Perhansbodarna

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Närbild på fäbodstuga.
Närbild på fäbodstuga. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Perhansbodarna består av en handfull bevarade fäbodgårdar samt ett par bofasta större villor eller jordbruksfastigheter. Byn ligger strax öster om Årbosjön kring en asfalterad bilväg som strålar samman med Sågmyravägen en halv kilometer åt söder.

Historik

Perhansbodarna är en liten blandby i Rönnäs fjärding i östra Leksands socken. Perhansbodarna nämns första gången i skrift 1662 då domboken listar platsen som en organiserad fäbod. Vilka byar som vid denna tid brukade fäbodgårdarna är dock oklart. Fäbodstället nyttjades åtminstone från tidigt 1800-tal av bybor från Ullvi. Den sista fäbodvistelsen ägde enligt uppgift rum så sent som 1965, vilket gör Perhansbodarna till Leksand kommuns längst aktiva blandby. Platsnamnets förled är gårdsnamnet Per Hans. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Perhansbodarna består av en handfull bevarade fäbodgårdar samt ett par bofasta större villor eller jordbruksfastigheter.

Byn ligger strax öster om Årbosjön kring en asfalterad bilväg som strålar samman med Sågmyravägen en halv kilometer åt söder. Vägen fortsätter norrut för att passera Hyttkvarn.

Perhansbodarna består huvudsakligen av en byklunga i östsluttning med vy över Årbosjön. I övrigt utgörs närområdet främst av kuperad och tät barrskog.

Närmast de öppna gårdstunen finns en blandning av unga lövträd, främst björk men även med inslag av rönn och sälg. Kring byklungan finns även mindre arealer med öppna ängs- eller jordbruksmarker, även om dessa fält är förhållandevis små.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Perhansbodarnas fäbodgårdar är uteslutande kringbyggda på tre eller fyra sidor med bostadshus och tillhörande ekonomilängor. Sammanlagt finns fyra kringbyggda gårdar.  

Utöver fäbodgårdarna finns två bofasta villor, båda troligen tillkomna under 1900-talets första hälft och sedermera i hög grad moderniserade. Dessa återfinns på fastigheterna Ullvi 2:9 och Ullvi 32:12.

Bebyggelsens huvuddrag

Samtliga av de äldre fäbodbyggnaderna är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning, bortsett från de modernare villorna som uppförts i två våningar.

Fäbodstugorna är vanligen enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, också de i timmer.

Flera av fäbodgårdarna är till synes relativt oförvanskade med undantag för enstaka senare fönsterbyten. Enstaka byggnader har kompletterats med farstukvistar eller små uterum. Den norra ensamliggande gården väster om bilvägen har renoverats under senare tid.

I närområdet har det under 1900-talets senare hälft uppförts en handfull små fritidshus med en koncentration längs Årbosjöns västra strand.

Byggnadsdetaljer och material

Alla äldre fäbodbyggnader är uppförda av liggtimmer med något enstaka uthus i grov stående brädpanel. Många av byggnaderna är rödfärgade eller bär spår av ett en gång ha varit röda. Samtidigt finns ett stort antal ofärgade naturligt grånade timmerbyggnader, där den södra kringbyggda gården är helt ofärgad. Karl-Erik Forsslund noterade på 1920-talet att samtliga gårdar var ofärgade, med undantag för vissa knutkedjor som då var röda.

Taken på de äldre fäbodstugorna är nära uteslutande täckta med tvåkupigt lertegel. Åtminstone en mindre utbyggnad på den södra fäbodgården har klätts med svart tjärpapp.

Skorstenar är i lertegel, där enklare plåthuvar tillkommit senare.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Enstaka stugor har under 1900-talet försetts med små blyspröjsade fönster. Även enstaka senare fönsterbyten har förekommit.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Fodren är antingen vita, rödfärgade eller naturligt grånade.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Perhansbodarna, då även det mer dialektalt utskrivna Pransbodarna eller bara Prans.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården. På så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Perhansbodarna omnämns på 1600-talet som en ren fäbod. Först 1918 finns belägg för den första bofasta gården på området varefter ytterligare en tillkom något år senare. Detta innebär att Perhansbodarna före 1918 enbart brukades under delar av året. Inget åretruntboende förekom alltså dessförinnan.

Det sista traditionella fäbodbruket med betande djur upphörde så sent som 1965. Perhansbodarna kan därför betraktas som Leksands kommuns längst levande blandby.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Perhansbodarna varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta den och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Perhansbodarna är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1930 särskilt kulturvärde. Detta år är valt utifrån att fäbodbruket och det äldre jordbrukssamhället var som mest aktivt och artikulerat dessförinnan. Senare har fäbodarna allt mer nyttjats som sommarnöjen eller fritidsstugor.  

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1930. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Perhansbodarna besitter de kringbyggda gårdarna på fastigheterna Ullvi 2:20, Ullvi 26:10 och Ullvi 32:7 mycket höga bevarandevärden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Beyggelsen i blandbyarna kan ha drag både av fäbodmiljöerna och av bymiljöerna. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar både fäbodställena och byarna och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. I blandbyarna förekommer ofta både ofärgade eller faluröda hus. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte rör byggnader som senare bemålats eller senare tillkommen bebyggelse som ansluter sig till bymijöernas karaktäristiska bebyggelse i övrigt.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om en våning alternativ ett och etthalvtplan.
  • Att byggnaderna har en långsmal form eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Alla fäbodgårdar i Perhansbodarna kan ses som kringbyggda, där flera av dem är helt kringbyggd på fyra sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Perhansbodarna utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02