Mjälgen

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Gård med äldre ekonomibyggnader
Gård med många äldre ekonomibyggnader i sluttningsläge. Eftersom en åsgrav löper genom byn är många gårdar i sluttningsläge. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Mjälgen är en spridd klungby med gårdar i huvudsak belägna på sluttningar och åsar runtomkring Lisstjärn, samt österut mot Gärde. Byn är den del av Häradsbygden.

Historik

Mjälgen ligger i Härads fjärding i Leksands socken. Mjälgen nämns i skrift 1482. Namnet betyder den höga, branta, sandiga älvbrinken. Troligen har byn tidigare legat närmare älven. Vid tiden för storskiftet, kring 1820, fanns 25 gårdar i byn. Mjälgen ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Riksintresse för kulturmiljövården: W (K) 29 43 Dalälvsbyarna, Leksand.

Översiktlig placering och topografi

Byn Mjälgen är en del av Häradsbygden, en stor och komplex bebyggelsemiljö som bildas av sex mer eller mindre sammanvuxna byar i det rika och kuperade odlingslandskapet väster om Österdalälven och söder om Noret. Av häradsbygdens byar är Mjälgen belägen längst norrut. I söder och öster växer byn samman med Gärde. Norr om byn finns stora och öppna odlingsmarker som avskiljer byn från Yttermo. I väster finns i huvudsak kuperad skogsmark, och mindre ytor med odlingsmark. I öster finns Leksands knäckebrödsfabrik, järnvägen mellan Noret och Insjön, odlingsmark samt Österdalälven. Delar av byn är karaktäristiskt belägen i sluttningarna kring två åsgravar som idag innefattar små tjärnar – Lisstjärn med omgärdande sankmark mitt i byn och Stortjärn i byns norra utkant.

Byform

Mjälgen är en spridd klungby med gårdar i huvudsak belägna på sluttningar och åsar runtomkring Lisstjärn, samt österut mot Gärde.

Kringbyggd gård i Mjälgen

Delvis kringbyggd gård i åsgraven mitt i byn. De äldre bostadshusen i Mjälgen har en flack takvinkel och ofta speciella vindskivor. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Förhållande mellan landskap och bebyggelse

Mjälgen och resten av Häradsbygdens byar är belägna i ett böljande stort och öppet hävdad odlingslandskap med rika sedimentjordar som sträcker sig vida över mångtaliga kullar och sänkor. Landskapet kring Häradsbygden genomskärs av många mäktiga åsgravar där det idag finns små tjärnar och vattensamlingar. I väst-sydväst finns kuperade skogslandskap och berget Asaklitt, och i öster odlingsmarker invid Österdalälven samt Ytteråkerö. Gårdarna i Mjälgen är i huvudsak belägna på höjdlägen i eller runtom sluttningarna mot Lisstjärn och till viss del Stortjärn. På de gårdar som ligger i särskilt markerade sluttningslägen är husen ofta placerade på höga, till topografin anpassade socklar. I den västra delen av byn finns två välbevarade gårdssmedjor som står ensligt belägna i sluttningen mot Stortjärn. Smedjorna placerades på grund av brandrisk ofta på behörigt avstånd från bebyggelsen. I Häradsbygdens byar blev det ofta lägen nära tjärnar.

Enkelstuga invid Häradsvägen

Nätt enkelstuga invid Häradsvägen. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Bebyggelsens huvuddrag

Mjälgen består av flera spridda gårdsklungor öster och väster om Lisstjärn. I söder, mellan Mjälgen och Gärde finns ett område småhus- och villabebyggelse från 1900-talets senare del som endast inventerats översiktligt.

Bebyggelsen öster om Lisstjärn inryms i på en triangelformad markyta som ungefärligen avgränsas av Häradsvägen i öster och Storhedsvägen i söder. Längs Mjälgenvägen och Råggattu som löper genom området samlas bebyggelsen särskilt tätt. Där finns även några utmärkande gårdar med helt eller delvis intakt månghussystem och äldre, om än i många fall ombyggda bostadshus. I ett trevägskors som bildas där Råggattu går samman med Mjälgenvägen finns byns majstång. Området kring majstångsplatsen är öppet och kuperat. Längst österut, där Mjälgen går samman med Gärde, finns ännu ett nämnvärt flervägskors. På den norra sidan av korsningen står Loktallen, som är en knotig ålderdomlig tall med historia som land- och vägmärke i Leksands socken. Vid tallen finns en milsten i gjutjärn med bruten topp. Norr om Tallen invid Häradsvägen finns den rika Lokgården som har skild mangård och fägård, alltså bostadhus grupperade kring ett fyrkantigt gårdstun och fähus grupperade kring ett annat, angränsande fyrkantigt gårdstun. Även i andra delar av Mjälgen finns gårdar med viss antydan till skild mangård och fägård, vilket är mycket ovanligt i Leksand i övrigt. Också nämnvärda är två kringbyggda gårdar med intakt månghussystem och även delvis välbevarade bostadshus som finns sydväst om majstångsplatsen.

I den västra delen av byn grupperar sig bebyggelsen på randen av en sluttning mot Lisstjärn-Stortjärn. Där bebyggelsen möter odlingslandskapet i nordväst finns en tät klunga med fem större gårdar samlade kring Jönsesbackenvägen-Kampbacksvägen. Ett par av dessa är fortfarande kringbyggda på alla fyra sidor. Längs Storhedsvägen österut finns ett par äldre gårdar och småhus uppförda under 1900-talet. Småhusen, bland annat två timmervillor, är byggda i en lågmäld stil som smälter ihop med den äldre byns karaktär i övrigt. Som tidigare nämnt finns två bevarade gårdssmedjor i den västra delen av byn.

