Sör Bertilsbo

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Fyrkantsbyggd gård med ålderdomliga timmerhus på den norra delen av fäbodstället.
Fyrkantsbyggd gård med ålderdomliga timmerhus på den norra delen av fäbodstället. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Sör Bertilsbo är ett fäbodställe med åker i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av bönder ifrån byarna Plintsberg, Västberg och Hjortnäs.

Historik

Sör Bertilsbo är ett fäbodställe med åker i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Namnet uppträder i skrift på 1500-talet. Efterleden -bo, dialektalt -budär, syftar på »bodarna«. Fäbodstället nyttjades historiskt av bönder ifrån byarna Plintsberg, Västberg och Hjortnäs. Den sista fäbodvistelsen ägde rum 1945, men i Norr Bertilsbo fanns en bofast fram tills 1968. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Riksintresse för kulturmiljövården: W 80 17, Linnévägen, Falun.

Landskap och placering

Sör Bertilsbo är beläget i ett kuperat skogslandskap i den nordöstra delen av nuvarande Leksands kommun. I söder och väster löper den nuvarande riksvägen mellan Falun och Rättvik och i öster finns sjöarna Axen och Fisklösen. I nordväst ligger Norr Bertilsbo som också är ett fäbodställe i Leksands socken. Sör Bertilsbo är beläget nära gränsen till Bjursås socken.

Fäbodstället breder ut sig på toppen av en östsluttning med öppen och hävdad betes- och odlingsmark som kantas av stengärdesgårdar. Odlingslandskapet har en småbruten karaktär med odlingsrösen som genomskär inägorna.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Fäbodstället utgörs av en tät klunga om sju fäbodgårdar varav två fortfarande är fyrkantsbyggda. Två fäbodgårdar är kringbyggda på tre sidor om gårdstunet och övriga har glesa gårdstun med en eller ett par ekonomibyggnader samt en fäbodstuga. Gårdarna ligger i två lösa klungor på tomtmark högt i terrängen.

Den gamla vägen mellan Falun och Rättvik löper genom fäbodstället i nord-sydlig riktning. Vägen är kanske mest känd för att ha trafikerats av Carl von Linné under dennes Dalaresa 1734. Fäbodstället är riksintresse på grund av den genomlöpande Linnévägen.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

De flesta gårdarna i Sör Bertilsbo har ett helt eller delvis intakt månghussystem med knuttimrat bostadshus i form av en enkelstuga, samt flera andra knuttimrade byggnader som behövdes i jordbruket. Vid gårdsfyrkanterna finns vanligen bodar, trösklada, fähus och stall med portlider och avträde. Utanför gårdskanten finns härbren.

Nästan alla äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala, i naturligt grånat trä och med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader. Två fäbodstugor är målade med faluröd slamfärg.
Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Tak täcks av enkupiga eller tvåkupiga tegelpannor.

Skorstenar är i lertegel, ofta i form av förenklade kronskorstenar med sandstenskiva upptill.

Det är vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Vissa äldre fönster har under 1900-talets senare hälft eller under tidigt 2000-tal utbytts mot nya i avvikande material och proportioner mellan ruta och båge.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga och ibland med avancerade smidesdetaljer.

Farstukvistar förekommer egentligen inte annat än som enstaka enkla förtak på de mest välbevarade fäbodstugorna. På en fäbodstuga finns dock en större dalaromantisk farstukvist med flackt sadeltak och asymmetrisk komposition.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Utmärkande drag

Den fortfarande öppna och hävdade odlingsmarken tillsammans med att det på flera fäbodgårdar finns härbren och trösklador vittnar om ett extensivt jordbruk på fäbodstället.

På flera fäbodstugor och ekonomibyggnader är detaljer så som knutskallar, vindskivor, farstukvistar och fönsteromfattningar målade faluröda.

Nästan alla skorstenar är i tegel med likartad förenklad kronskorstensform av en typ som var vanlig kring 1900-talets mitt.

Ett tak på fäbodstället är täckt av hjärttegel, alltså formpressat tegel.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Bertilsbo.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar, så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Sör Bertilsbo är ett synnerligen välbevarat fäbodställe med särskilt kulturvärde. Platsen kan genom gårdarna och landskapet tillsammans berätta om fäbodväsendet i Leksands socken och de förutsättningar som präglade livet i det äldre bondesamhället. Spår av fäboddriften är särskilt viktiga att bevara.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Sör Bertilsbo historiskt varit ett fäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder.
  • Spår av jordbruk på fäbodstället. Bevarade öppnade och hävdade inägor, odlingsrösen, gärdesgårdar i sten, fornlämningar av fossil åkermark, trösklogar och härbren vid fäbodgårdarna.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar och fäbodar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Sör Bertilsbo finns rikligt med välbevarade äldre timmerhus dels i form av bostadshus och även ekonomibyggnader. Byggnaderna är dessutom på två gårdar ställda i fyrkantsform med intakt månghussystem, vilket är ett ålderdomligt och i byarna mycket sällsynt drag som förstärker värdet.

Timmerhusen i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; befintliga skorstenar; under befintligt takmaterial underliggande trätak.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Knutändar kan emellertid målas faluröda på byggnader där detta förekommit historiskt.

I Sör Bertilsbo finns två helt fyrkantsbyggda gårdar samt även två gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor av gårdstunet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i Övre Dalarnas äldre bondesamhälle. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. På vissa fäbodställen förekommer dock fortfarande helt fyrkantsbyggda gårdar, och bebyggelsen framträder därför som särskilt ålderdomlig jämfört med byarna. De fyrkantsbyggda gårdarna är särskilt värdefulla eftersom de kan bistå med kunskap och förståelse om hur bebyggelsen i Leksands socken framträdde från åtminstone 1600-talet fram tills 1800-talets senare hälft. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen är dessutom miljöskapande och trivsam.

Värden/var varsam med:

  • De fyrkantsbyggda gårdar som finns på fastigheterna Plintsberg 16:16 och Plintsberg 16:10.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt mot omgivningen.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02