Plintsberg

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Plintsberg
Kringbyggd gård med intakt månghussystem i den västra av de äldre byklungorna. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Plintsberg har ett högt läge i landskapet med fantastiska utblickar över Siljan i nordöst.

Historik

Byn Plintsberg ligger Åsbygge fjärding i Leksands socken. Byn nämns i skrift på 1400-talet. Under 1800-talets första hälft var gelbgjuteri (pinglor) och tillverkning av klockor en specialitet i byn. På 1920-talet hade byn 45 gårdar. Namnet Plintsberg kommer av Plintsberget – berget vid sjön Opplimen. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Plintsberg är beläget högt på Plintsbergets norra och östra sluttningar. Från överallt i byn löper vackra utblickar över Siljan och de vidsträckta kuperade skogslandskap som finns därbortom. Mitt i blickfånget ligger Gesundaberget i Sollerö socken. På andra sidan Plintsberget i sydöst och söder ligger byarna Västberg och Sätra samt sjön Opplimen från vilken berget och byn fått sitt namn – berget vid Opplimen. Väster om byn ligger Tällberg. Järnvägen mellan Insjön och Rättvik löper genom byns norra del. Kring Tällbergs järnvägsstation, som är belägen i norra Plintsberg, finns ett litet centrum med matvarubutik. Platsen fick betydelse som centrum i samband med att järnvägen framdrogs år 1914 och på platsen fanns förut två affärer, poststation och ett café med bageri.

Betes- och odlingslandskapet i Plintsberg utbreder sig över mer eller mindre branta sluttningslägen med små ägoytor som avdelas av impediment och odlingsrösen. De största koncentrationerna av fortfarande hävdad och öppen jordbruksmark återfinns i sluttningen nordöst om Plintsbergsvägen som är den genomlöpande landsvägen mellan Leksboda och Tällberg.

Byform

Den norra delen av byn består av två byklungor i öster och väster. Den västra med utpräglad klungbykaraktär och gårdar kring ett system av stickgator, samt längsmed Plintsbergsvägen. Särskilt i sluttningarna sydväst om den gamla bykärnan finns många sommarnöjen i dalaromantisk stil tillkomna från och med tiden kring sekelskiftet år 1900. Den östra byklungan är belägen på en ås omgiven av öppen och hävdad jordbruksmark och har radbykaraktär.

I sluttningen norr om den gamla bykärnan finns mängder av villor och sommarnöjen i dalaromantisk stil tillkomna i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Där finns även två områden med grupphus uppförda åren 1989 och 1990. Mellan den äldre bykärnan och den nyare bebyggelsen i norr finns en större golfbana.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Plintsberg nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform vid storskiftet åren 1825–1826. Av dessa återstår två med helt eller delvis intakt månghussystem. Övriga gårdar har genom rivning eller bortforsling utglesats från byggnader på en eller två sidor om gårdstunet. Det är också vanligt att äldre timmerhus utbytts mot, eller sammanlänkats till stora homogena längor under ett gemensamt tak, med djurhusdel i tegel eller gjutmur. På vissa gårdar återstår fragment av den fyrkantsbyggda ursprungsformen trots att sidor av gårdstunet utglesats från byggnader, eller att manbyggnaden utbytts. Det finns även ett antal gårdar där alla byggnader utbytts kring sekelskiftet år 1900, men som fortfarande bibehållit en kringbyggd grundform.

