Rältlindor

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bygatan i Rältlindor
Bygatan i den västra byklungan där de ålderdomliga husen står tätt mot bygatan. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck

By med två klungor på vardera sidan Rältåns utlopp ur Kvarntjärn.

Administrativ historik

Rältlindor ligger i Härads fjärding i Leksands socken. Byn tillhörde Leksands landskommun, som bildades 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun. Innan 1700-talets mitt ingick byn i Djura kapellförsamling, därefter Leksands församling.

Riksintresse för kulturmiljövården: W 29 45 Sjöbotten, Leksand.

Landskap och placering

By med två klungor på vardera sidan Rältåns utlopp ur Kvarntjärn, som ligger nordväst om byn. I söder finns Sjöbotten (se mer nedan) och fäbodstället Korpholen, i öster Norr Rälta och i väster Tjärnberget. Norrut ligger den stora sjön Molnbyggen och Hästberg som varit både fäbodställe och by med bofast befolkning.

Byns odlingsmark är i huvudsak belägen på Sjöbotten i söder, men det finns även enstaka småbrutna odlingsmarker norrut.

Sjöbotten är ett omfattande öppet betes- och odlingslandskap med ålderdomliga lador. På 1720-talet fanns enligt Z Holenius 300 stycken lador i området, idag är de betydligt färre till antalet. Den slingrande Rältaån som löper från Molnbyggen och genom Rältlindor rinner genom området och mynnar ut i älven i sydöst. Platsen är en gammal sjöbotten tillhörande den forna sjön Rällen, som gett Rältabyarna sina namn. Sjön dränerades genom att en sand- och grusås från istiden som avskilde sjön från älven avlägsnades. Detta skedde sannolikt som senast under mitten av 1400-talet. Därigenom bildades även ovannämnda vattendrag. Från den västra bydelen löper vissa utblickar över det flacka och karaktäristiska landskapet som är Sjöbotten.

Norrut från Rältlindor finns utbredda kuperade skogsmarker som fungerar som en avgränsande ridå mellan Rältabygden och trakten kring Österviken samt Dalälvens utlopp ur Siljan.

Norr om den västra byklungan finns en höglänt ås, och bebyggelsen är belägen i svag sydsluttning. Den östra bydelen är belägen svag västsluttning. Rältlindor är i sin helhet placerat i en dalgång som löper från nordväst till sydöst och innefattar ett system av vattendrag och sjöar som möjliggjort industriell verksamhet i byn (se mer nedan).

Byform

Den östra delen av byn har formen av en radby med majoriteten av bebyggelsen belägen längs en genomlöpande byväg som går från norr till söder. I sydöst finns även viss 1900-talsbebyggelse som är höglänt placerad på glesa naturtomter i västsluttning.

Den västra delen av byn har en tydlig klungbyform med oregelbundet utplacerade gårdar kring ett mer komplext bygatusystem. Bebyggelsen är bitvis mycket tät. I söder finns bruksbebyggelse tillhörande Lindors bruk. Bruksbebyggelsen är till största del koncentrerad kring den genomlöpande Rältaån.

Byns majstångsplats är belägen mellan Rältaån i väster och den genomlöpande landsvägen mellan Rälta och Åkersbodarna i öster.

Gårdsformer och gårdsstrukturer:

De flesta äldre gårdarna i Rältlindor är kringbyggda på två eller tre sidor. Tidigare var gårdarna sannolikt fyrkantsbyggda, men så är inte fallet idag. Frångången från den fyrkantsbyggda gårdsformen är en konsekvens av att många gårdstun har utglesats på en eller två sidor från och med det sena 1800-talet och vidare under 1900-talet.

I den sydöstra delen av den östra byklungan finns glesare fritidshusbebyggelse samt enstaka villor uppförda under 1900-talet. På dessa tomter finns oftast ett friliggande större hus samt mindre ekonomibyggnader i form av exempelvis ombyggda härbren och garagebyggnader tillkomna under 1900-talet.
Portlider, Rältlindor

Portlider som leder in till ett gårdstun i den västra byklungan. Byggnaden är en del av länga med ålderdomliga rödfärgade timmerhus. Många gårdar i Rältlindor är kringbyggda på två eller tre sidor. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader i byklungorna är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak.