Nästan alla byggnader i Mjälgen (ej inräknat småhusen i söder mellan Mjälgen och Gärde, där det finns inslag av tegelhus) är byggda helt i trä och byggnader som är äldre än 1930 är i regel knuttimrade. Den äldre bebyggelsen präglas av en påtaglig enkelhet beträffande detaljutformning och färgsättning. Rödfärgen är mycket utpräglad och kontrasteras enbart av enstaka vita detaljer, främst på bostadshus och då främst på vindskivor och fönster (karm, båge och foder). Bostadshus med panel eller knutlådor kan även ha vitmålade knutar, men detta förekommer i regel inte på hus med blottlagd timmerstomme. Fönstren på äldre hus är i regel spröjsade tvåluftsfönster i trä med mittpost och sex svagt liggande eller stående rutor. Fönsteromfattningar på äldre hus är enkla och vitmålade. På vissa hus förekommer profilerade fönsteröverstycken. Nästan alla byggnader är långsmala och har flacka sadeltak med en- eller tvåkupig tegeltäckning. Skorstenar på äldre hus är i regel byggda i tegel med en smal, enkel utformning.

Loktallen i Mjälgen

Loktallen mellan Mjälgen och Gärde. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Mjälgen.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.
Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.
Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Odlingslandskapet kring Mjälgen och Häradsbygden har en för Leksand särskilt rik karaktär med många lätt kuperade stora och öppna odlingsytor som genomskärs av åsgravar som ibland innefattar tjärnar. Den rika landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ovanligt omfattande bebyggelsen i Häradsbygden. Det förhållandevis omfattande jordbruket möjliggjorde att Häradsbygdens byar kunde växa sig mycket stora jämfört med andra byar i Leksand. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. De små odlingsytor som finns nära byn, inuti byn samt mellan Mjälgen och andra byar i Häradsbygden är också värdefulla eftersom de delvis fortfarande återspeglar de små ägoytor som kännetecknat jordbruket i Leksand i äldre tider. Spår av små ägoytor är mycket värdefulla för förståelsen av livsvillkoren i det äldre bondesamhällets Leksand.

Värden/var varsam med:

  • De stora och öppna hävdade odlingslandskap som omgärdar Häradsbygdens byar.
  • Små hävdade odlingsytor inuti eller i nära anslutning till byn.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bystrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. I Mjälgen är bebyggelsen tät och omfattande, med många gårdar placerade antingen i sluttningslägen vid Lisstjärn, eller i direkt anslutning till annan bebyggelse i Häradsbygden. Det är tydligt att bystrukturen vuxit fram över tid och med viss hänsyn till den värdefulla odlingsmarken omkring byn. Den täta, organiskt framvuxna bystrukturen är värdefull eftersom den är typisk för Leksand och Övre Dalarna, samt eftersom att den är trivsam och vacker att vistas i.

Värden/var varsam med:

  • Mjälgens karaktär av klungby med tätt och dynamiskt placerade gårdar – ofta i sluttningslägen.
  • Områden, korsningar och gaturum där gårdarna och husen står mycket tätt intill varandra.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna, och så även i Mjälgen. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Mjälgen är många äldre timrade bostadshus förändrade genom exempelvis tilläggsisolering, fönsterbyten eller andra ombyggnader som genomförts från och med 1900-talets mitt och framåt. Det finns dock fortfarande ganska många välbevarade äldre ekonomibyggnader, däribland många härbren, som med sina höga hantverksmässiga kvaliteter berikar byn och kan berätta om den äldre timmerhuskulturen. På vissa gårdar i Häradsbygdens byar finns sekundära timrade bostadshus som sammanbyggts till raka långa länga med andra ekonomibyggnader. Sådana bostadshus är ofta mer välbevarade än gårdens huvudsakliga bostadshus, och kan även ha välbevarade interiörer, vilket är mycket värdefullt. Byggnadstypen är vanlig på gårdar där ett äldre bostadshus ersatts av exempelvis korsplanshus under sent 1800-tal.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus och bostadshus som är sammanbyggda i längor med ekonomibyggnader. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Mjälgen 25:8, Mjälgen 11:5, Mjälgen 8:5, Mjälgen 7:15, Mjälgen 14:20, Mjälgen 2:13 och Mjälgen 17:17. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär. Ett utmärkande karaktärsdrag i Mjälgen är att taken på bostadshus ofta är något flackare än i andra byar. Vindskivorna på många äldre hus består dessutom ofta består av två plankor där den undre avslutas nära horisontellt och den övre nära lodrätt, så att ett lätt lutande vinkelrätt hörn uppstår. Ett särskilt tydligt exempel på detta finns på fastigheten Mjälgen 8:5. De flackare taken och speciella vindskivorna utmärker Mjälgen från andra närliggande byar och är därför värdefulla där de förekommer.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den i Mjälgen jämfört med många andra byar något flackare takvinkeln på bostadshus.
  • Vindskivor med en form liknande de som beskrivs ovan.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Mjälgen finns ett fåtal gårdar som fortfarande är kringbyggda på alla fyra sidor. Det finns också många gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. De nästan helt kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Mjälgen 7:15, Mjälgen 2:13 och Mjälgen 27:4 återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. De fyrkantsbyggda gårdar som nämns ovan är idag ganska ovanliga. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom nämligen på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är fallet på de flesta andra gårdar i byn. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-01