Vid sidan av de äldre gårdarna finns mängder av fritidshus och sommarnöjen, samt även småhus och grupphus som tillkommit i huvudsak mot 1900-talets slut. Sommarnöjena och småhusen är oftast grupperade antingen som solitärer på större tomter eller som vinkelställda gårdsformationer. Bland grupphusen som är belägna vid vägarna Lisslinda (uppfört 1990) och Ovabacksgattu (uppfört 1989) är bebyggelsen strikt ordnad efter ett förutbestämt mönster där varje byggnad är placerad på ett likartat sätt på tomten.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldsta gårdarna med bevarat månghussystem är bostadshusen ofta enkelstugor eller parstugor, dock är många bostadshus ombyggda under 1900-talet. Äldre enkelstugor kan dessutom ha utbyggts till parstugor. Det finns även några korsplanshus från tiden kring sekelskiftet år 1900. Många nya bostadshus har också tillkommit under 1900-talet i »dalaromantisk« stil eller lågmäld anpassad stil. De sommarnöjen som finns i byn är uteslutande uppförda i dalaromantisk stil. Grupphusbebyggelsen behandlas inte närmare i denna rapport.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Äldre byggnader i byn är oftast knuttimrade. På ekonomibyggnader är stommen ofta blottlagd som fasad. Äldre bostadshus är oftare inklädda med locklistpanel, även om det förekommer byggnader som har timmerstommen som fasad. På de dalaromantiska byggnaderna är timmerstommen vanligen också fasad.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och antingen av enkel modell med lätt utkragning eller kronskorstenar. Kronskorstenar förekommer ofta på sommarnöjen och äldre gårdar som ombyggts till sommarnöjen under 1900-talets första hälft.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. På korsplanshus förekommer fönster med korsformig post. Vissa äldre fönster samt även fönster på dalaromantiska sommarnöjen är blyspröjsade. Bland 1900-talets bebyggelse förekommer även tvålufts- eller trelufts ospröjsade fönster samt perspektivfönster. Vissa fönsterbågar, dörrar och detaljer på farstukvistar är målade pariserblå. Den pariserblå färgen är sannolikt tillkommen under 1900-talet.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre bostadsbyggnader är enkla trädörrar samt parspegeldörrar vanligt. På dalaromantiska byggnader är ytterdörrarna vanligen utförda i historiskt återblickande stil med exempelvis rombmönster.

På kvarstående äldre bostadshus i byn är farstukvistarna företrädesvis utformade i snickarglädjestil med kuverttak. Det förekommer även enstaka exempel på enklare och äldre former i form av exempelvis förtak och sadeltak som uppbärs av enkla kontursågade stöd. På de dalaromantiska husen dominerar historiskt återblickande farstukvistar med sadeltak som bärs upp av kontursågade stöd eller rundsvarvade balusterdockor. Dessa farstukvistar kan emellertid vara av större proportioner och storlekar än vad som förekommit i byarna historiskt.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med profilerade överstycken ovantill.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar och nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

Plintsberg har ett högt läge i landskapet med fantastiska utblickar över Siljan i nordöst.
Det stora antalet dalaromantiska sommarnöjen och småhus från hela 1900-talet utgör en betydande del i Plintsbergs bebyggelsekaraktär. Där den dalaromantiska stilen på andra håll representeras av enstaka byggnader från 1900-talets första hälft, finns både i Plintsberg och Tällberg en kontinuitet av dalaromantiska sommarnöjen och småhus ända in på 2000-talet.

Sydöst om korsningen Plintsbergsvägen-Kasgårdsvägen kvarstår en tätt bebyggd klunga med flera helt eller delvis kringbyggda äldre gårdar. Av dessa är två fyrkantsbyggda med intakt månghussystem, vilket är anmärkningsvärt.

I byarna Plintsberg, Laknäs och Tällberg förekommer ofta att detaljer så som fönsterbågar och ytterdörrar är målade med pariserblå eller »dalablå« färg. Företeelsen har sitt ursprung i 1900-talet och hör nära samman med dalaromantiken.

Övrigt

På Plintsbergets topp fanns tidigare ett utsiktstorn. Byggnadsverket var ett i en rad av tidigare utsiktstorn där det första anlades i början av 1900-talet.

I trekorsningen mellan Plintsbergsvägen och Kasgårdsvägen finns en majstångsplats samt en bystuga.

I den södra änden av byn längs vägen mot Leksboda finns den dalaromantiska Soltägtgården som är ett pensionat.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Plintsberg som kommer av Plintsberget – berget vid sjön Opplimen.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt. Att rensa marken från sten kallades i Plintsberg för att odla. Än idag syns spår av den historiska odlingen i form av olika rösen i landskapet. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. I Plintsberg var oxel och ekar vanliga som vårdträd. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Att Plintsberg med sitt höga läge koloniserades förhållandevis tidigt hänger samman med den jämförelsevis lättodlade moränlera som löper som ett stråk genom Plintsberg och i riktning nordöst mot Kullsbjörken. Många andra byar i Åsbygge fjärding, däribland Laknäs och Kullsbjörken, är belägna på mark som är betydligt mer stenrik och karg än den i Plintsberg. Anmärkningsvärt är att åborna i byn inte brukade något fäbodställe vid fäbodinventeringen åren 1663–1664. Ännu år 1727 saknade flera åbor i Plintsberg fäbodar.