I Rältlindor är det vanligt att äldre bostadshus antingen är parstugor eller enkelstugor. Dessa byggnader har oftast en flackare takvinkel omkring 30 grader.

Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Många gårdar har ett delvis intakt månghussystem med äldre timmerbyggnader av olika funktion. Det finns också gårdar där större ladugårdskomplex tillkomna under 1800-talets senare hälft eller tidigt 1900-tal har ersatt bland annat äldre fähus och foderhus. Nyare ladugårdar har ofta en stenhusdel för djuren, antingen i tegel eller gjutmur.

I den norra delen av den västra byklungan samt i den södra delen av den östra finns inslag av nyare bebyggelse, bland annat i form av villor och fritidshus uppförda under 1900-talet.

De flesta av dessa byggnader är knuttimrade och rödfärgade.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar och nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Byggnadsdetaljer och material

Äldre byggnader i byn är antingen byggda av liggtimmer eller andra träkonstruktioner med fasad i trä, antingen i form av locklistpanel eller stående och liggande spontpanel.

Tak täcks av en- eller tvåkupiga lertegelpannor.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i rött lertegel.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. Vissa fönsterbågar är målade pariserblå, kromoxidgröna eller guldockrafärgade.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre byggnader är enkla bräddörrar vanligast. Det finns även hus där ytterdörrarna utgörs av parspegeldörrar.

Äldre farstukvistar är oftast genomgående enkla, med pulpetformat förtak eller sadeltak som bärs upp av enkla sidostolpar. Hörnen på sådana farstukvistar kan vara dekorerade med enkla profilsågade brädor. Det finns även mer dekorerade farstukvistar och glasverandor i snickarglädjestil tillkomna under 1800-talets senare hälft eller kring sekelskiftet år 1900.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Lindors bruks manbyggnad i Schweizerstil.

Lindors bruks manbyggnad i Schweizerstil. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Utmärkande drag

Söder om den västra bydelen finns Lindors bruk, som består av flera större verksbyggnader, en kvarn och en stor manbyggnad. Manbyggnaden, sannolikt med salsplan, är en större byggnad uppförd i en snickarglädjestil som är typisk för 1800-talets senare hälft. Stildrag som anknyter till den perioden är exempelvis det stora takutsprånget med dekorerade taksparrar och vågiga vindskivor, de spetsbågsspröjsade fönstren och förekomsten av liggande och stående fasspontad panel. I förhållande till andra äldre bostadshus i Leksandsbygden är huset mycket storskaligt. Verksbyggnaderna tillhörande bruket är i huvudsak uppförda i rödfärgat liggtimmer med vita spröjsade fönster. På kvarnen som nämns ovan finns ett äldre karaktäristiskt rosettfönster.

Längs Rältaån söder om Kvarntjärn finns flera timrade byggnader ovan och intill vattendraget. Däribland en äldre tvättstuga strax norr om den bro som förbinder byns östra och västra del. Där finns även ett dammhus som i äldre tider användes för att reglera vattenflödet till bruket.

Främst i den östra delen av byn finns även flera korsplanshus och vinkelbyggnader. Dessa byggnader har ofta liggande och stående fasspontpanel och är sannolikt uppförda kring sekelskiftet år 1900. Många av husen har dessutom en något brantare takfall än bostadshus i byn.

På Sjöbotten sydöst om Rältlindor finns en utmärkande mängd ålderdomliga lador varav minst en är medeltida.

Gemensamma anläggningar

I byarna kring Sjöbotten finns transformatorstationer av typen »Dalkulla«. Byggnadstypen är hög med avsmalnande midja och klädd med faluröd fjällpanel under ett enkelt sadeltak.

Längst söderut i den östra delen av byn finns en äldre timrad bystuga.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Rältlindor, Lindors bruk och Sjöbotten.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete.

Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Sjöbotten är i sin helhet ett av människan konstruerat odlingslandskap. Platsen är som ovan nämnt en dränerad sjöbotten till den gamla sjön Rällen. Den bördiga odlingsmarken brukades av bönder från flera olika byar, och nästan alla bönder i Djura hade tidigare ett eller flera skiften i området. Innan storskiftet brukades marken enligt Karl Erik Forsslund i tegar som var så smala att alla bönder behövde slå samma dag för att inte förstöra grannens skörd. Det öppna och hävdade odlingslandskapet som sträcker sig över Sjöbotten är som helhet mycket värdefullt eftersom det kan berätta mycket om jordbruket och livsvillkoren i Leksand och Djura i äldre tider. De lador, diken och synliga gränsstrukturer som finns kvar i landskapet kan berätta om markanvändningen och odlingslandskapet förändring efter storskiftet och är därför särskilt värdefulla. Förekomsten av olika former av lador blir allt mer ovanlig och flera sådana byggnader har sedan 1970-talet avlägsnats. Om fler lador försvinner riskerar landskapets karaktär att ytterligare urvattnas, vilket försvårar ovannämnda berättelses läsbarhet. Norr om byn finns mer småbrutna odlingsmarker, och mellan sjöarna Molnbyggen och Kvarntjärn fanns tidigare slåttermark, denna yta har dock ej inventerats.

Värden/var varsam med:

  • Det speciella och omfattande hävdade odlingslandskapet på Sjöbotten, samt Sjöbotten som helhet i form av ett konstruerat odlingslandskap.
  • Befintliga lador, diken och synliga gränsstrukturer i odlings­landskapet.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bystrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. I Rältlindor är bebyggelsen koncentrerad till sluttningslägen i en dalgång mellan höjder i nordöst respektive sydväst. Bebyggelsen, som består av två klungor med radbykaraktär i öster och klungbykaraktär i väster åtskiljs av Rältaån. Det är tydligt att den äldre bebyggelsen i båda dessa klungor är organiskt framvuxen och lokaliserad med hänsyn till det värdefulla odlingslandskapet på Sjöbotten i sydöst. Byn är bitvis mycket tät med bland annat ekonomibyggnader som sluter sig mot byvägarna. Den organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljön är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand och Djurabygden.

Värden/var varsam med:

  • Byklungornas organiskt framvuxna karaktär på sluttningar utanför odlingslandskapet Sjöbotten.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Ekonomibyggnader som står tätt intill bygatusystemet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Rältlindor finns flera gårdar med såväl äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader som är förhållandevis oförändrade sedan åtminstone 1800-talet.

