Hyttkvarn

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Sidokammarstugakringbyggd gård med sidokammarstuga och flera ålderdomliga ekonomibyggnader.
Sidokammarstugakringbyggd gård med sidokammarstuga och flera ålderdomliga ekonomibyggnader. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Hyttkvarn har med all sannolikhet, så som namnet antyder, varit plats för en gammal hytta. Denna bör således ha nyttjat vattendraget som återfinns strax öster om byn, som sammankopplar Hyttsjön i norr med Årbosjön drygt tre kilometer åt söder.

Historik

Hyttkvarn är en liten blandby i Rönnäs fjärding i östra Leksands socken. Hyttkvarn som plats omnämns i källorna första gången 1663, då som ”Hytteqwarnsströmen”, där inte mindre än fem vattenkvarnar listas. Dessa kvarnar ska ha brukats av bybor från Slättberg, Almberg, Björkberg, Tibble och Romma. Ett äldre namn på Hyttkvarn är sannolikt Tronsbodarna. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Hyttkvarn består i huvudsak av fyra större gårdar i östersluttning omgivna av öppna odlingslandskap och stora barrskogar. Norr om den glesa byklungan finns även två ytterligare äldre gårdar.

Hyttkvarn har med all sannolikhet, så som namnet antyder, varit plats för en gammal hytta. Denna bör således ha nyttjat vattendraget som återfinns strax öster om byn, som sammankopplar Hyttsjön i norr med Årbosjön drygt tre kilometer åt söder.

Hyttkvarn nås idag via en asfalterad bilväg som söderut mynnar ut i Sågmyravägen. Norrut fortsätter bilvägen över det som fram till 1967 var banvall för järnvägssträckan Falun-Rättvik.

Hyttkvarn består i huvudsak av bondgårdar med tillhörande odlingsmarker, även om närmiljön vittnar om att mycket av inägorna vuxit igen. Omgivningen är full av större mossbevuxna odlingsrösen.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Av byns fyra gårdar är tre kringbyggda med ekonomilängor så som stall, härbren och andra bodar. Ytterligare en kringbyggd gård återfinns en bit längre norrut, c:a 150 meter in från bilvägen på väster sida.

Historiskt omnämns Hyttkvarn som blandby, där visst fäbodbruk ska ha förekommit. Gårdsstrukturerna som syns idag är dock dominerande av en mer bofast form med mer permanenta jordbruksbyggnader och bostadshus. De flesta av fastigheterna är idag tillsynes bofasta.  

Bebyggelsens huvuddrag

Merparten av byns äldre byggnader är timrade och flertalet är rödfärgade. Andra hus, främst ekonomibyggnader, är omålade med naturligt grånat virke. Den kringbyggda gården på fastighet Kilen 1:34, som enligt årtal på farstukvisten ska vara uppförd 1872, är den enda som helt och hållet är ofärgad.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Bostadshusen är i regel uppförda i två våningar, men ekonomibyggnaderna är inte högre än en våning.

Bostadshusen är vanligen enkelstugor eller sidokammarstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, även de av trä.

Flera av Hyttkvarns gårdar bär spår från flera århundraden, där lador och härbren i vissa fall kan härledas till 1600- eller 1700-talen. Bostadshusen är i regel de byggnader som förändrats mest med åren. Det förekommer både stugor från sent 1800-tal och en villa från 1930–1940-talet.

Sedan Dalarnas museum senast inventerade bygden på sent 1970-tal har åtminstone en ny fastighet tillkommit. Denna består av två mindre bostadshus, troligen sommarstugor, i ett plan med stående rödfärgad locklistpanel. Byggnaderna återfinns norr om byklungan med fastighetsbeteckning Mjälgen 23:9.

Byggnadsdetaljer och material

Byggnaderna i Hyttkvarn är de flesta rödfärgade, såväl hus av liggtimmer som hus klädda med träpanel. Även ett stort antal ofärgade träbyggnader förekommer.

Taken är enkla sadeltak, i regel täckta med tvåkupigt lertegel. Ett undantag är gården på fastigheten Kilen 1:34 där takfallen täckts med trapetskorrugerad plåt eller pannplåt.

Skorstenar är i lertegel, ofta försedda med huvar i plåt.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Flera av fastigheterna har under 2000-talet försetts med nyare lågenergifönster, däribland den ålderdomliga ladubyggnaden på fastighet Almberg 8:5 som dessförinnan varit till synes orörd.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Fodren är vanligen vitmålade, med spröjsar i vitt eller dalablått. Enstaka rödfärgade foder förekommer.

Beträffande dörrar på bostadshus har de flesta fastigheter fått nya ytterdörrar under 1900-talets andra hälft. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Hyttkvarn och Hyttkvarnsån.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården. På så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Hyttkvarn omnämns i fäbods- och skvaltkvarnsinventeringen 1663, då som en plats med inte mindre än fem kvarnar. Det finns dock belägg för att platsen, åtminstone som fäbod, periodvis även omnämnts som Tronsbo. Tronsbo som fäbod nämns i revningslängden 1670, där fem bybor från Almberg bedrev jordbruk. Vid storskiftet på 1820-talet kallades platsen dessutom ”Tronsbo eller Hytteqvarnen”. Efter 1820-talets storskifte bedrev Almberg, Almbergsbjörken, Kilen, Hisvåla, Hälla och Mjälgen fäbodbruk på platsen. Allt som allt var det vid denna tid sex aktiva fäbodgårdar. Under det sena 1800-talet tycks gårdarna ha blivit allt mer bofasta, för att med tiden få den bykaraktär Hyttkvarn har idag.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Hyttkvarn varit blandby, där somliga fastigheter historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta den och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Stora delar av byggnaderna i Hyttkvarn är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1915 särskilt kulturvärde. Detta är året för Hyttkvarns sista aktiva djurhållning som fäbodplats. Även de bofasta jordbruksfastigheterna dessförinnan är av kulturhistorisk betydelse.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbods- och jordbruksbyggnader uppförda innan 1915. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Hyttkvarn besitter fastigheterna Kilen 1:34, Kilen 7:12 och Almberg 8:5 särskilt höga bevarandevärden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1915. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Fyra av Hyttkvarns gårdar kan idag ses som helt eller delvis kringbyggda. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Hyttkvarn utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-31