Östanhol

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Gård med fyrkantsform där de flesta av byggnaderna är tillkomna i sin nuvarande form under sent 1800-tal. Manbyggnaden är ett dubbelkorsplanshus.
Gård med fyrkantsform där de flesta av byggnaderna är tillkomna i sin nuvarande form under sent 1800-tal. Manbyggnaden är ett dubbelkorsplanshus. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Östanhol är en radby belägen i en nordöstsluttning mot Östanholsviken till Siljan i norra delen av Leksands kommun.

Historik

Byn Östanhol ligger Åsbygge fjärding i Leksands socken. Med något varierande stavningar är namnet belagt i skrift från slutet av 1400-talet. Namnet syftar på byns läge öster om Lappholen, en stenig hol mellan Laknäs och Östanhol. Omkring 1830 fanns cirka 15 gårdar i byn. Östanhol ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Östanhol är en radby belägen i en nordöstsluttning mot Östanholsviken till Siljan. I väster övergår byn i Laknäs och österut, bortom skogiga sluttningar, finns Stenbygården och Kullsbjörken. Söder om byn finns avsnitt med småbrutna odlingsmarker tillhörande byn samt även några senare tillkomna gårdsklungor. Östanhol är beläget i norra delen av Leksands kommun.

Betes- och odlingslandskapet i Östanhol är flackt, småbrutet och stenigt. De flesta inägorna är dock bebyggda med småhus och fritidshusbebyggelse tillkommen under 1900-talet. Det är dock förhållandevis vanligt att exempelvis odlingsrösen kvarstår på tomtmark till de gårdar som anlagts under det senaste seklet. De största sammanhängande ytorna med kvarvarande öppen och hävdad odlingsmark finns söder om byn.

Östanhol är beläget bitvis mycket nära Siljan och invid vattnet finns mängder av båthus och bryggor.

Byform

Östanhol är en radby där bebyggelsen är belägen i huvudsak på sidorna om den genomlöpande Siljansvägen och utefter stickvägar till densamma. De flesta av de äldre gårdarna finns i den östra delen av byn. Där utbildar också Myrvägen och Torkstugubacken mot söder ett något mer komplext bygatusystem. Längs Myrvägen som sammanbinder Östanhol med Tällberg och Plintsberg i söder finns några ensamgårdar och klungor med 1900-talsgårdar. Byns majstångsplats är belägen intill Siljansvägen.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Östanhol nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform i äldre tider. Idag kvarstår en gård som är helt fyrkantsbyggd. Det finns även flera gårdar som är kringbyggda på tre sidor om gårdstunet. Vanligen har de äldre timmerhusen på dessa gårdar åtminstone i viss utsträckning ombyggts, sammanbyggts eller utbytts från och med det sena 1800-talet. Vid sidan av de äldre gårdarna finns företrädesvis i väster många småhus, fritidshus och sommarnöjen tillkomna under 1900-talet.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldre gårdarna i Östanhol är bostadshusen oftast enkelstugor, parstugor eller korsplanshus. Sannolikt har flera av parstugorna tillkommit som sammansatta eller utbyggda enkelstugor och det är troligt att enkelstugan var den vanligaste formen av bostadshus i Östanhol i äldre tider. Beträffande korsplanshusen är de tillkomna kring sekelskiftet år 1900 och ersatte i samband med detta äldre bostadshus. På den helt fyrkantsbyggda gården i den östra delen av byn finns ett dubbelt korsplanshus bevarat invid den äldre enkelstugan som flyttats och förlagts i vinkel mot det nya bostadshuset.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Äldre byggnader i byn är oftast knuttimrade med stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även andra sorters träfasader i form av locklistpanel samt stående och liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel, oftast av enkel modell med lätt utkragning. Enstaka kronskorstenar förekommer. Det förekommer även enstaka kronskorstenar på byggnader som ombyggts till sommarnöjen under 1900-talets första hälft.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. På korsplanshus förekommer fönster med korsformig post. Vissa äldre fönster samt även fönster på dalaromantiska sommarnöjen är blyspröjsade.

Beträffande dörrar är utformningen ofta enkel och i trä.

De fåtal äldre farstukvistar som finns kvar i byn är oftast förhållandevis enkla och utgörs antingen av förtak, eller av sadeltak som bärs upp av kontursågade stöd. På korsplanshusen har det sannolikt i äldre tider funnits farstukvistar och glasverandor i snickarglädjestil. En del av de farstukvistar som tillkommit under 1900-talet är utformade med klar inspiration från av äldre farstukvistar i byn, dock mycket större proportioner. En detalj som vanligen återkommer även bland nyare byggnader är de rundsvarvade hörnstolparna i formen av balusterdockor.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med profilerade överstycken.

