Sjugare

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Sjugare
Sjugare by från Opplimens sydvästra strand. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Sjugare by är belägen i den norra delen av nuvarande Leksands kommun, på en åsrygg i sydostsluttning intill sjön Opplimen.

Administrativ historik

Sjugare by ligger Åsbygge fjärding i Leksands socken och tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Sjugare by är belägen i den norra delen av nuvarande Leksands kommun, på en åsrygg i sydostsluttning intill sjön Opplimen. Nordöst om byn, högt i landskapet, finns byarna Norr- och Sör Bergsäng. På andra sidan Opplimen i söder och väster finns byarna Bodlindor och Sätra. I nordväst på Plintsbergets östra sluttningar ligger Västbergs by. Genom den norra delen av byn går den gamla landsvägen mellan Leksand och Rättvik, samt även den gamla kyrkvägen.

Betes- och odlingslandskapen kring Sjugare utbreder sig i huvudsak i flacka sluttningar norr och öster om byn. Även mellan byn och Opplimen i väster finns öppen och hävdad jordbruksmark. Den öppna jordbruksmarken har en homogen karaktär med stora sammanhängande ytor där endast ett fåtal impediment och rösen kvarstår. Högre upp i landskapet mot nordöst ligger Bergsängs backar, som förut var känt som bland annat utsiktsplats.

Byform

Byn består av två äldre gårdsklungor med radbykaraktär kring en byväg som löper ovanpå en åsrygg intill Opplimen. Området mellan klungorna har under 1900-talet bebyggts med småhus, så att byn framträder som en enda långsträckt bymiljö. Även i den norra delen av byn finns flera småhus tillkomna under 1900-talet samt även en större byskola som idag inrymmer ett »bed & breakfast«.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Vid storskiftet år 1826 var de flesta gårdarna i Sjugare kringbyggda med fyrkantsform. Det förekom dock även ett fåtal gårdar med mer oregelbunden, glesare form. Idag återstår endast ett par gårdar på ursprunglig plats som fortfarande kan berätta om eller antyder storskiftets bebyggelsemönster. Överlag uppvisar bebyggelsen i högre grad spår av det sena 1800-talets- och 1900-talets bebyggelseförändringar. Exempelvis förekommer på flera gårdar stora längor med ekonomibyggnader som antingen nybyggts under det sena 1800-talet eller sammanbyggts under ett gemensamt takfall av äldre timrade ekonomibyggnader. Det finns också, som tidigare beskrivits flera småhus uppförda under 1900-talet på i övrigt glest bebyggda villatomter.

Karaktäristiskt för byn är att det särskilt i den norra delen finns många ekonomibyggnader som är placerade tätt intill den genomlöpande byvägen. Även detta är emellertid ett mönster som tillkommit efter storskiftet.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

Ett fåtal äldre enkelstugor och parstugor finns bevarade i byn, varav flera ombyggts genom exempelvis dörr- och fönsterbyten. Beträffande äldre ekonomibyggnader finns ett fåtal härbren och trösklogar bevarade. De senare har dock i nästan samtliga fall genomgått vissa ombyggnationer. Exempelvis har de som nämnt sammanlänkats med andra nyare ekonomibyggnader i exempelvis stolpverks- eller regelkonstruktioner under ett gemensamt tak.

Beträffande nyare bostadshus utmärker sig till antalet dels »vinkelhus« från 1900-talets första hälft, dels lågmälda enplansvillor med källare från tiden kring 1900-talets mitt. De flesta av dessa byggnader är antingen knuttimrade eller är inklädda med faluröd locklistpanel, varför de ändå smälter in bra i byn i övrigt.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Äldre byggnader i byn är oftast knuttimrade. De flesta bostadshusen är inklädda med faluröd locklistpanel eller liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och antingen av enkel modell med lätt utkragning, eller det förekommer i enstaka fall även kronskorstenar.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. Bland 1900-talets bebyggelse förekommer även tvålufts- eller trelufts ospröjsade fönster samt perspektivfönster. Vissa fönsterbågar, dörrar och detaljer på farstukvistar är målade pariserblå. Den pariserblå färgen är sannolikt tillkommen under 1900-talet.

