Skeberg

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Tre typiska Leksandsgårdar belägna i ett sydsluttande öppet landskap i byn Gropen.
Tre typiska Leksandsgårdar belägna i ett sydsluttande öppet landskap i byn Gropen. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Skeberg innefattar blandbyarna Skålhol, Gropen och Backen. Till Skeberg räknas ibland även Östanmor, som dock inte behandlas närmare här.

Administrativ historik

Skeberg innefattar blandbyarna Skålhol, Gropen och Backen. Till Skeberg räknas ibland även Östanmor, som dock inte behandlas närmare här. Skebergs byar är belägna i Härads fjärding i Leksands socken och tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun. Skebergs byar har varit blandbyar, byar som innefattat både bofasta gårdar och fäbodgårdar tillhörande gårdar bland annat i Häradsbygdens byar. Skebergs fäbodslåttermarker var omfattande och tillhörde de största i Leksand. I Skålhol fanns förövrigt den högsta koncentrationen av jordbruksmark tillhörande fäbodgårdar i Leksand väster om Dalälven.

Landskap och placering

Skeberg är beläget i kuperad skogsmark i den södra delen av nuvarande Leksands kommun. I väster finns Djursjön och i norr Skeberget. I söder finns utbredda myr- och skogsmarker mot sjön Gyllingen. I öster utbreder sig höglänta skogsmarker och där bortom, det utbredda och flacka odlingslandskapet på Sjöbotten. 

Skeberg har ett förhållandevis isolerat läge i förhållande till andra byar i Leksand. Detta har varit särskilt märkbart historiskt. Först på 1880-talet drogs en kärrväg till Skeberg och dessförinnan var byarna att betrakta som »väglösa«. Norr om Skeberget och väster om Djursjön finns emellertid fäbodställen – däribland Norr och Sör Nålberg, Skinnaråsen och Ljusbodarna. När de två senare fäbodställena blev populära utflyktsmål i början av 1900-talet var det med tillfart på båt över Djursjön. Viktor Horn i Skeberg hade en tid en ångbåt, Sjöfröken, som skjutsade folk över sjön. Från Backen och Gropen leder ett nät av skogsstigar upp på Skeberget, mot Nålbergs fäbodar.

Genom Skålhol löper Skebergsåns fåra, kring vilken flera olika verksamheter och industrier funnits. Inför att Skebergs kraftstation byggdes 1921 omlades vattenflödet från Djursjön till att delvis löpa genom en lång underjordisk trätub under byn. Kvarvarande hävdade odlingsmarker i Skeberg är i huvudsak koncentrerade till syd- och västsluttningar med betoning på en höglänt och solig sydvästsluttning i Backen.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Bebyggelsen i Skålhol breder ut sig i huvudsak kring en långsträckt byväg som löper i nord-sydlig riktning intill Skålholsviken till Djursjön och Skebergsån. Vid Djursjöns utlopp till Skebergsån finns en trevägskorsning med majstångsplats. På en höjd öster om majstångsplatsen finns en något tätare koncentration av gårdar. I sydväst längs vägen mellan Leksand och Floda finns en annan mindre gårdsklunga.

Även genom Gropen löper en byväg i nordsydlig riktning. Där byvägen möter vägen mellan Leksand och Floda i söder finns en trevägskorsning med majstångsplats. Bebyggelsen är här utspridd i ett lätt sydligt sluttande och småbrutet odlingslandskap mellan två bäckar. Som namnet antyder är byn belägen i en sänka. 

Backen är en högt belägen klungby som i söder övergår till en gles radby över en hög ås. Den norra delen av byn är belägen i en sydsluttning vid Skebergets sydspets. I öster finns en komplex fyrvägskorsning där vägen från Östanmor möter vägen mellan Leksand och Floda samt en liten stickväg söderut. I korsningen finns en majstångsplats. Den södra bydelen med radbylika form grupperar sig kring vägen mot Djura i sydöst.

