Norr- och Sör Bergsäng

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Utsikt mot Västberg från Bergsängs backar. I förgrunden syns hävdad och öppen betesmark med inslag av enbuskar och odlingsrösen.
Utsikt mot Västberg från Bergsängs backar. I förgrunden syns hävdad och öppen betesmark med inslag av enbuskar och odlingsrösen. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Byarna Norr- och Sör Bergsäng är belägna i den norra delen av nuvarande Leksands kommun, ovanför en brant, långsträckt väst- och sydvästsluttning som kallas för Bergsängs backar.

Historik

Byarna Norr- och Sör Bergsäng ligger Åsbygge fjärding i Leksands socken. Bergsäng finns belagt i skrift från 1400-talet och Norr Bergsäng från 1500-talet respektive Söder Bergsäng från 1600-talet. Namnet syftar på läget på höjdsträckningen och att området en gång var slåttermark. Byarna ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Placering, Landskap och byform

Byarna Norr- och Sör Bergsäng är belägna i den norra delen av nuvarande Leksands kommun, ovanför en brant, långsträckt väst- och sydvästsluttning som kallas för Bergsängs backar. I sydväst finns byn Sjugare och sjön Opplimen. Österut ligger byn Norr Lindberg. I norr finns byn Kullsbjörken samt vidsträckt kuperad skogsmark mot Rättviks socken och kommun.

Bebyggelsen i Norr Bergsäng är i huvudsak belägen i klungor och rader kring landsvägen mellan Sjugare och Kullsbjörken. Jordbrukslandskapet innefattar många småbrutna ägoytor som finns utspridda i sluttningarna västerut samt några större sammanhängande ägoytor i nordöst. I byn finns flera karaktäristiska trevägskors. I den norra delen av byn finns en bystuga och majstångsplats intill landsvägen. Vid majstångsplatsen ligger också den kringbyggda Normansgården, som idag skyddas som byggnadsminne, samt ett ålderdomligt härbre med laggtak.

I Sör Bergsäng utbreder sig bebyggelsen i huvudsak kring landsvägen mellan Sjugare och Norr Lindberg samt i en sydligt belägen klunga med ett tiotal gårdar. Även längs landsvägen i öster finns en tätare klunga med en handfull gårdar på en hol i utkanten av ett större sammanhängande avsnitt med öppen och hävdad jordbruksmark. Liksom i Norr Lindberg finns även många småbrutna landskapsavsnitt företrädesvis mot sluttningarna i söder och väster. Den småbrutna jordbruksmarken är oftast kuperad och genomskärs av rösen, murar och enbuskar. Vissa inägor är små till storleken och ligger inbäddade bland skogsstråk. Flera av de odlingsrösen som finns i landskapet idag är utritade på storskifteskartan från år 1825.

