Norr Lindberg

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bild på kringbyggd gård i Norr Lindberg.
Kuppgården i klungan Västgärds är kringbyggd på tre sidor om gårdstunet. Sannolikt har de äldre ekonomibyggnaderna sammanförts först under 1800-talets senare hälft. Husen är emellertid gamla och gården är att betrakta som välbevarad. Norr Lindberg 18:10. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Norr Lindberg ligger i den nordöstra delen av nuvarande Leksands kommun. Nedanför en sluttning norr om byn slingrar sig Saluån, som utgör gränsen mellan Leksand och Rättviks kommuner och socknar.

Historik

Byn Norr Lindberg ligger i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Lindbergsbyarna koloniserades förhållandevis tidigt med hänsyn till det höglänta läget. Anledningen är sannolikt den att byarna vilar på kalkhaltig moränjord som varit förhållandevis väl lämpad för odling. Den äldre namnformen Limberg, där Lim betyder kalk eller ljus jordmån, antyder detta. Innan 1600-talet åtskildes inte Norr- och Sör Lindberg i administrativ bemärkelse. Norr Lindberg var tidigare en blandby och innefattade således både bofasta gårdar och enstaka fäbodgårdar. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Norr Lindberg ligger i den nordöstra delen av nuvarande Leksands kommun. Nedanför en sluttning norr om byn slingrar sig Saluån, som utgör gränsen mellan Leksand och Rättviks kommuner och socknar. Ån utlöper från sjön Brossen i öster, genom Salutjärnen i nordväst och har sitt utlopp i Siljan norr om Kullsbjörken. Norr Lindberg är högt beläget i topografin – högre än alla andra byar i Leksands socken frånsett Sör Lindberg och Böle. Bebyggelsen är grupperad i flera klungor som utbreder sig över berget Björkbackens flacka norrsluttning. Söderut finns byn Sör Lindberg, i öster vidsträckta och kuperade skogslandskap mot sjön Brossen samt i sydöst byn Risholn. I väster ligger Sör Bergsäng och i norr, på andra sidan Saluån, finns byarna Västgärde, Utanåker, Västergrav, Östergrav och Söderås i Rättviks socken.

Odlingslandskapen i Norr Lindberg är i hög utsträckning hävdade med stor och öppen karaktär. Landskapet bär tydliga spår av ett för sin tid (1920-talet) mycket modernt och effektivt jordbruk med diken, stora ägoytor och rika odlingar. Landskapskaraktären är delvis ett resultat av att flera föregångspersoner kring sekelskiftet år 1900 sökte förbättra jordbruket i Norr- och Sör Lindberg. 

Byform

Byns gårdar är i huvudsak belägna i en stor huvudklunga mitt i odlingslandskapet, samt i en mindre klunga västerut – Västgärds. Det finns även några spridda nyare gårdar i norr och öster. Den genomlöpande landsvägen mellan Sör Lindberg och Risholn letar sig genom byn i en halvbåge. Mitt i huvudklungan ansluter vägen mot Västgärde i en trevägskorsning med majstång. Vägsträckningen genom huvudklungan har bibehållit en snarlik sträckning åtminstone sedan tiden för storskiftet i Norr Lindberg åren 1825–1826. Den förhållandevis tätt bebyggda huvudklungan innefattar förövrigt många gårdar som trots förändrat byggnadsbestånd kvarstått i samma läge på storskifteskartan.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Norr Lindberg nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform vid storskiftet, som inträffade åren 1825–1826. Idag återstår ingen fyrkantsbyggd gård i byn. Många gårdar är emellertid kringbyggda på två eller tre sidor och har bibehållit samma läge i landskapet och byn sedan storskiftet. På många av dessa äldre gårdar har större ladugårdsanläggningar och ekonomibyggnader tillkomna under det sena 1800-talet eller under 1900-talet kommit att helt eller delvis ersätta gårdarnas bestånd av äldre timrade ekonomibyggnader och månghussystem. Det förekommer även att äldre byggnader sammanlänkats med nya till stora helt slutna längor med hus, vilket vanligen inträffade från och med det sena 1800-talet. Det finns även gårdar som etablerats först under 1800-talets senare hälft och under 1900-talet med mer tidstypiskt byggnadsbestånd.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldre gårdarna i Norr Lindberg är bostadshusen ofta mer eller mindre kraftigt ombyggda enkel- par- eller sidokammarstugor. Det förekommer även äldre gårdar där äldre bostadshus utbytts mot korsplanshus kring sekelskiftet år 1900, eller för sin tid typiska småhus – oftast faluröda, under 1900-talet. Samma typer av bostadshus återfinns vanligen på de gårdar som nyetablerats från och med det sena 1800-talet och framåt.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Nästan alla hus i byn är knuttimrade eller byggda i trä. Fasader utgörs antingen av timmerstommen, locklistpanel eller stående- och liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel. På vissa hus förekommer plåttak.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel av enkel rak modell eller med lätt profilerad utkragning ovantill.