I Plintsberg är de fortfarande öppna och hävdade betes- och odlingslandsmarkerna samlade i markerade sluttningslägen. Jordbruksmarken är spridd på många små ägoytor som ligger mitt bland gårdarna. Det finns även samlade större sjok med jordbruksmark väster om Plintsbergsvägen samt på sidorna av den ås som den östra byklungan är belägen ovanpå. De småbrutna betes- och odlingslandskapen är värdefulla eftersom de kan bidra med kunskap och förståelse kring de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i Plintsberg och i Leksand i äldre tider. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen och enstaka enbuskar bibehålls är dessutom mycket viktigt för byarnas karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • De småbrutna odlings- och beteslandskapens karaktär med synbart små bruknings- och ägoytor både i samlade sjok och mitt bland gårdarna.
  • Enbuskar, träd och större stenar sten belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre gärdesgårdar och odlingsrösen av sten som konstruerats i samband med markberedningen.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

De organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljöer som finns i Plintsbergs två äldre byklungor är typiska för Leksand och Övre Dalarna. Gyttret med kringbyggda gårdar i den västra byklungan är ålderdomligt och har särskilt kulturvärde. Här syns tydligt att inga gårdar har utflyttats från byklungan i samband med exempelvis skiftesreformer. Den östra byklungan med radbykaraktär vittnar tydligt om hur gårdarna placerats på ett kargare höjdläge med hänsyn till det omkringliggande jordbrukslandskapet. Strukturen är särskilt värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med jordbrukslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand. Den tätbebyggda karaktären med faluröda och grånade timmerhus som präglar båda byklungorna bidrar dessutom stort till att byn är trivsam och vacker att vistas i.

Värden/var varsam med:

  • Den östra byklungans läge samlad på en hög ås omgiven av jordbruksmark. Ny bebyggelse bör endast tillkomma på tomtmark längs den genomlöpande byvägen, så att den befintliga karaktären förstärks.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Strukturen är särskilt tydlig i den grupp av gårdar som finns samlade i den västra byklungan på fastigheterna Plintsberg 8:6, Plintsberg 9:20, Plintsberg 10:5, Plintsberg 11:10 och Plintsberg 8:8.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Plintsberg finns en handfull gårdar med helt eller delvis bevarade månghussystem, där hela gårdarna konstitueras av ålderdomliga timmerhus som ensamma eller i längor om två placerats kring gårdstunen. Det finns även ett fåtal välbevarade äldre bostadshus som är timrade, företrädesvis enkelstugor. Dessa byggnader i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor och sidokammarstugor. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Plintsberg 15:11, Plintsberg 6:9, Plintsberg 14:8, Plintsberg 11:10, Plintsberg 8:8, Plintsberg 10:5, Plintsberg 31:11, Plintsberg 32:8, Plintsberg 27:14, Plintsberg 16:2 och Tällberg 36:8. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade eller rundade tandsnittsformer på fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller kontursågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren som finns runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
    Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Plintsberg finns fortfarande flera gårdar som är fyrkantsbyggda. Det finns även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning.

Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet, vilket även förekommit på många gårdar i Plintsberg. Samtidigt har vissa gårdar bibehållit sin fyrkantsform trots att de äldre byggnaderna ersatts med nya eller sammanbyggts under ett enda takfall. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De fyrkantsbyggda gårdar med intakt månghussystem som finns på fastigheterna Plintsberg 10:5 och Plintsberg 11:10 samt även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor och gårdar som bibehållit sin fyrkantsform trots att majoriteten av byggnaderna utbytts eller sammanlänkats. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Plintsberg 9:20, Plintsberg 8:6, Plintsberg 8:8, Plintsberg 3:10, Plintsberg 14:6, Plintsberg 22:19, Plintsberg 16:14, Plintsberg 30:9, Plintsberg 27:14 och Plintsberg 4:4.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Plintsberg finns några goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskarkatär med stora ladugårdskomplex och korsplanshus med tidstypisk utformning. Gårdarna kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Gårdsbildningar tillkomna under det sena 1800-talet eller kring sekelskiftet år 1900.
  • Dessa kännetecknas av något större manbyggnader än tidigare i form av exempelvis korsplanshus, samt att det finns större ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel. Värdefulla exempel finns på fastigheterna Plintsberg 3:6 Plintsberg 31:4, Plintsberg 15:11, Plintsberg 9:20 och Plintsberg 3:10.
  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska arts- and craftsrörelsen, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksandsbygden är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna varför stilen kanske snarare bör betecknas som »dalaromantisk«. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. På vissa håll i Leksand och i synnerhet i byarna kring Tällberg, där inräknat Plintsberg, byggdes nya sommarnöjen och fritidshus i dalaromantisk stil långt in på 1900-talet och även i vissa fall under 2000-talet.

