Östanhol

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Gård med fyrkantsform där de flesta av byggnaderna är tillkomna i sin nuvarande form under sent 1800-tal. Manbyggnaden är ett dubbelkorsplanshus.
Gård med fyrkantsform där de flesta av byggnaderna är tillkomna i sin nuvarande form under sent 1800-tal. Manbyggnaden är ett dubbelkorsplanshus. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Östanhol är en radby belägen i en nordöstsluttning mot Östanholsviken till Siljan i norra delen av Leksands kommun.

Administrativ historik

Byn Östanhol ligger Åsbygge fjärding i Leksands socken och tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Östanhol är en radby belägen i en nordöstsluttning mot Östanholsviken till Siljan. I väster övergår byn i Laknäs och österut, bortom skogiga sluttningar, finns Stenbygården och Kullsbjörken. Söder om byn finns avsnitt med småbrutna odlingsmarker tillhörande byn samt även några senare tillkomna gårdsklungor. Östanhol är beläget i norra delen av Leksands kommun.

Betes- och odlingslandskapet i Östanhol är flackt, småbrutet och stenigt. De flesta inägorna är dock bebyggda med småhus och fritidshusbebyggelse tillkommen under 1900-talet. Det är dock förhållandevis vanligt att exempelvis odlingsrösen kvarstår på tomtmark till de gårdar som anlagts under det senaste seklet. De största sammanhängande ytorna med kvarvarande öppen och hävdad odlingsmark finns söder om byn.

Östanhol är beläget bitvis mycket nära Siljan och invid vattnet finns mängder av båthus och bryggor.

Byform

Östanhol är en radby där bebyggelsen är belägen i huvudsak på sidorna om den genomlöpande Siljansvägen och utefter stickvägar till densamma. De flesta av de äldre gårdarna finns i den östra delen av byn. Där utbildar också Myrvägen och Torkstugubacken mot söder ett något mer komplext bygatusystem. Längs Myrvägen som sammanbinder Östanhol med Tällberg och Plintsberg i söder finns några ensamgårdar och klungor med 1900-talsgårdar. Byns majstångsplats är belägen intill Siljansvägen.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Östanhol nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform i äldre tider. Idag kvarstår en gård som är helt fyrkantsbyggd. Det finns även flera gårdar som är kringbyggda på tre sidor om gårdstunet. Vanligen har de äldre timmerhusen på dessa gårdar åtminstone i viss utsträckning ombyggts, sammanbyggts eller utbytts från och med det sena 1800-talet. Vid sidan av de äldre gårdarna finns företrädesvis i väster många småhus, fritidshus och sommarnöjen tillkomna under 1900-talet.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldre gårdarna i Östanhol är bostadshusen oftast enkelstugor, parstugor eller korsplanshus. Sannolikt har flera av parstugorna tillkommit som sammansatta eller utbyggda enkelstugor och det är troligt att enkelstugan var den vanligaste formen av bostadshus i Östanhol i äldre tider. Beträffande korsplanshusen är de tillkomna kring sekelskiftet år 1900 och ersatte i samband med detta äldre bostadshus. På den helt fyrkantsbyggda gården i den östra delen av byn finns ett dubbelt korsplanshus bevarat invid den äldre enkelstugan som flyttats och förlagts i vinkel mot det nya bostadshuset.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Äldre byggnader i byn är oftast knuttimrade med stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även andra sorters träfasader i form av locklistpanel samt stående och liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel, oftast av enkel modell med lätt utkragning. Enstaka kronskorstenar förekommer. Det förekommer även enstaka kronskorstenar på byggnader som ombyggts till sommarnöjen under 1900-talets första hälft.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. På korsplanshus förekommer fönster med korsformig post. Vissa äldre fönster samt även fönster på dalaromantiska sommarnöjen är blyspröjsade.

Beträffande dörrar är utformningen ofta enkel och i trä.