Många äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis ospröjsade tvåluftsfönster, nya paneler, nya ytterdörrar och verandor samt farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

Det vattennära läget är påtagligt i byn. Längs stranden genom byn finns mängder av båthus, tvättstugor och bodar. Det finns också många stenbryggor.

I den västra delen av byn finns några anmärkningsvärda timmervillor tillkomna under 1900-talets senare hälft i modernistisk och dalaromantisk stil.

Det är tydligt att det sena 1800-talets relativa välståndsökning lämnat stort avtryck i Östanhol och många av de äldre gårdarna kring den genomlöpande byvägen bär än idag tydliga spår från denna period i form av både nya bostadshus och ekonomibyggnader.

I den östra delen av byn finns ett anmärkningsvärt sommarnöje uppfört 1915 av Axel Hägerström, professor i filosofi i Uppsala. Byggnaden är sannolikt byggt utifrån ett äldre härbre och har en utkragad övervåning inklädd med ljusgul locklistpanel samt flera romantiserande detaljer.

I den södra delen av byn finns en nybyggd gård som synnerligen väl anpassats till Leksandsbygdens karaktär beträffande husens form, storlek och utförande.

På åtminstone två äldre enkelstugor som ombyggts till sommarnöjen i den äldre byklungan har vindskivorna en speciell kontursågad form.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Östanhol.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I Östanhol är den mesta av den gamla betes- och odlingsmarken bebyggd. Emellertid finns några små ytor med öppen betes- och odlingsmark utspridda söder och öster om den äldre byklungan. De öppna betes- och odlingsmarkerna är värdefulla eftersom de kan bidra med kunskap och förståelse kring de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i Östanhol och i Leksand i äldre tider. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen och enstaka enbuskar bibehålls är dessutom mycket viktigt för byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Odlingsrösen som konstruerats i samband med markberedningen.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Östanhol är bebyggelsens läge i form av en radby längs med Siljans vattenlinje särskilt värdefull. I synnerhet i den västra delen av byn finns fortfarande flera kringbyggda gårdar som sluter sig mot sidorna av den genomlöpande byvägen, vilket bidrar till byns trivsamma och organiskt framvuxna karaktär. Det syns att inga gårdar utflyttats från klungan i samband med exempelvis skiftesreformer. Mönstret är typiskt för Leksand och Övre Dalarna och kan berätta om hur byn framvuxit i kontext till kulturlandskapet, vilket är värdefullt.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna radbykaraktär där de äldre gårdarna är tydligt grupperade kring den genomlöpande byvägen.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

I Östanhol har många av de äldre gårdarnas månghussystem utbytts eller sammanbyggts till större ladugårdskomplex under 1800-talets senare hälft eller kring tidigt 1900-tal. I samband med detta ersattes även flera äldre bostadshus mot exempelvis korsplanshus. På vissa gårdar kvarstår emellertid längor med ålderdomliga timmerbyggnader och även enstaka äldre bostadshus, företrädesvis i form av enkelstugor. Äldre trösklogar kan dessutom vara inbyggda tillsammans med nyare ekonomibyggnader i de längor som beskrivs ovan. De äldre timmerhusen i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor och parstugor. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Östanhol 6:32, Östanhol 5:11, Östanhol 2:14, Östanhol 5:10 och Östanhol 7:27. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig äldre fönstersättning; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; lunettfönster; befintliga äldre dörrar och farstukvistar; kontursågade stöd på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren som finns runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att gårdarna står tätt intill den genomlöpande byvägen, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Östanhol finns fortfarande flera kringbyggda gårdar varav en är fyrkantsbyggd, dock inte med intakt månghussystem. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Lika som i Östanhol har det i de flesta Leksandsbyarna varit vanligt att gårdar som tidigare varit helt fyrkantsbyggda ändrats under det sena 1800-talet och framåt. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Östanhol 7:27/7:22, Östanhol 11:13, Östanhol 13:13, Östanhol 10:20, Östanhol 5:11, Östanhol 2:14, Östanhol 9:6 och Östanhol 5:10.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. En övervägande del av den äldre bebyggelsen i Östanhol bär fortfarande tydliga spår av det sena 1800-talets förändringsvåg. Det finns flera goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskaraktär med stora ladugårdskomplex och korsplanshus med tidstypisk form där dock detaljutformning ofta förändrats. Gårdarna kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför kulturvärden. Vissa gårdar där manbyggnaderna fortfarande är relativt intakta har särskilt kulturvärde. En del korsplanshus har en knuttimrad stomme och kan därför även berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Det samma gäller för de timmerhus, företrädesvis trösklador, som under perioden sammanbyggdes med andra ekonomibyggnader till större sammanhängande längor eller vinkelställda byggnader, där även ladugårdsanläggningar ingått.

