Risa

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bild på kringbyggd gård i Risa.
Rismats på fastigheten Risa 4:1 sluter sig helt mot omgivningen. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Byn Risa är belägen i den nordöstra delen av nuvarande Leksands kommun. Byn genomskärs av landsvägen mellan Torrberg i väster och Sör Lindberg i nordöst.

Administrativ historik

Byn Risa ligger i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Byn tillhörde Leksands landskommun som bildades 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun. Risa kunde i äldre tider betecknas som blandby, och har innefattat både bofasta gårdar och fäbodmark tillhörande andra byar. Vid storskiftet, som inträffade år 1825 i Risa, hade 43 gårdar i framförallt Tibble och Ullvi men även Romma, Berg och Noret fäbodrätt i byn. Några fäbodstugor fanns emellertid inte, eftersom Risa åtminstone sedan 1800-talets början tycks ha varit enbart åker- och slogfäbod. Ännu in på 1930-talet kom folk till byn för att bedriva slåtter och övernattade då i hölador.

Landskap, placering och byform

Byn Risa är belägen i den nordöstra delen av nuvarande Leksands kommun. Byn genomskärs av landsvägen mellan Torrberg i väster och Sör Lindberg i nordöst. En skogsbilväg leder sydöst från byn mot Lindåkers fäbodar och Böle. Risa ligger högt i terrängen och erbjuder bitvis storslagna utblickar mot de kuperade och skogsrika landskapen i Leksands socken västerut. Öster om byn finns Risberget.

Byns öppna- och hävdade betes- och odlingsmark koncentreras i huvudsak till ett avlångt sammanhängande stråk som löper från norr till söder. Odlingslandskapen bär i norr en småbruten karaktär med många odlingsrösen, enbuskar och synbart små ägoytor vilket är karaktäristiskt för byarna på stenig mark i Åsbygge fjärding. Söderöver har odlingsmarken en mer homogen karaktär, vilket den även hade vid storskiftet. Det finns även mindre inägor utspridda i de omgivande skogslandskapen norr och söder om byn. Gårdarna i Risa är belägna i två glesa klungor – »Nola-te« och »Sör-i-gålom«. Totalt finns åtta äldre bevarade gårdar som är glest placerade på markerade lägen runt om i det öppna landskapet. Det finns även ett antal nyare tillkomna fritidshus som inte närmare behandlas i denna rapport.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Av de åtta äldre gårdar som finns i byn idag kvarstår sju på samma plats som vid storskiftet år 1825. Många av byns gårdar var då kringbyggda med fyrkantsform, vilket var brukligt i Leksandsbygden vid tiden. Gårdarna har sedan dess utglesats, ombyggts och förändrats till sitt byggnadsbestånd. På Metargården i norra Risa (Risa 3:12) tycks flera äldre timrade ekonomibyggnader exempelvis ha flyttats och sammanlänkats under sent 1800-tal eller kring sekelskiftet år 1900. Det samma gäller för Rismatsgården (Risa 4:1) där samtliga byggnader sammanlänkats så att gårdstunet är helt slutet mot de tre sidor som fortfarande är kringbyggda. Nordöst om Metargården finns en annan gård, vid storskiftet kallad Gabriels (Tibble 36:9), där det gamla bostadshuset utbytts mot ett större korsplanshus sannolikt kring sekelskiftet år 1900. På den lilla gården norr om Metargården (även Risa 3:12) med bevarad äldre enkelstuga, lada och härbre bodde soldaten Åkerman vid storskiftet. Då var gården endast kringbyggd på tre sidor. Därefter utökades byggnadsbeståndet och under 1900-talet var gården fyrkantsbyggd. I Nola-te fanns vid storskiftet tre ytterligare, nu delvis eller helt försvunna gårdar. I Sör-i-gålom har en av storskifteskartans gårdar försvunnit eller flyttas samtidigt som en gård med 1800-talskaraktär tillkommit. Det finns fortfarande enstaka spår av de försvunna gårdarna i Nola-te. Exempelvis finns en lada mitt i odlingslandskapet som där Smedgården ungefärligen låg vid storskiftet. Ladan tillhör idag Metargården.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På äldre gårdar är de flesta bostadshusen antingen enkelstugor, sidokammarstugor eller korsplanshus.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Beträffande fasadmaterial förekommer varianter där knuttimrade byggnader har stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även att byggnader är inklädda med locklistpanel eller lockpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och oftast av enkel modell med lätt profilerad utkragning ovantill.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. Det förekommer även enstaka äldre blyspröjsade fönsterpar. På åtminstone tre av byns mer ålderdomliga bostadshus är fönsterbågarna målade med kromoxidgrön färg.

På äldre bostadshus är ytterdörrarna ofta enkla och i trä. Det förekommer både brädklädda dörrar och spegeldörrar.

Beträffande äldre farstukvistar som är bevarade förekommer varianter med sadeltak som bärs av kontursågade sidobrädor som efterliknar stiliserade balusterdockor. Det finns även enstaka enklare kallfarstukvistar.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Flera äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar samt nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

Trots att byggnadsbeståndet förändrats på många gårdar kvarstår en utmärkande hög andel av gårdarna på samma plats som vid storskiftet år 1825.