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Skeberg nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform vid storskiftet år 1827. Från detta mönster kvarstår endast två gårdar med nära ursprunglig form, varav en är belägen i Skålhol nordöst om trevägskorsningen som utbildas av byvägen och vägen mellan Leksand och Floda. Den andra är belägen i slutet av en stickväg i södra delen av Backen. 

Övriga äldre gårdar har sedan storskiftet utglesats från ekonomibyggnader på en eller två sidor om gårdstunet. Oftast har fäjsen avlägsnats, vilket kan förklaras med att dessa byggnader varit särskilt utsatta för fukt i och med sin funktion som djurhus. Trösklogar, parbodar, stall och härbren finns oftare kvar. 

Det är också vanligt med delvis kringbyggda gårdar där byggnadsbeståndet i huvudsak härrör från 1800-talets sista decennier. På sådana gårdar är det vanligt med korsplanshus som bostadsbyggnader, samt att djurhusen är större ladugårdskomplex med gjuten stenmursdel för djuren. 

Vid sidan av de äldre gårdarna finns i alla tre byar fritidshus och sommarnöjen tillkomna under 1900-talet.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. 

I Skeberg är det vanligt att äldre bostadshus antingen är enkelstugor eller korsplanshus. Det finns även exempel på enstaka bostadshus av sammankopplade eller förlängda enkelstugor och sidokammarstugor. 

Många äldre bostadshus har ombyggts eller på annat sätt genom exempelvis fönster- och dörrbyten förändrats under 1900-talets senare del och tidigt 2000-tal. 

Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar. 

I den norra delen av Skålhol samt utspritt i Backen finns flera sommarnöjen i dalaromantisk och nationalromantisk stil från 1900-talets första årtionden. Det finns även nyare, mindre sommarnöjen och sportstugor belägna i odlingslandskapens utkanter i Gropen och Skålhol.

Byggnadsdetaljer och material

Äldre byggnader i byn är antingen byggda av liggtimmer med stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även andra träfasader i form av locklistpanel stående och liggande fasspontpanel. Det senare i huvudsak beträffande större korsplanshus, men i Backen finns även en enkelstuga med en mycket välbevarad fasad av stående och liggande fasspontpanel som är faluröd med vita detaljer.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel. På enstaka större ekonomibyggnader finns zinkmatt sinuskorrugerad plåt.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel av enkel modell med lätt utkragning på äldre hus. På sommarnöjen och fritidshus förekommer kronskorstenar av varierande modell.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. Vissa äldre fönster samt även fönster på dalaromantiska sommarnöjen är blyspröjsade. Vissa fönsterbågar är målade i pariserblå, guldockra eller kromoxidgrönt. Den pariserblå färgen är sannolikt tillkommen under 1900-talet, andra pigment kan vara äldre. På korsplanshus förekommer enstaka komplicerade spetsbågiga gavelfönster.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre bostadsbyggnader är enkla spegeldörrar med fönsterrutor i överspeglarna vanligt. I övrigt förekommer också enkla trädörrar som är klädda med profilhyvlade brädor.

De fåtal äldre farstukvistar som finns kvar i byn är oftast genomgående enkla, inbyggda eller med sadeltak som bärs upp av antingen enkla sidostolpar eller kontursågade stöd. Det finns även mer dekorerade farstukvistar och glasverandor i snickarglädjestil tillkomna under 1800-talets senare hälft eller kring sekelskiftet år 1900. Dessa återfinns i första hand på korsplanshus som tillkommit under denna period.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med profilerade överstycken.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar och nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

I Skålhol och Backen finns framträdande sommarnöjen från tidigt 1900-tal.

I östra delen av Skålhol finns ett synnerligen ålderdomligt långsideshärbre som transformerats till ett litet sommarnöje någon gång under 1900-talets första hälft.

I Skeberg finns endast jord- och grusvägar, vilket är utmärkande och bidrar till att byarna uppfattas som särskilt ålderdomliga.

Omfattande verksamheter har bedrivits längs Skebergsån. Det finns bland annat en skvaltkvarn samt en skinnstamp i timmer bevarade. Intill åns fåra finns också ett liebruk som delvis är bevarat.