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och timrade småhus åt bofasta. De timmerhus som uppfördes från och med tiden kring 1950 kom dock i förhållande till de dalaromantiska byggnader som uppfördes fram tills 1940-talet att i större utsträckning följa tidstypiska normer och ideal beträffande planlösningar, former, volymer och i viss mån även detaljutformning. Även om vissa dalaromantiska detaljer i form av exempelvis farstukvistar med rundsvarvade stöd och sadeltak, kronskorstenar och blyspröjsade fönster med fönsterluckor fortsatt var vanligt, introducerades även sådant som perspektivfönster och suterrängvåningar. Andra detaljer som är typiska för dessa timmerhus är gärdsgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot.

Plintsberg uppmärksammades redan under det tidiga 1900-talet som ett turistmål. I Svenska turistföreningens (STF:s) årsbok från 1922 omskrevs Plintsberg som den by som:
»erbjuder det måhända underbaraste och praktfullaste panorama över Siljan. Få utsikter i Dalarna kunna jämföras med denna.«

Snart började sommarnöjen och konstnärshem uppföras i sluttningarna väster om byn. Byggnaderna, varav många än idag finns kvar, är tillkomna i den dalaromantiska stil som beskrivs ovan. Särskilt utmärker sig Soltägtgården på fastigheten Plintsberg 94:1, i den södra delen av byn, som byggdes av konstnären Harald Andrén i början av 1900-talet. Andrén startade 1928 en pensionatverksamhet på gården och anläggningen har sedan dess mottagit såväl veckoresor från STF samt även många skolklasser och utländska turister. På gården fanns ursprungligen alla de karaktärsdrag som kunde önskas av ett dalaromantiskt konstnärshem: kronskorstenar, vissa med vitputsat avsmalnande skaft i jugendstil i stil med Sjurbergsromantik; grånade timmerhus med bruksmursgrund; små blyspröjsade fönster med tydlig formmässig inspiration från Östnorstugan på Skansen i Stockholm; nävertak med klovtäckning och grästak och så vidare.

Fram till 1900-talets mitt tillkom flera liknande byggnader och gårdar. På fastigheten Plintsberg 32:2 finns ett exempel på ett mer fantasifullt utformat sommarnöje från 1914. Byggnaden är i två massiva våningar och byggd av rundtimmer. Den övre våningen är utkragad och inrymmer dessutom en enorm loftsektion i alpstil. Byggnaden kröns av två helt vitslammade kronskorstenar. På fastigheterna Plintsberg 24:11 (sannolikt uppförd på 1910-talet), Plintsberg 4:6 (uppförd 1942) och Plintsberg 21:13 (uppförd 1946) finns gårdar i mer lågmäld stil där husens form tydligt anspelar mot den traditionella byggnadskicket men med detaljer lika de på Soltägtgården. Kanske är husen byggda av återanvända timmerstommar hämtade från äldre gårdar. Från tiden kring 1900-talets mitt och framåt kom även områden norr om byn att utbyggdas med småhus i timmer samt även enstaka sommarnöjen. Även bland dessa byggnader är dalaromantiken utbredd, även om husen också mer tydligt färgats av samtida stiltrender exempelvis med avseende på form- och volymdisposition, fönstersättning och fönstertyper.

Timrade byggnader från 1900-talet, med avseende på såväl äldre sommarnöjen som nyare timmervillor, har särskilt kulturvärde. Byggnaderna kan berätta om turismen i Leksandsbygden samt om hur timmerhuskulturen återuppväcktes, tillämpades och förändrades under 1900-talet. Många av husen är dessutom påkostade med stora materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Att timmerhusbyggandet i Leksandsbygden och särskilt i byarna kring Tällberg, trots förändringar i stildragen, vidmakthållits i en mer eller mindre obruten tradition under 1900-talet är mycket anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv.

