Lycka, Vargnäs, Åjer

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bild på Tusengården i Lycka från odlingslandskapet i norr.
Tusengården i Lycka från odlingslandskapet i norr. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Byarna Lycka, Vargnäs och Åjer är belägna öster och norr om Limsjön mitt i Leksands kommun.

Historik

Lycka, Vargnäs och Åjer ligger i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Lycka har i historiska handlingar sammanhängt med Tibble, men var i praktiken självständig. Namnet Lycka har betydelsen liten åker eller täppa, och betyder på dalmål »mindre inhägnat område, täppa«. Vargnäs och Åjer förekommer i skrift på 1500-talet. Det ursprungliga namnet på Vargnäs har varit Näs eller Näset. Namnet syftade på de två sydliga gårdarna i byn som ligger på näset mot Boda- eller Limån, Limsjön och Vargnäsån. Ännu på 1930-talet användes benämningen Näset för dessa gårdar. Namnet Åjer har bildats ur genitivformen av å och syftar på Vargnäsån. Byarna ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Placering, landskap och byform

Byarna Lycka, Vargnäs och Åjer är belägna öster och norr om Limsjön mitt i Leksands kommun.

Byn Lycka är belägen på en smal remsa med flack odlingsmark invid Åsledsbergets fot. I söder finns Tibble och villaområdet Sturlindan, i huvudsak bebyggt under 1900-talets senare hälft. I väster finns Budånas utlopp i Limsjön. Norr om byn finns en stor golfbana, som avgränsar byn från Vargnäs och Åjer. Byns äldre bebyggelse är i huvudsak belägen i norr och konstitueras av en handfull ålderdomliga kringbyggda gårdar med delvis intakt månghussystem och i flera fall välbehållna äldre bostadshus. Den äldre bebyggelsen är tätt grupperad i en klunga kring Lyckbacken. Det finns även två ensligt belägna gårdar i odlingslandskapet västerut – Tusen och Sjörs. Söderut finns nyare tillkommen villabebyggelse från hela 1900-talet, och i sydöst på Åsledsbergets sluttning Majorshagen, som förut varit kriminalvårdsanstalt.

Byn Vargnäs är belägen på en åsrygg i nordsydlig riktning. Öppen och hävdad odlingsmark finns företrädesvis söder och österut, mot golfbanan och Åjer. Västerut från byn, bortom ett skogsparti, finns Krökbacken och i öster Vargnäsån samt Åjer. Byns äldre gårdar är i huvudsak belägna i den södra delen av byn, kring ett trevägskors som bildas av vägarna från Krökbacken i väster, Åjer i öster och Boda i norr. Det finns även nyare tillkommen villabebyggelse och en storskalig jordbruksanläggning i den norra delen av byn.

Byn Åjer är belägen vid foten av Åsledsberget. Gårdarna, varav en är fyrkantsbyggd, är i huvudsak grupperade vid sidorna av två byvägar som strålar ut från ett trevägskors i den västra delen av byn. I den södra delen av byn finns flera nytillkomna småhus och fritidshus. Odlingslandskapet kring Vargnäs och Åjer är beläget på förhållandevis lättodlad glacial silt och har en storskalig, svagt kuperad och öppen karaktär. Vid Vargnäsåns och Budånas utlopp mot Limsjön i söder bildas en stor våtmark.