Särskilt i den västra delen av byn är helheten påtagligt ålderdomlig med flera gårdar där såväl bostadshus som äldre ekonomibyggnader bibehållits. Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. I den östra byklungan finns flera vinkelhus och korsplanshus från tiden kring sekelskiftet år 1900. Dessa byggnader, som sannolikt också har knuttimrad stomme är särskilt värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus, salsbyggnader och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Rältlindor 12:3, Rältlindor 7:8, Rältlindor 4:7, Rältlindor 7:2, Rältlindor 5:11, Rältlindor 5:12, Rältlindor 2:5, Rältlindor 8:10, Rältlindor 8:11, Rältlindor 2:12 och Rältlindor 13:3. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Några särskilt värdefulla exempel på sådana byggnader finns på fastigheterna Rältlindor 12:3, Rältlindor 3:9, Rältlindor 7:8, Rältlindor 7:7, Rältlindor 6:17, Rältlindor 4:5, Rältlindor 4:7, Rältlindor 7:2, Rältlindor 5:10, Rältlindor 5:11, Rältlindor 5:12, Rältlindor 2:5, Rältlindor 8:10, Rältlindor 8:11, Rältlindor 2:12 och Rältlindor 13:3.
  • Samtliga timrade byggnader längs Rältaån, däribland tvättstugor, dammbyggnader och verksbyggnader tillhörande Lindors bruk.
  • Samtliga lador på Sjöbotten. Byggnaderna är omistliga för odlingslandskapets karaktär och förståelsen för hur landskapet nyttjats och brukats i äldre tider, samt hur timmerhuskulturens månghussystem innefattade byggnader även utanför gårdstunen.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet. I Rältlindor finns även många bostadshus som har en vinkelform eller rektangulär form snarare än långsmal grundform. Även dessa byggnader är värdefulla för byns generella karaktär.
  • Att byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Rältlindor är de flesta av de äldre gårdarna kringbyggda på två eller tre sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är även fallet i Rältlindor, inga helt fyrkantsbyggda gårdar kvarstår. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på tre sidor och sluter sig mot omgivningen. Några nämnvärda exempel finns på fastigheterna Rältlindor 2:5, Rältlindor 5:11 tillsammans med Rältlindor 5:12, Rältlindor 6:17, Rältlindor 4:5, Rältlindor 12:3 och Rältlindor 7:7.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd, och i vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus eller salsbyggnader, något som tidigare varit ovanligt i Leksand. I Rältlindor finns flera goda exempel på snickarglädje. Lindors Bruks manbyggnad är exempelvis rikt dekorerad med sågade trävaror i »Schweizerstil«, vilket var vanligt bland annat under 1860-talet, när byggnaden uppfördes. Stilen hämtade inspiration från de rikt dekorerade trä- och korsvirkesvillor som återfinns i alperna, därav namnet. Det förekommer även flera byggnader med fasad i liggande och stående spontpanel, några avancerade farstukvistar samt ett antal korsplanshus och salsbyggnader sannolikt uppförda under det sena 1800-talet eller kring sekelskiftet år 1900. Hus med detaljer i snickarglädjestil och/eller med spontpanel kan tydligt berätta om hur 1800-talets sågverksindustri kom att erbjuda nya materiallösningar och möjligheter till dekorering. Vidare kan sådana detaljer erbjuda förståelse för bredare berättelser om samhällsförändringar i Leksandsbygden under 1800-talet, vilket är värdefullt. Detaljer i snickarglädje dessutom ofta höga materialmässiga och utformningsmässiga kvalitet vilket är mycket värdefullt.

Värden/var varsam med:

  • Manbyggnaden på Lindors bruk i sin helhet. Byggnadens form och storlek som är stiltypisk för den alpinspirerade Schweizerstil som förekom under bland annat 1860-talet. Byggnadens befintliga spetsbågsspröjsade och krysspröjsade fönster, utkragade fönsteromfattningar, spegeldörrar, dörromfattningar och överlufter, fasadutformning med liggande och stående fasspontad panel, befintligt takutsprång, dekorerade vindskivor och taksparrar samt svarvade stödpelare till tak­sparrar, spetsvinkliga stuprör och byggnadens färgsättning, faluröd med vita detaljer och ytterdörrar i guldockra.
  • Befintliga fasader med liggande och stående spontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen.
  • Befintliga farstukvistar i snickarglädjestil, med profilsågade detaljer, komplicerade fönster och spegeldörrar.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer.
  • Befintliga äldre träfönster på byggnader uppförda under perioden 1870–1910: befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga fönsteromfattningar utförda i slätputs.
  • Befintlig karaktär på tak och takutsprång beträffande byggnader uppförda under perioden 1870–1910 – befintliga paneler, taktassar och stuprör. Befintliga en- eller tvåkupiga tegeltak, befintliga takformer - sadeltak och valmade sadeltak. Befintliga skorstenar i tegel.
  • Särskilt värdefulla exempel på byggnader med detaljer i snickarglädjestil finns bland annat på fastigheterna Rältlindor 4:7, Rältlindor 7:2, Rältlindor 5:11.