Många äldre byggnader har genomgått fönsterbyten under 1900-talet och det är inte ovanligt med ospröjsade tvåluftsfönster. Äldre fönster, i den mån de finns kvar, är oftast spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor.

Kvarvarande äldre dörrar är i trä av olika varianter. På vissa bostadshus förekommer spegeldörrar, eller dörrar som är utvändigt inklädda med profilhyvlade brädor.

Äldre farstukvistar i byn är förhållandevis enkla, ofta med sadeltak som uppbärs av svarvade stolpar eller kontursågade stöd. Det finns också enstaka inbyggda farstukvistar.

När Karl-Erik Forsslund besökte Norr Lindberg under tidigt 1920-tal för arbetet med sin skriftserie Med Dalälven från källorna till havet fanns en ovanlig form av farstukvist med kraftiga kontursågade hörnbrädor och solur av en träskiva på gavelröstet. Farstukvisten som den omnämns av Forsslund har dessvärre inte påträffats under inventeringen.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Många äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis nya paneler, nya ytterdörrar och verandor samt farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

De stora och öppna odlingslandskapen som omger huvudklungan i Norr Lindberg är effektfulla och bidrar stort till byns karaktär och kvaliteter. Jordbruket i Lindbergsbyarna låg under det tidiga 1900-talet i framkant för hela Leksand, vilket det än idag kan urskönjas spår av.

Mitt i byklungan finns en till sin äldre karaktär oförändrad gård med enkelstuga i vinkel till en tröskloge (Norr Lindberg 19:16). Gården fanns inte med på storskifteskartan men tillkom sannolikt som senast under 1800-talets senare hälft. Gården har möjligen varit en fäbodgård och utgör i sådana fall ett av de sista spåren från fäbodbruket i Lindbergsbyarna. Ett bevarande är därför mycket angeläget.

På de flesta gårdarna i byn står ålderdomliga gavelhärbren med förhållandevis kvadratisk grundform och plan samt ofta med utkragad övervåning. Enligt Forsslund är härbrena i Lindberg och andra närliggande byar ofta av en modell som är vanlig i Rättvik. Åtminstone ett av byns härbren, beläget på fastigheten Norr Lindberg 13:9, är naturligt grånat och med klovtak. Klovtaket är ett tecken på hög ålder och byggnaden är sannolikt från 16- eller 1700-talet. Byggnaden står dock ej på sin ursprungliga plats, då gården där byggnaden nu står kom att bebyggas först under 1900-talet. Gårdens bostadshus uppfördes år 1935 som undantag för fastern till den närbelägna Westgärdsgårdens dåvarande ägare. Möjligen kommer härbret samt den länga med tröskloge och bod som idag finns på Norr Lindberg 13:9 ursprungligen från Westgärds - som förövrigt tycks ha genomgått en omfattande förnyelse i byggnadsbeståndet beträffande både bostadshus och ekonomibyggnader under 1920- eller 1930-talet.

I byklungan Västgärds strax söder om trevägskorsningen Sör Lindberg-Risholn-Sör Bergsäng finns ett missionshus som uppfördes av Leksands Missionsförsamling år 1929. Den stora långsmala byggnaden invigdes den 29 november samma år och är inklädd med faluröd locklistpanel. Fönstren är högsmala och storsprösjade, med totalt fyra lufter per fönsteröppning och två kvadratiska fönsterrutor per luft. Farstukvisten är enkel med kontursågad nederdel till gavelfältet som minner om utseende på äldre farstukvistar i Leksandsbygden.