Golfbanan som åtskiljer Lycka från Varnäs och Åjer utgörs av ett större flackt landskapsavsnitt som förut varit odlingsmark. Idag finns stora gräsmattor, trädridåer och enstaka kvarvarande impediment.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Lycka samt Vargnäs och Åjer nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform vid storskiftet, som inträffade under 1820-talet. Idag kvarstår en handfull gårdar som är att beteckna som fyrkantsbyggda med mer eller mindre helt intakt månghussystem – Fält Gärdas vid golfbanan, tillhörande Vargnäs by, Trons i Åjer samt Rofrygg och Tusen (två gårdar) i Lycka. Det finns även flera gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. På de gårdar som har intakt eller delvis intakt månghussystem finns en uppsjö av olika timmerhus av olika funktioner både kring gårdsfyrkanten och utanför. Det kan röra sig om trösklogar, fäjs (fähus), bodar, stall med portlider, foderbodar och ibland även källarstugor. De byggnader som finns grupperade kring gårdstunen är inte sällan placerade i längor om två. På många gårdar finns också ålderdomliga gavelhärbren utanför gårdsfyrkanten. Det förekommer också gårdar där flera av de äldre ekonomibyggnaderna utbytts mot nya större ladugårdsanläggningar under det sena 1800-talet eller under 1900-talet. Sådana ladugårdsanläggningar är ofta större än de äldre timrade ekonomibyggnaderna och med djurhusdel i tegel eller gjutmur. Det finns också gårdar där vissa äldre timrade ekonomibyggnader, företrädesvis trösklogar, sammanbyggts med nya tegel-, gjutmurs- och resvirkeskonstruktioner till en enda stor avlång eller vinkelformad byggnad från och med det sena 1800-talet. Många äldre gårdar står med byggnader tätt intill bygatusystemet. Beträffande nyare småhus och fritidshus är de ofta placerade indragna från gatulinjen och med byggnaderna samlade mitt på gårdstomten.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På äldre gårdar är de flesta bostadshusen antingen enkelstugor eller parstugor. Det förekommer även att äldre bostadshus utbytts mot exempelvis generellt anpassade faluröda småhus under 1900-talet.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Äldre byggnader är oftast knuttimrade med stommen blottlagd som fasad.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och antingen av enkel modell med lätt profilerad utkragning ovantill.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre bostadsbyggnader är enkla trädörrar samt parspegeldörrar vanligt.

Beträffande farstukvistar är olika former av kallfarstukvistar, inbyggda farstukvistar och glasverandor vanligt.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med profilerade överstycken.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar samt nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Småhus och fritidshus tillkomna under 1900-talet är oftast uppförda med material, färgsättning och generell karaktär som sammansmälter väl med den äldre bebyggelsen i övrigt. Det förekommer dock enstaka avvikande byggnader, exempelvis i form av villor med fasader i annorlunda färgsättning eller av tegel/mexisten i den södra delen av Lycka. I Lycka finns även några småhus som tillkommit under 2000-talet där karaktären helt avviker från byn i övrigt.

På välbevarade byggnader från 1900-talet är det vanligt med enkla trädörrar, exempelvis med karosseripanel. Vissa dörrar tillkomna under 1900-talet är tillverkade i historiskt återblickande stil med exempelvis rombmönster, dock med tidstypiska trycken och olika former av dörrfönster eller sidolufter.

På vissa småhus tillkomna under 1900-talet finns allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade balusterdockor som stöd för taket. Sådana farstukvistar är vanliga i synnerhet på timmervillor tillkomna efter 1950.

Utmärkande drag

Det finns en utmärkande mängd fyrkantsbyggda gårdar med helt eller delvis intakt månghussystem i Lycka, Vargnäs och Åjer. Alla de gårdar som beskrivs ovan - Fält Gärdas (Vargnäs 11:8) vid golfbanan, tillhörande Vargnäs by, Trons i Åjer (Åjer 10:3) samt Rofrygg (Tibble 36:8) och Tusen (två gårdar, Tibble 54:2 och Tibble 52:5) i Lycka, finns utmärkta på storskifteskartan från 1820-talets senare hälft och har sannolikt mycket lång kontinuitet på platsen. Vid Dalarnas museums föregående bebyggelseinventering på 1970-talet hade en av Tusengårdarna i Lycka exempelvis varit i samma familj under minst 350 år.

Gården Fält Gärdas vid golfbanan har ett helt intakt, dock delvis konstruerat månghussystem (fäjset med portlider och enkellogen är sent tillkomna). Vid gården finns förutom redan nämnda byggnader loftbod i länga med källarstuga och portlider, enkelstuga i en och en halv våning med blyspröjsade gavelfönster av 1700-talsmodell samt dubbelloge. Fäjset och enkellogen är möjligen flyttade från någon av gårdarna Knip eller Olles, som var belägna där receptionen till golfklubben idag finns. På gården Sjörs i Lycka (Tibble 41:7) finns dock ett ursprungligt timrat fäjs med hemlighus (dass) bevarat. Byggnaden är ett av få kvarvarande timrade fäjs från tidigt 1800-tal i Leksandsbyarna. De flesta av de bevarade äldre fäjsen finns på fäbodställen.