Värden/var varsam med:

  • Några värdefulla och särskilt värdefulla exempel på gårdar som bär tydliga spår av det sena 1800-talets förändringsvåg finns på fastigheterna Östanhol 7:27/7:22, Östanhol 10:20, Östanhol 9:6 och Östanhol 5:10. Den fyrkantsbyggda gård som finns på fastigheten Östanhol 5:11 utgör ett särskilt välbevarat exempel på en gård med sen 1800-talskaraktär. Förövrigt utgörs manbyggnaden på gården av ett för Leksand ovanligt »dubbelkorsplanshus« i timmer. Gården har särskilt kulturvärde.
  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga tegelskorstenar.
  • Befintliga dekorerade taktassar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader av frilagd timmerstomme eller med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader.
  • Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga äldre farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska arts- and craftsrörelsen, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksandsbygden är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna varför stilen kanske snarare bör betecknas som »dalaromantisk«. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. På vissa håll i Leksand och i synnerhet i byarna kring Tällberg, där inräknat Östanhol, byggdes nya sommarnöjen och fritidshus i dalaromantisk stil långt in på 1900-talet.

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och timrade småhus åt bofasta. De timmerhus som uppfördes från och med tiden kring 1950 kom dock i förhållande till de dalaromantiska byggnader som uppfördes fram tills 1940-talet att i större utsträckning följa tidstypiska normer och ideal beträffande planlösningar, former, volymer och i viss mån även detaljutformning. Även om vissa dalaromantiska detaljer i form av exempelvis farstukvistar med rundsvarvade stöd och sadeltak, kronskorstenar och blyspröjsade fönster med fönsterluckor fortsatt var vanligt, introducerades även sådant som perspektivfönster och suterrängvåningar. Andra detaljer som är typiska för dessa timmerhus är gärdsgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot.

I Östanhol finns flera dalaromantiska och modernistiska timrade fritidshus, villor och sommarnöjen från hela 1900-talet. Byggnaderna är utplacerade både bland de äldre gårdarna längs den genomlöpande byvägen, samt i utkanterna av byn åt öster och väster. Timrade byggnader från 1900-talet, med avseende på såväl äldre sommarnöjen som modernistiska timmervillor, har kulturvärden. Byggnaderna kan berätta om hur timmerhuskulturen återuppväcktes, tillämpades och förändrades under 1900-talet. Många av husen är dessutom påkostade med stora materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Att timmerhusbyggandet i Leksandsbygden, trots förändringar i stildragen, vidmakthållits i en mer eller mindre obruten tradition under 1900-talet är mycket anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv. Särskilt utmärkande är den modernistiska timmervilla med vissa dalaromantiska drag som uppfördes 1956 på fastigheten Östanhol 10:22. Byggnaden är ett förhållandevis tidigt exempel på de timmerhus som kom att uppföras i samband med att det folkliga timmerhusbyggandet återupplivades efter 1900-talets mitt. Två andra utmärkande sommarnöjen med särskilt kulturvärde ligger på fastigheterna Östanhol 10:12 och Laknäs 31:5 (egentligen tillhörande Laknäs by). Dessa byggnader, som uppfördes 1915 respektive 1926 och är utformade med tydlig inspiration från den genretypiska nationalromantiken, dock med vissa dalaromantiska inslag. Byggnaderna kan berätta om turismen i Leksandsbygden, samt om hur nationalromantik och dalaromantik kom att prägla utformningen av sommarnöjen och fritidshus i byarna under 1900-talets första hälft.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer – rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster.
  • Befintliga grundmurar i natursten.
  • Befintliga tak och takformer – sadeltak och mansardtak med en- eller tvåkupigt lertegel. Befintliga kontursågade vindskivor där de förekommer.
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  • Befintliga äldre perspektivfönster samt två och treluftsfönster med träkarm på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar eller kontursågade hörnstöd. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Befintliga trädörrar med sidoluft på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdsgårdar. Trägrindar i anslutning till gärdsgårdar.

På Lissåkersudden i Östanhol tillverkades från 1870-talet kakelugnar av Bond Per Andersson. Senare, från och med mitten av 1880-talet sköttes tillverkningen av Per Bolin – Hök Per Persson, också från Östanhol. 1899 nedlades verksamheten och ett nytt kakelugnsmakeri startades på Kolnäsudden i Laknäs. Råvaran till kakelugnarna hämtades från en plats vid Stenbyn i öster samt även från botten av Siljan.

Bisysslor så som kakelugnstillverkningen var en viktig förutsättning för livet i byarna i äldre tider, och spåren av densamma har därför särskilt kulturvärde. Vidare var tillverkningen av just byggnader och byggnadsmaterial i specialitet i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Fornlämningar och spår av den historiska kalkugnstillverkningen i Östanhol.
  • Kvarvarande lokalt tillverkade kakelugnar som finns på gårdarna runt om i byn.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02