Norr Bertilsbo

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

 Skogsväg ledande till fastighet Plintsberg 21:9.
Skogsväg ledande till fastighet Plintsberg 21:9. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Norr Bertilsbo fäbodställe ligger strax i östra delen av kommunen, öster om riksväg 69 mellan Bjursås och Rättvik. Fäbodområdet ligger på lätt kuperad mark i svag sydsluttning.

Historik

Norr Bertilsbo är ett mindre fäbodställe i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Bertilsbo nämns i skrift 1539-42. Efterleden -bo, dialektalt -budär, syftar på »bodarna«. Fäbodstället har under längre tid varit av blandbykaraktär, där det på senare tid funnits åtminstone en bofast gård. Djurhållning har funnits på fäbodarna ända fram till 1976. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Norr Bertilsbo fäbodställe ligger strax i östra delen av kommunen, öster om riksväg 69 mellan Bjursås och Rättvik. Fäbodområdet ligger på lätt kuperad mark i svag sydsluttning.

Fäbodstället nås över en kort skogsväg som avviker från riksväg 69 varvid skogsvägen sedan passerar Norr Bertilsbo och löper vidare mot Mårtanbergshyttan i norr.

Stora delar av fäbodens närmiljö är än idag brukad för ängs- och odlingsmark även om stora arealer växt igen. Området omfattas av flera fornlämningar så som överväxta odlingsrösen, fossil åkermark och övergivna fäbodtomter.

Fäbodplatsen omges av vidsträckta barrskogar, med flera stora kalhyggen. I skogspartierna närmast gårdstomterna finns även en hel del lövträd insprängda, främst i form av björk och sälg. Då mycket av odlings- och beteslandskapet vuxit igen ligger flera av de avskilda fäbodstugorna som i små gläntor. I skogsbrynen ses flera övervuxna odlingsrösen, vilka skvallrar om att landskapet tidigare varit betydligt mera öppet.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Flera av fäbodgårdarna är- eller har varit kringbyggda. Vanligen består dessa idag av två eller tre vinkelställda byggnader, då en eller flera byggnader försvunnit. Tydligast kringbyggdhet ses på fastigheten Plintsberg 35:17 som har tre längor bevarade med ett stort öppet gårdstun. Även Plintsberg 17:10 är kringbyggd även om flera av byggnaderna tillkommit under det sena 1900-talet.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader på området är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning, med undantag för de stora höladorna som hör till den bofasta gården på fastighet Plintsberg 35:17 vilka är uppförda i två våningar.

Fäbodstugorna är vanligen enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, även de i timmer.

Flera av fäbodgårdarna har under det sena 1900-talet utökats med nya hus vilka i huvudsak brukas som sommarstugor. Bland de fastigheter som byggts ut märks Plintsberg 17:10 i väster samt Plintsberg 21:9 längs i öster.  Till detta har det även tillkommit en helt ny fastighet, Plintsberg 17:8, troligen under 2000-talet. Fastigheten utgörs av ett trähus i ett plan med tillhörande garage som återfinns på fäbodområdets sydvästra del.

Byggnadsdetaljer och material

Merparten av de äldre byggnaderna är ofärgade med naturligt grånade timmerväggar. Knutkedjor och vindbrädor är inte sällan färgade faluröda. Den bofasta gården på fastighet Plintsberg 35:17 har i princip bara rödfärgade byggnader, samt att fäbodgården på fastighet Plintsberg 21:9 har två mindre byggnader i falurött.

Takfallen är i regel klädda med tvåkupigt lertegel. Åtminstone två tak  är även klädda med korrugerad plåt. Flera stugor och ekonomibyggnader har skärmtak över ytterdörrarna.

Skorstenar är i lertegel.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Fönsterfodren kan vara ofärgade, vita eller faluröda.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Farstukvistar förekommer inte på fäbodens äldre byggnader, utan ytterdörrarna täcks i regel av ett kort utstickande parti av huvudbyggnadens takfall, oftast inte mer än en eller två takpannor djupt.

Sommarstugor uppförda under 1900-talets senare hälft är i regel uppförda i trä med liggtimmer eller stående träpanel i brunt eller rött.

Värden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Norr Bertilsbo.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

När Norr Bertilsbo fäbodar först omnämns är ovisst, men man vet att det lär ha funnits gårdar här på 1700-talet då vägen mellan Falun och Rättvik passerade över området.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Norr Bertilsbo varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta marken och hålla den öppen.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Norr Bertilsbo är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1950 särskilt kulturvärde. Detta år är valt då perioden efter 1950 präglas av en allt större närvaro av sommarnöjen medan perioden dessförinnan främst upptogs av det traditionella fäbods- och jordbruket.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1950. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. Fastigheter som anses särskilt värdefulla är: Plintsberg 21:9, Plintsberg 29:16, Plintsberg 35:17 samt Laknäs 36:14.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1950. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä-, plåt- eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

Flera av fäbodgårdarna i Norr Bertilsbo är kringbyggda på tre sidor eller flera. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Karaktären som bildas av dede delvis slutna gårdstunen i Norr Bertilsbo utgör ett värdefullt och tydligt kännetecken som är miljöskapande och trivsamt. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-01