De fåtal äldre farstukvistar som finns kvar i byn är oftast förhållandevis enkla och utgörs antingen av förtak, eller av sadeltak som bärs upp av kontursågade stöd. På korsplanshusen har det sannolikt i äldre tider funnits farstukvistar och glasverandor i snickarglädjestil. En del av de farstukvistar som tillkommit under 1900-talet är utformade med klar inspiration från av äldre farstukvistar i byn, dock mycket större proportioner. En detalj som vanligen återkommer även bland nyare byggnader är de rundsvarvade hörnstolparna i formen av balusterdockor.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med profilerade överstycken.

Många äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis ospröjsade tvåluftsfönster, nya paneler, nya ytterdörrar och verandor samt farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

Det vattennära läget är påtagligt i byn. Längs stranden genom byn finns mängder av båthus, tvättstugor och bodar. Det finns också många stenbryggor.

I den västra delen av byn finns några anmärkningsvärda timmervillor tillkomna under 1900-talets senare hälft i modernistisk och dalaromantisk stil.

Det är tydligt att det sena 1800-talets relativa välståndsökning lämnat stort avtryck i Östanhol och många av de äldre gårdarna kring den genomlöpande byvägen bär än idag tydliga spår från denna period i form av både nya bostadshus och ekonomibyggnader.

I den östra delen av byn finns ett anmärkningsvärt sommarnöje uppfört 1915. Byggnaden är sannolikt byggt utifrån ett äldre härbre och har en utkragad övervåning inklädd med ljusgul locklistpanel samt flera romantiserande detaljer.

I den södra delen av byn finns en nybyggd gård som synnerligen väl anpassats till Leksandsbygdens karaktär beträffande husens form, storlek och utförande.

På åtminstone två äldre enkelstugor som ombyggts till sommarnöjen i den äldre byklungan har vindskivorna en speciell kontursågad form.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Östanhol.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I Östanhol är den mesta av den gamla betes- och odlingsmarken bebyggd. Emellertid finns några små ytor med öppen betes- och odlingsmark utspridda söder och öster om den äldre byklungan. De öppna betes- och odlingsmarkerna är värdefulla eftersom de kan bidra med kunskap och förståelse kring de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i Östanhol och i Leksand i äldre tider. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen och enstaka enbuskar bibehålls är dessutom mycket viktigt för byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Odlingsrösen som konstruerats i samband med markberedningen.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Östanhol är bebyggelsens läge i form av en radby längs med Siljans vattenlinje särskilt värdefull. I synnerhet i den västra delen av byn finns fortfarande flera kringbyggda gårdar som sluter sig mot sidorna av den genomlöpande byvägen, vilket bidrar till byns trivsamma och organiskt framvuxna karaktär. Det syns att inga gårdar utflyttats från klungan i samband med exempelvis skiftesreformer. Mönstret är typiskt för Leksand och Övre Dalarna och kan berätta om hur byn framvuxit i kontext till kulturlandskapet, vilket är värdefullt.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna radbykaraktär där de äldre gårdarna är tydligt grupperade kring den genomlöpande byvägen.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

I Östanhol har många av de äldre gårdarnas månghussystem utbytts eller sammanbyggts till större ladugårdskomplex under 1800-talets senare hälft eller kring tidigt 1900-tal. I samband med detta ersattes även flera äldre bostadshus mot exempelvis korsplanshus. På vissa gårdar kvarstår emellertid längor med ålderdomliga timmerbyggnader och även enstaka äldre bostadshus, företrädesvis i form av enkelstugor. Äldre trösklogar kan dessutom vara inbyggda tillsammans med nyare ekonomibyggnader i de längor som beskrivs ovan. De äldre timmerhusen i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor och parstugor. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Östanhol 6:32, Östanhol 5:11, Östanhol 2:14, Östanhol 5:10 och Östanhol 7:27. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig äldre fönstersättning; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; lunettfönster; befintliga äldre dörrar och farstukvistar; kontursågade stöd på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren som finns runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att gårdarna står tätt intill den genomlöpande byvägen, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Östanhol finns fortfarande flera kringbyggda gårdar varav en är fyrkantsbyggd, dock inte med intakt månghussystem. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Lika som i Östanhol har det i de flesta Leksandsbyarna varit vanligt att gårdar som tidigare varit helt fyrkantsbyggda ändrats under det sena 1800-talet och framåt. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Östanhol 7:27/7:22, Östanhol 11:13, Östanhol 13:13, Östanhol 10:20, Östanhol 5:11, Östanhol 2:14, Östanhol 9:6 och Östanhol 5:10.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. En övervägande del av den äldre bebyggelsen i Östanhol bär fortfarande tydliga spår av det sena 1800-talets förändringsvåg. Det finns flera goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskaraktär med stora ladugårdskomplex och korsplanshus med tidstypisk form där dock detaljutformning ofta förändrats. Gårdarna kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför kulturvärden. Vissa gårdar där manbyggnaderna fortfarande är relativt intakta har särskilt kulturvärde. En del korsplanshus har en knuttimrad stomme och kan därför även berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Det samma gäller för de timmerhus, företrädesvis trösklador, som under perioden sammanbyggdes med andra ekonomibyggnader till större sammanhängande längor eller vinkelställda byggnader, där även ladugårdsanläggningar ingått.