Runt om Skeberg, bland annat i riktning mot Nålberg i norr har gruvdrift bedrivits historiskt.

Särskilt i Skålhol finns många jordkällare i anslutning till äldre gårdarna.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Skeberg, Skålhol, Gropen, Backen samt övriga äldre benämningar på platser och företeelser – Gropkvarnen och så vidare.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter. 

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna. 

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar. 

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse. 

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Byarna i Skeberg är belägna isolerat i ett kuperat och skogsrikt landskap där varje liten odlingsbar yta varit betydelsefull historiskt. De ytor med jordbruksmark som fortfarande är öppna och hävdade är i huvudsak småbrutna landskapsavsnitt belägna på åsar och sluttningar i direkt anslutning till byarnas bebyggelse. De småbrutna betes- och odlingslandskapens karaktär är värdefull eftersom den kan bidra med kunskap och förståelse för de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i Skeberg och i Leksand i äldre tider. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade samtidigt som dess karaktär med stenrösen och enstaka enbuskar etcetera bibehålls är dessutom mycket viktigt för byarnas karaktär. Skebergs byar var historiskt blandbyar med både bofasta gårdar och fäbodgårdar. I landskapet runt om Skeberg förekom omfattande fäboddrift, och vid storskiftet år 1827 fanns 17 fäbodstugor i Skålhol, 11 i Backen och 4 i Gropen. Särskilt i Skålhol och Gropen utgjorde fäbodgårdarna en övervägande andel av bebyggelsen. Spår av fäboddriften i form av exempelvis gamla gärdesgårdar, före detta slåttermarker, vallristningar och löt (skogsstigar som vandrades enligt särskilda system vid skogsbete) kan berätta om den komplexa markanvändningen och sammansättningen mellan byar och fäbodar i Leksandsbygden i äldre tider, och har därför särskilt kulturvärde. På flera gårdar finns bevarade äldre jordkällare som kan berätta om hur livsmedelshanteringen sköttes tidigare och därför har ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • De småbrutna odlings- och beteslandskapens landskapskaraktär med synbart små bruknings- och ägoytor, stenrösen som avskiljer olika delar av landskapet, enstaka enbuskar samt öar med träd och sten på impediment i landskapet.
  • Kunskapen om att byn varit blandby med gårdar både för bofasta och fäbodgårdar. Spår av fäboddrift där den förekommer runt om i byarna och skogsmarkerna däromkring.
  • Äldre gärdesgårdar i trä som bedöms tillhört fäbodgårdar, där de förekommer.
  • Jordkällare i anslutning till gårdarna, där de förekommer.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. 

I Skålhol och Backen är gårdarna bitvis mycket tätt placerade, och bildar karaktäristiska »trähusgytter« typiska för Leksandsbygden. De bitvis högt belägna gårdarna är tydligt anpassade till topografin och de möjligheter till exempelvis god vattenavrinning som den erbjuder. Gropen är glesare bebyggt, dock med två gårdar som är belägna mycket tätt intill byvägen. Det är tydligt att bebyggelsen i Skebergs byar är organiskt framvuxen och lokaliserad med hänsyn till den karga odlingsmark som kännetecknar de höglänta och skogsdominerade markerna i västra Leksand. Den organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljön är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand. Även vägnätet med sina komplexa flervägskorsningar bidrar till den trivsamma karaktären, särskilt i Backen, där flera gårdar är belägna tätt intill en fyrvägskorsning mellan en stickväg och vägarna till Östanmor, Leksand och Floda. Samtliga byvägar i Skeberg är grusvägar, vilket är utmärkande och bidrar till den trivsamma och ålderdomliga karaktären.