Värden/var varsam med:

  • Timrade småhus samt sommarnöjen och fritidshus i dalaromantisk stil. Särskilt värdefulla exempel finns bland annat i form av Soltägtsgården samt på fastigheterna Plintsberg 92:6. Plintsberg 23:3, Plintsberg 39:14, Plintsberg 39:5, Plintsberg 76:6, Plintsberg 32:2, Plintsberg 4:6, Plintsberg 21:13, Plintsberg 24:11, Plintsberg 26:20, Plintsberg 28:26, Plintsberg 28:18, Plintsberg 4:15, Plintsberg 2:3, Plintsberg 76:10, Plintsberg 28:13, Plintsberg 92:10, Plintsberg 28:10 Plintsberg 28:27, Plintsberg 91:8 och Plintsberg 36:45.
  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer – rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster.
  • Befintliga grundmurar i natursten.
  • Byggnadernas befintliga takformer, takvinklar och takmaterial i form av en- eller tvåkupigt lertegel, klovtak och grästak. Befintliga svängda kontursågade vindskivor där de förekommer.
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  • Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar eller kontursågade hörnstöd. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Befintliga trädörrar med sidoluft på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdsgårdar. Trägrindar i anslutning till gärdsgårdar.

Vid sidan av de knuttimrade byggnaderna finns även ett antal välbevarade småhus från 1900-talets första hälft runt om i byn. Byggnaderna är ofta uppförda med faluröd locklistpanel och smälter väl in bland den äldre bebyggelsen. Dessa småhus kan berätta om 1900-talets byggnadskonst i en mer bred bemärkelse samt har även ofta höga utformningsmässiga kvaliteter. De byggnader av sådan karaktär som finns på fastigheterna Plintsberg 33:8, Plintsberg 34:6, Plintsberg 36:13, Plintsberg 1:7, Plintsberg 36:4, Plintsberg 36:38 och Plintsberg 26:14 har ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga stomme och form samt takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande locklistpanel som fasadmaterial.
  • Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, takutsprång och skorsten.
  • Befintliga träfönster och ytterdörrar. Befintliga fönsterluckor, befintlig utformning beträffande fönsteromfattningar.
  • Befintliga farstukvistar. Smidesräcken vid entréer samt på balkonger.

År 1914 öppnade Södra Dalarnes Järnväg sträckan Knippboheden – Rättvik med stationer i Leksands-Noret och Plintsberg. I samband med detta tillkom nuvarande Tällbergs station i nationalromantisk stil. Byggnaden är till sin stil mycket lik den något större stationen och gulmålade stationen i Noret. Järnvägsstationen kan berätta om järnvägsnätets utbyggnad i Dalarna samt om nationalromantiken ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv och har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga stomme och form samt takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning locklistpanel som fasadmaterial.
  • Befintlig faluröd färgsättning med vita detaljer beträffande vindskivor, takutsprång, fönster, fönsteromfattningar och farstukvisten. Flera av byggnadens ytterdörrar är utbytta.
  • Befintlig utformning beträffande vindskivor, takmaterial i form av enkupiga takpannor i lertegel, takutsprång och skorsten.
  • Befintliga träfönster och äldre kvarvarande ytterdörrar. Befintlig utformning beträffande fönsteromfattningar.
  • Befintlig farstukvist.

I samband med att järnvägen drogs genom Plintsberg år 1914 etablerades ett nytt centrum för byn intill den nya järnvägsstationen. På platsen etablerades två affärer: A D Skoglunds speceriaffär och Norra Leksands Kooperativa handel samt postkontor och Sandbergs bageri och kafé. Skoglunds startade sin verksamhet i en lokal nedanför bystugan men flyttade till ett nytt affärs- och bostadshus i samband med att järnvägen kom till byn. Där inrättades slakteri, affär och matservering samt en ny bostad till familjen. De verksamhetsbyggnader som nämns ovan och finns på fastigheterna Plintsberg 36:4 (Sandbergs), Plintsberg 36:3 (Kooperativa) och Plintsberg 36:43 (Skoglunds) kan berätta om hur byn förändrades till följd av järnvägens och industrisamhällets ankomst till bygden. Byggnaderna avspeglar en viktig period i Plintsbergs historia och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga stomme och form samt takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande vindskivor, takmaterial i form av enkupiga takpannor i lertegel, takutsprång och skorsten.
  • Befintliga träfönster och äldre kvarvarande ytterdörrar. Befintlig utformning beträffande fönsteromfattningar.
  • Vid renovering av byggnaderna bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02