Laknäs

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Före detta dyngstad vid ett fäjs på en ålderdomlig gård i Knabbgårdarna.
Före detta dyngstad vid ett fäjs på en ålderdomlig gård i Knabbgårdarna. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Bebyggelsen i Laknäs löper som ett halvcirkelformat band längsmed stranden till Siljan. Bland den äldre bebyggelsen utkristalliserar sig tre tätare byklungor – Västra Riset, Knabbgårdarna och Östra Laknäs.

Administrativ historik

Byn Laknäs ligger Åsbygge fjärding i Leksands socken och tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Laknäs är en vidsträckt bymiljö på ett halvcirkelformat flackt näs mot Siljan. Byn bör kunna räknas som den nordligast belägna i Leksand. Särskilt eftersom det finns mark tillhörande byn på motsatt sida om Siljan, intill byn Stumsnäs i Rättviks socken. I söder finns byn Tällberg och i öster byn Östanhol. Över Siljan löper siktlinjer mot Stumsnäs och Vikarbyn i norr, Rättviks kyrka i öster och mot Björkberget, Sollerö socken och Gesundaberget i väster.
Betes- och odlingslandskapet i Laknäs är flackt, småbrutet och stenigt. Stora odlingsrösen genomskär på flera ställen markerna, vilket ger landskapet en säregen karaktär. Den odlingsmark som fortfarande är öppen och hävdad återfinns i huvudsak i stråk mitt ibland, eller söder om bebyggelsen. Den största koncentrationen av jordbruksmark återfinns i den östra delen av byn.

Byform

Bebyggelsen i Laknäs löper som ett halvcirkelformat band längsmed stranden till Siljan. Bland den äldre bebyggelsen utkristalliserar sig tre tätare byklungor – Västra Riset, Knabbgårdarna och Östra Laknäs. Här är gårdarna i huvudsak belägna i klungor som utbildas kring den genomlöpande byvägen Västanrisvägen-Strandvägen, samt stickgator till densamma.

Företrädesvis mellan de gamla byklungorna och särskilt mot Tällberg i söder har flera nya småhus, fritidshus och områden med småhus och fritidshus tillkommit under 1900-talet och det tidiga 2000-talet. I söder löper en större landsväg mellan Tällberg och Östanhol.
gårdsformer och gårdsstrukturer:

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Laknäs nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform vid storskiftet år 1827. Till skillnad mot i många andra byar har en förvånansvärt hög andel av gårdarna bibehållit sin fyrkantsbyggda form ända in på våra dagar. Det finns inte mindre än fem sådana gårdar med helt eller delvis intakt månghussystem. Ytterligare fler där ekonomibyggnaderna sammanfogats eller utbytts till större ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel från och med det sena 1800-talet. De senare återfinns företrädesvis i den östra delen av byn. På vissa gårdar återstår fragment av den fyrkantsbyggda ursprungsformen trots att sidor av gårdstunet utglesats från byggnader, eller att manbyggnaden utbytts.

Vid sidan av de äldre gårdarna finns i alla tre byklungor småhus, fritidshus och sommarnöjen tillkomna under 1900-talet. Dessa byggnader är oftast placerade som solitärer mitt på en villatomt, möjligen med enstaka garage, mindre komplementbostadshus och förråd i utkanterna av gården. Vissa sådana tomter är av naturtomtskaraktär. I södra delen av Västra Riset finns en särskilt hög koncentration av småhus.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldsta gårdarna med bevarat månghussystem är bostadshusen ofta enkelstugor. Det finns även många korsplanshus från tiden kring sekelskiftet år 1900, samt även bostadshus som tillkommit under 1900-talet antingen i »dalaromantisk«, lågmäld och anpassad eller renodlat modernistisk stil.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Äldre byggnader i byn är oftast knuttimrade med stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även andra sorters träfasader i form av locklistpanel samt stående och liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och antingen av enkel modell med lätt utkragning eller kronskorstenar. Kronskorstenar förekommer ofta på sommarnöjen och äldre gårdar som ombyggts till sommarnöjen under 1900-talets första hälft.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. På korsplanshus förekommer fönster med korsformig post. Vissa äldre fönster samt även fönster på dalaromantiska sommarnöjen är blyspröjsade. Vissa fönsterbågar, dörrar och detaljer på farstukvistar är målade pariserblå. Den pariserblå färgen är sannolikt tillkommen under 1900-talet.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre bostadsbyggnader är enkla trädörrar samt parspegeldörrar vanligt. På välbevarade byggnader från 1900-talet är det också vanligt med enkla trädörrar, exempelvis med karosseripanel. Vissa dörrar tillkomna under 1900-talet är tillverkade i historiskt återblickande stil med exempelvis rombmönster, dock med tidstypiska trycken och sidolufter.