Värden/var varsam med:

  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum. Särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Yttermo 37:15 och Övermo 6:14 i Gropen, vid majstångsplatsen i Backen samt på fastigheterna Backen 9:3 och Backen 10:2.
  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär i sluttningslägen och på åsryggar, framför allt i Backen.
  • Att vägnätet utgår från mer eller mindre komplexa flervägskorsningar, flera med majstångsplatser.
  • Byvägarna som fortfarande är grusbelagda.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

Även om vissa äldre bostadshus i Skeberg ombyggts eller renoverats något hårdhänt under 1900-talet finns också många synnerligen goda exempel på timmerhus från tiden innan sekelskiftet år 1900, både i form av bostadshus och ekonomibyggnader. Dessa timmerhus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Det finns även flera korsplanshus sannolikt uppförda kring sekelskiftet år 1900. Dessa byggnader, som sannolikt också har knuttimrad stomme, är särskilt värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen förändrades i det begynnande industrisamhället som gjorde intåg mot slutet av 1800-talet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet. På fastigheten Yttermo 2:12 i Skålhol finns ett knuttimrat långsideshärbre som är mycket gammalt, möjligen medeltida. Byggnaden är, trots att den ombyggts till gäststuga och genomgått ett takbyte omistlig för förståelsen om timmerhuskulturen i äldre tider och har särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Backen 13:5, Backen 1:7, Backen 9:3, Backen 10:2, Backen 3:7, Ytteråkerö 15:2, Skeberg 2:2, Skeberg 1:26, Smedby 14:11, Ytteråkerö 33:2, Ytteråkerö 11:12 och Ytteråkerö 18:9. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller kontursågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Särskilt värdefulla är äldre längor med timrade ekonomibyggnader och härbren.
  • Det mycket ålderdomliga härbret på fastigheten Yttermo 2:12 i sin helhet.
  • Gropkvarnen med tillhörande kvarnstuga i sin helhet.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Skebergs byar finns fortfarande flera äldre gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor samt även två gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De fyrkantsbyggda gårdarna som finns på fastigheterna Mjälgen 3:13 och Backen 3:4 samt även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. Några särskilt värdefulla exempel på det senare finns på fastigheterna Smedby 18:16, Backen 10:2, Backen 9:3, Backen 3:7, Backen 8:1, Smedby 17:16, Ytteråkerö 35:2, Backen 6:9, Backen 2:2, Yttermo 37:15, Skeberg 2:5, Skeberg 1:4, Smedby 14:11, Yttermo 2:6, Skeberg 1:16, Skeberg 1:25, Ytteråkerö 27:7, Ytteråkerö 33:2, Ytteråkerö 11:12 och Yttermo 25:15.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. 
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska arts- and craftsrörelsen, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksandsbygden är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna varför stilen kanske snarare bör betecknas som »dalaromantisk«. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. På vissa håll i Leksand byggdes nya hus i dalaromantisk stil långt in på 1900-talet.

Skeberg blev kring 1905–1906 föremål för en omfattande turistvåg. Besökare som gjorde utflykter mot Ljusbodarnas- och Skinnaråsens fäbodar tog sig via Skeberg och upplevde säkerligen de ålderdomliga bymiljöerna som speciella och attraktiva. Snart etablerade sig flera kända kulturpersonligheter i byn och uppförde sommarnöjen, antingen helt nybyggda eller i form av ombyggda äldre gårdar. Till Skeberg kom bland annat författaren Johan Nordling, målaren och grafikern Gerda Nordling, skulptören Eric Grate som hade ateljé i Pipar-Anders Anderssons gårds uthuslänga vid majstången i Backen, porträttmålaren Signe Boman som var syster med Grate och hennes make lutsångaren Gunnar Boman, sångaren John Wilhelm Hagberg, skådespelaren Thor Modeén, målaren Ivar Constantin, kapellmästare Helin, sångerskan Ulla Billqvist och revyförfattaren Nils Perne. 

