Middagsbodarna

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Vy västerut över bebyggelsen kring Middagsbodarna.
Vy västerut över bebyggelsen kring Middagsbodarna. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Middagsbodarnas fäbodställe ligger på Middagsbergets västra sluttning. Bergets högsta punkt sträcker sig över 370 meter över havet. Omgivningarna består främst av tät skogsmark och myrmarker.

Historik

Middagsbodarna är ett mindre fäbodställe i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av brukare från Laknäs, Tällberg och Plintsberg. Middagsbodarna nämns tidigast i samband med fäbodinventeringen 1663–1664, då som ”Middagzbärgh”. Av de 15 fäbodar som fanns här vid storskiftet på 1820-talet nämns 14 av dem ha tillhörande åkerbruksmark. Den sista fäbodvistelsen ägde enligt uppgift rum 1928. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Middagsbodarnas fäbodställe ligger på Middagsbergets västra sluttning. Bergets högsta punkt sträcker sig över 370 meter över havet. Omgivningarna består främst av tät skogsmark och myrmarker.

Middagsbodarna ligger avlägset i geografin med Risholn i sydväst som närmsta by. Fäboden nås över en lång skogsväg med vägslut vid fäbodstället.

Stora delar av fäbodens närmiljö är idag igenväxt, men har historiskt bestått av öppna betesmarker. I den direkta omgivningen finns ett stort antal fornlämningar bestående av igenvuxna fäbodvallar, fornåkrar och äldre fäbodtomter.

Fäbodstället är beläget på kraftigt sluttande och öppen mark som omgärdas av tät barrskog. Förutom den större skogsvägen som leder upp till fäbodstället leder mindre stigar mellan de olika stugtomterna. Fäbodtomten är rik på lämningar från bland annat äldre fäbodgårdar som idag är övergivna. Dessa omges även av ett stort antal kraftigt mossbeklädda odlingsrösen. Där finns även rik växtlighet i form av exempelvis enbuskar och lövträd så som björk, rönn och sälg.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Fyra av de fem kvarvarande fäbodgårdarna är kringbyggda på tre eller flera sidor. Den enda fastigheten som idag inte är kringbyggd är Tällberg 13:66 som återfinns längst i väster.

På de kringbyggda gårdarna finns förutom stugor en uppsättning ekonomibyggnader så som härbren, trösklador, fähus och portlider.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Vid sidan av fäbodstugorna som vanligen är enkelstugor och något större än övriga byggnader och har skorsten, finns en mångfald av olika ekonomibyggnader även de i timmer. Bland annat två härbren som skulle kunna härledas till 1600-talet.

Idag består området av fem bevarade fäbodgårdar. Till detta har det under 1900-talets senare del tillkommit en liten sommarstuga i fäbodområdets sydöstra utkant.

Några av fäbodgårdarna har på senare tid kompletterats med bland annat solcellspaneler. Fastigheten Tällberg 13:66 har dessutom utökats med en mindre bastustuga.

Förutom flera odlingsrösen och gärdesmurar finns få strukturer i sten på fäbodområdet. Det enda synliga undantaget är en stensatt jordkällare med väl utfört valv över ingången på fastigheten Tällberg 13:98.

Byggnadsdetaljer och material

Flera timmerbyggnader bär spår av att en gång varit rödfärgade även om många av fasaderna idag är trärena. Samtidigt finns det ett flertal ekonomibyggnader som troligen aldrig varit färgade över huvud taget.

Takfallen på de äldre fäbodstugorna är främst klädda med tvåkupigt lertegel även om flera tak på senare tid beklätts med korrugerad plåt. Flera stugor och ekonomibyggnader har skärmtak över ytterdörrarna.

Skorstenar är i lertegel.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. De allra flesta bostadshus har vitmålade spröjsar, med undantag för fastigheten Tällberg 13:98, vars bostadshus har fönsterspröjsar i dalablått.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Fönsterfoder är inte sällan vitmålade men kan även vara trärena. Stugan på fastighet Tällberg 13.66 har foder i mörkrött.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Farstukvistar förekommer inte på Middagsbodarna. Ytterdörrarna skyddas i regel av ett kort utstickande parti av huvudbyggnadens takfall, oftast inte mer än en eller två takpannor djupt.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Middagsbodarna och Middagsberget.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte huvudsakligen var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Middagsbodarna omnämns tidigast i fäbodinventeringen 1663–1664, där enbart två brukare nämns. Vid storskiftet på 1820-talet fanns här däremot 15 aktiva brukare fördelade på 13 stugor. Av dessa återstår idag bara fem.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Middagsbodarna varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Middagsbodarna är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1928 särskilt kulturvärde. Detta är året för fäbodens sista aktiva djurhållning.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1928. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. Samtliga fastigheter i Middagsbodarna anses besitta mycket höga bevarandevärden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1928. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä-, plåt- eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

De flesta fäbodgårdarna i Middagsbodarna är kringbyggda på tre sidor eller flera. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Middagsbodarna utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-01