodarna är belägna söder om Grytberg och avskiljs från ovannämnda byar av skogsmark.

Stenmur och odlingslandskap

Det småbrutna odlingslandskapen kring Hisvåla-Grytberg är fulla av stenmurar, fornlämningar, trädridåer och buskage. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Bytyp

Hisvåla-Grytberg är blandbyar - byar som både innefattat gårdar med bofast befolkning och fäbodgårdar tillhörande andra byar. Vid storskiftet hade byarna Tibble, Ullvi, Hälla, Berg och Mjälgen fäbodar i och omkring Hisvåla och Grytberg. Det finns även exempel på så kallade hemfäbodar, fäbodgårdar som tillhört bofast befolkning i Hisvåla eller Grytberg. På fastigheten Ullvi 10:19 finns en mycket välbevarad hemfäbodgård, Kockes, som idag skyddas som byggnadsminne. De bofasta gårdarna är ofta större och tätare bebyggda än fäbodgårdarna. En annan skillnad är att fäbodgårdarna ofta är omålade än idag. Halvarsbodarna har under delar av historien tillhört Hisvåla och består idag av några ensligt belägna gårdar.

Fäbod

Hemfäbodgård mellan byklungorna. Gården är mycket välbevarad och skyddas som byggnadsminne. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Förhållande mellan landskap och bebyggelse

Bebyggelsen i Hisvåla och Grytberg utgörs av två byklungor som är tydligt avskilda av skogsmark. I Hisvåla är många av byns gårdar belägna längs en byväg som löper genom byn från sydöst till nordväst. Dessa gårdar bildar tillsammans en gles radbykaraktär. Söder om byn finns en ensamgård på en höjd i odlingslandskapet, Smedgården. Längs en väg som löper norrut från majstångsplatsen mitt i byn finns en mindre klunga om tre kringbyggda gårdar. Många av gårdarna i Hisvåla är belägna mellan Sugelsbergets kuperade skogslandskap i norr och småbrutna hävdade odlingslandskap i söder och väster. I Grytberg är gårdarna placerade i en gles klungform som omgärdas av hävdad odlingsmark i väster. Den sluttande terrängen i båda byarna gör att många gårdar framträder som högt belägna i topografin. Gårdarna i Halvarsbodarna är placerade på små öppna tomter som omsluts av skogsmark.

Den hävdade småbrutna odlingsmark som finns i anslutning till byarna innefattar många odlingsrösen, träddungar och avskiljande ridåer med sten, träd och buskage. Odlingslandskapet har överlag en småskalig och något karg karaktär som kommer av dess belägenhet i höglänt och stenrik terräng omgiven av skogsmark. Denna typ av odlingsmark återfinns i många av de Leksandsbyar som är högt belägna i landskapet. Förutom den odlingsmark som omger byarna några finns små avsnitt av hävdad odlingsmark insprängt i skogsmarkerna runtomkring byarna. Där finns även övervuxen tomt- och odlingsmark som tillhört äldre fäbodgårdar. Området kring byarna är överlag rikt på fornlämningar efter fossil åkermark, samt husgrunder från nu försvunna fäbodgårdar. Trakten kring Hisvåla-Grytberg är rik på fornlämningar efter järnframställning och gruvverksamhet.

Långsmalt falurött hus med sadeltak.

Många hus är långsmala, faluröda och bär sadeltak. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Bebyggelsens huvuddrag

Hisvåla, Grytberg och Halvarsbodarna innefattar tillsammans ett tjugotal gårdar, varav flera till sin karaktär fortfarande är oförändrade sedan det sena 1800-talet. Jämfört med exempelvis Dalälvsbyarna är Hisvåla-Grytberg små byar med gårdar som är glest placerade intill varandra. Storleken och upplägget mellan gårdar är dock vanligt i många av de skogsnära och höglänt placerade blandbyar som finns bland annat i Rönnäs- och Åsbygge fjärdingar. Många gårdar är kringbyggda med fyrkantsform och de flesta husen är uppförda i timmer, rödfärgat eller ofärgat. Det senare gäller företrädesvis på fäbodgårdar, som överlag är mindre och glesare än de gårdar som nyttjats av bofast bybefolkning. En- eller tvåkupigt taktegel är det dominerande takmaterialet bland alla byggnader.