Värden/var varsam med:

  • Några värdefulla och särskilt värdefulla exempel på gårdar som bär tydliga spår av det sena 1800-talets förändringsvåg finns på fastigheterna Östanhol 7:27/7:22, Östanhol 10:20, Östanhol 9:6 och Östanhol 5:10. Den fyrkantsbyggda gård som finns på fastigheten Östanhol 5:11 utgör ett särskilt välbevarat exempel på en gård med sen 1800-talskaraktär. Förövrigt utgörs manbyggnaden på gården av ett för Leksand ovanligt »dubbelkorsplanshus« i timmer. Gården har särskilt kulturvärde.
  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga tegelskorstenar.
  • Befintliga dekorerade taktassar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader av frilagd timmerstomme eller med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader.
  • Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga äldre farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska arts- and craftsrörelsen, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksandsbygden är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna varför stilen kanske snarare bör betecknas som »dalaromantisk«. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. På vissa håll i Leksand och i synnerhet i byarna kring Tällberg, där inräknat Östanhol, byggdes nya sommarnöjen och fritidshus i dalaromantisk stil långt in på 1900-talet.

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och timrade småhus åt bofasta. De timmerhus som uppfördes från och med tiden kring 1950 kom dock i förhållande till de dalaromantiska byggnader som uppfördes fram tills 1940-talet att i större utsträckning följa tidstypiska normer och ideal beträffande planlösningar, former, volymer och i viss mån även detaljutformning. Även om vissa dalaromantiska detaljer i form av exempelvis farstukvistar med rundsvarvade stöd och sadeltak, kronskorstenar och blyspröjsade fönster med fönsterluckor fortsatt var vanligt, introducerades även sådant som perspektivfönster och suterrängvåningar. Andra detaljer som är typiska för dessa timmerhus är gärdsgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot.

I Östanhol finns flera dalaromantiska och modernistiska timrade fritidshus, villor och sommarnöjen från hela 1900-talet. Byggnaderna är utplacerade både bland de äldre gårdarna längs den genomlöpande byvägen, samt i utkanterna av byn åt öster och väster. Timrade byggnader från 1900-talet, med avseende på såväl äldre sommarnöjen som modernistiska timmervillor, har kulturvärden. Byggnaderna kan berätta om hur timmerhuskulturen återuppväcktes, tillämpades och förändrades under 1900-talet. Många av husen är dessutom påkostade med stora materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Att timmerhusbyggandet i Leksandsbygden, trots förändringar i stildragen, vidmakthållits i en mer eller mindre obruten tradition under 1900-talet är mycket anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv. Särskilt utmärkande är den modernistiska timmervilla med vissa dalaromantiska drag som uppfördes 1956 på fastigheten Östanhol 10:22. Byggnaden är ett förhållandevis tidigt exempel på de timmerhus som kom att uppföras i samband med att det folkliga timmerhusbyggandet återupplivades efter 1900-talets mitt. Två andra utmärkande sommarnöjen med särskilt kulturvärde ligger på fastigheterna Östanhol 10:12 och Laknäs 31:5 (egentligen tillhörande Laknäs by). Dessa byggnader, som uppfördes 1915 respektive 1926 och är utformade med tydlig inspiration från den genretypiska nationalromantiken, dock med vissa dalaromantiska inslag. Byggnaderna kan berätta om turismen i Leksandsbygden, samt om hur nationalromantik och dalaromantik kom att prägla utformningen av sommarnöjen och fritidshus i byarna under 1900-talets första hälft.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer – rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster.
  • Befintliga grundmurar i natursten.
  • Befintliga tak och takformer – sadeltak och mansardtak med en- eller tvåkupigt lertegel. Befintliga kontursågade vindskivor där de förekommer.
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  • Befintliga äldre perspektivfönster samt två och treluftsfönster med träkarm på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar eller kontursågade hörnstöd. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Befintliga trädörrar med sidoluft på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdsgårdar. Trägrindar i anslutning till gärdsgårdar.