Insprängt bland den äldre bebyggelsen samt mellan de två byarna finns småhus och fritidshus som tillkommit under 1900-talet.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Norr- och Sör Bergsäng nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform vid storskiftet, som inträffade år 1825. Även om många gårdar är kringbyggda på tre sidor och har en antydan till fyrkantsform återstår inga helt fyrkantsbyggda gårdar med intakt månghussystem. På de gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor finns ofta vissa äldre timmerhus tillhörande månghussystemet bevarade. Det kan röra sig om trösklogar, fäjs (fähus), bodar, stall med portlider, foderbodar och ibland även källarstugor. Ibland står de äldre timmerhusen grupperade i längor om två. På många gårdar finns också ålderdomliga gavelhärbren. Det är också vanligt med gårdar där flera av de äldre ekonomibyggnaderna utbytts mot nya större ladugårdsanläggningar under det sena 1800-talet eller under 1900-talet. Sådana ladugårdsanläggningar är ofta större än de äldre timrade ekonomibyggnaderna och med djurhusdel i tegel eller gjutmur. Det finns också gårdar där vissa äldre timrade ekonomibyggnader, företrädesvis trösklogar, sammanbyggts med nya tegel-, gjutmurs- och resvirkeskonstruktioner till en enda stor avlång eller vinkelformad byggnad från och med det sena 1800-talet. Många äldre gårdar står med byggnader tätt intill bygatusystemet. Beträffande nyare småhus och fritidshus är de ofta placerade indragna från gatulinjen och med byggnaderna samlade mitt på gårdstomten.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På äldre gårdar är de flesta bostadshusen antingen enkelstugor eller korsplanshus. Det förekommer även enstaka parstugor. Det finns också flera senare tillkomna småhus och fritidshus. De flesta av dessa är uppförda med material, färgsättning och generell karaktär som sammansmälter väl med den äldre bebyggelsen i övrigt.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Äldre byggnader i form av enkelstugor och parstugor är oftast knuttimrade med stommen blottlagd som fasad. Korsplanshus och andra nyare varianter av bostadshus är inte sällan inklädda med locklistpanel eller stående och liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och antingen av enkel modell med lätt profilerad utkragning ovantill.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre bostadsbyggnader är enkla trädörrar samt parspegeldörrar vanligt. På välbevarade byggnader från 1900-talet är det också vanligt med enkla trädörrar, exempelvis med karosseripanel. Vissa dörrar tillkomna under 1900-talet är tillverkade i historiskt återblickande stil med exempelvis rombmönster, dock med tidstypiska trycken och olika former av dörrfönster.

Beträffande äldre farstukvistar som är bevarade förekommer varianter med sadeltak som bärs av kontursågade sidobrädor som efterliknar stiliserade balusterdockor. Det förekommer även olika varianter av kallfarstukvistar samt enstaka farstukvistar i snickarglädjestil. På timmerhus tillkomna under 1900-talets senare hälft finns asymmetriska allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade balusterdockor som stöd för taket.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med profilerade överstycken.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar samt nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

Väster om byarna, som ligger upp mot 300 meter över havet, sträcker sig de numer igenvuxna Bergsängs backar som förut var en vida känd utsiktsplats. Bergsängs backar omskrevs bland annat av F. Arosenius i Beskrifning öfver provinsen Dalarne år 1863, Herman Hofberg i Genom Sveriges bygder år 1872 och Vilhelm Kôersner i Vårt land år 1888.

I Bergsängsbyarna finns flera ovanliga busskurer sannolikt uppförda kring 1900-talets mitt med avsmalnande form och pulpettak. Kurerna är inklädda i faluröd liggande fasspontpanel och smälter därigenom in väl med bebyggelsen i övrigt. Möjligen utgör kurerna exempel på hur nya byggnadsverk medvetet anpassades till de känsliga bymiljöerna under 1900-talet i Leksand.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Norr och Sör Bergsäng samt Bergsängs backar.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.
Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I Norr och Sör Bergsäng finns flera avsnitt med odlings- och betesmark av ålderdomlig karaktär. Den historiska markberedningen har gett upphov till många odlingsrösen, varav flera finns utmärkta på storskifteskartan från år 1827. Odlingsrösena vittnar om de krävande förhållanden som historiskt präglat jordbruket på den ofta magra och stenrika jorden i Åsbygge fjärding. Odlingsrösena och kvarvarande avsnitt med öppen och hävdad odlings- och betesmark kan berätta om de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byarna i äldre tider och har därför särskilda kulturvärden. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade, samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen bibehålls är mycket viktigt för byarnas karaktär. I Norr Bergsäng finns många fruktträd, bland annat ska det finnas ett stamträd för en dittills okänd äppelsort som planterades i början av 1800-talet och senare spreds till byn. Äppelsorten ska ha kommit via Norr Lindberg. På en av gårdarna finns eller fanns också ett ålderdomligt päronträd av sorten som ger långa kanelpäron, vilket är synnerligen ovanligt.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Enbuskar, träd och större stenar sten belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre odlingsrösen av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.
  • Fruktträd av hög ålder, i synnerhet träd av de sorter som nämns ovan.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Bergsängsbyarna finns flera gårdsklungor och radbystråk som är särskilt värdefulla. I Sör Bergsäng, vid trevägskorsningen mellan Lindbergsäng och Ollasgattu, finns en sådan gårdsklunga som är belägen på en hol intill det öppna och hävdade odlingslandskapet. Här är gårdarna bitvis tätt placerade och bildar gytter av företrädesvis faluröda byggnader i landskapet. Merparten av gårdarna i klungan finns utmärkta på storskifteskartan och har således mycket lång kontinuitet på samma plats, vilket är utmärkande för Leksandsbygden. Bystrukturen med tätt bebyggda och ålderdomliga gårdsklungor och radbystråk är särskilt värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med byklungor och radbystråk som åtskiljs av betes- och odlingsmarker. Under det sena 1900-talet har utrymmet mellan de olika gårdsklungorna och Norr och Sör Bergsäng delvis bebyggts med bland annat fritidshus och småhus, vilket försvårar avläsbarheten av det äldre bebyggelsemönstret. I framtiden bör nya gårdar tillkomma så att de förstärker befintliga klungor, snarare än att glesa ut dem.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Norr och Sör Bergsäng finns ett flertal gårdar med delvis bevarade månghussystem. Där konstitueras gårdens byggnadsbestånd helt eller till del av ålderdomliga timmerhus som ensamma eller i längor om två placerats kring gårdstunen.