Det flesta kvarvarande äldre dörrar är i trä och med enkel utformning. Kvarvarande äldre farstukvistar består oftast av sadeltak som bärs upp av enkla kontursågade stöd.

Trekantsfältet på sådana farstukvistar kan vara rosmålat. Det förekommer även exempel på enkla förtak.

De enstaka äldre fönster- och dörromfattningar som kvarstår på äldre hus är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna samt ibland med profilerat överstycke.

Utmärkande drag

På åtminstone två ladugårdar från det sena 1800-talet i byn förekommer det att fähusdelen har välvda fönster där själva fönsteromfattningen är i tegel, trots att fasaden är i trä (locklistpanel och liggande fasspontpanel). Utformningen har inte påträffats i någon annan by under inventeringen och framträder därför som speciell. Träfasaden kan emellertid också vara tillkommen senare som ersättning för exempelvis en putsfasad eller som ett offerskikt framför en bristfällig gjutmur.

Övrigt

I den norra byklungan fanns en lanthandel som öppnade på 1860-talet som den första i sitt slag i den nordöstra delen av Leksand. Byggnaden finns fortfarande bevarad. Även byskolan som tillkom under samma decennium var den första i Åsbygge fjärding. Vidare tillkom det första moderna mejeriet i hela Siljansbygden i Sjugare år 1885. På mejeriet användes Orsabördige Gustaf de Lavals handseparator och kärningen skedde med hjälp av hästkraft. På 1880-talet byggdes även ett bönhus i byn, vilket blev den första offentliga lokalen för frikyrkorörelsen i Åsbygge fjärding. I byn fanns också under 1800-talets första hälft en gästgivargård som kring 1863 var bostad åt länsmannen i Leksands socken. I vilken utsträckning dessa byggnader finns bevarade är dock okänt.

I den södra delen av byn finns Sångs, eller Sånggården som var Erik Axel Karlfeldts sommarviste.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Sjugare med den ungefärliga betydelsen Sjöbyn, Sjögården.

 

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Betes- och odlingslandskapen runt om Sjugare en värdefull beståndsdel i byns karaktär. Detta eftersom jordbruksmarken tillsammans med bebyggelsen kan bidra med kunskap och förståelse kring de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i Sjugare by och i Leksand i äldre tider. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Enbuskar, träd och större stenar sten belägna på impediment i landskapet.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

De organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljöer som finns i Sjugare bys två äldre byklungor är typiska för Leksand och Övre Dalarna och har ett kulturvärde. Den tydliga radbykaraktären på en ås vittnar hur gårdarna placerats med hänsyn till det omkringliggande jordbrukslandskapet. Strukturen är värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med jordbrukslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Byns karaktär av radby på en ås omgiven av jordbruksmark. Ny bebyggelse bör endast tillkomma på tomtmark i anslutning till de befintliga byklungorna, och gärna så att den befintliga karaktären av radby förstärks.
  • Den täta och slutna bebyggelse som finns i den norra byklungan, där gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Att många ekonomibyggnader ligger tätt intill gatulinjen i den norra delen av byn och därigenom bidrar till karaktäristiska slutna bygaturum.
  • Majstångsplatsen i en trevägskorsning mellan byvägen och den gamla landsvägen mellan Leksand och Rättvik.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Sjugare finns ett fåtal bevarade äldre timmerhus dels i form av bostadshus och även enstaka ekonomibyggnader. Bland de senare återfinns främst härbren och trösklogar, samt även en smedja eller en tvättstuga i den södra delen av byn. Dessa byggnader i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus, är en omistlig källa till kunskap om och förståelse för timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor och parstugor. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Sjugare 8:11, Sjugare 8:6, Sjugare 7:9, Sjugare 3:8, Sjugare 13:4 och Sjugare 6:6. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga äldre fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; gavelfönster med lunettform; befintliga äldre dörrar, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller kontursågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren som finns runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Sjugare kvarstår inga fyrkantsbyggda gårdar på ursprunglig plats. Det finns emellertid en helt kringbyggd gård som tillkommit under det sena 1800-talet, samt även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. Att bebyggelsemönstret förändrats från de fyrkantsbyggda gårdarna till dagens mer utglesade gårdsbildningar hänger samman med de sociala och ekonomiska förändringar som inträffade i Leksandsbygden från och med det sena 1800-talet. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av, eller sammanbyggdes till större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