Flera av dessa sommarnöjen och gårdar är än idag välbevarade och kan berätta om turismen i Leksandsbygden samt om hur den historiska turismen påverkade byggnadskicket i byarna. Bland annat genom dalaromantikens etablering och påverkan på det äldre byggnadsbeståndet. Flera sommarnöjen har därutöver höga arkitektoniska och materialmässiga kvaliteter, vilket motiverar ett särskilt kulturvärde. Särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Ytteråkerö 10:37 (Dalagården), Yttermo 2:31, Yttermo 2:6 (Jobsgården – Thor Modeén), Heden 14:2 (Nordlings), Ytteråkerö 37:1 (Grats Ateljé/Pipar-Anders uthuslänga) och Backen 10:3 (Signe Bomans gård). Ivar Constantin var inblandad i utformningen av den sistnämnda gården.

Jobsgården är belägen på en höjd omgiven av rik växtlighet norr om majstångsplatsen i Skålhol. Gården består av en långsmal parstuga som påbyggts mot väster med en loftveranda i två våningar. På norrsidan av byggnadens flacka sadeltak finns två enkla kronskorstenar i tegel. Flera av byggnadens fönster har en enkel utformning som är typisk för leksandsbygden, dock målade pariserblå i dalaromantisk anda. Det förekommer även blyspröjsade fönster. I vinkel till huset finns en länga med äldre timmerhus bestående av vad som förefaller vara två sammansatta stall med portlider. Gården beboddes av skådespelaren Thor Modeén i början av 1930-talet. 

Nordlings sommarnöje har formen av en liten enkelstuga i två våningar och är uppförd med faluröd blottlagd timmerstomme och enkel skorsten. Byggnaden har stiltypiskt dalaromantiska blyspröjsade fönster med dalablå bågar och även en traditionell leksandsfarstukvist med kontursågade stöd. Byggnaden har senare förlängts med en påbyggnad i en våning.

Signe Bomans gård består av ett långsmalt bostadshus av två sammansatta enkelstugor som sammansatts i vinkel med ett stall med portlider som var ateljé. Byggnaden är mycket karaktäristisk med många småspröjsade fönster som går att beskåda bland annat från norr. Byggnaden kröns av två karaktäristiska men enkla kronskorstenar, där själva kronan är i stål. Ovan ateljén finns en murad kronskorsten. Byggnadens farstukvist är karaktäristisk med tre balusterpelare som bär upp ett sadeltak. Stöden till balusterdockorna är ultramarinblå och farstukvistens sidor ockragula.

I norra delen av Skålhol finns också den karaktäristiska Dalagården, ett sommarnöje som uppfördes i en slags nationalromantisk bergslagsstil kring år 1922. Byggnaden som bedöms ha särskilt kulturvärde, vilar på en murad sockel av naturstenar och är ovanligt stor, med brutet sadeltak och förenklade kronskorstenar. Byggnaden är inklädd med en lockpanel och har kraftigt markerade vita knutkedjor, fönsterluckor med rombmönstersnitt och utskurna hjärtan samt en storslagen farstukvist med kontursågade stöd som håller upp ett sadeltak. På triangelfältet till farstukvisten finns rosmålningar med uppförandeårtal och byggnadens namn i frakturstil. På byggnadens ena kortsida finns en karaktäristisk inbyggd balkong.

Dalagården och även flera andra sommarnöjen är belägna på naturtomter med inslag av björkskog. Det har historiskt funnits mycket björkar i Nedansiljanområdet. I början av 1900-talet fanns en idé om att lyfta fram trädslaget, vilket resulterade i många björkar planterades bland annat vid sommarnöjen. På så vis blev björkar ett förhållandevis vanligt inslag vid sommarnöjen i Leksand, och trädslaget är än idag där det förekommer ett värdefullt inslag.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar. Äldre byggnader som byggts om till sommarnöjen – där Jobsgården och Signe Bomans hem är framträdande exempel, men även exempelvis ombyggda härbren, är särskilt värdefulla.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer – rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster. På Dalagården befintlig faluröd lockpanel med kraftigt markerade vita knutar inklädda med slätpanel.
  • Befintliga grundmurar i natursten.
  • Befintliga tak och takformer - sadeltak, mansardtak och valmade tak med en- eller tvåkupigt lertegel. Befintliga profilsågade vindskivor där de förekommer.
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade eller kontursågade hörnstöd. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Balusterräcken på farstukvistar.
  • Befintliga inbyggda balkonger med tillhörande detaljer så som kolonner.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar, järnanordningar och gärdesgårdar. Naturtomtsmiljöer med björkskog.