Övrigt

Före detta kriminalvårdanstalten Majorshagen väster om Lycka tillkom efter att kriminalvårdens verksamhet vid Älgberget omlokaliserades under 1900-talets andra hälft. Anläggningen är, som namnet antyder, belägen på hagmark som sannolikt tillhörde majorsbostället, nuvarande Kaptensgården i Tibble by. Den förhållandevis stora anläggningen omfattar en rad långsmala byggnader varav de flesta är i en våning med där långsidornas fasader är i mörktjärad slätpanel och gavlarna i gult fasadtegel. Flera av byggnaderna har originaldetaljer i form av exempelvis ytterdörrar i mörkbetsad furu med sparkplåtar i koppar, tidstypiska belysningsarmaturer med mera.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Lycka, Vargnäs och Åjer.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Odlingsmarkerna kring Lycka, Vargnäs och Åjer är belägna på glacial silt, vilket har erbjudit ett förhållandevis lättodlat landskap med stor och öppen karaktär som kvarstår än idag, särskilt kring Vargnäs och Åjer. Kvarvarande avsnitt med öppen och hävdad odlingsmark kan berätta om de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byarna i äldre tider och har därför stora kulturvärden. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade är dessutom mycket viktigt för byarnas karaktär. Delar av den odlingsmark som tillhörde Lycka har bebyggts under 1900-talets och norrut upptas betydande områden av en golfbana. Kvarvarande öppna landskapsavsnitt är därför särskilt viktiga att bevara, så att den ekonomiska och historiska kontext till vilka gårdarna uppkommit fortsatt kan avläsas.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.
  • Fruktträd och vårdträd av hög ålder belägna vid gårdarna.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

Delar av äldre bebyggelsen i Lycka är belägen i en tät klunga med gårdar kring nuvarande Lyckbacken. Ett stenkast bort i väster, på en hol omgärdad av öppen och hävdad odlingsmark i norr, öster och väster, finns dessutom den mer ensligt belägna Tusengården. Byklungan med Tusengården återspeglar hur bebyggelsen framväxte i samklang med odlingslandskapet i det äldre bondesamhället och bedöms därför ha särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att flera av dessa gårdar är belägna på samma plats som vid tiden för storskiftet och sannolikt ännu äldre tillbaka.

I Vargnäs är bebyggelsen koncentrerad i huvudsak till en långsmal klunga belägen på en ås som reser sig från det omgivande odlingslandskapet. Det finns även flera mindre, till byn hörande klungor med gårdar i landskapet söderut. Den äldre bebyggelsen i Åjer har tydlig radbykaraktär belägen i skiftet mellan odlingslandskap och skogslandskap. Bebyggelsens läge i respektive byar är sannolikt valt med omsorg till odlingsmarken. Bystrukturen med gårdar tätt belägna på en höjd i Vargnäs, samt i randen mellan odlingslandskap och skogsmark beträffande Åjer är särskilt värdefull av samma anledningar som beskrivs för Lycka ovan. De tre gårdarna Fält Gärdas (Vargnäs 11:8), Olles och Knip vid nuvarande golfreceptionen var en tydligt markerad klunga om tre kringbyggda gårdar vid tiden för storskiftet på 1820-talet och den kvarvarande Fält Gärdasgården kan därför antas ha mycket lång kontinuitet på platsen.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med täta byklungor och gårdslägen på höjder samt i utkanten av odlingslandskapet.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  • Den villabebyggelse som finns söder om Lycka har sedan det sena 1900-talet kommit allt närmare den äldre byklungan. Ytterligare exploatering av öppen mark som omgärdar byn söderifrån riskerar att otydliggöra den äldre bystrukturen.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

I Lycka, Vargnäs och Åjer finns flera gårdar med bevarade månghussystem. Där konstitueras gårdens byggnadsbestånd helt eller till del av ålderdomliga timmerhus som ensamma eller i längor om två placerats kring gårdstunen. Det finns även ett antal välbevarade äldre bostadshus i timmer - företrädesvis enkelstugor och parstugor. Dessa byggnader i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Särskilt utmärkande är Fält Gärdas på golfbanan (Vargnäs 11:8) där byggnadsbeståndet, trots att det delvis är konstruerat under sen tid, på ett mycket pedagogiskt vis återspeglar timmerhuskulturen och månghussystemet så som det framträdde kring 1800-talets första hälft. Andra framträdande gårdar med många välbevarade timmerhus är Sjörs (fastigheten Tibble 41:7), Tusengårdarna (Tibble 52:5 och Tibble 54:2) och Rofrygg (Tibble 36:8) i Lycka samt Trons i Åjer (Åjer 10:3).