En hög andel av gårdarna i Norr Lindberg har bibehållit samma placering och läge i byn och landskapet åtminstone sedan tiden för storskiftet åren 1825–1826.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Det äldre platsnamnet Limberg samt Norr Lindberg.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I Norr Lindberg är jordbrukslandskapet vidsträckt, öppet och till stor del hävdat. Landskapets karaktär tillkom i hög grad till följd av en innovativ satsning från personer i Lindbergsbyarna under tidigt 1900-tal, vilket bland annat omskrivs av Karl-Erik Forsslund i Med Dalälven från källorna till havet. Spåren från den dåvarande utvecklingen manifesterar sig bland annat genom att landskapet här har en mer homogen karaktär, fritt från olika hinder så som rösen och öar, jämfört med i andra delar av Åsbygge fjärding och Leksand. Det öppna och hävdade odlingslandskapet har höga kulturvärden. Dels är landskapet en mycket värdefull del i byns karaktär, dels kan landskapet berätta om hur jordbruket i byn moderniserades kring sekelskiftet år 1900.

I utkanterna av byn och särskilt väster om klungan Västgärds finns också enstaka kvarvarande landskapsavsnitt som bär en mer ålderdomlig småbruten karaktär. Här kantas odlingsmarkerna i högre grav av rösen, trädridåer och impediment som finns utmärkta redan på storskifteskartan. De småbrutna markavsnitten kan ge en inblick i betes- och odlingslandskapets framväxt och karaktär under lång tid och har särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Kvarvarande spår av det tidiga 1900-talets moderniseringsarbeten i form av exempelvis dikningar och landskapets stora och öppna, homogena karaktär.
  • Landskapsavsnitt med småbruten karaktär där sådant som odlingsrösen, trädridåer och gränser mellan ägoytor kvarstått sedan storskiftet åren 1825–1826.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Norr Lindberg är bystrukturen med flera tätt bebyggda byklungor värdefull. I synnerhet i huvudklungan är gårdarna belägna tätt inpå bygatan, vilket bidrar till byns trivsamma och organiskt framvuxna karaktär. De flesta av gårdarna i huvudklungan har dessutom bibehållit sitt läge åtminstone sedan storskiftet åren 1825–1826. Även sådan som byvägar har i stor utsträckning haft kvar sin sträckning sedan skiftet. Mönstret med tätt bebyggda byar är typiskt för Leksand och Övre Dalarna och kan berätta om hur byn framvuxit i kontext till kulturlandskapet, vilket är värdefullt. Det är också tydligt att gårdarnas läge i landskapet och byn lämnats förhållandevis opåverkat av skiftesreformer, vilket förvisso har varit regel i Leksand och Övre Dalarna, men är anmärkningsvärt ur ett nationellt perspektiv.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med en omfattande huvudklunga och flera mindre byklungor i landskapet runtomkring.
  • Gårdar som bibehållit sin placering i byn åtminstone sedan storskiftet åren 1825–1826. Se kartorna på sidorna 8-9.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Norr Lindberg har flera av de äldre gårdarnas månghussystem övergetts och de äldre timmerbyggnaderna ersatts eller sammanbyggts till större ladugårdskomplex. Förändringen inträffade sannolikt från 1800-talets senare hälft och framåt. I samband med detta ersattes även flera äldre bostadshus mot exempelvis korsplanshus eller småhus av 1900-talskaraktär, dock oftast med faluröd locklistpanel som fasad. På vissa gårdar kvarstår emellertid såväl enstaka äldre välbevarade bostadshus såväl som längor med ålderdomliga timmerbyggnader. Det finns också många äldre härbren. Äldre trösklogar ingår dessutom ofta i de längor som tillkom från och med det sena 1800-talet. Kvarvarande äldre timmerhus i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor och sidokammarstugor. Särskilt utmärkande är den ålderdomliga enkelstuga som finns på fastigheten Norr Lindberg 19:16 (fäbodgården som nämns under utmärkande drag ovan) mitt i huvudklungan. Välbevarade äldre bostadshus finns i övrigt på fastigheterna Norr Lindberg 26:8, Norr Lindberg 18:10, Hjortnäs 4:7, Norr Lindberg 13:10, Norr Lindberg 23:10 och Norr Lindberg 37:9. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig äldre fönstersättning; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; lunettfönster; befintliga äldre dörrar och farstukvistar; kontursågade stöd på farstukvistar; inbyggda farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Timrade härbren, ängslador och smedjor i landskapet kring byklungorna kan berätta om timmerhuskulturens utbredning även i landskapet runt om gårdarna och sådana byggnader har särskilt kulturvärde.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att gårdarna står tätt intill de genomlöpande byvägarna, och att husen står tätt intill varandra i respektive klunga.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Vid storskiftet åren 1825–1826 var de flesta av byns dåvarande gårdar kringbyggda med fyrkantsform. Sedan dess har bebyggelsemönstret förändrats på ett sätt som varit mycket vanligt i Leksand särskilt från och med det sena 1800-talet. Exempelvis har många gårdar utglesats från byggnader på en eller två sidor om gårdstunet. På många gårdar har äldre fähus ersatts av nya ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel och ibland har flera äldre timrade ekonomibyggnader sammanförts under ett gemensamt tak till en enda byggnad. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna. De kringbyggda gårdarna har ett kulturvärde eftersom de kan berätta om hur bebyggelsemönstret i Norr Lindberg och Leksand förändrats över tid samt om hur olika sociala och ekonomiska förhållanden påverkat byggnadskicket över tid.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. Många gårdar i Norr Lindberg bär fortfarande tydliga spår av förändringar som inträffat till följd av en välståndsökning under det sena 1800-talet samt vidare under 1900-talets första hälft. Det finns också flera exempel på nya gårdsbildningar med stora ladugårdskomplex och nya bostadshus från tiden. Gårdarna kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden från och med 1800-talet senare hälft och har därför kulturvärden. En utmärkande detalj är att de flesta byggnader som tillkommit i byn även under 1900-talet målats faluröda, vilket bidrar till en för Leksandsbygden karaktäristisk enhetlighet.