Under andra världskriget nyttjades Jobsgården i Skålhol som huvudkvarter för en strikt hemlig utbildning av norska »commandosoldater« i Skeberg. Gården fungerade även som matsal och inkvartering av utbildningsledaren. Soldaterna inkvarterades bland annat i två baracker norr om Djursjön samt på övervåningen i en parstuga i Gropen. De fysiska spåren av liknande mycket viktiga berättelser från 1900-talet är få, varför kvarvarande byggnader och anläggningar som kan anknytas till de norska commandosoldaterna har särskilt kulturvärde. Särskilt viktiga att bevara är de målningar som soldaterna ska ha efterlämnat sig på ovannämnda parstugas övervåning.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Skeberg finns enstaka modernistiska timmervillor och även ett antal knuttimrade modernistiska sportstugor som uppfördes under den moderna epoken 1930–1980. På fastigheten Backen 1:7 finns ett särskilt värdefullt exempel på en sådan villa, med höga detaljkvaliteter som skiftar mellan en modern framtoning och en mer dalaromantisk karaktär. Exempelvis finns både perspektivfönster, farstukvist med svarvade stöd och en förenklad kronskorsten. Värdefulla sportstugor och sommarnöjen finns bland annat på fastigheterna Mjälgen 7:9 och Backen 6:9.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  • Befintliga lertegeltak samt skorstenar i tegel.
  • Befintliga blyspröjsade fönster där de förekommer. Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm, där de förekommer. Fönsterluckor där de förekommer.
  • Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Svarvade och kontursågade stöd på farstukvistar.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

Skebergsån har genom historien nyttjats flitigt till olika verksamheter. I det äldre bondesamhället nyttjades vattenkraften bland annat för att mala mjöl i skvaltor. Av alla de skvaltor som tidigare funnits vid ån finns idag endast Gropkvarnen med tillhörande kvarnstuga bevarad. Byggnaden uppfördes av Grop Per Persson från Yttermo 1817 och brukades till och med 1904. Anläggningen renoverades på 1960-talet och ägs samt förvaltas idag av Leksands kommun. Kvarnmiljön är belägen nedströms Skålhol och utgörs av två grånade enkla timmerhus med sadeltak som täcks av tvåkupiga lertegelpannor. Till kvarnbyggnaden hörde ursprungligen en lång vattenränna som löpte ut uppströms och ledde in vatten till kvarnhjulet inuti byggnaden. Vattenrännan är idag raserad.

Vattenkraften nyttjades även till bisysslor så som möbeltillverkning – vid ån fanns nämligen Gropsvarven där bland annat matkärl och åtminstone ett par svarvade balusterdockor till farstukvistar tillverkats. Även för klädtillverkning var vattenkraften viktig och än idag finns Nygårds skinnstamp med övernattningsstuga bevarad i södra Skålhol. Byggnaden uppfördes på 1860-talet av Nygårds Per Ersson från Yttermo på platsen där Tidigs kvarn tidigare låg. I stampen tillverkades sämskskinn, vars främsta användningsområde var tillverkning av byxor (skinnbrackor) till den manliga sockendräkten. När Skebergs kraftverk uppfördes 1921 och vattenflödet omlades till en tunnel under mark kunde de olika verksamheterna vid ån inte längre nyttja vattenkraften. Driften vid skinnstampen upphörde 1933, efter att anläggningen drivits med elkraft i dryga 10 år. 