I Sjurberg finns många välbevarade exempel på småhus uppförda under 1900-talet. Majoriteten av dessa är faluröda och uppförda i en skala som gör att de sammansmälter väl med den äldre bebyggelsen i byn. Det finns även ett mer stiltypiskt modernistiskt tegelhus som trots att det inte är särskilt väl anpassat till bymiljön som sådan har höga arkitektoniska kvaliteter. De småhus som finns på fastigheterna Sjugare 6:6, Sjugare 1:12, Sjugare 1:14, Sjugare 12:10 och Sjugare 11:3 kan berätta om 1900-talets byggnadskonst i en mer bred bemärkelse samt har även höga materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Byggnaderna har ett kulturvärde. Det finns även ett antal dalaromantiska timmerhus uppförda under 1900-talet. Dessa byggnader, som finns på fastigheterna Sjugare 11:3, Sjugare 10:8 och Sjugare 6:5 är karaktäristiska för Leksand och kan berätta om timmerhuskulturen under 1900-talet. Byggnaderna har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga stomme och form samt takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande tegel, timmerstomme eller locklistpanel som fasadmaterial.
  • Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, takutsprång och skorstenar. Befintliga kronskorstenar.
  • Befintliga träfönster och ytterdörrar. Befintliga fönsterluckor, befintlig utformning beträffande fönsteromfattningar. Befintliga perspektivfönster.
  • Befintliga grundmurar med skiffermosaik.
  • Befintliga farstukvistar. Smidesräcken vid entréer samt på balkonger och altaner.

I den södra delen av byn finns Sångs, som var poeten Erik Axel Karlfeldts sommarviste från år 1922 och fram till hans död 1931. Karlfeldt föddes år 1864 i Karlbo i Folkärna socken i nuvarande Avesta kommun. Vid sidan av att vara poet arbetade Karlfeldt under en betydande del av sitt liv som lärare och var under åren 1904–1931 medlem i Svenska Akademien, från år 1913 i rollen som ständig sekreterare. Karlfeldt mottog 1931 postumt Nobelpriset i litteratur. Dalarna var ett återkommande tema i Karlfeldts verk, och Sjugare by är omskrivet i flera av hans senare dikter.

Sånggården eller Sångs var ursprungligen en småbrukargård men som efter köpet 1921 kom att omvandlas till ett nationalromantiskt konstnärshem i bergslagsstil. Omarbetningen av husen utfördes under ledning av konstnären Gustaf Ankarcrona (1869–1933) som även ritat många nationalromantiska och dalaromantiska byggnadsverk och anläggningar runt om i Leksands socken. Gårdens byggnadsbestånd konstitueras av en manbyggnad mot norr, en länga med ekonomibyggnader mot bygatan i öster samt en skrivarateljé söderut.
Trädgårdsanläggningen som finns i anslutning till Sångs ritades av Ester Claesson (1884–1931) som var en pionjär inom svensk trädgårdsarkitektur och även Sveriges första kvinnliga trädgårdsarkitekt. Claesson utbildade sig i Danmark och var senare verksam bland annat i Tyskland och Österrike innan hon återvände till Sverige 1913 för att under en tid arbeta hos arkitekten Isak Gustaf Clason. Därefter startade Claesson en egen verksamhet genom vilken hon kom att introducera många nya idéer till svensk trädgårdsarkitektur. En stor influens var den brittiska Arts- and Craftsrörelsen med dess vurm för materialmässighet och hantverk.