Värden/var varsam med:

  • Några värdefulla exempel på gårdar som har tillkommit eller förändrats under det sena 1800-talet eller 1900-talet finns på fastigheterna Norr Lindberg 13:8, Norr Lindberg 13:9, Norr Lindberg 23:10, Norr Lindberg 18:11, Norr Lindberg 12:11, Norr Lindberg 32:9 och Norr Lindberg 5:16.
  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar i tegel och kalksandsten. Befintliga dekorerade taktassar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader av frilagd timmerstomme eller med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader.
  • Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga äldre farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga spegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.
  • Befintlig utformning beträffande socklar i bruksmur.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. På fastigheterna Norr Lindberg 13:9 och Norr Lindberg 20:21 finns två välbevarade timrade komplementbostadshus som uppfördes under den moderna epoken 1930–1980. Byggnaderna har särskilt kulturvärde eftersom de är karaktäristiska för Leksandsbygden och kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  • Befintliga lertegeltak samt skorstenar i blottlagt eller vitslammat tegel. Befintliga krusade vindskivor.
  • Befintliga fönster.
  • Befintliga trädörrar. Befintliga farstukvistar. Kontursågade stöd och svarvade hörnstolpar på farstukvistar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Befintlig karaktär beträffande sockel i bruksmur.

Missionshuset norr om klungan Västgärds kan berätta om väckelserörelsen i Åsbygge fjärding samt därigenom om det sena 1900-talets folkrörelser i Leksand, och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga form, volym och fasaddisposition.
  • Befintlig utformning beträffande takutsprång, vindskivor, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande tvåkupiga lertegelpannor som takmaterial.
  • Befintlig utformning beträffande faluröd locklistpanel. Befintlig utformning beträffande vita knutbrädor i slätpanel.
  • Befintliga farstukvist samt tillhörande belysningsarmatur.
  • Befintliga fönster.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-01