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor och parstugor samt andra äldre former av bostadshus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Tibble 41:7, Tibble 52:5, Tibble 37:7, Tibble 36:8, Tibble 11:8, Vargnäs 2:11, Vargnäs 4:7 och Åjer 10:3. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga äldre fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; gavelfönster med lunettform; befintliga dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga skarpvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten.
  • Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning.

Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Det har även varit vanligt att äldre timmerhus, ofta trösklogar, sammanbyggts till slutna längor eller vinkelformade enheter med ny foderbod- och ladugårdsdel.

I Lycka, Vargnäs och Åjer finns en handfull fyrkantsbyggda gårdar samt flera gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. Särskilt i Vargnäs och Åjer finns även ett antal gårdar som i sin helhet tycks ha tillkommit under det sena 1800-talet med kringbyggd grundform. De fyrkantsbyggda gårdarna i form av Fält Gärdas (Vargnäs 11:8) på golfbanan, Tusengårdarna (Tibble 52:5 och Tibble 54:2) och Rofrygg (Tibble 36:8) i Lycka samt Trons i Åjer (Åjer 10:3) återspeglar på ett mycket tydligt sätt hur gårdarna vanligen ordnades i det äldre bondesamhället och har särskilt kulturvärde. Övriga kringbyggda gårdar utgör en värdefull och för Leksandsbygden tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Den senare kom att utvecklas och återbrukas vid detaljutformningen på fritidshus konsekvent åtminstone fram tills 1940-talet. Detaljer som kännetecknar dalaromantiken är bland annat allmogefarstukvistar, kronskorstenar, blyspröjsade fönster, bruksmursgrunder, vindflöjlar och dalablå detaljutformning.

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och timrade småhus åt bofasta. De timmerhus som uppfördes från och med tiden kring 1950 kom dock i att i större utsträckning än tidigare följa tidstypiska normer och ideal beträffande planlösningar, former, volymer och i viss mån även detaljutformning. Även om vissa dalaromantiska detaljer så som allmogefarstukvistar, blyspröjsade fönster och den dalablå färgen fortsatt var populära, introducerades även sådant som perspektivfönster och suterrängvåningar.

Andra detaljer som är typiska för timmerhus tillkomna efter 1950 är gärdsgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I många trädgårdsanläggningar från tiden finns också påkostade stensättningar i röd sandsten (älvdalskvartsit).

I Lycka finns flera fritidshus och timmervillor uppförda från och med tiden kring 1900-talets mitt och framåt. Byggnaderna kan berätta om hur timmerhuskulturen återuppväcktes, tillämpades och förändrades under 1900-talet och har därför ett kulturvärde. Många av husen är dessutom påkostade med stora materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Att timmerhusbyggandet i Leksandsbygden, trots förändringar i stildragen, vidmakthållits under 1900-talet är mycket anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv.

Värden/var varsam med:

  • Timrade småhus tillkomna under 1900-talet. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Tibble 37:4, Tibble 8:9 och Tibble 8:6.
  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer.
  • Befintliga utformning beträffande tak och takmaterial i form av enkupiga lertegelpannor. Befintliga kontursågade (krusade) vindskivor där de förekommer.
  • Befintliga skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintliga utformning beträffande fönsteromfattningar. Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm.
  • Befintliga ytterdörrar i trä med exempelvis rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.

Söder om Lycka finns även ett antal välbevarade småhus tillkomna under 1900-talet som kan berätta om 1900-talets bebyggelsehistoria i en mer bred bemärkelse. Byggnaderna har dessutom ofta höga utformningsmässiga och materialmässiga kvaliteter. De byggnader av sådan karaktär som finns på fastigheterna Tibble 10:10, Tibble 21:3, Tibble 19:11, Tibble 4:11, Tibble 52:2, Tibble 42:4, Tibble 37:5 samt Tibble 36:3 bedöms ha ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga takform, takvinkel, stomme och form.
  • Befintlig utformning beträffande locklistpanel, lockpanel och puts.
  • Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, takutsprång och skorsten.
  • Befintlig utformning beträffande äldre träfönster och ytterdörrar i trä.
  • Befintlig utformning beträffande äldre farstukvistar, skärmtak och smidesräcken vid entréer.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-01