Limå bruk

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bilden visar en ovanligt stor timrad trösklada sannolikt uppförd i början av 1800-talet tillhörande Limå bruks fägård.
Ovanligt stor timrad trösklada sannolikt uppförd i början av 1800-talet tillhörande Limå bruks fägård, som förut var fyrkantsbyggd. Limå bruk 1:7. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Limå bruk är beläget i Siljansnäs socken, i den västra delen av nuvarande Leksands kommun. Som namnet antyder är Limå platsen för ett historiskt järnbruk där järn från gruvor i Åls socken bearbetades till bland annat stångjärn, plåt och spik.

Administrativ historik

Limå bruk är beläget i Siljansnäs socken, i den västra delen av nuvarande Leksands kommun. Som namnet antyder är Limå platsen för ett historiskt järnbruk där järn från gruvor i Åls socken bearbetades till bland annat stångjärn, plåt och spik. Bruket började anläggas 1804 och verksamheten var uppdelad mellan tre anläggningar vid Limå, Övre bruket (nuvarande Sågkvarnen) samt Brahammars bruk uppströms Limån. År 1855 köptes verksamheten vid bruket av Stora Kopparbergs Bergslags AB. Efter övertagandet kom Brahammars bruk att avvecklas, varvid den gamla bruksherrgården där såldes till grosshandlaren C J Söderlund som återuppförde byggnaden i Leksands-Noret. Byggnaden kallas idag Gamla Sparbankshuset. År 1872 kom även bruket i Limå att nedläggas slutgiltigt och verksamheten förekom därefter enbart vid det så kallade Övre bruket (Sågkvarnen). Verksamheten vid Övre bruket nedlades 1878, samma år som Domnarvets Jernverk i nuvarande Borlänge invigdes. Limå bruk låg under nästan hela sin verksamma period i Näsbygge fjärding i Leksands socken. Idag är bruket beläget i Siljansnäs socken som bildades genom utbrytning ur Leksands socken kring 1875. Det gamla bruket är dessutom beläget i Siljansnäs landskommun, som bildades 1875. Siljansnäs landskommun införlivades i Leksands kommun 1974.

Beskrivning

Limå bruk finns nära Limåns utlopp i Limåviken till Siljan och omfattar dels en äldre flygelställd mangård av herrgårdskaraktär med salsbyggnad från 1842, bodar från 1815 samt stall från 1804, dels en fägård som förut varit fyrkantsbyggd. Idag kvarstår dock endast två längor med ekonomibyggnader vid fägården: ett magasin från tiden kring 1870 samt en ovanligt stor trösklada med klockspel. Öster om ån finns även en återstående del av brukets hytta och i ån bevarade äldre stenmurar från tiden då anläggningen var i bruk. Västerut från ån finns en före detta dammstuga i form av ett korsplanshus samt några äldre bodar. Norrut finns två magasin varav ett är uppfört 1804 i timmer och är av imponerande storlek för att vara ett timmerhus. De flesta av brukets äldre byggnader är timrade och ovanligt stora för att vara timmerhus.

Många av de byggnader som ursprungligen fanns vid bruket har rivits, vissa i sen tid. Däribland en karaktäristisk arbetarbostad vid anfarten från söder. Arbetarbostaden uppfördes ursprungligen i Brahammar 1826 och flyttades till platsen 1858. Äldre flygfoton visar vidare att Limå bruks mangård hade en väl ordnad trädgårdsanläggning åtminstone fram till tiden kring år 1960. På området fanns även stora kolhus, iskällare, ytterligare arbetarbostäder och flera mindre fähus.

Öster om Limån finns stora arealer med odlingsmark som sannolikt kom att ianspråktas i samband med att bruket kom till. De stora odlingsytorna var sannolikt en mycket viktig förutsättning för livet på bruket och efter att järnframställningen nedlagts fortsatte anläggningen att nyttjas som jordbruk. Odlingsmarken är möjligen belägen på före detta myrmark som genom dåtidens nya rön kunde torrläggas och omvandlas till odlingsmark.

En annan sådan yta med stort omfång är Taxorna sydöst om Limå bruk. Vid Taxorna finns en mycket stor timrad trösklada. De stora odlingsmarkerna sammanhänger överlag med de ovanligt stora ekonomibyggnader som finns eller har funnits vid Limå bruk.

En bit söderut, uppströms längs Limån ligger Övre bruket eller Sågkvarnen som platsen kallas idag. Där finns en lämning från stångjärnshammare samt en nyare tillkommen skola. Ytterligare en bra bit söderut ligger Brahammar, som dock endast berörs rent historiskt i denna rapport.