Nästan alla byggnader, såväl bostadshus som ekonomibyggnader är låga, avlångt smala och med sadeltak i en takvinkel kring 30 grader. På bostadshus tillhörande större gårdar som även är rödmålade är det vanligt med vitmålade knutar och vindskivor samt vita träfönster med spröjs i trä eller bly samt enkla vitmålade brädfodringar. På vissa hus förekommer profilerade fönsteröverstycken. På ekonomibyggnader och fäbodgårdar förekommer vita detaljer ytterst sällan.

I Grytberg finns ett fåtal hus uppförda under 1900-talet, som har en avvikande karaktär gentemot den äldre bebyggelsen. Där finns dessutom ett fåtal äldre byggnader som fått plåttak, nya fönster och lockpanel.

Ålderdomligt timmerhus

Det finns fortfarande många gårdar med ofärgade ålderdomliga timmerhus. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Utmärkande detaljer

I Hisvåla finns flera gårdar som har farstukvistar i snickarglädjestil. Dessa farstukvistar och ibland den del av byggnadens yttervägg som finns bakom farstukvisten är vanligen målade med oljefärg. I Hisvåla är det vanligt med ockrafärgade och ljust blåa detaljer och väggfält på sådana farstukvistar. På vissa större gårdar förekommer äldre liggande spontad träpanel. Det är utmärkande att så många gårdar i Hisvåla-Grytberg fortfarande är kringbyggda i fyrkantsform, och att det fortfarande finns flera ofärgade gårdar. Många gårdar har dessutom belägna på samma lägen som vid storskiftet.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Hisvåla, Grytberg och Halvarsbodarna.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse. Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I Leksand var de flesta småbrukare med egen gård och egen jord. Uppdelningen av tegar och tomter syns fortfarande idag på fastighetskartor, men ibland även i det faktiska odlingslandskapet. Gamla ägoindelningar är ofta mer tydligt bevarade på de kargare och mer höglänta odlingsmarker som finns i byar så som Hisvåla-Grytberg. På sedimentjordarna kring Dalälven och Byrviken-Alviken har gränserna ofta otydliggjorts med tiden. Den småbrutna odlingsmark som fortfarande finns i anslutning till bebyggelsen Hisvåla och Grytberg är mycket viktig för förståelsen av de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i byn och i Leksand i äldre tider.

Värden/var varsam med:

  • De småbrutna hävdade odlingsmarker som finns i anslutning till bebyggelsen i Hisvåla och Grytberg. Särskilt viktiga beståndsdelar för odlingslandskapets karaktär är de synbart små bruknings- och ägoytorna tillsammans med odlingsrösen, trädridåer och öar med träd och sten mitt i odlingsmarken.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Hisvålas karaktär av radby, där många gårdar är belägna längs en genomlöpande byväg, är värdefull eftersom den är karaktäristisk och typisk för Leksand och Övre Dalarna. Att många gårdarna i både Hisvåla och Grytberg samlats till tätare klungor med två till tre gårdar är också värdefullt eftersom detta skapar trivsamma täta bymiljöer som är typiska för Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Hisvålas radbykaraktär, med många gårdar som är placerade längs den genomlöpande byvägen.
  • Gårdsklungor som bildas av två eller flera närliggande gårdar.
  • Att den äldre bebyggelsen ofta är placerad antingen i randen mellan odlingsmark och skogsmark, eller på karga höjdlägen i odlingslandskapet.