Det finns även ett antal välbevarade äldre bostadshus i timmer - företrädesvis enkelstugor, men även ett fåtal parstugor och sidokammarstugor. Dessa byggnader i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Särskilt utmärkande är byggnadsminnet Normansgården i Norr Bergsäng (Norr Bergsäng 10:11). Gården har bibehållit nästan hela sitt byggnadsbestånd från åtminstone tiden kring 1800-talets mitt.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor och parstugor samt andra äldre former av bostadshus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Norr Bergsäng 10:11, Norr Bergsäng 9:5, Norr Bergsäng 9:6, Norr Bergsäng 18:6, Norr Bergsäng 11:6, Söder Bergsäng 20:7, Söder Bergsäng 11:19, Söder Bergsäng 12:6, Söder Bergsäng 42:7, Söder Bergsäng 29:9, Söder Bergsäng 23:13, Söder Bergsäng 13:6 och Söder Bergsäng 15:16. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster med lunettform; befintliga dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten.
  • Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Likaså alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.
  • Byggnadsminnet Normansgården är i detalj och helhet omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen i Leksand i äldre tider. Befintliga byggnader kring gårdstunet bör inte rivas, bortflyttas eller väsentligen förändras. Eventuella förändringar av byggnadsminnet är tillståndspliktiga enligt Kulturmiljölagens tredje kapitel.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning.

Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Det har även varit vanligt att äldre timmerhus, ofta trösklogar, sammanbyggts till slutna längor eller vinkelformade enheter med ny foderbod- och ladugårdsdel.

I Norr och Sör Bergsäng finns flera gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet, samt enstaka gårdar som är helt kringbyggda, dock ej med intakt månghussystem. Det finns också många gårdar som i sin helhet tycks ha tillkommit under det sena 1800-talet med kringbyggd grundform. Den täta och slutna karaktären kvarlever således, förändringar till trots, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De kringbyggda gårdarna som finns bland anant på fastigheterna Norr Bergsäng 2:17, Norr Bergsäng 10:11, Norr Bergsäng 9:6, Norr Bergsäng 18:6, Norr Bergsäng 15:13, Norr Bergsäng 11:6, Söder Bergsäng 12:6, Norr Bergsäng 4:13, Söder Bergsäng 15:16 och Söder Bergsäng 42:7.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom därför under perioden också nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus, samt även nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Norr och Sör Bergsäng finns flera goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskaraktär. Det finns även exempel på enstaka välbevarade bostadshus från perioden. Dessa gårdar och byggnader kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför kulturvärden. Vissa av manbyggnaderna har dessutom stora utseendemässiga kvaliteter, vilket förstärker värdet. En del korsplanshus har en knuttimrad stomme och kan därför även berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Det samma gäller för de timmerhus, företrädesvis trösklador, som under perioden sammanbyggdes med andra ekonomibyggnader till större sammanhängande längor eller vinkelställda enheter, där även ladugårdsanläggningar ingått.