Kulturvärden

Limå bruks äldre historia har redogjorts för av Ulrich Lange i Limå bruk: historia och bebyggelse 100 år efter nedläggelsen samt av Roland Andersson i Byar och fäbodar i Leksands kommun. Platsen beskrevs även av Karl-Erik Forsslund i Med Dalälven från källorna till havet.

Limå bruk är beläget invid Limån i västra delen av nuvarande Siljansnäs socken. Bruket började uppföras kring 1804 och då »i alldeles obruten vildmark«. Initiativtagare var assessorn M Hellsén och brukspatronen D Ström i Falun. 1803 inträdde emellertid lagmannen J Noræus och justitierådet S Noræus som bolagsmän istället för Hellsén. År 1805 utfärdades privilegium för en masugn, tre stångjärnshammare med sex härdar och en hammare med härd för ämnessmide. Masugnen nyttjades för att förädla malm till tackjärn. Tackjärn, eller råjärn som det även ibland kallas, hade en kolhalt över 4 % och var därför för sprött för att smidas, valsas eller härdas. För att tackjärnet skulle bli användbart behövdes ytterligare förädling genom så kallad färskning. Färskningen syftade till att sänka kolhalten på järnet. Efter färskningen kunde järnet valsas eller smidas till långa stänger i en stångjärnshammare. Stångjärnshammaren nyttjades även i ett tidigare skede i processen i syfte att pressa ut kol och slagg från nyligen färskat järn. Järnframställningen krävde vid sidan av tillgång på malm, stora mängder bränsle i form av kol samt vattenkraft för stångjärnshammarens kontinuerliga drift. Sannolikt kom platsen vid Limåns utlopp i Siljan att väljas just på grund av den goda tillgången på vattenkraft, skog som bränsle för härdarna samt fraktmöjligheterna över Siljan och Österdalälven. Malmen som förädlades vid Limå bruk hämtades från brukets egenägda gruvor i Sommarberg, Blackberg och Valsarfsberg i Åls socken samt från Strandgruvan i Vika i Mora socken. Transporten skedde i huvudsak via vattenvägarna. Till Limå bruk hörde även Laxsjö masugn i Stora Tuna socken. En del av det tackjärn som tillverkades där fraktades vintertid genom skogen norrut till Snöå bruk i Järna socken för vidare bearbetning. Under perioden då Limå bruk tillkom var bergsbruket i Sverige reglerat av Bergskollegium – ett centralt ämbetsverk i Sverige vars syfte var att främja, leda och kontrollera gruvnäringen. Det var Bergskollegium som utfärdade de privilegiebrev som krävdes för att påbörja järnframställning och ämbetsverket kunde därmed bestämma i vilken omfattning, hur och var sådan verksamhet kunde uppkomma.

Anläggningen som den först uppfördes 1804–1805 omfattade masugnen med tillhörande damm, en mulltimmerhytta samt herrgård och arbetarbostäder i Limå. Till anläggningen hörde även diverse ekonomibyggnader och uthus. År 1805 kom även bygget av Brahammars bruk i samma regi att påbörjas cirka fem kilometer söderut uppströms Limån.

På Brahammars bruk tillkom en hammarsmedja med två härdar. År 1813 expanderade verksamheten med anläggandet Övre bruket på platsen som idag kallas Sågkvarnen. Här tillkom hammarsmedja, kolhus, järnbod samt arbetarbostad med uthus.

Limå bruks verksamhet omfattade även ämnessmide. Men verksamheten kom inte att bli lönsam förrän 1815. Samma år uppfördes en ässja för förädlande av ämnesjärn och en plåthammare samt ett manufakturverk med tre spikjärnshammare. År 1833 upphörde tillverkningen av tackjärn vid Limå bruk för att koncentreras till masugnen i Laxsjö. Tackjärnen fraktades sedan till hammare i Brahammar och Övre bruket. Därmed specialiserades tillverkningen mot stångjärn och tillverkningen av spikjärn lades i malpåse. År 1838 utökades verksamheten ytterligare med en stångjärnshammare, tullmjölskvarn samt två sågkvarnar. År 1852 upptogs åter tillverkningen av spikjärn och i samband med detta utbyttes en stångjärnshärd i Brahammar mot tre spikhamrar. Till en början hade bruket enligt Forsslund stämpel med:

»… 1805 Dalpilarna med ett L i övre vinkeln, allt inom en ring; 1819 en lodrät pil genom ett N (Noræus); 1855 L och B på sidorna om en sned pil (Limå och Brahammar) ; 1857 en lodrät pil genom Bergslagets märke (en fyrkantram, föreställande ett timrat schakt sett uppifrån)…«

Bruket övertogs mycket riktigt, som nämnt i den översiktliga historiken ovan, av Stora Kopparbergs Bergslags AB 1855. Detta skedde efter att bruket redan ett par gånger växlat ägare. I samband med övertagandet kom Brahammar att börja avvecklas och tio år senare hade all verksamhet där upphört. År 1860 återupptog man tackjärnstillverkningen i Limå och i samband med detta kom hyttan att renoveras och byggas om. Verksamheten kom dock enbart att pågå fram tills 1872, varvid Bergslaget återigen stängde verksamheten. Från och med 1873 kom således verksamheten endast att omfatta stångjärnssmide vid Övre bruket. En husbehovssåg och en kvarn fanns dock kvar i Brahammar respektive Limå. I samband med att Domnarvets Jernverk invigdes 1878 nedlades Limå bruk slutgiltigt.

Nedläggningen kan förstås i kontext till den så kallade »bruksdöden« som inträffade under 1800-talets senare hälft. Bruksdöden var en slags strukturrationalisering där många små bruk nedlades till fördel för ett fåtal större nytillkomna järnverk där Domnarvets Jernverk var att betrakta som enormt till sin skala. Förändringen skedde bland annat i ljuset av ökad internationell konkurrens till följd av nya tekniker som möjliggjorde en större produktion och mer kostnadseffektiv tillverkning av järn och stål i andra länder. Efter nedläggningen kom dock viss annan verksamhet att ske i Limå, exempelvis omfattande jordbruk och träkolsframställning. Brukets herrgård har även ibland nyttjats som kursgård för Bergslaget.

En viktig förutsättning för brukets drift under 1800-talet var tillgång på bränsle i form av träkol. Kolförsörjningen sköttes genom ett system av arrendegårdar på närbelägna fäbodar och byar. Gårdarna kallades för kolgårdar och hade till uppgift att varje år förse verksamheten med en viss mängd kol. Sådana gårdar fanns i Almo, Alvik, Backbyn, Björken, Brahammar, Brändskog, Dammskog, Fornby, Fårberg, Hallen, Hjulbäck, Jobsarbo, Klockarberg, Lundsbjörken, Mon, Norrskog, Nybingsbo, Näsbyggebyn och Olsnäs. Vissa kolargårdar finns bevarade än idag, däribland i Dammskog.

Vattenkraften i Limån nyttjades även tidigare för driften av skvaltkvarnar tillhörande byar i dåvarande Näsbygge fjärding till Leksands socken. Vid kvarninventeringen 1663–1664 fanns ett antal skvaltor som nyttjades av bönder från Hjulbäck, Mon och Björken, samt även Hjortnäs i Åsbygge fjärding.

Idag kvarstår endast en bråkdel av den bebyggelse som förut utgjorde Limå bruk. Anläggningen i form av bruksherrgård med tillhörande jordbruksbyggnader samt kvarstående byggnader tillhörande det gamla bruket återspeglar dock fortfarande den anrika historien om Limå bruk och järnframställning vid Siljan och bedöms därför ha särskilt kulturvärde. Odlingsmarken tillhörande bruket är imponerade till sin stora och öppna karaktär. De timrade jordbruksrelaterade byggnader som finns vid bruket är bland de största timmerhusen som påträffats under inventeringen och kan berätta om det mycket omfattande jordbruk som pågått vid bruket historiskt och bedöms därför tillsammans med kvarvarande öppna och hävdade jordbruksmarker ha särskilt kulturvärde respektive mycket höga kulturvärden.

Värden/var varsam med:

  • Samtliga timmerbyggnader tillhörande före detta Limå bruk: i synnerhet de äldre timrade trösklador som finns vid brukets fägård samt vid Taxorna och bruksherrgården med flyglar samt de två ovanligt stora magasin som finns norr om den gamla dammvaktarstugan väster om Limån. Byggnadernas befintliga volym och form. Befintlig utformning beträffande fasader, fasadmaterial, fönstersättning och takmaterial om det är lertegel. Äldre bevarade detaljer så som dörrar, fönster, farstukvistar tillkomna innan 1950. Bevarade klocktorn.
  • Den kvarvarande hyttan samt den närbelägna hyttdammen.
  • Kvarvarande fornlämningar vid bruket.
  • Öppen och hävdad jordbruksmark.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18