De fåtal äldre farstukvistar som finns kvar i byn är oftast förhållandevis enkla och utgörs antingen av förtak, eller av sadeltak som bärs upp av antingen svarvade hörnstolpar eller kontursågade stöd. Företrädesvis på korsplanshus finns även farstukvistar i snickarglädjestil med kuverttak. En del av de farstukvistar som tillkommit under 1900-talet är utformade med klar inspiration från av äldre farstukvistar i byn, dock mycket större proportioner. En detalj som vanligen återkommer även bland nyare byggnader är de rundsvarvade hörnstolparna i formen av balusterdockor.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med kontursågade friser ovantill.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar och nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

I Laknäs kvarstår ovanligt många fyrkantsbyggda äldre gårdar med helt eller delvis intakt månghussystem.

På en av gårdarna i Östra Laknäs finns en bevarad äldre farstukvist med sadeltak som uppbärs av rundsvarvade balusterdockor. Utformningen förekommer på äldre gårdar i Rättvik och var sannolikt även vanlig i Åsbygge fjärding i äldre tider. Idag kvarstår dock endast ett fåtal sådana äldre farstukvistar i Leksand. Förutom de rundsvarvade hörnstolparna är farstukvisten även dekorerad med profillister och kontursågade friser.

I Laknäs har det historiskt förekommit en omfattande tegelproduktion. Spåren av detta återfinns bland annat i form av en tegelbrukslämning vid Kolmyrviken i sydvästra delen av byn. Förutom tegelbruken fanns även ett snickeri med smidesverkstad vid Ol-Ersviken som etablerades kring sekelskiftet år 1900. Firman som hette Wiklund & Eriksson, senare Wiklund, Eriksson & Co tillverkade bland annat arbetstrillor, timmerkälkar, arbetsdon, snickarbänksskruvar och vävstolar. Under 1930- och 1940-talen innan verksamheten nedlades tillverkades sparkstöttingar av egen modell.

Det vattennära läget är påtagligt i byn. Vid Ol-Ersviken finns kyrkbåthus. Längs stranden genom byn finns mängder av tvättstugor och bodar. Det finns också många bryggor varav Laknäs brygga är den största.

På åtminstone två av de gårdar som tillkom kring sekelskiftet år 1900 med korsplanshus och större ladugårdsanläggningar finns även välbevarade komplementbostadshus med mansardtak från tiden kring 1920.

I byarna Laknäs, Plintsberg och Tällberg förekommer ofta att detaljer så som fönsterbågar och ytterdörrar är målade med pariserblå eller »dalablå« färg. Företeelsen har sitt ursprung i 1900-talet och den »dalaromantiska« stil som då utkristalliserades och blev särskilt vanlig Tällberg.

Övrigt

På en liten höjd i odlingslandskapet söder om Östra Laknäs finns en stor bystuga uppförd 1986, ett missionshus samt en affär som uppfördes under 1930-talet genom Leksands kooperativa handelsförening. Verksamheten vid affären upphörde emellertid redan 1965.