Värden/var varsam med:

  • Gårdar som påtagligt förändrats under det sena 1800-talet samt även gårdar som tillkommit under den perioden. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Norr Bergsäng 19:11, Norr Bergsäng 2:17, Norr Bergsäng 18:10, Norr Bergsäng 17:11, Söder Bergsäng 24:9, Söder Bergsäng 15:18 och Söder Bergsäng 23:13.
  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.
  • På fastigheten Söder Bergsäng 17:5 finns en före detta skolbyggnad med farstukvist i snickarglädjestil som är typisk för det sena 1800-talets byggnadskonst. Byggnaden har särskilt kulturvärde. Även på fastigheten Söder Bergsäng 23:13 finns ett bostadshus med särskilt kulturvärde vars kallfarstu utmärker sig.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Den senare kom att utvecklas och återbrukas vid detaljutformningen på fritidshus konsekvent åtminstone fram tills 1940-talet. Detaljer som kännetecknar dalaromantiken är bland annat allmogefarstukvistar, kronskorstenar, blyspröjsade fönster, bruksmursgrunder, vindflöjlar och dalablå detaljutformning.

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och timrade småhus åt bofasta. De timmerhus som uppfördes från och med tiden kring 1950 kom dock i att i större utsträckning än tidigare följa tidstypiska normer och ideal beträffande planlösningar, former, volymer och i viss mån även detaljutformning. Även om vissa dalaromantiska detaljer så som allmogefarstukvistar, blyspröjsade fönster och den dalablå färgen fortsatt var populära, introducerades även sådant som perspektivfönster och suterrängvåningar.

Andra detaljer som är typiska för timmerhus tillkomna efter 1950 är gärdsgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I många trädgårdsanläggningar från tiden finns också påkostade stensättningar i röd sandsten (älvdalskvartsit).

I Norr och Sör Bergsäng finns flera fritidshus och timmervillor uppförda från och med tiden kring 1900-talets mitt och framåt. Byggnaderna kan berätta om hur timmerhuskulturen återuppväcktes, tillämpades och förändrades under 1900-talet. Många av husen är dessutom påkostade med stora materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Att timmerhusbyggandet i Leksandsbygden, trots förändringar i stildragen, vidmakthållits under 1900-talet är mycket anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv.

Värden/var varsam med:

  • Timrade småhus tillkomna under 1900-talet. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Norr Bergsäng 17:7, Söder Bergsäng 12:9, Söder Bergsäng 25:8, Söder Bergsäng 58:1, Söder Bergsäng 12:8 och Söder Bergsäng 10:20.
  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer.
  • Befintliga utformning beträffande tak och takmaterial i form av enkupiga lertegelpannor. Befintliga kontursågade (krusade) vindskivor där de förekommer.
  • Befintliga skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintliga utformning beträffande fönsteromfattningar. Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm.
  • Befintliga ytterdörrar i trä med exempelvis rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.

Bergsängs backar är en historiskt känd plats dit många färdats för att ta del av den storslagna utsikten. Idag är backarna till hög grad igenvuxna. I syfte att återställa och vidmakthålla de historiskt viktiga utblicksplatserna bör marken i Bergsängsbackar om möjligt hållas öppen och hävdad. Det är mycket viktigt att kvarvarande öppen och hävdad betes- och odlingsmark inte växer igen.

I Bergsängsbyarna finns flera mycket speciella busskurer som kan berätta om hur nya byggnadsverk under 1900-talet anpassades till Leksandsbygdens traditionella byggnadskick, med rödfärg och träpanel. Busskurerna har ett kulturvärde och bör bevaras.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02