På Lissåkersudden i Östanhol tillverkades från 1870-talet kakelugnar av Bond Per Andersson. Senare, från och med mitten av 1880-talet sköttes tillverkningen av Per Bolin – Hök Per Persson, också från Östanhol. 1899 nedlades verksamheten och ett nytt kakelugnsmakeri uppstartades på Kolnäsudden i Laknäs. Råvaran till kakelugnarna hämtades från en plats vid Stenbyn i öster samt även från botten av Siljan.

Bisysslor så som kakelugnstillverkningen var en viktig förutsättning för livet i byarna i äldre tider, och spåren av densamma har därför särskilt kulturvärde. Vidare var tillverkningen av just byggnader och byggnadsmaterial i specialitet i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Fornlämningar och spår av den historiska kalkugnstillverkningen i Östanhol.
  • Kvarvarande lokalt tillverkade kakelugnar som finns på gårdarna runt om i byn.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör i första hand placeras på tomtmark längsmed den genomlöpande bygatan och på så sätt förstärka radbykaraktären. Ny bebyggelse kan även tillåtas på diskreta lägen söder om den äldre bykärnan.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5–2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27–33 grader. I Östanhol är enkelstugor och korsplanshus de vanligaste formerna av äldre bostadshus. Det förekommer även enstaka parstugor. Nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form.

Takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller sinuskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Befintliga puts- och tegelfasader bör inte ändras.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft eller fönster i överspegeln på äkta spegeldörrar. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning, eller som kronskorstenar.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning. Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning om rödmålad eller omålad. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Pariserblå färgsättning på dörrar, fönsterbågar och detaljer på farstukvistar på bebyggelse tillkommen under 1900-talet.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster med lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1980 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1980 och återfinns på byggnader som är äldre än år 1900 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade eller spetsbågiga fönsteröverstycken förekommer bör dessa endast utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita, eller pariserblå där detta förekommit historiskt.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga kontursågade, svarvade, lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1980 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt.

Tak

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Svarta tak bör ej tillåtas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Portaler, gärdesgårdar

Befintliga rotvirkesportaler samt gärdsgårdar i trä.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum, altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler, puts eller fasspontade paneler äldre än 1930. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade. Befintlig färgsättning på detaljer beträffande exempelvis socklar, fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Befintlig dekormålning på farstukvistar. Pariserblå färgsättning på dörrar, fönsterbågar och detaljer på farstukvistar på bebyggelse tillkommen under 1900-talet.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster med lunettform. Befintliga fönsterluckor. Befintliga perspektivfönster eller större två och treluftsfönster tillkomna innan 1980. Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade eller spetsbågiga fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas i den färgsättning som de tidigare bar.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, kontursågade, lövsågade eller profilsågade detaljer samt stöd på farstukvistar där de förekommer. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Sandstensdetaljer på farstukvistar där de förekommer. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak, skorstenar, avvattning

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga laggtak på härbren. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Tegeltak bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. Befintliga takflöjlar. Befintliga spetsvinkliga stuprör.

Trädgårdsmiljöer

Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar, järnanordningar, gärdsgårdar och rotvirkesportaler. Trädgårdsdetaljer och markstensbeläggning i röd sandsten. Väggfasta belysningsarmaturer med antikglas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Beträffande byte av vindskivor och knutbrädor på andra byggnader bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18