Jordberg

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bild på fäbodgård med ålderdomligt timrat fäjs och stuga på fäbodställets sydöstra del.
Fäbodgård med ålderdomligt timrat fäjs och stuga på fäbodställets sydöstra del. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Jordbergs fäbodar är belägna i Siljansnäs socken, i den västra delen av nuvarande Leksands kommun. Fäbodstället är ensligt men högt beläget på Jordbergets flacka sydsluttning.

Historik

Jordberg är ett fäbodställe i Siljansnäs socken. Jordberg var långfäbodar och fäbodbruket var således specialiserat mot djurhållning och mjölkhantering. Det äldsta säkra belägget för fäbodarna återfinns 1731 men fäbodarna kan vara äldre, och ett osäkert belägg finns från 1715. Jordberg var långfäbodar för hemfäbodarna i Lundbjörken och enligt Albert Särnfelt buffrade man gemensamt till Jordberg i mitten av juni. Till Lundbjörken buffrade man i början av maj och då nyttjades fjolårshöet som bete för djuren. Om hösten återvände man sedan till Lundbjörken och efter en tid tillbaka till hemgården. Den sista fäbodvistelsen ägde rum 1923 och idag ägs fäbodstället samfällt under byn Björken i Siljansnäs. Även i äldre tider kunde såväl stugor som fähus vara andelsägda. Fäbodstället låg i Siljansnäs landskommun, som bildades 1875. Siljansnäs landskommun införlivades i Leksands kommun 1974.

Landskap, placering och gårdsformer

Jordbergs fäbodar är belägna i Siljansnäs socken, i den västra delen av nuvarande Leksands kommun. Fäbodstället är ensligt men högt beläget på Jordbergets flacka sydsluttning och nås antingen via en fäbodstig från Åskakbodarna i söder, eller från en traktorväg som sammanstrålar med Skäppsjövägen i norr. Fäbodstigen sammanstrålar även med en annan skogsbilväg strax söder om fäbodstället. Nordväst om Jordberg ligger Skäppsjön och Skäppsjöbodarna. I väster finns Ösjön och i söder Åskaksberget och sjön Stora Åskaken. Österut ligger sjön Lång.

Fäbodstället utgörs av en mindre öppen fäbodtomt omgärdad av skogsmark. Vid anfarten norrifrån finns ett större kalhygge men i övrigt är fäbodstället väl inbäddat i tät skog utan särskilda utblickar mot det omgivande landskapet. Några kvarvarande ängs- och slogmarker har inte påträffats. Runt omkring på fäbodvallen finns en uppsjö med äldre skägglavsbevuxna rönnar. Fäbodgårdarna är förhållandevis glest placerade och konstitueras av ett antal fäbodstugor, fäjs och ett härbre. Längst i nordöst har ett fritidshus tillkommit. Vid storskiftet, som inträffade i början av 1820-talet, var bebyggelsen mer omfattande med totalt 24 byggnader, varav nio var fäbodstugor. Byggnaderna var ordnade på var sida om en huvudfägata som fortfarande kan antydas i terrängen idag.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

Nästan alla byggnader på fäbodstället är knuttimrade, långsmala och med sadeltak i vinkel omkring 30 grader. Inga byggnader är faluröda, istället förekommer naturligt grånade eller solbrända träfasader. På vissa fäbodstugor förekommer röda knutändar och vissa av de timrade stugorna är inklädda med liggande bred fjällpanel.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Som takmaterial förekommer tvåkupigt lertegel eller plåt.

Skorstenar är oftast i lertegel av enkelt snitt.

Det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre lätt stående eller liggande glasrutor. Flera av fäbodstugorna har fönsterluckor.

Äldre bevarade ytterdörrar är ofta enkla och i trä.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Utmärkande drag och övrigt

Jordberg är ett långfäbodställe där djurhållning dominerat verksamheten. Således är byggnadsbeståndet upplagt för just djurhållning. Särskilt tydligt är detta beträffande de tre ålderdomliga timrade fäjs som finns bevarade på fäbodstället. De avlånga, låga timmerhusen är av ett slag som i princip endast förekommer på fäbodställen idag och det är utmärkande att de fortfarande finns bevarade. Ett av fäjsen har ristningar kring ingången från sent 1800-tal.

Det finns en utmärkande mängd rönnar med skägglav på fäbodvallen. Träden kan ha nyttjats som foderkälla i djurhållningen.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Fäbodarna har fått sitt namn av Jordberget. Förleden kommer sannolikt av att berget är täckt av jord utan större ytor med berg i dagen.

Värden/var varsam med:

Platsnamnet Jordberg.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.
Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Fäbodarna Jordberg är välbevarade för att vara långfäbodar. I synnerhet utmärker sig det kvarvarande beståndet av ålderdomliga timrade fäjs. Fäbodstället återspeglar på ett mycket tydligt vis det komplexa fäbodsystem, med olika enheter på olika avstånd från hemgårdarna, som rådde i Siljansnäs och Leksandsbygden i äldre tider. På grund av detta bedöms fäbodstället i sin helhet ha mycket höga kulturhistoriska värden. Välbevarade äldre timmerhus bedöms ha särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Jordberg historiskt varit ett långfäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året, samt att verksamheten varit inriktad på djurhållning. Jordberg var långfäbod till hemfäbodar i Lundbjörken, dit man buffrade i början av maj. Sedan gick man vidare till Jordberg i mitten av juni för att återvända till Lundbjörken om hösten. Buffringen skedde vanligen gemensamt både till Lundbjörken och Jordberg.
  • Spår av djurhållningen, företrädesvis i form av de tre ålderdomliga fäjs som finns bevarade på fäbodstället. Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar. Systemet av gärdesgårdar som syns främst vid den norra anfarten till fäbodstället.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, exempelvis kandelaberbjörkar eller betade enar. Det finns en utmärkande mängd gamla rönnar på fäbodstället. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar och fäbodar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

På Jordberg finns bevarade timmerhus i en uppsättning som är typisk för långfäbodarna, med specialisering mot djurhållning. Timmerhusen på fäbodstället, i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Siljansnäs och Leksand och bedöms därför ha särskilt kulturvärde, trots att vissa förändringar inträffat under det senaste halvseklet, företrädesvis beträffande fäbodstugorna. De fyra fäjs som finns bevarade på fäbodstället är synnerligen värdefulla och av ett slag som idag nästan enbart förekommer på långfäbodar.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga äldre fäbodstugor. Värdebärande egenskaper är befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler och äldre fjällpanel; befintlig fönstersättning; befintliga fönster tillkomna innan 1950; befintliga dörrar tillkomna innan 1950 samt förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; befintliga äldre skorstenar; under befintligt takmaterial underliggande trätak.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus.
  • Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Siljansnäs socken är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel och galvaniserad sinuskorrugerad plåt alternativt pannplåt som takmaterial.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Knutändar kan emellertid målas faluröda på byggnader där detta förekommit historiskt.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-05-31