På åkern sydväst om bystugan finns ett stort falurött bymagasin som inköptes från Sunnanäng 1876.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Laknäs, Västra Riset, Knabbgårdarna och Östra Laknäs. Platsnamnet Laknäs sägs syfta på fisken lake, av vilken det funnits rikligt av i Siljan.
  • Namn anknutna till Siljans strandlinje så som Kåludden, Käringbroudden, Granhagsviken, Ol-Ersviken, Kolmyrsviken och Björnudden. Käringbroudden omtalades av Abraham Hülpers i skildringen av densammes resa i Dalarna år 1757. Udden omtalas som en stor stenbrygga som sägs ha börjat byggas av »jättekvinnor«. Käringbron återfinns också på en karta över Siljansområdet från år 1729.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.
Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I Laknäs finns många små ytor med betes- och odlingsmark utspridda mitt ibland eller mycket nära byklungorna. Större sammanhållna jordbruksmarker finns endast söder om Knabbgårdarna och Östra Laknäs. Till skillnad mot de förhållandevis lättodlade sandjordarna söderut genom Härads- och Rönnäs fjärdingar är markförhållandena i Laknäs karga och stenrika. Detta har medfört att landskapet fått en konsekvent småbruten karaktär riklig på stenrösen och impediment. Det är tydligt att stor möda nedlagts på att framlägga odlingsbar mark. Landskapskaraktären återkommer genom hela Åsbygge fjärding, och det förmodas vara så att jordbruket gav mindre avkastning här jämfört med exempelvis byarna i Häradsbygden. De småbrutna betes- och odlingslandskapen är värdefulla eftersom de kan bidra med kunskap och förståelse kring de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i Laknäs och i Leksand i äldre tider. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen och enstaka enbuskar bibehålls är dessutom mycket viktigt för byarnas karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • De småbrutna odlings- och beteslandskapens karaktär med synbart små bruknings- och ägoytor, ofta mitt i bynklungorna.
  • Enbuskar, träd och större stenar sten belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre gärdesgårdar och odlingsrösen av sten som konstruerats i samband med markberedningen.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Laknäs är bebyggelsens läge med täta byklungor nära Siljan särskilt värdefull. De täta bymiljöerna framträder särskilt tydligt från det öppna betes- och odlingslandskapen i söder där knappt någon bebyggelse syns, samt från de trånga bygaturummen i bykärnorna. Den äldsta bebyggelsen samlas ofta kring korsningar mellan den genomlöpande strandnära byvägen och olika stickvägar. De organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljöer som finns särskilt i Knabbgårdarna och Östra Laknäs, samt kring korsningen mellan Västanrisvägen och Banäset i Västra Riset är typiska för Leksand och Övre Dalarna. Det tätt bebyggda gyttret med timmerhus inpå vägbanorna bidrar stort till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand. Vägnätet med många komplexa flervägskorsningar bidrar också till den trivsamma karaktären.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med tre åtskilda byklungor belägna invid Siljans strand, och med betes- och odlingsmarken i huvudsak instucken bland bebyggelsen eller samlad söder om Knabbgårdarna och Östra Laknäs.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Strukturen är särskilt tydlig i Knabbgårdarna och Östra Laknäs.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum. Strukturen är särskilt tydlig kring korsningen mellan Västanrisvägen och Banäset i Västra Riset och längs bygatorna i Östra Laknäs.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Laknäs finns ett flertal gårdar med helt eller delvis bevarade månghussystem där hela gårdarna konstitueras av ålderdomliga timmerhus som ensamma eller i längor om två placerats kring gårdstunen. Det finns även välbevarade äldre bostadshus som är timrade, företrädesvis enkelstugor. Enkelstugan var också den vanligaste formen av bostadshus var i Laknäs i äldre tider. Dessa byggnader i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor och sidokammarstugor. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Laknäs 46:18, Laknäs 4:25, Laknäs 4:15, Laknäs 5:18, Laknäs 32:9, Laknäs 7:5, Laknäs 42:18, Laknäs 11:16, Laknäs 28:13, Laknäs 26:18, Laknäs 37:10, Laknäs 12:17, Laknäs 14:19 samt Laknäs 25:16. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade eller rundade tandsnittsformer på fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller kontursågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren som finns runt om i byn.
  • Den mycket välbevarade enkelstugan på fastigheten Laknäs 37:10. Byggnadens farstukvist är dekorerad med bland annat rundsvarvade balusterdockor som stöd för det sadelformade taket. Farstukvistens form har sannolikt varit vanlig i Leksand – åtminstone i Näsbygge fjärding historiskt. Idag kvarstår i endast ett fåtal exempel i hela Leksand, varför byggnaden i sin helhet men i synnerhet farstukvisten är särskilt värdefull.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Laknäs finns fortfarande ett utmärkande antal gårdar som är fyrkantsbyggda. Det finns även många gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Även i Laknäs har detta förekommit – samtidigt som den fyrkantiga formen på vissa gårdar bibehållits trots att de äldre byggnaderna ersatts med nya eller sammanbyggts under ett enda takfall. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De fyrkantsbyggda gårdarna som finns på fastigheterna Laknäs 4:15, Laknäs 33:27, Laknäs 42:18, Laknäs 11:16, Laknäs 23:22, Laknäs 20:21 och Laknäs 37:213 samt även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Laknäs finns flera goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskarkatär med stora ladugårdskomplex och korsplanshus med tidstypisk utformning. Gårdarna kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför särskilt kulturvärde. Vissa av manbyggnaderna har dessutom stora utseendemässiga kvaliteter, vilket förstärker värdet. En del korsplanshus har en knuttimrad stomme och kan därför även berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Det samma gäller för de timmerhus, företrädesvis trösklador, som under perioden sammanbyggdes med andra ekonomibyggnader till större sammanhängande längor eller vinkelställda byggnader, där även ladugårdsanläggningar ingått.

