Säterbodarna

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Fäbodgata kantad av stugor och staplade stenmurar.
Fäbodgata kantad av stugor och staplade stenmurar. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Säterbodarnas fäbodar består av en tätt koncentrerad klunga av gårdar strax öster om Stormos fäbodar. Bodarna ligger på en lätt sydsluttning med utsikt över flera söderliggande berg, däribland Almberg och Veberg.

Administrativ historik

Säterbodarna är ett större fäbodställe i Åsbygge fjärding i östra Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av brukare från Sätra. Den sista fäbodvistelsen ägde enligt uppgift rum 1930. Fäboden låg i Leksands landskommun, som bildades 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 införlivades även Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Säterbodarnas fäbodar består av en tätt koncentrerad klunga av gårdar strax öster om Stormos fäbodar. Bodarna ligger på en lätt sydsluttning med utsikt över flera söderliggande berg, däribland Almberg och Veberg.

Säterbodarna ligger djupt in i tätvuxen barrskog med lång skogsväg som förbinder fäbodstället med Risholnsvägen i norr. Fäbodstället ligger cirka 1,5 kilometer väster om Hyttsjön.

Fäbodmiljön består av ett tätt gytter av byggnader med litet mellanrum mellan husväggarna. Kring denna byklunga finns små ytor av öppna gräsytor vilka i sin tur omgärdas av tät skog.

Närmast fäbodgårdarna återfinns även en större koncentration av lövträd främst björk, rönn och sälg. Även äppelträd och ett flertal arter av kultiverade buskar förekommer. Fäbodstället har historiskt omgärdats av stora öppna fält, antingen bestående av betesmarker eller odlad jord. Idag har stora delar av dessa ytor vuxit igen, även om vissa mindre betesplättar fortfarande hålls öppna.

Säterbodarna omnämns förhållandevis sent i källorna med det första skriftliga belägget från 1775.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Merparten av fäbodgårdarna är kringbyggda på tre eller fyra sidor, där ena längan utgör bostadshus och övriga byggnader består av lador, stall med mera. De gårdar som inte är kringbyggda har i huvudsak vinkelställda ekonomibyggnader. Ett fåtal stugor ligger ensamma utan andra gårdsbyggnader.

Ett flertal nyare stugor har tillkommit på fäboden under 1900-talets senare del. Dessa återfinns främst i byklungans nordöstra utkant. I huvudsak är de uppförda på grunderna till äldre fäbodgårdar och byggda i ofärgat timmer.

Bebyggelsens huvuddrag

Samtliga äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Fäbodstugorna är vanligen enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, även de i timmer. Flera härbren och ekonomibyggnader kan troligen härledas till det tidiga 1700-talet.

Fäbodmiljön är i huvudsak oförvanskad med undantag för ett flertal senare tillkomna stugor i byklungans nordöstra och östra delar. De nyare stugorna respekterar i stor utsträckning de traditionella materialen, färgsättningarna och byggnadsvolymerna på fäboden, varvid de inte påverkar kulturmiljön avsevärt. Enstaka äldre fäbodstugor har dessutom senare påbyggts med farstukvistar eller uterum.  

Byggnadsdetaljer och material

Merparten av timmerbyggnaderna är byggda med naturligt grånat liggtimmer. Estaka byggnader har rödfärgats.

Taken är i regel täckta med tvåkupigt lertegel men ett flertal tak med korrugerad plåt förekommer. Under senare tid har även enstaka mindre byggnader, främst uthus eller mindre tillbyggnader, försetts med svart tjärpapp. Vindskivor är antingen naturligt grånade, vita eller faluröda.

Skorstenar är i lertegel, där enklare kronskorstenar förekommer.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Äldre fönsterglas och bågar är fortfarande förhållandevis vanliga, även om flera stugor fått nya fönster under 1900-talets senare hälft. Åtminstone ett mindre härbre har försetts med ett nyare rektangulärt panoramafönster utan spröjs eller mittpost.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Fodren är antingen naturligt grånade eller vitmålade. Enstaka byggnader har foder i falurött.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. Enstaka äldre spegeldörrar förekommer. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Säterbodarna.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården. På så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Säterbodarna omnämns första gången 1775 men man vet att ett fåtal andra fäbodar funnits i området betydligt längre däribland Stormo. Vid storskiftet på 1820-talet brukades Säterbodarna av fem byar med brukare främst från Sätra, Norr Bergsäng, Hjortnäs och Västberg. Sammanlagt var det 11 brukare på fäboden vid denna tid, fördelade på fem stugor med tillhörande betesmarker.

Det sista traditionella fäbodbruket med betande djur upphörde 1930. Sedan dess har fäboden kommit att bli en populär fritidsfäbod, där de flesta stugor nyttjas som sommarnöjen. Fäboden har bland annat en plats för midsommarfirande med tillhörande majstång.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Säterbodarna varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta den och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Säterbodarna är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1930 särskilt kulturvärde. Detta är året för fäbodens sista aktiva djurhållning. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1930. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Säterbodarna ses samtliga av de äldre fäbodgårdarna besitta mycket höga kulturhistoriska värden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä-, plåt- eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.

Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

Flera av Säterbodarnas gårdar är kringbyggda på tre eller fyra sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Säterbodarna utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18