Vid ån fanns även tidiga industriella verksamheter bland annat i form av Skebergs Liebruk. Skebergs liebruk eller Horns liesmedja var i drift mellan åren 1884 och 1942. Anläggningen består av ett delvis kvarvarande sliphus med kvarn och ruinen av den dåvarande liesmedjan. Det kvarvarande sliphuset samt ruinen av liesmedjan är uppförda med gjutmur, vilket är vanligt förekommande i Leksandsbygden. Att bygga med gjutmur var en lokal specialitet i Leksandsbygden. Övervåningen på sliphuset är en träkonstruktion som dock vid inventeringen var i mycket dåligt skick. I söder finns en liebod samt drängstuga tillhörande bruket och väster ut en gårdsanläggning med bostäder och verkshus för de som arbetade vid liebruket. Bland annat finns en fabrikörsbostad i form av ett korsplanshus, en bostad till smidesmästaren samt flera förvaringshus och verkshus. Byggnaderna är knuttimrade och faluröda med lågmäld detaljutformning. 

Vid ån låg även Skålhols såg som var i drift mellan åren 1808–1920 – av vilken en ruin samt ett sannolikt rekonstruerat kvarnhjul återstår. Det fanns även flera stångjärnshammare och smedjor där lieblad och spik tillverkades. Av de olika anläggningarna vid ån var Skebergs liebruk störst. 

Sammantaget har de kvarvarande spåren av verksamheter invid Skebergsån, och särskilt Skebergs Liebruk, Nygårds skinnstamp och Gropkvarnen särskilt kulturvärde. Tillsammans kan de påvisa vattenkraftens vikt inte bara för tidiga industriföretag, utan även inom det äldre bondesamhället. Vidare belyser de många verksamheterna vid vattnet hur olika bisysslor fungerade som nödvändiga komplement till jordbruket i Leksand i äldre tider.

Värden/var varsam med:

  • Skebergs liebruk i sin helhet, med verksbyggnader samt boställen tillhörande fabrikör, liesmed och drängar arbetande vid fabriken.
  • Gropkvarnen med tillhörande kvarnbod. Vid inventeringen framträdde vattenrännan på byggnadens norrsida som raserad och bör återställas.
  • Nygårds skinnstamp i sin helhet.
  • Fornlämningar, ruiner och spår av övriga äldre verksamheter vid Skebergsån.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör i första hand placeras på diskreta lägen, på tomtmark inuti byarna. Skogs-, betes- och odlingsmark mellan de olika byarna bör inte ytterligare bebyggas, om inte det sker på mark där det tidigare funnits en gård.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5–2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27–33 grader. I Skeberg är enkelstugor och korsplanshus de vanligaste formerna av äldre bostadshus. Nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form.

Takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller sinuskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Befintliga puts- och tegelfasader bör inte ändras.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft eller fönster i överspegeln till äkta spegeldörrar. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning. Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning om rödmålad eller omålad. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1980 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1980 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1980 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt.

Tak

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Svarta tak bör ej tillåtas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Portaler, gärdsgårdar

Befintliga rotvirkesportaler samt gärdsgårdar i trä.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum, altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler, puts eller fasspontade paneler äldre än 1930. Befintlig lockpanel och slätpanel på Dalagården. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade. Befintlig färgsättning på detaljer beträffande exempelvis socklar, fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Befintlig dekormålning på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga perspektivfönster med träram samt blyspröjsade fönster på timmerhus uppförda under perioden 1930–1980. Befintliga fönsterluckor på timmerhus uppförda under perioden 1930–1980. Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas i den färgsättning som de tidigare bar.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, kontursågade, lövsågade eller profilsågade detaljer samt stöd på farstukvistar där de förekommer. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Balusterräcken på farstukvistar. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak och skorstenar, avvattning

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga laggtak på härbren. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Tegeltak bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. Befintliga takflöjlar. Befintliga spetsvinkliga stuprör.

Balkonger

Befintliga inbyggda balkonger med tillhörande detaljer så som kolonner.

Trädgårdsmiljöer

Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar, järnanordningar och gärdesgårdar. Naturtomtsmiljöer med björkskog.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Beträffande byte av vindskivor och knutbrädor på andra byggnader bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18