Skäppsjöbodarna

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bild på ålderdomligt timrat fäjs av ansenlig storlek på fastigheten Alvik 62:8. Intill finns en äldre fäbodstuga.
Ålderdomligt timrat fäjs av ansenlig storlek på fastigheten Alvik 62:8. Intill finns en äldre fäbodstuga. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Skäppsjöbodarna är belägna i Siljansnäs socken, i den västra delen av Leksands kommun.

Administrativ historik

Skäppsjöbodarna är ett fäbodställe i Siljansnäs socken. Skäppsjöbodarna var långfäbodar och fäbodbruket var således specialiserat mot djurhållning och mjölkhantering. Det äldsta skriftliga belägget för fäbodarna återfinns i en dombok från 1729 och då med bönder från byarna Almo och Alvik som delägare. Den sista fäbodvistelsen ägde rum 1907 men slåtter förekom in på 1930–talet. Fäbodstället låg i Siljansnäs landskommun, som bildades 1875. Siljansnäs landskommun införlivades i Leksands kommun 1974.

Landskap, placering och gårdsformer

Skäppsjöbodarna är belägna i Siljansnäs socken, i den västra delen av nuvarande Leksands kommun. Fäbodstället angränsar till Skäppsjöns nordvästra spets. Skäppsjön har sitt sydliga utlopp i ett omfattande system av sjöar som letar sig söderut genom Leksands socken och vidare genom Järna socken till Snöån och Snöåbruk. Snöån i sin tur utmynnar i Västerdalälven. Västerut finns vidsträckta och kuperade skogslandskap mot Söromsjöbygden i Venjans socken. I norr finns Fjällberget och i öster Alviksberget. En bit österut från fäbodstället finns ett område med fritidshus i huvudsak tillkomna under 1900–talets senare hälft.

Fäbodstället utgörs av en mindre öppen fäbodtomt omgärdad av skogsmark och kalhyggen. Några kvarvarande ängs– och slogmarker har inte påträffats. Bebyggelsen är tätt grupperad på sidorna om en skogsbilväg. Totalt finns fyra äldre fäbodstugor och två tillflyttade samt tio äldre ekonomibyggnader bevarade. Av dessa är fyra ovanligt stora timrade fäjs.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

Nästan alla byggnader på fäbodstället är knuttimrade, långsmala och med sadeltak i vinkel omkring 30 grader. De flesta av fäbodställets byggnader är naturligt grånade eller solbrända.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.
Som tak förekommer tvåkupigt lertegel, plåt och tre stickspånstak (pärt).

Skorstenar är oftast i lertegel av enkelt snitt.

Det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre lätt stående eller liggande glasrutor. Flera av fäbodstugorna har fönsterluckor.

Äldre bevarade ytterdörrar är ofta enkla och i trä.

Äldre fönster– och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp– och bottenbrädorna.

De flesta av Skäppsjöbodarnas fäbodstugor har genomgått mer eller mindre omfattande förändringar under det senaste halvseklet.

Utmärkande drag och övrigt

Skäppsjöbodarna är ett långfäbodställe där djurhållning dominerat verksamheten. Således är byggnadsbeståndet upplagt för just djurhållning. Särskilt tydligt är detta beträffande de fyra ålderdomliga och ovanligt stora fäjs som finns bevarade på fäbodstället. De avlånga, låga timmerhusen är av ett slag som i princip endast förekommer på fäbodställen idag och det är utmärkande att de fortfarande finns bevarade – dessutom i tre av fyra fall med spåntak. Ett av fäjsen är omgjort till raststuga – Skäppsjökojan.

Vid Skäppsjöns norra strand finns en båthusplats på en jämn grus– och sandterrass. På platsen har även en stenåldersboplats påträffats. Lämningen omfattar bland annat fynd av efterlämnade föremål, råämnen för bearbetning och/eller avfall. Strax väster om sjöns utlopp finns ett par stugor kring vilka det påträffats en torrfura med vallristningar i form av namn och årtal. Det går bland annat utläsa AOS 1879.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Skäppsjöbodarna har sitt namn av Skäppsjön, där förleden sannolikt syftar på en sjöns form, lik en »såskäppa«. I Siljansnäs och Leksand uttalas skepp med kvarstående i (skip), varför betydelsen sannolikt inte har någonting att göra med båtar.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Skäppsjöbodarna.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand (till vilken Siljansnäs socken i form av Näsbygge fjärding  räknades fram tills utbrytningen 1875 enligt beslut 1866) finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500–talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Skäppsjöbodarna är välbevarade för att vara långfäbodar. I synnerhet utmärker sig det kvarvarande beståndet av ålderdomliga timrade fäjs. Fäbodstället återspeglar på ett mycket tydligt vis det komplexa fäbodsystem, med olika enheter på olika avstånd från hemgårdarna, som rådde i Siljansnäs och Leksandsbygden i äldre tider. På grund av detta bedöms fäbodstället i sin helhet ha mycket höga kulturhistoriska värden. Välbevarade äldre timmerhus bedöms ha särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Skäppsjöbodarna historiskt varit ett långfäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året, samt att verksamheten varit inriktad på djurhållning.
  • Spår av djurhållningen, företrädesvis i form av de fyra ålderdomliga fäjs som finns bevarade på fäbodstället samt olika lador för exempelvis förvaring av lövtäkt och foder. Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.

Från medeltiden och fram till 1900–talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800–talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar och fäbodar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800–talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

På Skäppsjöbodarna finns bevarade timmerhus i en uppsättning som är typisk för långfäbodarna, med specialisering mot djurhållning. Timmerhusen på fäbodstället, i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Siljansnäs och Leksand och bedöms därför ha särskilt kulturvärde, trots att vissa förändringar inträffat under det senaste halvseklet, företrädesvis beträffande fäbodstugorna. De fyra fäjs som finns bevarade på fäbodstället är synnerligen värdefulla och av ett slag som idag nästan enbart förekommer på långfäbodar.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga äldre fäbodstugor. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönster tillkomna innan 1950; befintliga dörrar tillkomna innan 1950 samt förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; befintliga äldre skorstenar; under befintligt takmaterial underliggande trätak.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus.
  • Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Siljansnäs är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel och galvaniserad sinuskorrugerad plåt alternativt pannplåt som takmaterial.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Knutändar kan emellertid målas faluröda på byggnader där detta förekommit historiskt.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18