Värden/var varsam med:

  • Gårdsbildningar tillkomna under det sena 1800-talet eller kring sekelskiftet år 1900. Dessa kännetecknas av något större manbyggnader än tidigare i form av exempelvis korsplanshus, samt att det finns större ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Laknäs 5:18, Laknäs 42:27, Laknäs 11:18, Laknäs 7:28 och Laknäs 42:30.
  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska arts- and craftsrörelsen, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksandsbygden är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna varför stilen kanske snarare bör betecknas som »dalaromantisk«. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. På vissa håll i Leksand och i synnerhet i byarna kring Tällberg, där inräknat Laknäs, byggdes nya sommarnöjen och fritidshus i dalaromantisk stil långt in på 1900-talet.

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och timrade småhus åt bofasta. De timmerhus som uppfördes från och med tiden kring 1950 kom dock i förhållande till de dalaromantiska byggnader som uppfördes fram tills 1940-talet att i större utsträckning följa tidstypiska normer och ideal beträffande planlösningar, former, volymer och i viss mån även detaljutformning. Även om vissa dalaromantiska detaljer i form av exempelvis farstukvistar med rundsvarvade stöd och sadeltak, kronskorstenar och blyspröjsade fönster med fönsterluckor fortsatt var vanligt, introducerades även sådant som perspektivfönster och suterrängvåningar. Andra detaljer som är typiska för dessa timmerhus är gärdsgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot.

I Laknäs finns flera dalaromantiska fritidshus och sommarnöjen från det tidiga 1900-talet och fram tills tiden kring 1900-talets mitt. Byggnaderna är i huvudsak belägna kring Västra Riset och där byn övergår mot Tällberg. Det finns även enstaka mindre sommarnöjen i form av ombyggda äldre härbren och andra mindre byggnader mellan byklungorna och intill Siljan. Insprängt mellan den äldre bebyggelsen finns också en mängd timrade småhus från tiden kring 1900-talets mitt och därefter. Timrade byggnader från 1900-talet, med avseende på såväl äldre sommarnöjen som modernistiska timmervillor, har särskilt kulturvärde. Byggnaderna kan berätta om hur timmerhuskulturen återuppväcktes, tillämpades och förändrades under 1900-talet. Många av husen är dessutom påkostade med stora materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Att timmerhusbyggandet i Leksandsbygden och särskilt i byarna kring Tällberg, trots förändringar i stildragen, vidmakthållits i en mer eller mindre obruten tradition under 1900-talet är mycket anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv.

Värden/var varsam med:

  • Timrade småhus samt sommarnöjen och fritidshus i dalaromantisk stil tillkomna företrädesvis under 1900-talets första hälft. Särskilt värdefulla exempel finns bland annat på fastigheterna Laknäs 6:19, Laknäs 12:14, Laknäs 62:24, Laknäs 62:17, Laknäs 62:16, Laknäs 1:6, Laknäs 7:8, Laknäs 12:13, Laknäs 7:10, Laknäs 12:9, Laknäs 48:6, Laknäs S:80, Laknäs 20:10, Laknäs 33:30, Laknäs 36:10, Laknäs 36:8, Laknäs 9:9, Laknäs 10:16, Laknäs 68:2, Laknäs 48:10, Laknäs 46:22, Laknäs 28:9 och Laknäs 37:24.
  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer – rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster.
  • Befintliga grundmurar i natursten.
  • Befintliga tak och takformer - sadeltak, mansardtak och valmade tak med en- eller tvåkupigt lertegel. Befintliga profilsågade vindskivor där de förekommer.
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  • Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar eller kontursågade hörnstöd. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Befintliga trädörrar med sidoluft på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdsgårdar. Trägrindar i anslutning till gärdsgårdar.

Vid sidan av de knuttimrade byggnaderna finns även ett antal välbevarade småhus från 1900-talets första hälft runt om i byn. Byggnaderna är ofta uppförda med faluröd locklistpanel och smälter väl in bland den äldre bebyggelsen. Dessa småhus kan berätta om 1900-talets byggnadskonst i en mer bred bemärkelse samt har även ofta höga utformningsmässiga kvaliteter. De byggnader av sådan karaktär som finns på fastigheterna Laknäs 30:15, Laknäs 27:8, Laknäs 11:8 och Laknäs 15:11 bedöms ha ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga takform, takvinkel, stomme och form.
  • Befintlig utformning locklistpanel och lockpanel.
  • Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, takutsprång och skorsten.
  • Befintliga träfönster och ytterdörrar samt garageportar i trä. Befintliga fönsterluckor.
  • Skärmtak, farstukvistar och smidesräcken vid entréer samt på balkonger.