Hisvåla-Grytberg har varit en blandby, en by där det både funnits bofast bybefolkning och fäbodar tillhörande en annan by, samt hemfäbodar. Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider. Fortfarande idag finns spår av fäbodväsendets utbredning i Hisvåla-Grytberg. På fastigheten Ullvi 10:19 finns exempelvis en kringbyggd hemfäbodgård som skyddas som byggnadsminne. Även gårdarna på fastigheterna Berg 4:5 och Ullvi 18:5 har sannolikt varit fäbodgårdar. Något som bland annat fastighetsbeteckningar och enklare byggnadskick med mindre bostadshus och glesare gårdsbildningar vittnar om.

Värden/var varsam med:

  • Fastighetsbeteckningar som utgår från andra byar, eftersom dessa kan berätta om fäbodväsendets utbredning i byn historiskt.
  • Övergiven tomtmark och husgrunder där fäbodgårdar tidigare funnits. Det finns särskilt många sådana platser norr om bebyggelsen i Hisvåla-Grytberg. Dessa finns registrerade i fornminnesregistret.
  • Den befintliga bebyggelsen på fastigheterna Ullvi 10:19, Berg 4:5 och Ullvi 18:5. Husen på dessa gårdar är karaktäristiska för fäbodar. Särskilt viktiga karaktärsdrag är byggnadernas enkla och ålderdomliga utformning, förekomsten av små manbyggnader, ofta enkelstugor, glesare gårdsbildningar, ofärgade timmerhus samt förekomsten av byggnader som använts i mejeriproduktion där de förekommer. Äldre detaljer så som dörrar, fönster, skorstenar och farstukvistar är också mycket värdefulla.

I trakterna kring Hisvåla har det förekommit historisk gruvbrytning samt kalkbränning. Gruvbrytning tillika kalkbränning var två binäringar till jordbruket. Bisysslor var i äldre tider nödvändiga för att få hushållet att räcka till i de rikt befolkade men platsvis karga socknarna i Övre Dalarna. I Hisvåla och Grytnäs bröts järnmalm som sedan fraktades till bruk vid Siljan och norrut.

Värden/var varsam med:

  • Spår efter järn- och kalkframställning i form av en hyttruin samt slagghögar vid Histjärn, en kalkugn och kalkugnsruin samt två kalkbrott mellan Hisvåla och sjön Skvin, gruvhål vid ovannämnda kalkugn samt vid halvarsbodarna. Det finns även en mångfald av fornminnen kopplade till metallframställning och bergsbruk norr om byarna. Dessa finns registrerade i fornminnesregistret.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna. I Hisvåla och Grytberg är nästan alla hus knuttimrade. Husen uppfördes sannolikt under 1700- eller 1800-talen. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Hisvåla 2:13, Hisvåla 1:4, Hisvåla 9:3, Hisvåla 10;3, Hisvåla 3:4, Hisvåla 13:3, Ullvi 10:19, Ullvi 18:5, Berg 4:5, Hisvåla 5:3, Hisvåla S:7 samt sidokammarstugan på Hisvåla 1:8. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; enkla vitmålade fönsterfoder; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer, dock ej på fäbodgårdar där sådana detaljer bör undvikas. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Hisvåla och Grytberg är de flesta gårdarna kringbyggda på två, tre, eller fyra sidor. Många gårdar har även tillhörande härbren i odlingslandskapet utanför gården. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. De nästan helt kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Berg 4:5, Hisvåla 15:3, Hisvåla 10:3, Hisvåla 1:4 och Hisvåla 2:13 tillhör en idag förhållandevis ovanlig typ. Många gårdar tidigare helt kringbyggda gårdar kom nämligen på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen. Särskilt goda exempel finns på fastigheterna Hisvåla 2:13, Hisvåla 1:4, Hisvåla 10:3, Ullvi 10:19, Hisvåla 15:3, Berg 4;5 och Hisvåla S:7
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-31