Sydöst om den östra byklungan samt på åsen norr om den västra finns flera timmerhus som uppförts i sin nuvarande form under perioden 1930-1980. Särskilt många exempel finns i den sydöstra delen av byn i form av sommarnöjen och ett par timmervillor från perioden. Vissa av husen är helt eller delvis återbrukade äldre timmerstommar, bland annat i form av härbren, andra är tillkomna i sin helhet under perioden. Byggnaderna har ett kulturvärde eftersom de kan berätta en för Leksandsbygden speciell berättelse om hur industrisamhällets bebyggelse och stiltypisk modernism ibland kunde anpassas till lokala förhållanden och traditioner. Intressanta exempel finns på fastigheterna Rältlindor 2:7, Rältlindor 6:7, Rältlindor 2:6, Rältlindor 3:11, Rältlindor 13:4 och Rältlindor 4:4.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga stomme, form, volym och storlek.
  • Befintlig fasadutformning om det är blottlagd timmerstomme eller locklistpanel.
  • Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer.
  • Befintlig takform, befintliga tegelskorstenar, befintlig utformning beträffande takmaterial om det är en- eller tvåkupigt taktegel.
  • Befintliga utformning beträffande tvålufts träfönster tillkomna innan 1980. Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintliga äldre fönsteromfattningar.
  • Befintlig utformning beträffande farstukvistar. Befintliga farstukvistar med profilsågade eller svarvade hörnstolpar och sadeltak.
  • Befintliga utformning beträffande ytterdörrar och garageportar tillkomna innan 1980.
  • Befintliga snickrade trädörrar med exempelvis rombmönster eller karosseripanel.

I byarna vid Sjöbotten transformatorstationer av typen »Dalkulla«. Transformatorstationer av det slaget är värdefulla eftersom de är tydligt anpassade till karaktären i byarna, och kan berätta om hur bland annat ny teknologi genom varsam utformning kunde anpassas till den ålderdomliga helhetskaraktären i byarna under exempelvis 1900-talet.

Värden/var varsam med:

  • Transformatorstationerna i sin helhet.

Sydöst om den västra byklungan, kring Rältaån, finns bruksbebyggelse tillhörande Lindors bruk. Lindors bruk grundades för första gången på 1840-talet i och med anläggandet av en liesmedja. Bakom företaget stod överste Fredrik Söderhjelm på Dalregementet, som fick privilegier för att starta ett manufakturverk 1841. 1849 kom vidare privilegier för att anlägga ett stångjärnverk. 1850 uppfördes en första mangårdsbyggnad tillhörande bruket. Byggnaden låg närmare byn och bortflyttades 1890. Den nuvarande manbyggnaden på bruket, i Schweizerstil som beskrivet ovan, byggdes på 1860-talet och står kvar på den plats där den ursprungligen byggdes. Byggnaden uppfördes av grosshandlaren Bergman Nilsson från Stockholm, som låtit köpa bruket 1860. Nästan 20 år senare, 1877, hade bruket åter bytt ägare till B H Alstermark. Industriutrustningen innefattade då en stångjärnshammare med härd och fyra spikhammare. Den huvudsakliga produktionen var inriktad på spik, som såldes till bland annat Norge och Stockholm. Vid sidan bedrev bruket även en kvarn och småskalig jordbruksverksamhet. I början av 1890-talet återupplivades liesmedjan av en Brändström, som efterföljdes av sin svärson Lars Tiger som tidigare varit vid Långö liebruk i Älvdalen. De så kallade Tigerliarna var uppskattade och berömda under den tiden då de tillverkades. 1917 bildades Aktiebolaget Lindors Bruk och från denna tid och särskilt under 1920-talet tillverkades endast liar i Rältlindor. Bakom produktionen stod sju smeder och två drängpojkar som med moderniserade metoder tillverkade en mängd liemodeller från olika geografiska områden. Det rörde sig bland annat om Härnösandsliar, Hedemoraliar, Skåneliar samt modeller av norska, danska, finska och ryska liar. Verksamheten nedlades mot början av 1930-talet, men följande byggnader kvarstår än idag: smedja, sliperi, manbyggnad och kvarn, samt även några övriga mindre ekonomibyggnader.
Bruksanläggningen kan berätta mycket om industrialiseringen i Sverige och om industrisamhällets förhållandevis lilla påverkan på byarna i Leksand. En stångjärnshammare är en enhet i järnförädlingsprocessen. Efter att järnmalm upptagits ur jorden, exempelvis vid gruvorna i Ål, transporterades malmen till en hytta och förädlades till tackjärn. Tackjärnet kunde i sin tur omvandlas till stångjärn, som var renare från kol och gick till skillnad från tackjärn att smida med. De olika produktionsenheterna gruva, hytta och hammare placerades på olika platser i landskapet, något som idag kan tyckas opraktiskt. Anledningen var ofta att samtliga av dessa verksamheter var beroende av en rik tillgång på skog som kunde användas som bränsle i de olika verksamheterna. Hammare var dessutom beroende av vattenkraft och placerades därför nära vattendrag så som Rältaån. Fram tills 1800-talets senare hälft bestod järnproduktionen i Sverige och Dalarna av en mängd små bruk runt om i landskapet. Genom mer effektiva metoder för järntillverkning kom emellertid produktionen från och med 1800-talets mitt att i allt högre grad förläggas till stora järnverk så som Domnarvet i nuvarande Borlänge. I och med detta avtog eller förändrades verksamheten på de mindre bruken. Berättelsen återspeglas tydlig i Lindors Bruk, som till en början innefattade en mindre stångjärnshammare, men senare omvandlades till ett specialiserat liebruk där en färdig produkt tillverkades och såldes vidare ut i världen. Miljön är ovanlig i Leksand men återspeglar tydligt ovanstående berättelse och har därför i sin helhet särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Manbyggnaden i sin helhet (se mer under »Snickarglädje och panelarkitektur« ovan).
  • Ekonomibyggnadernas befintliga stommar, former, volymer och storlekar.
  • Befintlig fasadutformning om det är blottlagd timmerstomme eller locklistpanel.
  • Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer.
  • Befintlig takform, befintliga tegelskorstenar, befintlig utformning beträffande takmaterial om det är en- eller tvåkupigt taktegel.
  • Befintliga utformning beträffande fönster och dörrar. Befintliga äldre fönsteromfattningar. Befintligt rosettfönster på kvarnbyggnaden.
  • Befintlig utformning beträffande farstukvistar och entrépartier.
  • Befintliga utformning beträffande ytterdörrar och portar.
  • Befintlig kvarvarande industriteknisk utrustning så som kvarnhjul, vattenrännor, härdar och så vidare.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör i första hand placeras på diskreta lägen i de befintliga byklungorna. På så sätt förstärks den äldre klungbystrukturen. Ytor som avskiljer olika äldre byklungor ifrån varandra bör inte ytterligare bebyggas.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5-2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27-33 grader. I Rältlindor förekommer bland den äldre bebyggelsen såväl enkelstugor som parstugor, vinkelbyggnader och korsplanshus som äldre bostadshus, och nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form. Avstå emellertid från att utforma ny bebyggelse i stil eller skala liknande bebyggelsen på Lindors bruk. Detta eftersom bruksbebyggelsen är av en ovanlig typ i Leksandsbygden, och tillhör en separat bebyggelseenhet där manbyggnaden på grund av dess unika historia är större och mer påkostad än andra bostadshus i byarna.

Takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller sinuskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Befintliga puts- och tegelfasader bör inte ändras.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn. Inspiration kan även hämtas från illustrationerna nedan.

Exempel på möjlig utformning av farstukvistar på nya hus.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning. Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning om rödmålad eller omålad. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1950 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationen. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1950 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt. Dörrar som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya trädörrar med enkel utformning i stil med de dörrar som syns på illustrationerna nedan.

Exempel på möjlig utformning av farstukvistar på nya hus.

Tak

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Svarta tak bör ej tillåtas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Sopaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler, puts eller fasspontade paneler äldre än 1930. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade. Befintlig färgsättning på detaljer beträffande exempelvis socklar, fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Befintlig dekormålning på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga kryssprösjade och spetsbågsspröjsade fönster på manbyggnaden vid Lindors bruk. Befintligt rosettfönster på kvarnbyggnaden vid Lindors bruk. Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas i den färgsättning som de tidigare bar.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Fönsterluckor

Befintliga fönsterluckor.

Dörrar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak, takflöjlar, takkupor, balkonger

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga svarvade stöttepelare till taktassar på manbyggnaden vid Lindors bruk. Tegeltak bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. Befintliga takflöjlar. Befintliga spetsvinkliga stuprör.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Terrasseringar

Trädgårdsmiljöer med terrasseringar.

Vindskivor och knutbrädor

Befintliga dekorerade vindskivor på manbyggnaden vid Lindors bruk. Beträffande byte av vindskivor och knutbrädor på andra byggnader bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2020-04-16