Metargården (Risa 3:12) är utmärkande beträffande sitt bestånd av nya och gamla välbevarade timmerhus. Till gården hör bland annat härbren, en ålderdomlig smedja, bakstuga med synnerligen välbevarad interiör i stugan, gammelstuga eller »arstuggu« med gammal farstukvist som avbildas tillsammans med Metarfar och Mor i Karl-Erik Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet. På farstukvisten finns en urtavla målad.

På soldatgården Åkermans (Risa 3:12) norr om Metargården finns en ålderdomlig enkelstuga som emellertid mist sin farstukvist. I övrigt är byggnaden intakt till sin exteriör från åtminstone 1800-talets senare hälft. Stommen är sannolikt äldre, möjligen 1700-tal. Invid stugan finns ett härbre med laggtak som enligt sin egen årtalsangivelse uppfördes år 1700. Byggnaden vilar på synnerligen mäktiga mushyllor. Gården beboddes enligt uppgift av soldater åtminstone från år 1675 till och med år 1910.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Bynamnet Risa kommer av ordet Ris, här i bemärkelsen småskog eller buskskog.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Risa.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

De öppna och hävdade betes- och odlingslandskapen kring Risa är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför särskilt kulturvärde. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär. Många ägoytor avdelas av impediment och odlingsrösen som fanns utmärkta redan på storskifteskartan. Det är angeläget att även sådana detaljer i odlingslandskapet bevaras eftersom de bidrar till kontinuitet i landskapsbilden. Odlingsrösen och impediment bidrar dessutom till avläsbarheten i äldre strukturer, bland annat i form av ägandeförhållanden.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Enbuskar, rösen och större stenar belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre odlingsrösen och gärdesgårdar av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

De kvarvarande äldre gårdarna i Risas två byklungor är placerade på samma sätt som vid storskiftet år 1825, vilket antyder att det nuvarande gårdsmönstret har mycket lång kontinuitet. Gårdarnas befintliga lägen i förhållande till odlingsmarken berätta om hur bebyggelsemönstret utvecklats i Risa över mycket lång tid och bystrukturen har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Att de äldre gårdarna i byn är belägna på ungefär samma sätt som vid storskiftet år 1825, och sannolikt ännu längre tillbaka.  
  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med gårdar på markerade lägen i förhållande till odlingslandskapen.
  • Spår av gamla gårdar i form av exempelvis husgrunder, fruktträd, källare och brunnar. Vid förtätning med nya gårdar i byn bör mark där det tidigare funnits gårdar ianspråktas i första hand.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Risa finns fortfarande ett antal gårdar där byggnadsbeståndet helt eller delvis utgörs av välbevarade ålderdomliga timmerhus som på ett tydligt vis återspeglar det äldre bondesamhällets timmerhuskultur med månghussystem. På soldatgården Åkermans (fastigheten Risa 3:12) finns exempelvis en ålderdomlig timrad enkelstuga samt lada och härbre i timmer. Flera av byggnaderna på intilliggande Metargården (samma fastighet) är också ålderdomliga och i timmer, däribland ett antal härbren, bodar, en länga med stall och portlider sammanbyggt med en tröskloge, smedja, »arstuggu« och en bagarstuga. Det finns även ett ålderdomligt bostadshus i form av en utbyggd enkelstuga på Jönsesgården i Sör-i-gålom (fastigheten Risa 2:10). På fastigheten Risa 1:3 finns en välbevarad äldre sidokammarstuga med kallfarstu och på fastigheten Risa 1:5 finns en ålderdomlig enkelstuga med blyspröjsade fönster på västgaveln. De blyspröjsade fönstren är av en modell med sex stående glasrutor per fönsterbåge vilket är mycket ålderdomligt. De äldre timmerhusen i Risa är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • De knuttimrade bostadshus som finns på fastigheterna Risa 1:5, Risa 1:3, Risa 2:10 (Jönsesgården), Risa 14:3, Risa 2:10, Risa 4:1 och Risa 3:12 (Metargården och Åkermans). Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar samt befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster med lunettform; befintliga äldre dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt svarvade, lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

De flesta av gårdarna i Risa är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. Det finns dessutom en gård som är fyrkantsbygd – Gabriels (Tibble 36:9). Den fyrkantsbyggda gården återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i Leksand under 1700- och 1800-talen. De flesta andra gårdar har förändrats på ett sätt som varit mycket vanligt i Leksand från och med det sena 1800-talet. Exempelvis har många gårdar utglesats från byggnader på en eller två sidor om gårdstunet. På vissa gårdar har äldre fähus ersatts av nya ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel och ibland har flera äldre timrade ekonomibyggnader sammanförts under ett gemensamt tak till en enda byggnad. De kringbyggda gårdarna har ett kulturvärde eftersom de kan berätta om hur bebyggelsemönstret i Risa och Leksand förändrats över tid samt om hur olika sociala och ekonomiska förhållanden påverkat byggnadskicket över tid.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom därför under perioden också nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus, samt även nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Risa finns många goda exempel på hur gårdarna kom att förändras till följd av det sena 1800-talets relativa välståndsökning. Dessa gårdar kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför kulturvärden. Värdefulla exempel är bland annat Metargården på fastigheten Risa 3:12, Rismatsgården på fastigheten Risa 4:1 och Jönsesgården på fastigheten Risa 2:10.

Värden/var varsam med:

  • Gårdarnas befintliga byggnadsbestånd samt de befintliga byggnadernas form, volym, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18