Laknäs har varit känt för sin omfattande tegeltillverkning och sedermera även tillverkningen av kakelugnar. Tegelslagerierna låg i västra delen av byn, vid Kolmyrviken och norrut mot Ol-Ersviken. Enligt uppgift från Daniel Wiktorin i Knabbgårdarna började tegelbränningen redan under 1600-talet, men då endast för husbehov. Från och med 1800-talets början finns dokumenterad tillverkning för avsalu. Kring 1800-talets mitt flyttades tegelslagningen till Stumsnäsudden där byn hade sina utskogar, alltså på motsatt sida Siljan. På 1870-talet ska verksamheten återvänt till Kolmyrviken. Tegeltillverkningen avtog efter andra världskriget och nedlades tillslut 1954, i huvudsak på grund av arbetskraftsbrist. Daniel Wiktorin som omnämns ovan hade en fraktrörelse som avyttrade det färdigbrända teglet. Wiktorin var förövrigt inblandad även i uppförandet av Laknäs brygga och hade en affär på sin gård i Knabbgårdarna mellan åren 1898 och 1908.

Bisysslor så som tegeltillverkning var en viktig förutsättning för livet i byarna i äldre tider, och spåren av densamma har därför särskilt kulturvärde. Vidare var tillverkningen av just byggnader och byggnadsmaterial i specialitet i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Fornlämningar och spår av den historiska tegel- och kalkugnstillverkningen i Laknäs.
  • Kvarvarande lokalt tillverkade skorstenar och kakelugnar som finns på gårdarna runt om i byn.

Leksands socken är stor och kuperad, varför resor till Kyrkudden ofta företogs via vattenvägarna i äldre tider. Kyrkbåthusen vid Ol-Ersviken kan berätta om de speciella färdtraditioner som präglade Siljanstrakten och Leksand i äldre tider. Färden till och från kyrkan, samt deltagande i det kyrkliga livet var en viktig del av det sociala livet i byarna. Traditioner och seder som omger detta är därför viktiga för förståelsen av det äldre bondesamhället.

Värden/var varsam med:

  • Kyrkbåthusens befintliga placering.
  • Kyrkbåthusens befintliga utseende, stommar och funktioner.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör i första hand placeras på diskreta lägen, på tomtmark i anslutning till bykärnan i Västra Riset eller Östra Laknäs. Knabbgårdarna som är en synnerligen välbevarad gårdsklunga bör inte ytterligare bebyggas. Skogs-, betes- och odlingsmark mellan de olika byarna bör inte ytterligare bebyggas, om inte det sker på mark där det tidigare funnits en gård.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5–2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27–33 grader. I Laknäs är enkelstugor och korsplanshus de vanligaste formerna av äldre bostadshus. Det förekommer även enstaka parstugor. Nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form.

Takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller sinuskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Befintliga puts- och tegelfasader bör inte ändras.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft eller fönster i överspegeln på äkta spegeldörrar. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning, eller som kronskorstenar.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning. Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning om rödmålad eller omålad. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Pariserblå färgsättning på dörrar, fönsterbågar och detaljer på farstukvistar på bebyggelse tillkommen under 1900-talet.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1980 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1980 och återfinns på byggnader som är äldre än år 1900 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade eller spetsbågiga fönsteröverstycken förekommer bör dessa endast utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita, eller pariserblå där detta förekommit historiskt.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga kontursågade, svarvade, lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1980 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt.

Tak

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Svarta tak bör ej tillåtas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Portaler, gärdsgårdar

Befintliga rotvirkesportaler samt gärdsgårdar i trä.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler, puts eller fasspontade paneler äldre än 1930. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade. Befintlig färgsättning på detaljer beträffande exempelvis socklar, fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Befintlig dekormålning på farstukvistar. Pariserblå färgsättning på dörrar, fönsterbågar och detaljer på farstukvistar på bebyggelse tillkommen under 1900-talet.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga fönsterluckor. Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade eller spetsbågiga fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas i den färgsättning som de tidigare bar.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, kontursågade, lövsågade eller profilsågade detaljer samt stöd på farstukvistar där de förekommer. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Sandstensdetaljer på farstukvistar där de förekommer. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak, skorstenar, avvattning

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga laggtak på härbren. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Tegeltak bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. Befintliga takflöjlar. Befintliga spetsvinkliga stuprör.

Trädgårdsmiljöer

Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar, järnanordningar, gärdsgårdar och rotvirkesportaler. Trädgårdsdetaljer och markstensbeläggning i röd sandsten. Belysningsarmaturer med klotform på stolpe samt mindre, väggfasta belysningsarmaturer med antikglas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Beträffande byte av vindskivor och knutbrädor på andra byggnader bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18