Trädgårdsanläggningen mot Opplimen utformades med en mångfald av planteringar, terrasseringar samt även en lustgård med brunn. Till anläggningen hör också ett litet lusthus med oktogonal form. I trädgården fortfarande sköts efter ursprungliga intentioner finns många speciella växter, däribland rosor. Morarosen som är en hybrid mellan daggros och bergros skänktes av Emma Zorn på 1920-talet som ett rotskott och växte sig sedan till en ovanligt stor rosenbuske.

Sångsgården har på grund av sin anknytning till Karlfeldt särskilt kulturvärde. Gårdens byggnader är dessutom stiltypiska för svensk nationalromantik och kan bidra med kunskap och förståelse om svensk arkitekturhistoria. Trädgårdsanläggningen är särskilt värdefull eftersom den utgör ett tidstypiskt exempel på det tidiga 1900-talets trädgårdsarkitektur, samt är en av ytterst få välbevarade exempel på ett verk av Ester Claesson. Anläggningen har dessutom mycket höga arkitektoniska kvaliteter. Trädgårdsritningarna finns bevarade.  

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer.
  • Befintliga grundmurar i natursten.
  • Byggnadernas befintliga takformer, takvinklar och takmaterial i form av enkupigt lertegel.
  • Befintliga skorstenar och befintliga kronskorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintlig utformning beträffande fönster- och dörromfattningar. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster.
  • Befintliga dörrar och farstukvistar. Befintliga inglasad altan på ateljéhuset.
  • Trädgårdsmiljön i sin helhet med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, spjälstaket, grindar, växtlighet, lusthus, brunnsanordning, gångar och stigar samt övriga detaljer som återfinns på trädgårdsanläggningens ursprungsritningar.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör i första hand placeras på tomtmark inuti någon av de äldre bykärnorna och därigenom stärka den äldre radbystrukturen. Skogs-, betes- och odlingsmark mellan de olika byklungorna bör inte ytterligare bebyggas, om inte det sker på mark där det tidigare funnits en gård.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5–2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27–33 grader. I Sjugare förekommer bland den äldre bebyggelsen främst enkelstugor och parstugor. Nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form.

Takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller sinuskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Befintliga puts- och tegelfasader bör inte ändras.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft eller fönster i överspegeln på äkta spegeldörrar. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning, eller som kronskorstenar.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning. Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning om rödmålad eller omålad. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga lunettfönster. Befintliga blyspröjsade fönster. Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1980 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1980 och återfinns på byggnader som är äldre än år 1900 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade eller spetsbågiga fönsteröverstycken förekommer bör dessa endast utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita, eller pariserblå där detta förekommit historiskt.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga kontursågade, svarvade, lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1980 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt.

Tak

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Svarta tak bör ej tillåtas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum, altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler, puts eller fasspontade paneler äldre än 1930. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade. Befintlig färgsättning på detaljer beträffande exempelvis socklar, fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Befintlig dekormålning på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga lunettfönster. Befintliga fönsterluckor. Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade eller spetsbågiga fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas i den färgsättning som de tidigare bar.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, kontursågade, lövsågade eller profilsågade detaljer samt stöd på farstukvistar där de förekommer. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Sandstensdetaljer på farstukvistar där de förekommer. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak, skorstenar, avvattning

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga laggtak på härbren. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Tegeltak bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. Befintliga takflöjlar. Befintliga spetsvinkliga stuprör.

Trädgårdsmiljöer

Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar, järnanordningar, gärdsgårdar och rotvirkesportaler. Trädgårdsdetaljer och markstensbeläggning i röd sandsten. Sångs trädgårdsanläggning i sin helhet.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Beträffande byte av vindskivor och knutbrädor på andra byggnader bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18